Kärlek passion och cp: En sanningsaga

By Katarina Palm

Denna bok är en fristående fortsättning av livet i en cp-hjärna. Flyttar hemifrån, huset där allt fanns och de första åren i ett vuxenliv. Det är mitt liv, det måste levas som jag vill. Huvudsaken är att jag växer med uppgiften. Bestämmer att jag ska ha en rolig livsväg, och inte låta mej hindras av människor som inte förstår. Hela tiden tro på att kunskap är makt.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 30, 2017
• ISBN: 9789177850649

Katarina Palm

Katarina Palm har ett förflutet som föreläsare i funktionshinderfrågor. Hennes röst klarar inte av att prata som förut så 2012 kom första boken ut "Livet i en cp-hjärna", Lumio förlag. Tänkt att användas i skolor. Har lästs av många.

Book preview

Innehållsförteckning

Förord

Kärlek, passion och CP

1986

Avskrift av diktbok!

Lycklig Cp-förälder

Hemma

Duttinuttande

Miljövänlig

Engagerad igen

1987

Kråkslottet på Fagge

1988

Elin föds

1989

1990

1991

Sofia föds

1992

1993

1994

1995

Förord

Tänk om jag inte vill skriva, men skriver ändå, för att någon annan har sagt att: Du skulle skriva, Katarina, för Du kan uttrycka dig så bra. Du törs säga vad Du tycker och Du törs säga det som ingen annan vågar säga! Bra, Katarina, bra.

Kanske är det därför jag känner att jag ska skriva. Det är inte ett måste, men på något sätt förväntas det av mig. Inte av en hop människor som står och hejar på, utan av några få, kan man kanske säga, som jag verkligen respekterar. Människor som på olika sätt, på sina egna sätt, visat att det de säger står de för. Några andra människor behöver man inte bakom sig för att komma igång. Problemet är nu vad boken ska handla om.

När jag var femton visste jag det. En bok om katter, hästar, guldhamstrar, fiskar (både i akvarium, och de vi fångar i stugan) tillsammans med den stora kärleken.

Fiskeupplevelserna var inte många, men oj, vilken kvalité. Jag lärde mig dragens namn, fiskarnas namn, tjärnarnas namn, spönas namn, agnets namn… Ja, inget gick mej förbi. På min fjortonårsdag önskade mina klasskompisar sig smink av vissa märken, väskor av vissa märken och jeans av vissa märken. Själv ville jag säkert också hänga med i modevärlden, men om ens kärlek inte brydde sig om Lewis så önskade jag mej hellre en fiskelåda med drag. Det betydde kanske att jag blev mer intressant uppe i stugan.

Skulle jag skrivit boken vid 18 års ålder skulle den ha handlat om kärnkraftens ödeläggelse av jorden, Rätten till arbete, Ungdomars rättigheter, Att vara SSU:are och det underbara livet på Hermelin. Mina vänner som jag fick på gymnasiet. Mitt livs kärlek, och allt det som hände andra året i gymnasiet. Då jag började fatta att jag hade en påverkan på samhället, och människor runt mig. Vid tjugotvå hade jag redan upplevt en uppslitande separation, och jag hade nog skrivit att nu ska jag jobba på i folkrörelsearbetet och vara rädd om mina vänner och njuta av livet! Vid tjugotre, kom världen till mej, och jag fick fullt upp med att leva livet.

När jag ännu står på den första sidan av livet, så vill jag dela med mej av det jag kan ge av erfarenheter och den klokskap som jag fått som gåva av alla människor jag har träffar. Är alldeles för nyfiken på livet, för att vänta och kanske skriva memoarer. Erfarenheten säger också att det då kan vara för sent.

Eller ska boken handla om De människor som dagligen, stundligen och med sin negativa och egoistiska människosyn försöker roffa åt sig all uppmärksamhet, all rikedom i ett försök att styra sin vardag, sina arbetsvillkor och andra människors liv för att vinna så mycket som möjligt för egen del.

Mitt liv är för kort för att ägna dessa en bok. Men för att kunna beskriva det positiva, måste jag ta med de negativa.

Försöker komma på hur jag ska beskriva mej, utan att berätta att jag är människa. För alla måste ju fatta att jag först och främst är människa, som vi alla är. En människa av kött och blod, som man brukar säga. Sedan har människan tankar och idéer, om hur livet är, ska vara och i bästa fall idéer hur man kommer dit. Saknas tankar om hur livet är, då är det fel på omgivningen. Om inte jag kan uttrycka mej som de flesta kan, då måste jag ha hjälp att uttrycka mej. En tolk till omvärlden. Jag tänker på en Iransk flykting som kommer till Sverige. Jag tänker på en äldre människa som tappat talet pga. en blodpropp. Jag tänker på de som i sin vardag behöver t.ex. Bliss-symboler för att uttrycka sig.

För att få till sig tankar om hur livet ska vara, måste en del, i alla fall, vända blickarna uppåt. Ledtrådar för de i tron, och då menar vi en högre makt. Själv tror jag på godheten i människan, som inte alls behöver en högre makt att förlita sig till. OM det finns en högre makt så måste den vara så allsmäktig att alla på jorden ryms i den. Vi ska leva vårt liv och ha det bra sedan ska vi inte fundera så mycket på högre makter som vi ändå inte kan påverka. TRO på människan, TRO på dej själv, TRO på att ditt liv har mening för andra. För sanningen är ju att ingen vet, hur livet skall vara. Men vi måste ju få fundera på hur vi vill leva.

Följ med på en resa bland mina anteckningar, dagböcker, små lappar och biljetter, foton som varit mina verktyg när jag skrivit boken. Personernas namn är delvis fingerade.

Kärlek, passion och CP

Var det kanske andra året i gymnasiet som jag kom på det? Jag behövde inte lyda alla, jag kunde ta det lite coolare och gå sin egen väg. Ja, det kunde jag. Jag kanske ska fråga mamma om det? Äh, skärp dej! Men skämt åsido det kom jag på, när någon av kompisarna gjorde det. Gick sin egen väg. Men vilken väg var min, var det den jag skulle gå ensam eller skulle jag dela den men någon eller några. Men vi säger ju gå sin egen väg, men vad in i norden betydde det? Så småningom skulle jag förstå. Jag skulle upptäcka att först efteråt vet man om man gått sin egen väg. Och först efteråt har jag snopet fått höra att ja, du har ju alltid gått din egen väg! Lite så där men surhet på rösten ibland, men de flesta har sagt det med stolthet och värme. Det är inte lätt att vara stark och kunna visa det på ett sätt som inte syns, så mycket. En balansakt!

Hur det känns att ha en cp-skada, jo tack det känns bra. Jag är jag och inte du. Jag känner ju inte av den, den gör inte ont. Den bara finns. När jag ligger i sängen märker jag ju inte av den, om jag inte tänker efter. Ska jag tända sänglampan lyder inte min hand riktigt, så kanske jag greppar i sladden först, och sen i kontakten. Det går på en sekund. Det kanske låter farligt, men är sådant som du gör också, men för mej blir detta en av tusen små, små missar jag gör om dagen. Det är därför jag hörs ibland, du ser liksom vad som hänt om jag missar glaset och spiller istället. Små saker jag gör tar så himla lång tid. Det ser jag nu som vuxen, men som barn har man inte den uppfattningen att man är långsam. Eller mer omständlig än andra. En gör så gott en kan.

Rörelser och kroppsuppfattning sitter i Lillhjärnan. Där sitter också min cp-skada. Jag går konstigt och pratar konstigt. Men för mej är det inget konstigt med det! Skadan är min och den vill jag inte vara utan. Den präglar mej i allt jag gör och tas den ifrån mej så får jag börja om med mitt liv. Det kan ju vara kul, men då bli jag ju som en helt annan person. Det skulle kanske vara kul att ha fyra händer också! Jag trivs med mitt liv men det är knöligt att leva.

Vi har en märklig uppfattning i vår värld, att det ska vara enkelt att leva. Och sen krånglar folk till den! Har Du fått en skada så har Du.

En skada från livets start är något man då får tampas med hela livet. En sådan skada kan se olika ut men den sitter där från början. Det en inte vet om kan en inte heller sakna. Men, i samma ögonblick du ser tårarna i ögonen hos faster som just fått reda på din skada, i samma ögonblick känner du dej förvirrad. Var hon inte glad att se mej? Ska det hända något hemskt? Naturligtvis kan inte jag veta vad som sker i ett barns hjärna, då omgivningen inte är nöjd med resultatet, mej, men jag är säker på att saker händer som hämmar utvecklingen i någon mån. Mer eller mindre, beroende på vart man hamnar, vilka föräldrar man får.

Jag hade valt rätt föräldrar!

Starten på vuxenlivet hade jag fått på gymnasiet. Eller starten på ungdomslivet. Eller starten på livet! Det liv som jag skulle leva. Som inte skulle vara det som styrdes av människor jag inte ville ha i min närhet. Livet hädanefter skulle bestå av människor som ville mej väl. Sådana jag kunde ha utbyte av . Människor som jag i gymnasiet sett finns. Där ett tag i grundskolan tvivlade jag att jag utanför hemmets väggar och i kontrollerade former skulle kunna hitta vettigt folk. Gymnasiet hade visat att därute fanns vettigt folk att umgås med. Människor som hade utbyte av mej med. Det var ibland svårt att kunna riktigt lita på välkomnandet till den nya världen.

Hade en kompis som gått på grundskolan i en annan klass som var religiös och en trevlig tjej. Det kom sig att vi gick till hennes kyrka en dag, i sjuan var det nog. Och hon var så lycklig över att jag ville följa. Och jag var nyfiken.

Tron på gud låg där, som en livförsäkring, från barn, men på något sätt vart det konstigt när man skulle tro tillsammans med andra, med religiösa. Det har alltid krupit i kroppen då. Att sitta och be och ha ritualer är så underligt för mej. Mamma var inte särskilt religiös och absolut inte pappa. Nu när vi kom in i kyrkan kändes det på en gång likadant. Som att kliva in i en värld som är tillrättalagd. En annan sorts värld. En kvävningskänsla. Nä, det var inget för mej, men glädjen att få visa upp sin kyrka tog jag ju inte ifrån henne. Respekten för andras tro och tyckanden var en viktig omedveten grund jag lärt. Hennes tro kan jag inte ta ifrån henne. Jag visste att jag inte ville lära känna världen från det hållet. Det var för instängt. Världen fanns ju utanför, och min övertygelse är att guden som vi någonstans alla tror på, vilar sig på trottoarkanten hellre, än att lyssna till i många fall anskrämliga sånger i en välpolerad kyrka. Eller finns på puben bland oss trasiga själar, som har den goda men syndiga smaken att umgås över en öl. Och är det inte så då har jag fel! Livet ska levas.

Första april skulle det ske. Som ett omen kanske. Nu på riktigt. Jag fick ett epilepsianfall som påminde mej om att jag inte skulle vara så kaxig. Allt skulle inte gå så lätt. Vad hade mamma nu sagt? Jag skulle ta det lugnt. Jaja, det var vad mammor sa. Hon ville ju väl. Men anfall kommer jag att ha, det var inte mer med det. Lite ont i tungan och kinden några dagar, sen var det som vanligt igen! Mina anfall kom när jag sov. Det var av typen grand mal, Stora anfall. Det tyckte jag var praktiskt, att de kom då. Då var jag inte rädd för att de skulle komma när som helst. Ingen behövde ju se det. Jag var alltid hemma, eller åtminstone låg jag ju ner. Jag sov. Jag hade inga förkänningar som en del kan ha.

Helt plötsligt vaknar jag med en känsla av overklighet. Munnen är kall liksom ihålig. Jag frågar alltid vad klockan är, medan jag med blicken lokaliserat att det är ett rum jag befinner mej i. Jag tror det är liksom som att vakna upp ur döden, eller nästan i alla fall. Som om klockan skulle vara det viktigaste. Allt går långsamt. Tankarna, rörelserna, uppfattningsförmågan, känslorna. Snart säger han att det är blött, du har nog pissat på dej. Tankebanor smälter som ihop långsamt, långsamt. Jag kan snart känna vad han sagt. Det är ju för fan äckligt blött i sängen. Ångest över att han ska behöva hjälpa mej. Hade vi älskat kanske. Sen pissar jag ner honom.

Jävligt mysigt! Hur ska detta sluta, vänta, hur var det, bor jag här? Tankarna är som i gungning, vågor som kommer och far, kommer och far, rullade. Jag fantiserar lite. Ska jag hjälpa dej till duschen, frågar han? Snart har han hjälpt mej i duschen, bytt i sängen med en vänd madrass och lagt mej, låtit mej sova, varit och handlat och vips stod en middag på bordet när jag masat mej upp. Tacksamt äter jag men är inte så sällskaplig. Lägger mej efter maten och sover till nästa morgon.

Min sambo gick på utbildning, vårdare. Och till sommaren skulle han vikariera på Ingrids hem. Ett hem för utvecklingsstörda.

Den lägenhet vi haft i mammas hus var för nära. Min familj kunde veta om vi var ute eller inne, bara genom att ha lyssnat i trappen vilkas steg som kom eller gick i trätrapporna. Vi kunde höra på stegen om det var han eller jag, någon kompis eller kanske brevbäraren. I och för sig var det ett bra sätt just i detta hus då det låg centralt och vilket fyllo eller knarkare som helst skulle kunna värma sig på vinden. En av våra vindsförråd kunde inte stängas. Där förvarade vi kläder och trasmattor som kunde vara sköna att somna till på. Och vem vill väcka den björn som sover, om det är en fyllgubbe!

I en normal lägenhet finns inte en kakelugn i vardagsrummet. Det var fint men kändes omodernt tyckte jag. Lite tveeggat förhållande till detta. Bredvid den superfina stereon han hade, blev det en bjärt kontrast. När vi skulle dammsuga skulle vi också dammsuga kakelugnen. Det var ju ett bra tillhåll för spindlar, som inte jag var så vän med. Och vem är det. Och det faktum att de springer fort, är väl det som gör dem opålitliga. Mitt sakteliga sätt att göra saker kan inte kombineras med deras springande ben. Nåja, det var ju vanligt att ha spindelfobi så man ska inte analysera det för hårt. Köket hade ett kallskafferi som där vi hade våra kläder som man lade på hyllor. Det fanns bara en inbyggd garderob i hallen där vi hängde våra kläder. I övrigt en diskbänk en meter inklusive ho och slask, och en liten klenod i form av en järnspis. Varken den eller kakelugnen fick vi elda i. Det var bara ögonfröjd för den som förstod sig på. Och jag hade som sagt inte bestämt mej. Toaletten var en toalettstol, och inget mer. En affisch på väggen bakom ryggen som påminde besökaren om svunna tiders vattenklosett med ett hängande handtag i så man kunde spola. När hen väl satt sig, kunde hen drömma sig bort i en sorts bubblig värld där man mestadels såg fattigt folk från fjärran länder. Tvätta sig gjorde man vid diskbänken. Duschade och tvättade gjorde vi hos mamma en trappa ner. Väldigt kallt var det om fossingarna att springa i trappen när vinden ven ute och man kunde känna blåsten i håret. Spänningarna i kroppen ökade, med risk att lätt ramla i den kalla trappen, och rädslan för att göra mej illa på stålet längst ut på varje steg fanns där. Min skrivhörna hade jag bakom toaletten och där satt jag med mina läxor och allehanda föreningspapper. Sovrummet låg efter vardagsrummet. En alkov som inrymde vår säng till vänster och korgstol till höger. För att göra det trevligare kunde vi ju byta plats på dessa efter ett tag. Sen hade vi ett takfönster som var så mysigt. Vi kunde ligga och titta på stjärnorna där. Hade vi det öppet hördes biltrafiken och nattliga gäster på ingång. Då gällde det att komma överens om vi ville ta oss an den sena gästen eller inte. Vi gissade på stegen vem det var och på rösternas läge vilka som var i antågande. Eftersom vi bodde mitt i stan fick vi nog förstå att det låg nära till hands att vänner kommer förbi, vilken tid på dygnet som helst!

En kväll när han var ute och jag hemma ensam, med något prov eller så, fick