Tips från coachen 2: Led dig själv

By Antony Peiris, Christina Paulson, Daniel Assarsson and 7 more

Tips från Coachen #2 ingår i en serie böcker som syftar till att upptäcka och använda den inre potential vi alla har inom oss.

Tips från Coachen-serien är olik många av de böcker du redan läst om personlig utveckling. I den här boken kommer du att få ta del av tankeväckande insikter från tio inspirerande författare som tar dig på en resa med egna personliga insikter och upplevelser. Och NU vill de dela med sig av sina erfarenheter, färdigheter och kunskaper till dig. Historierna berör flera områden i livet och du kan lära dig hur du kan använda dig av dessa tankar och tekniker för att göra förändringar som för ditt liv framåt.

Chansen är att den här boken innehåller exakt det du behöver för att ta ditt liv till nästa nivå.

• Language: Svenska
• Publisher: Mindboozt Publications
• Release date: Sep 19, 2019
• ISBN: 9789188739858

Antony Peiris

Socionom och föreläsare. Efter en uppväxt där Antony tampats med egna svårigheter, bland annat ADHD och dyslexi har han en önskan om att ge människor verktyg och visa för sig själv och för andra att det är möjligt att förändra vad vi gör och vad vi känner. Att vårt förflutna inte är vår framtid.

Book preview

#mindboozt

1

VÅGA BRYTA

MÖNSTER

Antony Peiris

Bryt igenom dina egna begränsningar

Jag har gjort något jag trodde jag aldrig skulle klara av. Jag har lärt mig ett sätt att bryta igenom min och andras begränsade tro och jag vill dela med mig av hur till dig. Men först behöver jag nog förklara varför jag trodde att det var omöjligt.

Vill du inte eller kan du inte?

När jag var åtta år gjorde jag mitt första läsförståelsetest. Jag visste att jag inte läste särskilt snabbt samtidigt var jag stolt då jag kommit rätt så långt och betat av mer än halva texten. Den känslan började snabbt sina. Jag hade suttit själv kvar i klassrummet en längre stund då de som var klara hade fått gå ut på rast. Vad har du gjort hela den här tiden!?, röt fröken. Jag förstod inte varför, hon verkade arg. Ja, jag har läst och försökt förstå. Nej, det här går inte! Här kan du inte sitta hela dagen! Hon tog mitt prov. Jag fick gå ut på rast.

Två år senare skulle vi göra namnskyltar genom att löda in vårt namn på en platt träbit. Första bokstäverna blev helt okej, även om min handstil inte var den bästa. Sedan upptäckte jag att jag missat en bokstav. Det stod inte Antony det stod Antny. Jag försökte trycka in ett o men det såg bara kladdigt ut. Jag bad om en ny träbit, men mannen som ansvarade för lödandet sa att vi bara fick en var. Jag frågade om jag kunde skriva på andra sidan, men nu var det någon annans tur att löda. Jag visade inte upp min träbit för någon. Du kanske tänker att det inte var så farligt, men för mig stod det för någonting mer. Som att gå runt med en skylt där det stod jag går i sexan och kan inte ens stava mitt eget namn. För det var sant, jag är född och uppvuxen i Sverige men i sjätte klass var fortfarande varje ord en chanstagning. Jag har alltid varit förhållandevis bra på engelska, när det gällde att tala så var jag nog bäst i klassen. Trots det kunde jag under ett prov i åttonde klass inte komma på hur I (jag) stavades. Jag testade många olika sätt men inget kändes rätt, Ai Aie Ei Aj.

Underligt nog var inte min dyslexi mitt största problem när jag började högstadiet. Helt plötsligt var det ingen klocka som ringde in från rast, ingen skolbänk där alla böcker låg. Vi var tvungna att själva hålla reda på när en rast var slut, vilken sal vi skulle till och vilka böcker som skulle med. I början skojade jag om att jag föddes 20 minuter för sent och att jag aldrig lyckats komma ikapp den tiden. Det var ingen som såg att jag låtsades. Jag låtsades ju bara att jag inte brydde mig. Jag skämdes så oerhört mycket, för jag gjorde allt som min trettonåriga hjärna kom på, men misslyckades ändå. Jag försökte verkligen, jag ville komma i tid, jag hade ju hört hela livet att utbildning var viktigt. Det minsta jag kunde göra var att komma i tid till lektionerna och ha rätt böcker med mig.

Lättare sagt än gjort. Det var alltid någon arbetsbok, något häfte eller papper som inte kom med. Större delen av högstadiet var jag utan schema eftersom jag ständigt tappade bort det. Under de få tillfällen jag hade ett schema hände det ofta att jag såg fel på något vis. Jag visste inte vad det berodde på och det var egentligen ingen som frågade, utan det var som om alla utgick från att jag inte ville komma i tid eller ha med mig rätt böcker. Även om jag saknade förmågan att hålla reda på det jag behövde för att fungera normalt i skolan så lyckades jag få med mig rätt saker till slut. Min lösning blev att alltid bära runt på en stor tung väska där jag hade med mig alla böcker. Jag kunde hålla reda på en stor väska. Att hitta sätt att komma i tid var svårare. I början försökte jag att alltid hänga tillsammans med mina klasskamrater för att kunna följa med dem till rätt sal. Men det räckte med att en fjäril flög förbi och landade på väggen, en sån där med två par ögon på vingarna där ett par ser ut som en uggla och de andra som en katt. När jag tittade upp igen var alla borta och jag hade ingen aning om vart de tagit vägen eller vart jag skulle. Därför slutade jag att gå på rast med de andra.

Jag frågade istället direkt när en lektion slutat om vilken som var nästa lektion och sprang sedan direkt dit. I början hade jag ofta satt mig lite avsides så att ingen skulle se att jag satt där ensam, men under en längre rast kunde jag bli så uppslukad av mina tankar att jag missade när hela klassen gick förbi. Min lösning blev att sätta mig med ryggen mot dörren eller på något annat vis i vägen. Det skulle inte gå att komma in i lektionssalen utan att jag var tvungen att vakna ur mitt dagdrömmande och flytta på mig. Det kanske inte var den bästa lösningen, men det var den bästa strategi denna virriga pojke kunde kom på.

Brist på motivation eller brist på strategi

Det finns bara två saker som kan stå i vägen för oss, brist på motivation eller brist på strategi. Brist på motivation innebär att du vill annat mer i den stund du ska göra något. Brist på strategi innebär att du saknar vägar att ta dig dit du vill. Utan strategi går det inte, utan motivation gör du det inte. Det som gör livet svårt är att vill många saker och våra strategier bara låter oss nå vissa och då på bekostnad av något annat vi vill. Våra strategier är begränsade av den verklighet vi lever i, begränsade av våra resurser och förmågor, vår vilja är inte det. Vi kan mycket väl vilja äta kakan och ha den kvar.

Du kan! Men du vill inte!

Det var ingen som sa just de orden till mig. Men det var så vuxna i min omgivning behandlade mig. Det är lätt att tro att det bara är positivt att se andra som kompetenta. Men det är stor skillnad mellan att någon kan skaffa sig de strategier, resurser och förmågor som krävs och att de redan har dem. Om vi tror att någon kan och inte gör drar vi lätt slutsatsen att de är lata och omotiverade. Det är även stor skillnad mellan att någon inte vill och att den vill annat mer. Om vi tror att någon inte vill, drar vi lätt slutsatsen att de har helt andra behov än oss. Vi slutar se att vi alla vill ungefär samma saker, vi har bara väldigt olika strategier och förutsättningar för att ta oss dit vi vill. Var det så att jag kunde? Jag hade förvisso en strategi som oftast fungerade men den kostade mig mig väldigt mycket så jag använde den inte alltid. Men då ville jag alltså inte!? Nej, jag ville annat mer. Jag ville vara som andra, känna gemenskap, lugn och jag ville njuta av vårsolen. Jag ville inte ha ont i ryggen av den tunga väskan, ville inte sitta på kalla stengolv soliga dagar och ville inte känna mig ensam och utanför. Jag ville att världen skulle vara rättvis och jag ville titta på en fjäril. Är det rimligt att be en trettonåring att välja bort det varje dag?

Det betydde inte att jag var lat och omotiverad. Jag skriver detta för att jag såg mig själv som lat och omotiverad, fram till den dagen jag i vuxen ålder gick in i väggen för andra gången. Efter en längre tids sjukskrivning blev jag utredd och fick utöver min dyslexidiagnos även diagnosen ADD eller Attention Deficit Disorder som är en form av ADHD där bara hjärnan men inte kroppen är hyperaktiv. Psykologiska tester visade att min hyperaktiva hjärna låg på gränsen till det man kallar särbegåvning, det gör att jag exempelvis snabbt förstår och kommer ihåg komplexa samband. Detta hjälpte mig att klara skolan men bidrog till bilden av mig som någon som kunde men inte ville. Det som borde varit en fördel blev anledningen till att jag inte fick hjälp. Min hyperaktiva hjärna är samtidigt betydligt sämre än genomsnittet på andra saker som att till exempel komma ihåg var jag har lagt mina vantar.

När du både vill och inte vill, hur hanterar du ditt omedvetna motstånd

Look, if you had one shot or one opportunity to seize everything you ever wanted in one moment, would you capture it? Or just let it slip?

/ Eminem

Trots alla dåliga erfarenheter från läsning, skrivning och skolan så började jag efter gymnasiet att älska att studera. Jag hade en omättlig hunger att lära mig hur jag skulle bli bättre på att förändra mig själv och andra. Jag lärde mig så mycket och började se bättre och bättre resultat. Tanken väcktes att jag skulle vilja dela mina erfarenheter och lärdomar till fler. Sedan kom dagen då jag fick chansen. En vän tipsade om en boktävling som tycktes passa mig perfekt. Min reaktion blev att det vred sig i magen på mig och rummet började snurra. Det kändes svårt att andas. Jag kan ärligt säga att jag lät tillfället glida mig ur händerna. Jag velade fram till sista minuten av sista dagen för inlämning. Det stod en livstid av misslyckade texter och dåliga erfarenheter i vägen. När tiden passerat kändes det skönt. Jag skrev till