Tips från coachen: Upptäck din inre potential

By Camilla Granström, Camilla Gyllensvan, Freddie Roth and 7 more

Tips från Coachen #1 ingår i en serie böcker som syftar till att upptäcka och
använda den inre potential vi alla har inom oss.

Tips från coachen är olik många av de böcker du redan läst om personlig utveckling. I den här boken kommer du att få ta del av tankeväckande insikter från tio inspirerande författare som tar dig på en resa med egna personliga insikter och upplevelser. Och NU vill de dela med sig av sina erfarenheter, färdigheter och kunskaper till dig. Historierna berör flera områden i livet och du kan lära dig hur du kan använda dig av dessa tankar och tekniker för att göra förändringar som för ditt liv framåt.

Chansen är att den här boken innehåller exakt det du behöver för att ta ditt liv till nästa nivå.

• Language: Svenska
• Publisher: Mindboozt Publications
• Release date: Dec 18, 2018
• ISBN: 9789188739544

Camilla Granström

Camilla har haft många yrken som kock och reservdelsman och har drivit redovisningsbyrå i 15 år. Håller nu på att utveckla ett annat kall och det är att hjälpa andra medberoende m fl och skapar just nu ett Holistic Recovery Center i Kungsbacka för detta ändamål.

Book preview

#mindboozt

1

SOM DU ROPAR FÅR DU SVAR

Camilla Granström

Jag tillhör den generation som uppfostrats till att det finns makt i språket. Att vara vältalig kommer att ta dig långt och du kan dessutom få folk att göra som du vill etc. Mycket intressant!

Jag kan däremot INTE minnas en enda person som lärt mig vikten av min inre dialog under min uppväxt. Första gången jag blev presenterad för detta faktum hade jag fyllt 40 år!

Den inre rösten omnämns på många sätt. Det kan vara tal om Ågren, Ängeln och Djävulen som drar fingerkrok över axeln. Eller som en gammal indian sade en dag till sitt barnbarn:

-Två gamla vargar krigar inom oss alla. Den ena är rädsla och hat, den andra vargen är kärlek och fred.

- Vilken varg vinner? frågade barnbarnet, på vilket den gamla indianen svarade:

-Den vi matar!

Det viktiga är att vi förstår att vi alla har någon form av intern kommunikation. Den kan vara positiv eller negativ, alltså hjälpa eller stjälpa dig. Hur vet du det? I följande text hoppas jag kunna ge några svar på detta.

Jag började mitt liv som en ganska orolig själ. Idag förstår jag att en stor del av min inre dialog är planterad. Mina föräldrar, släkt och vänner har påverkat mig under den första delen av min uppväxt. Jag är uppvuxen som ensambarn och fick inte lära mig det som många andra barn får göra, nämligen att jämka och kompromissa. Dessutom fick jag bara höra en sanning som inte filtrerades genom eller motsades av t.ex. syskon. Jag hade ingen barnvakt utan fick följa med mina föräldrar på middagar där jag fick erfara att jag var ett fantastiskt barn som både var vältalig, kunde vett och etikett trots min ringa ålder (före skolåldern) och inte minst var vuxen för min ålder och behändig. Vad tror du att det satte för prägel i mig redan före sju års ålder?

Det gjorde mig ovanligt självständig och ett duktigt barn, särskilt på landet där jag fick vara mig för mig själv. Men inne i stan, bland en massa andra barn, kunde jag inte hävda mig utan var rädd. Där passade jag inte in. Där funkade helt enkelt inte mitt inplanterade system… Varför såg inte andra barn hur stor och duktig jag var? Såg de inte att jag var speciell?

Min pappa dog 1989 efter ett antal års alkoholmissbruk. Han var då 55 år och jag 22. Mamma lärde mig att lägga locket på sorgen istället för att hantera den på något sätt, vilket i sin tur också satte andra spår i livet. Inte minst det faktum att jag tolkade det som om mina känslor inte var något värda, så det var bättre att gömma undan dem. Detta inlärda mönster har satt ganska djupa spår hos mig och då var jag ändå redan 22 år gammal och levde självständigt. Det är ju intressant att fundera över. Är det så att vi under hela vårt liv blir påverkade av vår omgivning som till och med i bästa välvilja fortsätter programmera våra hjärnor?

Jag vill hävda att just mitt duktig flicka-syndrom - ett beteende jag trodde att jag var tvungen att anamma - har fått mig att om och om igen välja någon form av utanförskap där jag är annorlunda eller speciell. Det fick mig att välja arbetsplatser där jag utmanade mig själv samtidigt som jag kände igen mig i mitt utanförskap, som att t.ex. välja ett otroligt mansdominerat yrke som reservdelsman. Det fanns i princip inga andra kvinnor där när jag fick anställning, så det blev nytt för både dem och mig. Jag kände mig bekväm bland männen som ideligen satte mig på prov och jag kunde hantera dem vilket i sin tur gav mig ett bra självförtroende i mitt yrkesliv.

En dag låg jag på mage med ansiktet ner i en massagebänk, året var 2007, och jag fick en instinktiv, stark känsla av att jag måste gå en kurs som tar mig, min hälsa och mitt välbefinnande framåt. Jag gick hem samma kväll och googlade på stresshantering och fantastiskt nog lyckades jag hitta en tredagarskurs med ganska kort varsel. Den skulle ledas av Lars-Erik Uneståhl och jag kände att den s.k. svenska urfadern i mental träning kunde vara något för mig.

Jag kommer hem efter den kursen fullmatad med nya insikter och kunskaper, t.ex. att det faktiskt finns en inre dialog som jag inte kände till sen tidigare. Och att vi dessutom har val och kan välja. Vid denna tiden har jag två tonåringar på tretton och fjorton år där hemma och en man som jag idag vet mådde ganska psykiskt dåligt.

-Vilken jävla idiot jag är!

-Man kan inte räkna med mer av en ärthjärna!

Sådana uttalanden kunde han spotta ur sig både högt och ofta. Jag var fast beslutad att mina nyvunna kunskaper stämde och jag tror fortfarande att det är jätteviktigt att vi tänker på vad det är vi säger till oss själva!

Uneståhl pratade om att så man säger och tänker så blir det! Jag har vid detta tillfälle inte ännu kopplat att jag inte kan förändra andra människor utan att förändring kan endast genomföras av personen själv. Så jag försöker för allt vad jag är värd i bästa välmening att lära min man att sluta klanka ner på sig själv. Hur gick det tror du?

Utifrån är det ofta lätt att bedöma vilken av vargarna som pratar och tar plats. I min ex-makes fall var det dessutom uppenbart vilken varg han valde att mata, fastän han inte själv var medveten om det.

Fundera ut ifrån dig själv och registrera sedan dina nära och käras dialog såsom du uppfattat den. Vad är positivt och negativt? Vad gör det med dig och ditt sinne? Vad tror du att det gör med dem?

Så nu går vi vidare till 2008 då jag gick min första NLP-practitioner-kurs. Här fortsätter mitt uppvaknade i mitt eget språkbruk. Den kursledaren var mycket noga med sitt språk och så även deltagarnas. Återigen försöker jag påvisa ordens betydelse för min familj. Naturligtvis i all välmening försöker jag frälsa min familj igen och denna gången i val av ord som att undvika att använda negativa ord och meningar. Med det menar jag att istället för att säga t.ex. Glöm inte… så ändrar man och säger Kom ihåg!.

Jag ville vara uppmärksam på hur/var jag använde ordet inte och när det var lämpligt att använda, samt hur ordet inte eller negativa formuleringar uppfattas av hjärnan. Om vi är observanta på våra ordval kan vi istället säga vad vi VILL ha/göra/uppnå, istället för vad vi INTE vill. Det sägs att hjärnan inte kan uppfatta ordet inte och lek själv med meningarna så märker du skillnaden.

Efter min ohyggliga framfart och knäppar på näsan är det än idag många i min omgivning som väljer att säga Kom ihåg! istället för Glöm inte!.

För en del personer är en brinnande aktiv och tjattrande hjärna underbar och för andra kan den vara väldigt plågsam. De vill inget hellre än att få tyst på eländet, vare sig tjattret är positivt eller negativt. För mig handlar det mer om hur jag förhåller mig till all denna interna kommunikation. Jag har just en sådan brinnande hjärna och för några år sedan önskade jag att den skulle lugna sig, för jag orkade inte hänga med längre. Man ska vara försiktig med vad man önskar och ja, den tystnade… helt och hållet…

Jag hamnade i något konstigt vakuum under en semester och efter några veckor önskade jag att min jobbiga, men fantastiska hjärna skulle komma tillbaka. Det var förfärligt tyst och inte minst tråkigt. Jag blev lite orolig och undrade om den aldrig skulle bli som förr igen fast jag försökte förtränga det. Först efter tio månader började hjärnan glöda igen och sakta, sakta kom den tillbaka. Många skulle kalla det utmattningssyndrom, vilket säkert inte är omöjligt. Återigen har jag skapat mig ett mönster och präglat min inre dialog att det INTE är bra när hjärnan tystnar. Kanske är det så att jag borde omfamna att min kropp och mitt psyke faktiskt skyddar mig själv från mig själv!? Har du upplevt samma sak?

En intressant reflektion är att min inre röst är betydligt mer kraftfull och inspirerande i mitt yrkes- och entreprenörsliv än i mitt privatliv. Ganska säker på att det handlar om att jag fått beröm när jag var liten närhelst jag hade presterat något, fast jag kanske inte fick så många lovord för min personlighet och den jag var som person. Till mina föräldrars försvar förstår jag idag att de inte visste bättre utan gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar. Idag har det blivit ett sätt för mig att hantera saker och ting eftersom de båda är döda och jag kan inte fråga dem längre…

Då har jag berättat lite om min inre dialog, mitt interna språk, min inre röst - ja, det finns många benämningar och jag ska sammanfatta mina tankar lite grann.

Alla har en inre röst! Känner du till din? Eller om du tror att du inte har någon sådan, så är det just den som nu försöker tala om för dig att det här är bara nonsens och nys. Eller kanske använder den något helt annat uttryck. Det finns studier som visar att vi absolut pratar med oss själva och dessutom använder så mycket som 300 - 500 ord i minuten i vår inre kommunikation. Ett riktigt interntjatter skulle jag vilja säga.

Första steget till förändring är att bli medveten om det jag vill göra något åt. Så börja med att bekräfta denna inre röst och lär känna den.

Vad har rösten för ton? Känner du igen den från någon du känner? Kan vara så att man kommer på sig själv med att tänka Jösses, jag låter ju som mamma! Och då brukar det oftast inte vara de mest positiva tongångarna man minns.

Låt oss säga att du ska ut och springa för första gången på länge. Du har joggat förr och det gick ju bra. Då kan rösten exempelvis säga att det är ju inga problem och det är ju så skönt efteråt osv. Du börjar springa och efter en bit börjar du bli trött. Vad händer då? Säger rösten då, -Spring på, det går snart över! Du kan det här, du klarar av det, kom igen nu, det är BARA 3 km kvar! Jag är bäst, jag klarar detta!

Eller låter det mer så här:

-Det här går aldrig, fy vad jobbigt! Jag orkar inte, det är ju MINST 3 km kvar. Hur kunde jag tro att jag skulle orka detta, nu fattas det bara att det börjar regna också?

Vilken