Kroppssjälen: En terapiprocess

By Ann Beskow

År ett kliver Ann Beskow in genom dörren till en terapiprocess utan att veta vad som väntar. Processen varar i sju år, en avgränsad tid som inbegriper ett helt liv.

Kroppssjälen – en terapiprocess är en vandring mellan minnen, autentiska brev, drömmar och nuet. Det är en berättelse om gamla traumans betydelse, om oro, psykosomatiska symptom och om att återerövra närhet till kropp och känslor. Poesins kraft och driften att forma tankar i ord är ett genomgående perspektiv. Författaren sätter även ljus på relationen klient-terapeut.

Boken avslutas med ett efterord av Claes Ekenstam, docent i idéhistoria, f.d. lektor i vårdvetenskap samt certifierad kroppspsykoterapeut.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 10, 2023
• ISBN: 9789180805520

Ann Beskow

Ann Beskow debuterade 2008 med Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. Därefter följde Havet räcker inte (2013), Stigarna (2018) skriven av Ann Beskow och Hedvig van Berlekom och De sa att det var mitt fel (2019), skriven av Ann Beskow och Eva Östebrant.

Book preview

ÅR ETT, 2014

Det är ett ljudisolerat källarrum.

Varför tar han inte i hand, terapeuter brukar kanske inte göra det?

Var ligger toaletten?

Det finns ingen hall, jag kliver rakt in i rummet.

Var är han själv, vem är han?

En instruktion ger han: här handlar det inte om att se snygg ut, glöm det!

Jag tänker: bh:n kan det inte vara fel på, även om vi ska göra kroppsövningar. Vad ska vi göra?

Natten efteråt invaderar en bild mitt huvud och min kropp:

min vackra mamma sitter i ett skyltfönster

jag kliver genom glaset in till henne

in i henne

den dag jag sammansmälter

med min vackra mamma

är jag färdig

Den bilden vidrör oroshärdar, det kryper i kroppen, krälar som fan. Hjärtat ryter bubblande:

någonting är fel.

Huset var gulrappat. Trädgården var stor och det giftiga gullregnet lyste som guld. Syrenen doftade och var ljust lila som mammas födelsedagsklänning. Kastanjeträdet var brett som halva vårt hus och nådde till himlen. Mjuk-taggiga-gröna bollar blev brun-polerade kulor, jag tänkte på jord och kraft. En fågel ramlade ner i stuprännan som längst ner var nedgrävd i jorden. Det hände under rummet som jag föddes i och fågeln kom inte ut. Den flaxade och skrek så det värkte i hela min kropp. Den höll på i evigheter, sedan blev den tyst.

Mamma sa att vi hade ett lyckligt hem men hon kanske inte visste att man inte kunde ha full kontroll över de tre ytterdörrarna samtidigt. Om natten var två dörrar låsta och en öppen, vilken visste man aldrig. När någon ville tränga sig in, kunde ingen veta genom vilken dörr. Man skulle kunna ha en schäferhund sittande på varje trappsteg i trappan mellan de två våningarna i huset. Hundarna skulle bara sitta där och ha kontroll, men mamma tyckte inte det var en bra idé.

Vuxna människor kom och gick i vårt hus. Alla var stora och när de åkte igen var det alltid bara jag och min syster kvar. Hon tre år äldre och gladare, jag minst. Ibland skrattade alla, ibland var det tomt och allvarligt. Inget flax med armarna. Inga oväntade höjda röster. Inga hoppsasteg där hoppsasteg ej var avsedda att tas. Allt kunde bli fel fast jag inte förstod varför. Plötsligt kunde jag se det i mammas ögon eller känna det i de andras andningsluft.

Jag hörde att min barndom var paradiset, att vi var den lyckligaste av familjer. Jag förstod genast att det krävdes tacksamhet och följsamhet att tillhöra en välsignad familj. Det fanns inte någon anledning att klaga. Men mycket långsamt vågade jag också se att vi inte alltid var den lyckligaste familjen, alltmedan jag fostrades att tycka det. Du ska vara tacksam över att du lever i en så lycklig familj! Jag förstummades av detta dubbla budskap.

Hela mitt vuxna liv har jag letat efter vad det var som slog vemod runt min kropp långt innan jag började skolan. Ofta har jag fått höra att man ska inte anklaga den som inte kan försvara sig. Det finns en förväntan att upprätthålla den vackra bilden av den lyckliga familjen.

En av min mammas livsuppgifter var att ha väluppfostrade barn. Jag tror att hon hämtade inspiration från läkare och barnpsykologer i Tyskland. Det var en hård skola som förespråkade psykisk och fysisk press för att få barnen att gå i rätt riktning. Mamma var stolt över sin egen skicklighet och älskade beröm för sina välartade barn. Hon brukade svara att vännerna skulle veta att det inte var tur hon haft, utan att hennes fostran var förenad med hårt arbete. Hemma brukade hon sammanfatta sin grundidé med en mening: Varje barn ska få stryk minst en gång i livet så de vet vem som bestämmer.

Mamma styrde och pappa följde efter i hennes skugga. Periodvis var det liv och rörelse i hemmet. Vi är en stor familj och tillsammans med allt annat minns jag också värme och lekfullhet. Jag navigerade genom barndomen genom att anpassa mig. Min egen vilja var vilsegången, jag växte upp i en känsla av att leva i en egen bubbla avstängd från andra. Jag byggde ett fullskaligt skydd omkring mig. Jag vet inte om någon märkte vad som hände inuti.

Som vuxen har jag levt ett rikt liv med en stor familj med kärleksfull sammanhållning och en trofast livskamrat som alltid vill mig väl. Jag har haft ett meningsfullt arbetsliv dels inom vården, dels som förtroendevald inom politiken medan min kropp har härjat med mig. Periodvis har min kroppsliga oro tagit över allt för mycket. Sömnrubbade nätter, smärtor i kroppen, hypokondri och katastrof-tänk. Jag har levt med en stillsam, kompetent och lyssnande yta, ofta med ett osynligt inre i krig.

Jag har gått omkring och fantasierat om att om det finns en hjälpare som är psykolog, läkare och massör i ett, skulle jag göra ett sista försök att få hjälp att hitta min inre harmoni. Nu har jag hittat en kroppspsykoterapeut. Jag kallar honom T. Nu är det dags.

Varje vecka träffar jag min kroppspsykoterapeut som jag kallar T i källarrummet på bottenvåningen i ett flerfamiljshus i utkanten av staden. Varje kväll när jag ska sova, tänker jag på atmosfären i det rummet. Att vara sedd och hörd ger mig vila i huvud och i kropp. Stort blir smått, smått blir stort. Lyhördhet sveper genom luften, ord blandas med tystnad. T finns överallt och ingenstans, ingen annan har tillgång till detta rum. Rörelsen är framåt.

Vi är i ett ljudisolerat före detta pannrum. En knallblå matta mitt på golvet med dansande svarta miniatyrer, bredvid står en monsterväxt som okontrollerat breder ut sig och är på väg att växa genom taket. Jag ställer mina skor bredvid hans, hänger min jacka bredvid hans som är av läder och doftar -70-tal och undrar var han är. Bakom en stängd dörr är han och slamrar. Kanske dricker han kaffe i pauserna. En säng med en tjock mörkblå madrass, sittpuffar som står utplacerade på olika ställen i rummet och en slags rund plint som leder min livliga fantasi till tortyr.

Högt upp i rummets vänstra hörn nära taket sitter en slev instoppad i en ventil. Dekorationen gör att jag bestämmer att den kommer från Spanien och när jag frågar säger han att den har med ljudet att göra. I fall det skulle låta mycket från det här rummet. Mitt på den vita väggen finns ett svart märke. Det var någon som behövde kasta en sko, säger han när jag frågar. En bred tjurnacke med snälla ögon på väggen, bilder av stängda dörrar. Varje tavla vill säga något till mig. Vet inte riktigt vad. När jag smyger in på toaletten möts jag av en schimpans. Hon tittar rakt på mig med en stadig blick och på hennes rygg vilar hennes unge. Det finns en undertext: Alla djur utom människan, vet vad som är nödvändigt i livet.

Jag slår mig ner i den ena av de svarta skinnfåtöljerna. Mina ögon fastnar på en brun nalle, det kommer kanske hit någon som behöver krama en nalle? I en korg ligger det boxhandskar. Dem tänker i alla fall inte jag använda. Han sitter redan i sin fåtölj snett emot mig. Han väntar på att jag ska samla ihop mig, så vi kan börja.

Vi gör ungefär samma saker i det här rummet varje gång vi ses. Jag berättar om mitt liv, det som ploppar upp i stunden. Sådant som har varit och sådant som är. Sedan gör vi sju övningar. De är ganska enkla. Börjar med fötterna, vidare till benen, bålen, hela kroppen. De är inte slumpvist utvalda, det är väl beprövade övningar avsedda att eliminera stress i kroppen. Genom att peka ut nya nervbanor och koppla det till djupt koncentrerad andning börjar kroppen vibrera. Än här, än där.

Jag lär mig att andas, det är svårt. Jag blir uppmärksam på att olika områden i kroppen bromsar, skapar effektiva stopp. I hela livet har jag utvecklat mina försvarsposter. Effektiva bromsar för frisk, syresatt luft. Frisk luft i hela andningssystemet gör det lättare att känna. Att känna sant, är farligt. Nästintill med döden förenat. Därför har jag byggt upp mina effektiva murar. Utan att veta eller förstå vad det är jag måste skydda. Vecka efter vecka hos T skakar vi och andas tillsammans.

Efter två månader initierar T ett samtal.

– Nu har vi känt oss för i två månader. Kan vi fortsätta att arbeta tillsammans?

Frågan är om vi båda vill investera i en fortsättning. Jag frågar:

– Kan jag lita på dig?

– Bra att du ställer den frågan. Det är något vi behöver prata om.

Så vi pratar om det. Allt som är svårt att prata om ska vi prata om. Fram i ljuset med det. För mig är det ovant. Ända sedan jag var barn har jag vant mig vid att hålla tyst med det som mullrar inom mig. Det jag behåller för mig själv kan aldrig missförstås. Nu får jag förklarat för mig att frågan kan jag lita på dig är en adekvat och vanlig fråga. Om man stänger in sig i ett ljudisolerat källarrum med en främmande man och går med på att inta olika kroppsställningar ensam eller i kontakt så vore det snarare onaturligt att inte fråga sig: kan jag lita på honom? Vi kommer överens om att det mesta är tillåtet, men inte allt. Sex är inte tillåtet, inte heller att skada sig själv eller varandra. Allt som händer, stannar kvar i det här rummet.

T säger att det finns kunskaper om hur kroppen och psyket fungerar tillsammans. Ibland är det komplext och svårt att förstå. Ibland är det enklare. När man är ledsen behöver man gråta, det är lätt att förstå. Men om man som jag undertryckt sin gråt i hela livet byggs spänningar upp i käkar, hals och bröstkorg. Det är svårt för mig att bryta det mönster jag byggt upp under så många år. Något mycket överväldigande hände tidigt i mitt liv och psyket och kroppen har hämmats sedan dess. Men om kroppen till slut vågar släppa de instängda känslorna fria, om jag vågar släppa fram sorg och vrede, då kan det hända något nytt. Andra viktiga känslor, till exempel glädjen och lusten, får sin plats tillbaka.

Efter det samtalet tror jag att jag kan fortsätta med detta. Jag tror att jag litar på T. Men jag har ingen aning om vad jag ger mig in på. När jag frågar säger T att det finns väldigt mycket mer vi kan ta till. Jag sneglar på boxhandskarna, nallen och den runda läderplinten och förstår inte vad han pratar om. Det enda jag vet är att jag inte skulle överleva om jag slutade nu. Jag har en längtan efter att vandra över frusna marker och ut på djupa vatten. Vågar T följa mig på vägen, vågar jag. Driften att fortsätta är av samma sort som min ständiga längtan efter att skriva. Att kunna skriva bättre var ett av mina många skäl att söka mig till kroppspsykoterapi. Jag skriver redan bra men det saknas en frihet. Det finns något korrekt över mina ord som binder fast. Fraser trasslar in sig och uttryck klistrar ihop sig innan de ens börjat flyga.

Min kropp är inte en isolerad företeelse som rör sig fritt bland människor i olika miljöer, avkopplad från mitt medvetande och mitt huvud. Allt, precis allt jag gör och säger ensam eller bland människor, har starka trådar in i min kropp. Det är ett nystan: min kropp, mina mentala processer och mina relationer. För att inte tappa kontroll och balans har jag ofta letat efter svart eller vitt. Rätt eller fel. Men det är inte så livet fungerar.

Att se trådar, att dra i dem, att våga låta dem synas och kännas. Att lära mig att inse att det som hände förr formade mig men det var då, inte nu. Det är det alltihop går ut på. Det är detta som är kärnan i mitt terapeutiska arbete.

Jag kan inte begripa att det finns en enda terapeut som tror att det räcker att enbart sitta i varsin stol och prata. Att det skulle gå att förändra något utan att ens göra en blixtvisit in i kroppen.

Efter ett halvår kommer mina tvivel tillbaka. Kan jag lita på honom? Hur vet jag att han inte har egna syften, inte överfaller mig i de lägen då jag är som mest sårbar? Förra gången såg det ut som att han somnade när vi pratade. Är jag inte tillräckligt intressant, är han trött på mig nu eller är jag bara gnällig och jobbig? Varför vågar jag aldrig se honom i ögonen? Han tar i mig när jag blundar, aldrig när jag tittar, men han frågar alltid innan han tar i mig. Han frågar flera gånger och påminner mig om att det är jag som bestämmer.

Återigen måste vi prata om det där jobbiga. Om varför han gör som han gör, varför jag tvivlar som jag gör. Jag får höra att det är vanligt. Alla tvivlande frågor måste jag igenom om jag ska komma vidare. Mitt tvivel visar att jag tar terapin på allvar. Och ja, han somnade en gång ett ögonblick. Var väl ovanligt trött.

– Det är tillåtet att säga till mig. Det är också tillåtet att bli förbannad på mig.

Jaså, är det tillåtet att visa att jag blir arg i det här rummet? Det var det aldrig i mitt barndomshem. Mamma dirigerade våra känslor. Glada fick vi vara, glada i återhållen form. Ledsen var också tillåtet. Vi fick gråta, men inte för mycket eller för länge. Mamma talade om när det var dags att sluta. Att bli arg var förbjudet. För att hålla undan den sortens utbrott förlöjligades aggressiva tecken. Bli inte arg, det ser bara fånigt ut, sa hon.

Efter detta samtal är jag återigen säker på att sluta terapin inte är ett alternativ. Jag vill fortsätta att leva mitt liv på den blå mattan i detta ljudisolerade rum.

Det har blivit sommaruppehåll. Kroppen känns som en avslappnad ångvält och jag ser med mycket hopp på mitt liv. När min oro kommer krälande och genskjuter mig om natten från oplanerade håll och eskalerar i insomningsögonblicket, skapar jag mina egna verktyg. Hittar platser i min fantasi där jag kan vila. Ofta flyger jag ner i källarrummet hos T och hämtar vila för min själ och för min kropp. Jag har hittat en ny kontakt djupt inne i mig och källarrummet har blivit min tillfälliga livlina.

Tänk att det finns en människa i hela världen som under en hel timme koncentrerar sig på hur jag mår i kroppen och i själen, kroppssjälen. En människa som förstår vad det handlar om. Det känns som förr när jag promenerar till höstens första möte. Höstterminen har börjat och jag ska lära nytt. Han tittar djupt in i mina ögon. Uppmanar mig att möta honom. Jag vill smita, måste tvinga mig att stanna kvar. Våra blickar fångar in varandra, länge.

– Det händer något med dina ögon. Jag ser att det är något där.

Mitt ansikte helt nära hans. Höger öga är plötsligt inte längre hans. Det är mammas.

Mammas röst i luften nu: Se på mig när jag talar till dig!

Mamma och jag talade inte. Det var hon som talade. Den vibrerande nyansen i hennes röst kopplade grepp om mitt autentiska jag och jag tappade bort mig. Efter denna övning med T finns en skälvande ömhet i hela kroppen.

Nu delar jag min bild av mamma i ett skyltfönster med T. Jag berättar hur jag vill sammansmälta med henne för att finna ro. Hur, när jag helt sammanfaller med alla hennes konturer, hon ska ta upp mig i sin famn. Hur lugn jag blir, en ro att våga dö i. T frågar vad mamma brukade säga om sin barnuppfostran?

Barn ska formas de första åren. När de är tre, ska de veta exakt vem som bestämmer. De ska passa som handen i handsken, brukade hon säga med kraftfull övertygelse i rösten.

Min vackra skyltfönsterbild börjar darra. Mamma sitter där innanför glaset och jag står utanför och min högsta önskan är att hela mitt jag ska flyta in i henne, att vi ska utplåna alla konturer som skiljer oss åt. Sakta börjar jag förstå att det är något som är fel med den bilden. T förklarar att ibland lever vi med illusioner som vi måste titta noga på, kanske upplösa. Kanske är min skyltfönsterbild en sådan illusion.

Tycker han om att arbeta med mig eller kommer han att tröttna? När vi arbetat tillsammans i nästan ett år kryper välbekanta frågor fram. Har han många andra klienter? Hoppas han har bara mig eller nästan bara mig. Jag är fullständigt fixerad vid min inre process med T som ledsagare och jag räknar timmarna till nästa gång. Min terapi framstår som det enda viktiga i livet. Detta går inte att prata om. Alltså måste vi prata om det och T svarar.

– Det är ett normaltillstånd. Det vore inte bra om terapin inte betydde något för dig. En känslomässig relation tyder på att du investerar något mycket viktigt i din process.

– Men det är pinsamt.

– Jag tycker inte det är pinsamt. Jag känner igen det. Det är vanligt att man känner sig beroende av sin terapeut.

Jag går omkring och undrar vem han är. Han vet så mycket om mig och jag vet inget om honom. Han har ett sparsamt förhållningssätt, inget prat om sig själv. Jag tänker att det är ett led i att bygga tillit genom att aldrig ge ett uns av varken förhoppning eller oro om att syftet med terapin har något med det privata att göra. Terapi är professionell verksamhet. Jag vilar i tron på att min fixering kommer att gå över.

När jag började min terapiprocess hade jag ett ständigt återkommande tillstånd som jag inte kunde förstå. Det hade följt mig de senaste tjugo åren, men ingen förstod vad det var. Många dagar var jag nära att dras ner under ytan.

När det började befann jag mig i ett nytt skede i livet. Jag hade anförtrotts en krävande uppgift som slukade omåttligt mycket kraft och energi. Hemma fanns min man, fyra tonåringar som längtade ut och en åttaåring som ville brottas. Min kropp kastades in i kraftfulla klimakterievågor. Kroppen och huvudet kokade. Varje vår när solen kom, skrivbordet skulle rensas inför sommaren och allt ogräs i häcken skulle bort, glödde hela mitt ansikte i flammiga, knallröda utslag. Det var då mitt återkommande inre tillstånd dök upp. Smygande först, sedan alltmer frekvent och med allt större kraft. Feber fast inte feber, hungrig fast illamående, grötveckad hjärna, grus i ögonen och en trötthet hart när omöjlig att bemästra. Nedstämdheten var värst. Eftersom ingen kunde förklara för mig vad det handlade om, trodde jag att tillståndet var unikt för mig. Därför började jag kalla den beskow-sjukan. Det dök alltid upp när jag minst av allt anade det. Alltid när livet var på topp, allt flöt som det skulle runt mig som var navet. Den kom en natt eller två. Ibland en gång i månaden, ibland fyra. När jag någon gång fick en lucka i almanackan vände jag mig till sjukvården och frågade vad det kunde vara. Vi kollade hjärtat och sköldkörteln och eftersom inga fel hittades jobbade jag vidare. Ingen kunde sätta fingret på vad det handlade om, så jag slet som vanligt mellan krav, lojaliteter och svåra uppgifter. Kanske försökte någon hejda mig, men det var inte lätt. Jag hade ju så roligt hela tiden och övertygad om min egen kapacitet ångade jag vidare medan det främmande tillståndet etablerade sig i min kropp och bestämde sig för att stanna länge.

Jag kommer alltså till källarlokalen med beskow-sjukan i bagaget, T ser road ut över namnet. Han