De sa att det var mitt fel

By Ann Beskow and Eva Östebrant

Eva är bara fyra år när hon blir utsatt för sexuella övergrepp av en granne. När hennes föräldrar får veta vad som har hänt ger de Eva hela skulden för att sedan aldrig tala om det igen. Genom hela uppväxten lever hon med skamkänslor. Som vuxen hamnar Eva i en destruktiv relation där hon utsätts för misshandel, nya övergrepp och utvecklar en beroendeproblematik. Det är först när hon inser hur allting hänger samman som hon kan börja bearbeta sina trauman och ta sig ur sin utsatta situation. "De sa att det var mitt fel" är Eva Östebrants personliga skildring av de övergrepp hon blev utsatt för som barn. Den visar på hur sexuella övergrepp i barndomen kan leda till förödande konsekvenser i vuxenlivet, behovet av att få prata om det som har skett och vikten av att förstå att det inte var ditt fel. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 2, 2023
• ISBN: 9788728544884

Book preview

Ann Beskow

Eva Östebrant

De sa att det var mitt fel

SAGA Egmont

De sa att det var mitt fel

Copyright ©2019, 2023 Ann Beskow, Eva Östebrant och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728544884

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Ur Dagsedlar av Stig Dagerman (1953)

Del 1

Kom in, Eva, säger han när jag knackar på.

Jag ska snart fylla fem år. Jag niger när jag säger det. Har fåglarna fått mat i dag?

Fem år, är du så stor du? Farbror Gunnar rufsar till mig i håret. Jag har väntat på dig, det är så bra att du tänker på mina fåglar, Eva. Vi kan gå ner till dem meddetsamma.

När jag går tillbaka uppför källartrappan torkar jag bort klibbet i mitt tunna, ljusa hår. Jag kommer inte ihåg vad farbror Gunnar gjorde. Jag tycker att fågelburen ska flytta upp till köket. Fåglarna behöver mera ljus.

hans kåta äckliga värme

men ändå

en illamående orolig värme

men ändå

en sliskande, slaskande värme

men ändå

en värme – han såg mig – jag fanns

Ur Delad till helad av Eva Östebrant (2000)

Denna bok handlar om det vi inte vill se, inte vill höra och inte vill prata om, det vi skäms för, det som vi vill hålla hemligt – sexuella övergrepp, misshandelsrelationer och beroendeproblematik.

2017 kom #metoo-rörelsen i gång i Sverige. Den öppnade för att våga prata om ett av de allvarligaste problemen vi har i vårt samhälle, nämligen sexuella övergrepp och sexuella trakasserier på arbetet. I svallvågorna av den kom äntligen #allavi, en undergrupp till #metoo. Här finns vi som utsatts för övergrepp som inte är kopplade till arbetslivet. Här är det tydligt att sju av tio berättelser handlar om att ha varit utsatt som barn. Det är ett stort samhällsproblem som vi tillsammans måste ta ansvar för att lösa. Vilka förödande konsekvenser fick övergreppen i våra liv? Hur psykiskt och fysiskt skadade blev vi? Vilka självskadebeteenden fick vi? Hur mycket våld som vuxna fick vi utstå? Hur överlevde vi? Vilka missbruk tog vi till? Vilken hjälp fick vi? Fanns det hjälp? Finns det hjälp?

När jag var fyra år, utsattes jag för sexuella övergrepp och konsekvensen av mitt barndomstrauma ledde till att jag växlade förövare som ung kvinna. Jag gifte mig med en man som misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Att leva i en misshandelsrelation är en av de vanligaste konsekvenserna efter sexuella övergrepp i barndomen. Utan att veta om det har jag lidit av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, i hela mitt liv. Psykiatrin som jag sökte vård hos gav mig sinnesförändrande droger. Det var starka sömntabletter blandat med lugnande dövande narkotikaklassade mediciner och antidepressiva medel som jag snabbt blev beroende av. När jag efter ett antal år insåg att det inte längre var jag som bestämde över mitt liv sökte jag hjälp i en tolvstegsbehandling och är sedan dess totalt nykter och drogfri. Jag brukar säga att innan min behandling levde jag överlevalivet och nu lever jag levalivet sedan tjugosex år tillbaka.

Under flera år, medan jag skrivit denna bok, har jag brottats med tankarna om jag ska ge ut den eller inte. Skälen emot har varit att jag inte vill framställa varken min barndom eller mina äktenskap som vuxen kvinna som ett enda mörker. Jag vill inte heller hänga ut någon enskild person. Men det finns stora skäl för mig att berätta.

Forskarna framhåller att sexuella övergrepp mot barn är vanligare än många tror. Enligt undersökningar via Stiftelsen Allmänna Barnhuset rör det sig om ett barn av fem, det vill säga sex barn i varje klass.

Vi vet att en stor del av de kvinnor och män som lider av psykisk ohälsa har blivit traumatiserade som barn genom övergrepp. Detta pågår nu. Därför måste jag berätta min historia.

Som barn blev jag väl omhändertagen med mat, kläder, semestrar och mycket annat som lämnat efter sig goda minnen. Många fina stunder hade jag också som ung mamma med mina älskade barn och deras pappor. Vi hade en fin tid med bra arbete och ekonomi, boende i hus, vänner, skoltiden för barnen, roliga aktiviteter och båtliv.

Men det är inte det jag velat skriva om. Syftet med min berättelse har varit ett annat. Jag vill sätta ljuset på hur ett liv kan se ut om ett barn utsätts för övergrepp. Jag vill berätta om konsekvenserna och de djupa sår de ger. Att det kan se mörkt ut, men att det finns hopp. Skälen för att ge ut boken har övervägt. Jag är övertygad om att det finns ett värde i att våga berätta om de mörka händelser som ärvs från generation till generation antingen vi talar om dem eller inte. Tystnad göder skuld och skam. Klarspråk gynnar förståelse och möjligheter att gå vidare. Jag har slutat skydda dem som var förövare. Jag har övergått från att vara ett offer i medberoende till att vara ett vittne.

Det är min verklighet jag skildrar och allt väsentligt är sant. Dock stämmer inte alltid miljöer, namn och mindre händelser med verkligheten. Detta är av hänsyn till andra. Det har varit ett smärtsamt och ensamt arbete att skriva, så till min hjälp med livsberättelsen har jag bjudit in Ann Beskow. Vi har skrivit boken tillsammans. Den riktar sig till dig som kvinna, till dig som man, till stödpersoner i föreningar, professionella behandlare, kvinnojourer, behandlingshem, socialtjänsten samt sjukvård.

Mina egna livserfarenheter tillsammans med mitt arbete som beroendeterapeut har gett mig ovärderliga kunskaper som jag vill dela med mig av. Den röda tråden och syftet med den här boken är att visa hur skammens traumabindningar lever kvar. Man håller tyst, bevarar sin hemlighet, byter förövare och upprepar sitt trauma.

Detta upprepande stöds av samhället. Vi har ett samhälle som inte vill lyssna då du berättar, en sjukvård som inte tydligt visar vart du som utsatt kan ta vägen för att bli fri från den förlamande skammen. Vi har ett samhälle som fortfarande inte har erkänt de sexuellt utsatta som en egen patientgrupp. Vi har en sjukvård som inte behandlar orsaken utan bara symtomen.

En patient lider ofta av samsjuklighet. Till exempel kan det handla om både psykisk ohälsa och posttraumatisk stress efter sexuella övergrepp med någon form av beroende som följd. Men när patienten behöver vård uppstår problem på grund av vårdens organisation. Den psykiska ohälsan tar en psykiatrisk klinik hand om, medan det är kommunens beroendevård som ska hjälpa patienten med sitt beroende. Därför kastas patienten ofta in i en vårdkarusell med in- och utskrivningar mellan psykakuten och behandlingshem. Och från behandlingshem till psykakuten och tillbaka. Där det finns beroendekompetens finns inte övergreppsvård och tvärtom.

Ett tillfredsställande samarbete mellan olika parter finns oftast inte. Vi har en vård som inte är organiserad att hjälpa hela människan och det finns ingen specialistvård för patienter med konsekvenser av sexuella övergrepp.

Vi tar till förnekelse när något blir för svårt att hantera. Vi stöter det ifrån oss. Maktlöshet ger ångest. Vi förlamas av hopplöshet och tänker: Det går inte att göra något åt det. Men det går!

Att det går, vill jag som beroendeterapeut förmedla. Tillsammans med författare Ann Beskow berättar jag hur det var för mig.

Genom att själv berätta kan man hjälpa andra.

Om jag vågar säga sanningen, kan ingen komma och säga: Jag visste inte.

Eva Östebrant, juni 2019

1955

Eva, 5 år

Mamma rör i havregrynsgröten, jag sitter vid den fladdrande gardinen och matar min gummidocka med sked. Vinden tar med sig blad som kommer in och lägger sig bland blommorna. När mamma kommer fram med gröten knakar det under hennes fötter.

Ät gröten nu, säger hon, så hinner du gå ut en stund till. Gröten fastnar i halsen men jag kämpar. Den sista klumpen delar jag och kör runt i tallriken.

Se så, säger mamma och samlar ihop det sista till en sked till och stoppar ner i halsen på mig.

Jag springer genom mörkret förbi våra jackor och skor, hoppar dubbla steg innan jag är ute. En grannpojke har tagit gungan så jag klättrar upp till äpplena och tittar uppåt mot mamma. Jag ser henne ta kastrullen, sedan försvinner hon. Det bor många barn här men det finns bara en gunga. Jag brukar titta på den så jag vet var jag ska gå in. Allt är så lika här, bara sand och gräs.

Farbror Gunnar

Pappa är nästan alltid borta.

Vad ska vi hitta på? säger mamma. Jo, vi går hem till farbror Gunnar och tant Ingrid ett tag.

Solen trivs bättre hos farbror Gunnar och tant Ingrid. Mammas mun skrattar mer när vi är där och farbror Gunnar tycker om att vi kommer för han är ensam hemma i dag. Det blir mer liv i mamma när hon sitter med honom i deras kök, mycket mer än när vi är hemma hos oss. Här viftar hon med armarna, pratar och skrattar. Farbror Gunnar tycker om mig också. Vi hänger våra jackor på krokar och sedan får jag en kaka som ser ut som en blomma med sylt i mitten, undrar om de plockat den i sin trädgård. Mamma och farbror Gunnar sitter och dricker kaffe och jag frågar om jag får gå ner för den långa trappan och hälsa på fåglarna. Det får jag.

Jag tycker om att vara hos farbror Gunnar och jag tycker om hans fåglar. Men jag tycker inte om källaren. Det luktar konstigt och är kallt där. Men när mamma sitter och pratar med farbror Gunnar, då kan jag gå ner själv. Jag tycker om att prata med fåglarna utan att någon vuxen är med. Jag tror att fåglarna känner igen mig, för de kvittrar när jag kommer. Fåglarna vill att jag ska vara hos dem och farbror Gunnar tycker att jag är duktig som hjälper honom att sköta dem.

Jag tycker inte om att farbror Gunnar är ensam på dagarna. Jag tycker synd om honom, så jag går och hälsar på honom själv ibland. Han är alltid glad när jag kommer, hela han ser glad ut. Hans mun skrattar när han säger att han tycker om mig och han brukar säga att jag har så fina små lockar i håret. Hemma är det ofta tråkigt. Mamma har mycket att göra och pappa är borta och ibland sitter mamma vid köksfönstret och gråter. Då måste jag trösta henne. Det är mycket roligare hos farbror Gunnar.

Kom in Eva, säger han när jag knackar på.

Jag ska snart fylla fem år. Jag niger när jag säger det. Har fåglarna fått mat i dag?

Fem år, är du så stor du? Farbror Gunnar rufsar till mig i håret. Jag har väntat på dig, det är så bra att du tänker på mina fåglar, Eva. Vi kan gå ner till dem meddetsamma.

Fågelburen är stor som ett hus, jag skulle kunna flytta in i den och bo med fåglarna. Jag kan ta hit min dockservis så har jag en egen kopp att dricka ur och ett fat till maten. Fåglarna skulle alltid ha sällskap, de skulle få frön och jag kunde äta kaksmulor och russin. Farbror Gunnar och jag skrattar när den ljusgula undulaten burrar upp sig. Det finns inga riktiga fönster här i källaren. Bara ett litet med tjockt glas som man inte kan se igenom. Men farbror Gunnar har tänt en lampa i taket.

Så inte fåglarna tror att det är natt.

Han skrattar lite konstigt när han säger det, sedan säger han igen att jag är duktig och söt. Det är ingen riktig lampa, bara en sådan som man skruvar in i andra lampor. Det surrar flugor omkring den. Nu ser jag på honom att han tycker att vi matat färdigt. Jag fryser om armarna och benen och jag vet vad jag måste göra, för jag har gjort det många gånger förut.

Du är bäst på det här, Eva.

När jag går uppför källartrappan igen torkar jag bort kletet från mitt tunna, ljusa hår. Jag kommer inte ihåg vad farbror Gunnar gjorde. Jag tycker att fågelburen ska flytta upp till köket. Fåglarna behöver mera ljus.

På Kvällen

Mamma, pappa och jag äter middag, det är stekt strömming, kokt potatis och spenatsås.

Hur var det med farbror Gunnar i dag? frågar mamma. Mår han bra?

Ja, han mår bra. Lite spenat hamnar bredvid tallriken när jag svarar och pappa muttrar att jag ska se mig för. Mamma går till kylskåpet och hämtar mjölken.

Vad gjorde ni?

Jag berättar om fåglarna i källaren, om den stora buren som jag vill flytta in i.

Farbror Gunnar och jag har en hemlighet.

Mamma undrar vad det är för hemlighet, pappa sitter tyst och äter.

Det säger jag inte, jag sa ju att det är en hemlighet.

Mamma slutar fråga och jag går ut och leker.

På kvällen sitter mamma på sängkanten. Hon stryker håret ur min panna och säger att hon ska berätta något viktigt som jag aldrig får glömma.

Jag läste om det i tidningen i dag och det är mycket viktigt. Det kan vara farligt om man inte vet hur det är.

Jag undrar vad det kan vara som är så viktigt. Det finns snälla farbröder.

Jag vet.

Och så finns det dumma farbröder. De är fula gubbar.

Nu börjar det kännas konstigt i luften. Mammas röst är tystare och mörkare. Hon luktar mamma.

Hur ser fula gubbar ut?

De ser ut som vilka farbröder som helst och ibland finns de på lekplatser.

Men då är de väl inte fula?

Mamma reser sig upp, går fram till fönstret, öppnar det lite, tar upp ett par klossar från golvet och sätter sig ner bredvid mig igen. Nu är hennes röst högre, nästan arg.

Fula gubbar vill bara en sak. Vad vill de?

Mamma tittar mig rakt in i ögonen, hon skräms.

De vill dra ner byxorna på flickor och göra fula saker. Först bjuder de på karameller, sedan drar de ner byxorna. Om någon vill göra det på dig, måste du genast springa hem. Ta inte emot några karameller, det kan bli farligt, det förstår du väl?

Jag säger att jag förstår fast jag inte alls förstår. Men jag vet att mamma alltid blir glad när jag förstår. Vi läser aftonbön. När vi ska säga godnatt:

Men mamma, farbror Gunnar tar ju av mig mina byxor och han är ju ingen ful gubbe.

Mamma flyttar sig en bit ifrån mig.

Vad sa du att farbror Gunnar gör? Drar han ner dina byxor, vad gör han sedan? Nu är mammas röst så där kall som