Om livet före döden: konsten att bli regissör i sitt eget liv

By Lena Nevander Friström

Lever du ditt bästa liv? Frågan kan tyckas svår att svara på, kanske uppfattas den rentav som provocerande. Men faktum är att det finns mycket man kan göra för att utveckla både sig själv och sin tillvaro till det bättre. Med denna bok vill psykoterapeuten Lena Nevander Friström hjälpa läsaren att komma till insikt kring vad som är viktigt i livet. Hon bidrar även med pusselbitar till hur man faktiskt tar tillbaka kontrollen över sin egen tillvaro. Grunden till allt är att vara ärlig och ta ansvar för de egna handlingarna, men här introduceras även konsten att analysera sig själv, sina värderingar och sina valmöjligheter. Dessutom belyser författaren vikten av att lyssna på vad kroppen säger – innan det är försent. "Om livet före döden - konsten att bli regissör i sitt eget liv" är en tankebok som baserats på författarens egna erfarenheter i såväl yrkesrollen som på det personliga planet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788726877687

Book preview

www.sagaegmont.com

Förord

Den 26 september 2002 var jag i Stockholm för att fullfölja mitt sista uppdrag innan jag skulle påbörja en längre sjukskrivningsperiod.

Den ii september hade jag varit på koloskopi (undersökning av tjocktarmen med hjälp av kamera ) och fått veta att jag hade en tumor, förmodligen malign, mellan ändtarmen och tjocktarmen. Provet togs och jag skulle få besked den 20 september. Remissen till lungröntgen och ultraljudsundersökning av levern skrevs medan jag var på provtagningen.

När jag kommer till doktorn den 20 har jag redan kontrollerat lever och lungor. Allt var OK. Skönt. Jo, tumören var malign. Den sitter 13 centimeter upp i ändtarmen vilket innebär magnetröntgen för att undersöka hur fettkuddarna runt omkring tumören är påverkade. Det bestäms att jag ska få strålbehandling under fyra veckor för att sedan opereras den 2 januari 2003.

Ingen olycka kommer ensam, sägs det – i början av sommaren dog ett föl vid födseln, stoet fick vi avliva den 13 september, plus några saker till. Oflyt kan det kanske kallas.

Jag har en stund över innan föreläsningen och går in i en bokhandel. Tittar lite, lyfter och bläddrar. Får boken Diagnos: Duktig i min hand. Bläddrar och finner mig citerad och hänvisad till längst bak i boken. Den värme jag känner är härlig. Jag och mina böcker har betytt något för dessa två författare och dessutom – de talar om det! Denna dag, den 26 september 2002, i en bokhandel i Stockholm bestämmer jag mig för att skriva en ny bok, min tredje. Tack Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren, er bok var den droppe som fick bägaren att rinna över.

Tack också till min redaktör Lena Albihn, med vars penna boken blivit nedtecknad, för knivskarp disciplin och struktur.

Tack dessutom till:

Björn, Sofia, Åsa, Maria, Charlotta, mor och far, Ingrid, Peggy, Gunnel, Lotta, Stina, Maria, Stora Mia, Maggan, Anders, Kerstin, Ingmar, Lena, Petter, Eva, Eva, Lena, Ia, Denni, Mariette, Sven-Åke, Janne, Susanne, Marie, Marika, Hans, Classe, Jeanette, Janne, Maud, Rebecka, Ellen, Anna-Lena, Ulla, Marie, Bo-Gunnar, Gunilla, Helena, Helena

samt till Marcelina, Gunnar, Anders, Per, Evy, kirurgavdelningen 103, Ragnhild och Thomas på onkologen samt cytostatikamottagningen vid Linköpings universitetssjukhus

för villkorslös omtanke och support på alla möjliga, och ibland omöjliga, sätt. Ni och många andra visar att gemenskap och känsla av tillhörighet är grunden för vår överlevnad, inte minst när den egna kraften ibland får sig en törn.

Inledning: om livet före döden

I mars 2003 hade jag hunnit igenom halva cellgiftsbehandlingen. Tillsammans med flera andra cancersjuka befann jag mig i behandlingsrummet på onkologen i Linköping. Situationen i ett sådant behandlingsrum är både makaber och overklig. Många patienter är svårt sjuka, verkligen märkta av sin cancer, medan andra, som får cellgiftsbehandling för säkerhets skull, kanske inte alla gånger ger ett sjukdomsmärkt intryck. Vi sitter uppradade tätt intill varandra, alla har slangar i armarna och är inkopplade i diverse apparatur.

Människor kommer onekligen mycket nära varandra när de möts i en sådan situation.

Bredvid mig satt en kvinna i min egen ålder. Vi hade haft samma typ av cancer och hon hade också genomgått samma typ av operation som jag själv bara någon vecka senare.

Kvinnan var alldeles grå och hopsjunken i ansiktet. Hon talade hela tiden om döden, sin begravning och om vad som skulle hända när hon dog. »Hur ska jag klara av det här?«, »Hur ska det gå för mina barn när jag är borta?«, »Kommer min exman att ta sitt ansvar?«, »Jag kommer aldrig att få se några barnbarn?« Hela tiden ältade hon samma scenario. Hon sa: » Jag känner mig dödskallemärkt. «

Till slut blev jag irriterad – ja, rent ut sagt förbannad – och sa: »Vet du, så jäkla lätt är det inte att dö! Det finns faktiskt saker som är värre än att få cancer? Hur är det egentligen? Har dina barn cancer, kanske? Sitter du i fängelse? Har du kört ihjäl någon, eller …?«

Kvinnan blev alldeles paff av mitt utbrott.

Senare fick jag ordentligt dåligt samvete. Med vilken rätt lägger jag mig i andras liv och ställningstaganden? Jag talade med sköterskan på avdelningen, förklarade situationen och bad om ursäkt för mitt övertramp.

Nästa behandlingstillfälle kom kvinnan fram och tackade mig. Hon sa: » Jag låg vaken hela natten och tänkte på vad du hade sagt och jag fick mig en ordentlig tankeställare. «

Samma scen, vid mitt första besök. Jag var osäker på hur rutinerna fungerade och frågade en äldre kvinna bredvid mig: »Har du varit här förr? Ska jag anmäla mig, eller …?« Kvinnan tittade intresserat på mig och förklarade hur det hela brukade gå till. Sedan frågade hon: »Är det första gången du är här?« Jag svarade som det var och kvinnan fortsatte: » Ja, du förstår jag är gammal i gården här. Jag har gått här i minst 25 år, kan du tänka!« Hon skrattade gott och berättade: »Först fick jag cancer i höger bröst och då opererade dom bort knölen på direkten. Ja, det är klart, behandlingarna är inte så roliga, men det gick så bra och dom är så himla duktiga här. Och trevliga också! Sedan fick jag en knöl i vänster bröst, och den tog dom också bort. Inga problem, och fort gick det. Nu har jag knölar vid halsen, men det fixar dom säkert … dom är så duktiga. «

Sens moral av dessa exempel: Det är inte en slump att vi möter motgångar – och givetvis även framgångar – på ett visst sätt.

Vi har alla våra personliga överlevnads- och livsstrategier, det är vår personlighet som formar hur vi möter både motgångar och glädjeämnen i livet. Med andra ord: Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det. Vi kan dessutom aktivt välja hur vi vill ta det genom att försöka bli regissörer i våra egna liv.

Denna bok börjar där mina förra slutade, nämligen med mitt intresse av livet före döden.

Jag tillhör de människor som tycker att det är kul att vakna på morgonen. Jag känner en stor nyfikenhet och förväntan – äntligen en ny dag, vad ska hända i dag, jag har bråttom! Jag har faktiskt blivit hånad i hela mitt liv för att jag aldrig sover länge eller ligger och drar mig. Men jag vill bara upp ur sängen, om jag skulle sova länge skulle jag känna att jag har gått miste om något. Lusten på och nyfikenheten inför livet finns ju med oss från början – de är givna, självklara och nödvändiga pusselbitar i vårt arbete med att bli människa. Men hit hör också insikten om livets ändlighet. Denna kunskap kommer först ofta i tioårsåldern och sammanfaller då med vår första stora planerade separation – när vi går ut årskurs tre och tar farväl av vår första skolfröken. Vi säger till alla på skolavslutningen: »Men vi kommer att ses igen, visst håller vi kontakten«, men nu finns en insikt om att det inte alltid blir så. En känslomässigt högre mognad betyder att vi nu inser att människor vi känner kan försvinna ur våra liv – de kan faktiskt dö. Och det är när barnen är i den här åldern som föräldrar ofta ställs inför frågor som: »När ska du dö?, ska mormor och morfar dö?« Som vuxen möter vi dessa svåra frågor, det startar egna funderingar och vi vet kanske inte riktigt vad vi ska svara. Möjligen är det enda vi kan säga: »Du, jag tänker i alla fall inte dö nu.«

Redan i 10-årsåldern har vi alltså en existentiell insikt om att livet är ändligt. Insikten handlar om en ökad grad av emotionell, psykologisk, biologisk och social mognad. Vad är det som gör att vi slutar att använda oss av den här förmågan? Vi pratar helt enkelt för lite om döden. Är det rädslan som gör oss oförmögna att prata om döden? Är det dödsångest som förhindrar oss att prata om dessa viktiga ting – eller är det livsångest? Vilken är skillnaden mellan dödsångest och livsångest? Kanske är det livsångest som får mig att skutta upp ur sängen så tidigt på morgonen. Och den människa som inte känner någon lust att stiga upp alls, som inte ser någon som helst mening med att vakna upp till en ny dag, kanske egentligen drivs av en dödsångest som hon kanske inte ens är fullt medveten om.

I denna bok hoppas jag kunna ge läsaren uppslag till svar och impulser till eftertanke och diskussion kring dessa svåra och viktiga frågor.

Detta är en bok om vardagsfilosofi – en liten betraktelse över en del av alla de saker som på olika sätt påverkar oss och gör oss till de personer vi är. Ordet »filosofi« betyder kärlek till lärdom och vetenskap och i denna bok vill jag praktisera min kärlek till livet – min filosofi. Jag vill göra det på ett lättillgängligt sätt och har därför valt att inte ha litteraturhänvisningar i texten, men för den läsare som vill gå vidare finns det tips på fördjupningslitteratur längst bak i boken.

Jag är amatör – ingen teoretisk filosof – och hyser en förhoppning om att vi, när vi blir medvetna om vad vi tänker och gör och varför vi handlar enligt vissa mönster, kan fås att ta lärdom av detta och då också tar ansvar för våra liv. »Amatör« är faktiskt ett av mina favoritord, ordagrant betyder det ju »älskare« och vad kan vara bättre att vara om vi vill ägna oss åt livsfilosofi!

Min grundtanke är alltså att vi själva måste bestämma vilka vi vill vara och hur vi vill uppfattas av andra, eller uttryckt på ett annat sätt – vi måste själva bli regissörer i våra liv. Vägen till att bli sin egen regissör går via självinsikt – insikt om det egna ansvaret och den egna förmågan, men också insikt om vår brist på förmåga. Denna vetskap kan ibland vara tung att bära. Det hade ju varit mycket enklare om det var någon annans fel, någon annans ansvar. Vi