De döda skriver inga böcker

By Josefine Wiklund

”Om jag hade tagit mitt liv, hade det inte berott på att jag inte vågade be om hjälp. Det gjorde jag. Om och om igen. Det var bara det att jag inte fick någon, som fungerade. Jag har provat att vara en mänsklig stafettpinne. Det är inte särskilt roligt. Självklart skulle ingen inom vården beskriva det så. Men det är så jag känner mig. Och även om ni skulle sätta andra ord på det hela, kan ni inte frånta mig min upplevelse.”

Det är inledningen till berättelsen De döda skriver inga böcker. En smärtsam skildring av utanförskap och förtvivlan. Om att desperat ropa på hjälp men inte bli hörd.

Av berättelsen framgår tydligt att det finns mycket kvar att önska när det gäller psykvården i Sverige. Patienten ställs ofta inför ett val mellan inläggning och tabletter, samtidigt som det som patienten ofta allra helst vill ha och allra mest behöver är en korrekt diagnos, anpassat stöd och någon att prata med, någon som verkligen lyssnar utan att döma.

De döda skriver inga böcker kan vara till god hjälp och tröst för många som känner hopplöshet. Boken är ett värdefullt inlägg i debatten om hur vi – och samhället – på bästa sätt hjälper människor som lider av psykisk ohälsa.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 5, 2023
• ISBN: 9789180803342

Book preview

DEL 1

Att inte orka

1

Det börjar med tröttheten. Plötsligt finns en tomhet där. En tyngd inuti. Lättheten i kroppen försvinner och ersätts av något tungt. Kanske kom allt till slut ikapp? Kanske orkar kroppen inte längre kompensera? Eller så var det bara jag som drog en nitlott i det genetiska lotteriet. Det känns fel. Jag känner det inuti. Och jag jagar svar. Söker trygghet. Förutsägbarhet. Men finner mer och mer osäkerhet, kommunikationsproblem och ångest. När jag orkade gå min egen väg behövde jag inte andra. När jag behöver på ett annat sätt, blir allt plötsligt så svårt. Och grått.

Det knycklas ihop till en enda, trasslig boll av svårigheter. Går aldrig att bena ut. Går aldrig att hitta änden som markerar början och som kan följas för att nysta upp resten. Ju mer jag drar och sliter för att försöka komma loss, ju hårdare stramas allt åt. Syret försvinner. Jag får ingen luft. Är ute på öppet hav och kan inte simma. Flaxar förtvivlat med händerna och försöker allt som fungerat innan, tills det tar stopp.

Jag läser mängder av böcker. Försöker hitta svaren bland orden. Hittar en mängd kunskap. Men också ännu fler frågor. Det låter fint, men hur ska jag applicera det här? Hur ska det där fungera för mig? Mina vanliga strategier fungerar inte. Det blir svartare och svartare. Och jag blir tröttare och tröttare. Jag för en sprattlande kamp med vården, för att bli förstådd och tagen på allvar. Jag försöker hålla ihop min relation. Försöker hålla ihop mig själv. Men det knakar allt mer i sömmarna. Och in i hålen väller det svarta. När jag inte hittar någon trygghet i allt och inte orkar med, sveper det svarta in som en lugn famn i stormen. Det finns en sista utväg. Ett sätt att slippa. Ett sätt att få ångesten att sluta. När jag inte längre kan lösa mina problem, går fokus åt ett annat håll. Ett svart håll. Och det går utför snabbt.

En dag kan jag inte hålla ihop mer. Jag hamnar på golvet på jobbet, med en kollega jag börjat känna förtroende för.

2

Plocka ihop dina saker, så åker vi. Du har inget val. Jag ger efter. Om det nu överhuvudtaget finns något motstånd kvar hos mig. Jag minns hur jag satt på golvet. De tjocka, lila gardinerna. Fördragna så ingen skulle se. Och de många vita stolsbenen av metall. Jag minns allt. Hur jag kände paniken bara växa. Hur den ena tanken svartare än den andra letade sig ut i ljuset. Tills han tog över. Han förstod att det inte gick mer. Jag försökte protestera. Försökte säga att han behövde åka hem till sin familj. Till de som behövde honom. Men innerst inne kände jag en enorm lättnad. Vad som helst bara jag slapp uthärda det här en endaste sekund till. Jag tror han förstod att det här inte skulle gå, om han inte gjorde något. Så många människor som försökt, och gett upp.

Han bokade en taxi. Uppgav destinationen till föraren, och bilen slingrade sig fram. Jag minns inte vad klockan var, men det var mörkt ute. Eftermiddag. Vinter. Luckor i minnet. Minns taxiresan men inget av hur vi kom in. Inget av att jag anmälde mig i den vaktliknande kuren, jag anmälde mig i flera år senare. Minns ingenting av det. Jag antar att det är för att han var där. Han tog hand om det. Minns att vi väntade i väntrummet. Att det var ganska trevligt. Att han visade mig bilder på sina barn. På var han bodde. För vi kände inte varandra, mer än som kollegor. Han var bara en kollega, som själv gått igenom mycket, och som kom att bli min trygghet mitt i stormen. Mitt i kaoset som då var mitt liv. Mitt namn ropas upp. Jag vill att han följer med in. Han vet ändå allt och mycket mer därtill. Jag klarar inte det här ensam. Han har lyssnat, han har peppat och han har stöttat. Han har gett mig ett nummer till den psykiatriska jourmottagningen och han har väntat på andra sidan telefonen, för att kunna stötta efter jag ringt dit. Han har lyssnat och bekräftat att det inte var mitt fel, och inte borde vara så här, när jag ringde dem och berättade om mina starka självmordstankar men blev upplyst om att de inte kunde ta emot förrän jag hade gått till vårdcentralen och bett dem skriva en remiss. Vårdcentralen. Gick det att få vårdcentralen att göra något alls?

Han har suttit en hel natt på en bänk och låtit mig gråta ut alla tårar över det som var. Och han har hållit om mig en stund. Han satt där med mig på bänken mitt i natten. Efter en festkväll med kollegorna. Och bara lyssnade. När jag grät som värst rörde han vid min arm med sin hand. Han märkte hur jag ryckte till och blev stel, och han förstod. Han förstod att jag inte hade någon som helst erfarenhet av att bli fysiskt tröstad och att det inte var naturligt för mig. Han sa förlåt för att han rörde mig, och att han skulle hålla fram en hand som jag fick hålla i om jag ville. Jag bara blundade och tårarna rann, liksom orden som strömmade ut mellan mina läppar. Jag tog hans hand och höll i. Och när vi skiljdes åt för kvällen fick han ge mig en kram. Sådana saker som kanske är självklarheter för andra, var inte självklarheter för mig.

Mitt namn ropades upp, men här saknas minnen igen. Jag minns inte det första mötet med personen som tar historik och frågar varför man är där. Jag minns inte de låsta dörrarna heller. Men jag minns hur vi sitter i ett rum. Han och jag på ena sidan av ett bord. En kvinnlig läkare på andra sidan. Hon lyssnar. Jag har för länge sedan släppt allt motstånd och hela historien rinner ur mig, där vid bordet. Jag bara berättar allt. Läkaren gick ut en liten stund. Kanske för att överlägga med en kollega. När hon gick ut vände min kollega sig mot mig, höll mina händer i sina och berättade att han var så stolt över mig. Jag minns hur han satt. Jag minns tonen i hans röst. Och jag minns mina händer i hans. Att vissa saker kan etsa sig fast i ens minne på det sättet.

Läkaren kom in igen. En ganska ung kvinna. Långt mörkt hår i en hästsvans. Jag minns att hon satt lätt framåtlutad, som för att utstråla empati och värme. Hon frågade om jag ville bli inlagd, men jag ville absolut inte det. Jag har läst nu, långt senare, i min journal, att läkaren egentligen trodde att en inläggning hade varit bra, men med alla mina negativa erfarenheter av vården skulle det inte vara bra att försöka ge mig vård med tvång.

Läkaren förklarade att om jag inte lades in skulle jag få en tid på den psykiatriska jourmottagningen så snart som möjligt och innan dess skulle någon därifrån ringa mig varje dag för att höra hur jag mådde. Upplägget var tvunget att bli så, för jag hade en resa planerad med familjen och ville absolut inte stanna hemma. Jag ville åka. Inte förstöra för någon, och allra minst för barnen. Envishet har alltid varit ett starkt drag hos mig. Och jag behövde hålla fast i det välbekanta. Mina rutiner. Mitt liv. Det kändes som att jag skulle uppslukas av ett svart osäkerhetshål, om jag ens lättade mitt grepp om det normala. Jag behöver veta. Jag behöver förstå. Att bara släppa taget om allt och falla in i något osäkert var långt utanför vad jag klarade av. Tanken på att tvingas dela rum med någon annan. Att behöva spärras in med okända människor. Jag behövde hjälp. Men att ryckas upp från mitt vanliga liv, var alldeles för skrämmande. Och efter hur vården behandlat mig hittills, vågade jag inte lita på att de skulle behandla mig bättre där.

Läkaren accepterade det. Jag fick numret till jourmottagningen och ett löfte om att de skulle ringa mig redan dagen efter. Och så var vi klara med mitt första besök på psykakuten. Fast ändå inte. Vi tog oss bara ut i väntrummet. Till samma bänk igen. Min kollega brukade alltid fråga om han fick ge mig en kram. Antagligen eftersom han visste om mina dåliga erfarenheter av närhet och mitt behov av kontroll. Han visste om att jag gått med på väldigt mycket närhet fast jag egentligen inte ville. Han visste att för mig var närhet ingen självklarhet. Men när vi kom ut från de låsta dörrarna och satte oss på bänken igen, sa han att han visste att jag behövde hållas om nu. Så han höll om mig. Jag lutade mig mot hans axel och tårarna bara rann. Tårar rann ner på hans svarta, tunna jacka.

Vi bara satt där. Länge. Länge. Han var bara några år äldre än mig, men han hade gått igenom otroligt mycket själv, och kommit ut starkare efteråt. Han hade erfarenhet av psykvården efter att ha följt andra dit, men även av att ha haft kontakt med dem själv under en tung period i livet. Vad jag än gick igenom, hade han klarat av det tidigare. Kändes det som i alla fall. Han var lugnet i min storm.

Men till slut blev det dags att gå. Dags att försöka leva. Vi hoppade in i en taxi och skiljdes åt. Han lovade att jag fick ringa honom varje dag på resan. Varje dag. Jag hade aldrig varit med om att en annan människa gjort så här mycket för mig någon gång förut. Det gjorde otroligt ont sen, när jag förlorade honom för alltid. Här höll han ett hårt tag. Han höll i. Han trodde att allt skulle bli bra och att jag skulle få hjälp, och det trodde jag också. Det var en befrielse att äntligen få hjälp. Men det blev inte riktigt så.

3

Jag promenerar runt utanför huset. Vill inte att någon ska höra. Pratar i telefon med en läkare från den psykiatriska jourmottagningen. Han är vänlig. Frågar hur jag mår. Om jag fortfarande orkar åka på resan. Det gör jag absolut inte. Men alternativet känns ännu värre. Det är så skräckinjagande att släppa taget, så jag håller krampaktigt fast i den lilla normalitet jag har kvar. Jag behöver en plan. En karta att navigera efter. Att bara släppa taget och falla in i osäkerhet är helt otänkbart. Så jag säger att jag orkar. Jag känner mig respektfullt bemött, och det känns tryggt med stöd fram tills jag kan få komma på ett besök hos dem och få hjälp. Han frågar lite och vi bara pratar en stund. Allt känns ganska bra efter omständigheterna.

Jag står i skidliften och tänker på döden. Mitt yngsta barn bredvid mig. En nyinköpt seles långa linor i min hand. Men jag bara står där och tänker på att dö. Medan liften sakta släpar oss upp. Det första åket för oss alla på den här resan. Telefonen ringer. Jag kan inte svara.

Vi lyckas ta oss av liften och jag försöker febrilt knäppa fast selens linor. Det är trassligt och barnet i andra änden som vill kasta sig ut i backen av förtjusning, hjälper inte direkt till. Alla andra har redan åkt iväg och jag försöker reda ut situationen. Telefonen ringer. Det är helt omöjligt att svara.

Telefonen ringer igen. Bara minuter senare. Vi har överlevt det första åket och anslutit till alla som åkt i förväg. Och nu befinner vi oss i liftkön. Jag åker lite åt sidan och svarar. För att säga att jag inte kan prata nu. Det är folk överallt. Mannen på andra sidan telefonen är irriterad. Jag har försökt nå dig, säger han. Jag förklarar att jag är på skidresa och mitt bland folk, så jag kan inte prata nu. Han bryr sig inte. Han har försökt få tag i mig upprepade gånger, säger han, och nu måste vi ha det här samtalet. Jag skäms. Jag skäms något fruktansvärt och försöker åka så långt upp mot det röda plaststaketet jag kan. Vill inte att någon ska höra.

Han börjar fråga frågor om hur jag mår. Jag kan helt omöjligt svara. Det känns fruktansvärt förnedrande att stå där bland alla och behöva prata om att jag inte vill leva. Det går inte. Så jag svarar så generellt jag kan. Mannen börjar med att påtala att det inte kan vara så farligt om jag kan vara på skidresa med familjen. Vad ska jag svara på det? Tror han på fullaste allvar att jag bara promenerade in på psykakuten, eftersom jag var lite ledsen en stund, och nu leker livet? Uppenbarligen gör han det. Jag hör på hans ton att han är irriterad och tycker att jag slösar med hans tid. Han verkar omöjligt kunna tänka sig in i min situation. Enligt honom kan jag inte må så dåligt, om jag är på en skidresa. Nej, jag kan väl inte det då. Men jag gör det ändå. Jag åkte på resan för barnens skull. För att inte förstöra för familjen. För att försöka leva. För att hålla fast i det enda jag har. Och på grund av det blir jag respektlöst bemött i en liftkö.

Mannen frågar när de ska ringa nästa gång, och jag ber dem avvakta ett par dagar. Jag vill absolut inte gå igenom detta igen. Jag önskar att aldrig mer prata med den mannen. Det ska komma att läggas många namn på den listan.

Jag ringer min kollega. Han som var med på psykakuten. Jag bara gråter. Ska det verkligen vara så här? Jag ringer honom varje dag på resan. Och han hjälper, stöttar och ger nya perspektiv. Jag hade gått under utan honom och en till kollega som jag har vid min sida.

Nästa samtal kommer när jag faktiskt kan prata och det går lite bättre. Det ska bokas in ett besök på mottagningen och vi hittar en tid. Jag får också information om att det ska göras en MINI-utredning som ska visa på vad jag har för problem. Kanske vill jag boka in den på en gång? Ja, vad har jag för val? Jag vill verkligen ha hjälp.

Jag säger till min kollega att jag inte vågar gå till den mottagningen. Jag vågar inte. Tänk om jag får träffa mannen jag pratade med i liftkön? Som tvingade mig att prata inför alla och inte trodde på mig. Så det bestäms att en av mina två stöttande kollegor ska följa med. Jag överlevde skidresan. Jag minns några fina stunder från den, men mest var den ett enda mörker. Precis som resten av mitt liv var då.

4

Hemma igen är det dags att gå till jourmottagningen för första gången. Min kollega är med. Den andra. Honom ville jag inte släppa in först. Jag ville klara mig själv. Men sen blev det så ändå. För han är i samma stad. Han är närmare. Och han bryr sig.

Han var med mig på ett läkarbesök några dagar innan jag hamnade på psykakuten första gången. Han var med, för min andra kollega tyckte inte det var lämpligt att jag gick själv på ett besök där jag skulle få veta om det prov som togs visade på cancer eller inte. Och han hade kanske en poäng där. En person som redan har starka självmordstankar, kanske inte ska gå ensam till läkaren och få veta om det är cancer eller inte. Oavsett hur liten chansen är. För en chans fanns det. Det hade läkaren sagt. Sen när jag blev orolig och inte kunde hantera den vetskapen, då var det helt plötsligt ofarligt. Men jag hade redan hört ordet cancer och med det mående jag redan hade fanns inga extra krafter för att hantera det. Så jag föll ner i ett ännu svartare hål.

Min man ville inte prata om det. Vad gör jag om det är cancer? frågade jag honom. Det tar vi då, tyckte han. Vad gör jag om det är cancer? frågade jag min kollega. Då hanterar vi det tillsammans och vi finns där för dig, svarade han. Och gav mig en kram. Jag behöver veta vad planen är. För mig fungerar det inte att ta det som det kommer. Jag kan inte hantera osäkerheten. Det måste finnas en plan.

Så min kollega och jag gick på läkarbesöket. Och min andra kollega lovade att finnas tillgänglig på telefon om jag behövde. Jag hade pratat med dem båda om att jag inte trodde att provsvaret skulle vara klart, för läkaren hade sagt att det var långa köer. Så skulle en läkare aldrig göra mot dig, svarade de. Blir besöket av är svaret klart. Ingen läkare ringde och avbokade, så nu var det snart dags att få veta. Skulle jag behöva hantera ett cancerbesked ovanpå allt?

Läkaren kom gående och såg glad ut. Det kändes bra. Hon ropade in oss, och medan vi gick in sa jag att jag hade tagit med moraliskt stöd. Bara för att förklara varför en till person var med. Det hade du inte behövt, svarade hon och en stor sten föll från mitt bröst. Jag hade inte cancer. Jag hade inte cancer. För provsvaret är inte klart, sa hon. Provsvaret är tyvärr inte klart.

Där dog en del av mig, tror jag. Jag hade känt på mig detta, men alla försäkrade mig om att ingen läkare skulle göra så. Självklart avbokar man besöket om provsvaret inte kommit. Men så var det alltså inte. Min magkänsla hade varit rätt. Och jag kunde inte låta bli att bli arg. Tog ut min ångest och min ledsenhet som ilska. Läkaren beklagade, och tyckte att jag kunde få tillbaka patientavgiften på 200 kronor. Hon kunde inte veta. Inte veta att jag led av svåra självmordstankar. Så här var min upplevelse av vården tyvärr ofta. Sådant som inte skulle hända, hände ändå. Hände mig ändå. Är jag svag? Är det något fel på mig? Är det mitt fel? Förtjänar jag inte att leva?

Jag minns den första gången jag berättade för en läkare om mina självmordstankar. Vid ett tillfälle ungefär ett halvår tidigare. Det var när jag fick min andra diagnos, min andra kroniska sjukdom. Som läkaren gav mig efter en väldigt snabb undersökning, bara så där. Han hade rätt, men för mig var det viktigt att veta mer om hur han kunde vara så säker och hur han kunde veta att min cysta var ofarlig. Jag hade inte heller de typiska symptomen för sjukdomen, så hur kunde jag ha den då?

Även denna läkare tittade på sin bit av pusslet och han hade ingen aning om min historik. Han visste inte om att jag hade blivit ignorerad av vården, avfärdad som stressad och skickad till en kurator. Istället för att få vård för vad som sedan skulle visa sig vara min tredje kroniska sjukdom. Det kunde den läkaren inte veta. Han kunde inte veta om mina dåliga erfarenheter av vården. Och han kunde inte veta om att jag på grund av att jag fick gå med konstiga symptom, utan att bli trodd, hade börjat tro att jag hade en allvarlig sjukdom. Inget av detta kunde han veta.

Men jag kan ändå tycka att man inte behöver skälla ut en patient som för första gången berättar om sina självmordstankar. Och det var precis vad han gjorde. Precis vad han gjorde. När jag började gråta och sa att jag inte orkade leva mer. Inte orkade mer undersökningar, inte orkade springa på ultraljud varje halvår för att kolla cystan så att den inte utvecklades till något farligt. Utan ville operera bort den. För jag hade gått igenom så fruktansvärt många undersökningar, var helt slut och orkade inte leva mer. Jag orkade inte leva mer. Då skällde han ut mig. Sa att hur i hela friden vågade jag ifrågasätta hans kompetens? Och hur kunde jag vara en så självisk mamma? Hur kunde jag vara en så självisk mamma och ha självmordstankar?

Han vände sig mot sitt skrivbord. Han satt tyst en lång stund. Och sedan fick jag en remiss till en annan läkare för en second opinion. Hon var trevlig, bra, och gjorde mig trygg med min diagnos. Medan han hamnade på min lista med personer jag aldrig mer vill träffa.

Men nu är kollegan och jag på väg till den psykiatriska jourmottagningen för mitt första besök där. Vi sitter i väntrummet. Det är tryggt att ha någon med. Som kan se hur jag blir behandlad om jag råkar ut för något igen. För jag är rädd att bli behandlad illa, efter att ha blivit det så många gånger innan.

Det här besöket går bra. Den unga kvinnliga läkaren är trevlig. Hon lyssnar. Hon hör mig gråta mig igenom hela historien, och hon är respektfull. Min kollega håller mina händer och jag gråter. Äntligen ska jag få hjälp.

Jag får förslag på att äta antidepressiv medicin men jag vill inte det. För sådan medicin gör ofta symptomen på min kroniska sjukdom värre, och det orkar jag inte med just nu. Och jag har haft dåliga värden som i så fall måste följas så att de inte blir värre av medicin. Jag orkar inte fler tester. Jag orkar inte fler undersökningar. Jag har hela tiden haft en stark känsla av att mina problem inte bara sitter i huvudet, utan att min sits är svår och jag behöver hjälp med att hantera den. Jag är i en relation som fullständigt kapsejsat, jag har tre kroniska sjukdomar och jag har dåligt stöd av vänner och familj. Jag orkar inte med. Får inte ihop min vardag. Kan man medicinera bort det? Det kanske man kan, men jag ville ha hjälp att reda ut hur jag skulle hantera mina sjukdomar och min livssituation. Jag ville ha stöd för att orka leva. Inte tabletter. Men jag förstår allt mer att tabletter är vad man kan få.

Jag får ångestdämpande tabletter och vi får gå hem. MINI-utredningen kunde inte göras nu utan ska bokas in senare. Kollegan lovar att följa med.

5

Ny väntan. Mer ångest. Jobbigt liv. Självmordstankar. Tankar på hur jag skulle dö. Det vet jag idag, men det visste jag inte då. Så jag googlade. Läste vad andra gjort. Hur dör man så smärtfritt som möjligt? Jag har mycket kunskap efter alla år. En del av den handlar om hur man på bästa sätt avslutar sitt liv.

Jag letade musik till min begravning. Letade låtar som speglade min mörka sinnesstämning. Stackars kollegor, jag förstår att de inte orkade. Allt mörker hamnade hos dem. Jag skrev en lista med tre låtar jag ville skulle spelas, och information om i vilken ordning. Samt information om att jag inte ville att barnen skulle behöva bära svart på min begravning. De skulle få klä sig som de ville. Vara sig själva. Klä sig i vad de tycker är fint. Ett avskedsbrev var klart. Jag behövde till och med kontrollera min egen begravning. Skriva instruktioner till efter döden. Jag kunde inte släppa kontrollen. Jag höll febrilt i och när jag inte kunde kontrollera mitt liv här och nu försökte jag kontrollera något annat.

Jag pratade med min kollega. Tänk om jag gör den där utredningen, och så skickar de mig tillbaka till vårdcentralen? Det kan jag lova dig att de inte gör, sa han. När man mår som du gör, skickas man inte till vårdcentralen. Man skickas inte till vårdcentralen då. Det kändes tryggt. Han var trygg. Han lugnade mig. Han fanns där. Genom hela denna period var han helt orubblig.

Han var övertygad om att jag skulle få bra hjälp. Jag försökte lita på honom. Hålla i det jag kunde. Hålla i honom.

Återigen satt jag och min andra kollega i väntrummet. För att göra alla utredningar som behövdes. För att visa vad det var för fel på mig. Vad som var fel på mig. För helt uppenbart var det något fel, annars skulle jag inte vara där. Och det skulle mätas med skattningsskalor och frågor.

Jag ropas upp, min kollega reser sig också och en manlig skötare följer oss till ett rum med ett runt bord i mitten och fåtöljer runt omkring. Samma rum som sist. Ett samtalsrum, med ganska dov belysning och en liten rottingkorg med näsdukar på bordet.

Denna mottagning har också en låst dörr. Fast bara en. Man får visa legitimation och sedan släpps man in. Men efter det finns det inga fler låsta dörrar och denna mottagning känns mindre som ett fängelse. Här finns en tv i väntrummet. Det gjorde det inte på psykakuten. Här finns ett barnbord med leksaker och här känns det mer normalt att vara. Mer normalt att barn kan vara, även om det känns fel att de skulle vara här.

Innan vi ropas upp har jag fått sitta vid en dator i väntrummet och svara på en massa frågor. Det ska uppenbarligen slås fast att jag inte har problem med alkohol eller droger. Och att jag inte har ADHD eller är bipolär. Jag ska synas i alla sömmar jag har. Nu fortsätter testandet med att jag ska svara på mängder av frågor i ett tjockt häfte. Skötaren ska fråga dem alla, en efter en. Han säger att det kan vara lite jobbigt, och att jag ska säga till om jag behöver en paus. Och jobbigt blir det. Vad väger jag? Hur äter jag? Framkallar jag kräkningar? Skär jag mig? Hör jag röster? Tror jag att jag är förföljd?

Jag förstår vad det är de testar för och jag svarar ärligt på frågorna, en efter en. Det är ganska okej från början. Jag är inte helt galen. Jag tror inte att jag sitter på ett rosa moln och jag tror inte att jag har någon som jagar bakom mig när jag går. Men det blir jobbigare när frågorna börjar handla om självmord, om nedstämdhet och sådant som stämmer bättre in. Det är svårt att beskriva för någon som inte varit där. Men det är ganska starkt att sitta så, i ett rum med en person man aldrig träffat, och få hela sitt inre bedömt för att se hur galen man är.

Mannen är klar och lämnar oss att vänta på läkaren. Läkaren kommer ganska snart, med samma pappershäfte i handen. Jag har aldrig träffat honom förut. Han presenterar sig. Jag minns hans namn. Jag kommer aldrig att glömma hans namn. Han frågar om jag har fått resultatet av undersökningen. Jag svarar att jag ju precis gjorde den, så hur skulle jag ha kunnat få det? Han verkar inte registrera utan går vidare till att bläddra i häftet. Han berättar att jag är deprimerad och har självmordstankar. För det visar utredningen på. Kors i taket, tänker jag. Det var en överraskning! Men det säger jag givetvis inte. Det är något med hans ton. Som att undersökningen nu visar på något de annars inte kunnat förstå. Som att det är heliga papper han har i handen. Han har aldrig träffat mig förut. Men det spelar ingen roll. Jag är inte en människa för honom. Bara en diagnos. Något man stämplar och skickar vidare till nästa instans. Alltid till nästa instans.

Jag börjar tappa modet. Läkaren fortsätter med att berätta att vid den här typen av problem är behandlingen antidepressiva tabletter och en remiss till vårdcentralen för att gå i kognitiv beteendeterapi, KBT. Jag dör fullständigt inombords. Allt hopp om att få hjälp slås sönder på en sekund och jag bara ger upp. Ger upp fullständigt. Läkaren tycker då att en lämplig fråga till mig är om jag förstår vad han säger. Förstår jag vad han säger? frågar han och vickar empatiskt på huvudet. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte ens om jag fortfarande lever.

Men jag lever och jag samlar ihop mig och frågar hur lång väntetiden är för att få gå i KBT på vårdcentralen. Det brukar vara ungefär en månad, svarar han. Om det nu finns någon del av mitt inre kvar som kan dö gör den det nu. Jag är helt död inombords och arg utanpå. Antidepressiva brukar göra att man mår ännu sämre i början, och det har jag ingen aning om hur jag ska hantera. Jag orkar inte en endaste sekund till. En månad förväntas jag vänta på hjälp. Jag ska må så här i en månad.

Jag klarar överhuvudtaget inte att hantera detta. Stämpel i pannan. Tabletter. Och så en remiss till vårdcentralen. Som jag inte har något som helst förtroende för. Finns det ingen jag kan få prata med om hur jag ska hantera allt? Jag har berättat min historia flera gånger, men inte fått ett endaste litet råd om hur jag ska tänka. Bara förslag på tabletter och en remiss till vårdcentralen.

Enda sättet för mig att inte bryta ihop fullständigt, är att gå därifrån. Jag reser mig upp och säger att om detta är den vård de kan