Några dagar till

By Anna Koblanck

Patience Botshelo är uppvuxen på landsbygden i Botswana, det land i världen som drabbats hårdast av aidsepidemin. Patience har varit sjuk i ett halvår när Anna Koblanck träffar henne för första gången. När hon är som sjukast väger hon bara tjugoåtta kilo. Hon lämnas av sin partner, och hennes familj förbereder inför hennes död. Men Patience återhämtar sig mirakulöst nog, och lever därefter ensam med sin son i Selebi-Phikwe. Varje månad hämtar hon ut medicin, och varje natt oroar hon sig för vad som ska hända med hennes son om hon dör. I Några dagar till beger sig Anna Koblanck till Botswana för att skriva om aidsepidemin och dess förödande effekt på individer och samhällen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788728337707

Book preview

Anna Koblanck

Några dagar till

SAGA Egmont

Några dagar till

Copyright © 2004, 2022 Anna Koblanck och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728337707

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD

– så där skulle jag aldrig kunna sova, sade Patience till mig en kväll när vi lagt oss.

Jag hade som vanligt virat in mig flera gånger i ett lakan, och låg spikrak längst ut på sängen som vi delade.

– Det ser ut som om du ligger i en likkista. Man skulle kunna tro att du var död, skrattade Patience.

Vi hade träffats första gången ungefär ett halvår tidigare, i slutet av september 2002. Då hade jag varit i Botswana i ungefär en månad och intervjuat en mängd människor som på olika sätt var engagerade i kampen mot aids: läkare, sjuksköterskor, aktivister, forskare, byråkrater, politiker och helt vanliga människor. Att få direktkontakt med någon som var hivsmittad hade däremot visat sig vara svårt, trots att uppskattningsvis var tredje vuxen i landet är hivpositiv. Till slut fick jag följa med en delegation från grannlandet Namibia på studiebesök vid ett möte för en stödgrupp. Det var gruppens första samling, och Patience var en av de första att presentera sig. Utan att tveka berättade hon att hon vägt endast 28,5 kilo när hon varit som sjukast, att hon först köpt hivmediciner från en privatläkare och sedan skrivits in i det statliga behandlingsprogrammet.

– Det är verkligen kul att träffa er allihop, sade hon till övriga medlemmar och gästerna från Namibia, för jag borde egentligen inte vara här.

Jag imponerades av Patiences mod att berätta om sig själv, och när mötet var slut och delegationen från Namibia skulle hasta vidare gick jag fram till henne och bad om hennes telefonnummer. På kvällen ringde jag och vi bestämde att vi skulle träffas tidigt nästa dag. Hon skulle ändå resa ner till huvudstaden Gaborone för ett besök på aidskliniken, och hon sade att jag kunde komma och möta henne på busstationen. Patience verkade allt annat än glad över att se mig, snarare på sin vakt än nyfiken. Vi vandrade långsamt tillsammans bort mot sjukhuset. Jag ställde en massa frågor, och hon svarade. Har du några barn? Ja, en son. Arbetar du? Nej, inte nu längre. När fick du reda på att du var aidssjuk? För drygt ett halvår sedan. Snabba frågor, korta och återhållsamma svar. Hon berättade ändå allt väsentligt och när jag frågade om jag fick följa med henne in på aidskliniken ryckte hon bara lätt på axlarna och svarade att det gick bra.

Idén att skriva en bok om aids i Afrika hade väckts något år tidigare. Jag hade skrivit en del artiklar om aids som utvecklingsfråga, om alla de miljoner människor i världen som blir sjuka och dör, om ekonomier som kollapsar och om samhällen som faller sönder. Snart började jag fundera över hur det kan vara, att leva som aidssjuk i Afrika. Jag har själv bott i Afrika tidigare. Som sjuttonåring flyttade jag på egen hand till Swaziland för att läsa de två sista åren på gymnasiet vid en internationell skola. Det var i början av 1990-talet och redan då talade man om människor som begravdes i svarta plastsäckar och om familjer och släkter som skulle dö ut. På postkontoret i Mbabane, huvudstaden i Swaziland, satt en blågul affisch som varnade för aids och uppmanade medborgarna att vara trogna sina partners – i Swaziland praktiserar man månggifte. Jag undrade, hur ser det ut i södra Afrika i dag? Hur fungerar ett samhälle där så många är så sjuka? Botswana är det land i världen som är värst drabbat, och samtidigt första land i Afrika att dela ut gratis hivmediciner till sina aidssjuka medborgare. Jag bestämde mig för att åka dit för att söka svar på mina frågor.

Mest nyfiken var jag på hur det var för en enskild individ att leva med hiv i ett så hårt drabbat land, och när jag första gången reste ner till Botswana var det för att försöka hitta någon som jag kunde skriva om. En person som var villig att berätta hela sitt livs historia för mig, som kunde tänka sig att dela sin vardag med mig, som kunde acceptera att ha mig hängande i hasorna dag ut och dag in. Det var viktigt för mig att det inte var en person som berättat öppet om sin sjukdom, någon som drev aidsfrågorna politiskt eller som vigt sitt liv åt kampen för de som är sjuka. Vid den här tidpunkten fanns det en handfull sådana fantastiskt modiga människor i Botswana, Billy Mosedame är en av dem som ni får möta i den här boken. Men den stora majoriteten av de som är aidssjuka lever i tysthet med sin sjukdom, och jag ville berätta om en av dem. Det var också viktigt för mig att skriva om hela den människans liv, inte bara om sjukdomen. Varenda en av alla de miljoner aidssjuka människor i världen som vi klumpar ihop i statistiken bär naturligtvis på en historia. De har älskat, de har sörjt, de har drömmar. De är rädda för att dö.

Under vår promenad genom Gaborone frågade jag så småningom Patience om hon kunde tänka sig att vara bokens huvudperson. Jag berättade vad jag hade tänkt skriva och hur jag hade tänkt arbeta. Jag förklarade att jag inte ens visste om det verkligen skulle bli en bok, och bara för att jag skrev en bok om aids i Afrika så var det inte säkert att någon skulle bry sig om att läsa den.

– Tänker du ha med mitt namn i boken? frågade Patience.

– Inte om du inte vill, svarade jag. Du kan få vara anonym.

I början av mars 2003 reste jag återigen ner till Botswana, och den här gången stannade jag i tre månader. Jag bodde delvis i Gaborone, men mestadels hemma hos Patience i Selebi-Phikwe. Jag följde henne i det hon gjorde, och ibland följde hon med mig när jag var ute och intervjuade i Selebi-Phikwe och i byn Mmadinare. Vi vaknade sent på morgnarna, städade huset tillsammans, tvättade oss i plastbaljan, tittade på tv, åkte ner till stan, gick på möten, lagade middag, diskade, pratade och sov. Patience erbjöd mig generöst ena halvan av sin egen säng att sova i, den enda plats som fanns för mig i huset.

Till en början hade jag svårt att finna mig till rätta, och jag skulle ljuga om jag sade att jag tyckte att det var lätt att leva så nära inpå någon som är aidssjuk. Jag har ingen tidigare erfarenhet av svår sjukdom och aids är otäckt. Det är svårt att komma ifrån, även för den som vet att hiv inte smittar via bestick, en kram eller snarkningar. Jag skämdes för min egen osäkerhet och klumpighet. Först när jag sansat mig, när de första dagarnas instinktiva och känslomässiga reaktion klingat av, slutade jag att ständigt tvätta händerna och vira sovlakanet krampaktigt runtomkring mig. Som tur var hade Patience överseende med mig. Med värme och humor tog hon emot mig i sitt hem och efter några veckor tänkte jag sällan ens på att hon var sjuk – trots att det var hela grunden för vår relation.

Det här är Patiences historia, så som hon har berättat den för mig. Hon har aldrig fört dagbok annat än i sitt minne, och hon har få dokument sparade utöver några skolbetyg och en näve med foton. Tillsammans har vi grävt i hennes förflutna och utforskat hennes vardag. Jag har intervjuat henne i timmar, talat med hennes familj och andra människor runtomkring henne, besökt en rad platser och miljöer som har haft betydelse i hennes liv. Det har inte funnits någon som helst anledning för mig att misstro hennes berättelse, men andra kan ha upplevt vissa situationer annorlunda. Jag har aldrig träffat eller talat med Patiences före detta pojkvän, pappan till hennes son. Han har säkert en annan historia att berätta, lika riktig för honom som Patiences är för henne.

I Botswana finns en rik tradition av muntligt berättande, och Patience har hela tiden återgivit sin historia, händelser, dialoger, tankar och känslor för mig som om hon själv befann sig mitt i den situation hon berättar om. Dramatiseringen av hennes liv har därmed känts ganska naturlig, och resultatet får väl kallas för ett slags litterärt reportage. En sorts biografi. Den är så sann som en människas egen berättelse kan bli.

Förutom att Patience och hennes familj i verkligheten har andra namn, har jag också ändrat på en del detaljer kring deras liv för att skydda deras identitet. Jag har dock inte gjort några ändringar som jag anser har betydelse för handlingen eller för berättelsens andemening. Några av Patiences vänner och medlemmarna i stödgruppen, utom Pilot, heter i verkligheten något annat. Även den lilla pojken Kabelo och den unge mannen Modise har andra namn. I övrigt är namnen i boken riktiga.

På grund av den tystnad och skam som omgärdar sjukdomen aids i Botswana har jag ibland inte kunnat ställa de frågor jag velat. I Patiences familj var det till exempel bara hennes mamma och kusinen Malebogo som visste att syftet med mina besök var att skriva en bok om Patience och hennes sjukdom. De andra trodde att jag bodde hos familjen för att jag var vän med Patience och för att jag skulle skriva en bok om Botswana i allmänhet. Trots att jag misstänkte att lillasyster Sarah, till exempel, förstått att hennes storasyster är hivpositiv, var det inget jag kunde ställa en direkt fråga om. Liknande svårigheter stötte jag på även ute i andra miljöer. Jag fick bland annat tillstånd att sitta med utanför den provisoriska testmottagning som kuratorn Thobane Morake satte upp en dag i Mmadinare, men jag kunde inte ställa några frågor till dem som satt utanför och väntade på att få testa sig. Risken var alldeles för stor att de skulle känna sig ännu mer obekväma i en känslig situation om jag plockade fram papper och penna eller min kamera. Jag fick istället nöja mig med att observera de väntande och tiuvlyssna på samtalen i kön. Samma sak gällde i ett flertal liknande situationer.

Patiences historia är långt ifrån unik. Hon delar den med nästan var tionde afrikan i vuxen ålder, och totalt cirka fyrtio miljoner människor världen över. De bär alla på hiv och lever mitt i en av de mest förödande sjukdomsepidemier som mänskligheten någonsin drabbats av. Sedan de första fallen av aids upptäcktes i början av 1980-talet har nästan trettio miljoner människor dött av sjukdomen, och femton tusen nya personer smittas med hiv varje dag.

Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan jag och Patience träffades första gången. Vi hörs minst ett par gånger i månaden på telefon, ibland flera gånger i veckan. Senast vi pratades vid hade hon precis läst igenom en kort version av bokmanuset som jag översatt åt henne till engelska.

– Det är en sorglig historia, påpekade hon, men lät ändå glad och stolt på rösten.

Själv har jag gråtit ofta i arbetet med den här boken. Inte så mycket av sorg, som för att jag har blivit rörd över människans obändiga lust att leva.

Många har hjälp mig i mitt arbete, och dem vill jag gärna tacka. I första hand mina föräldrar, Richard och Henriette Koblanck, som har stöttat och uppmuntrat mig hela tiden. De hjälpte mig att låna pengar till resorna, höll mig vid gott mod via mejl och telefonsamtal när jag vistades i Botswana och gav mig en fristad att skriva när jag kom hem. Deras kärlek är ovärderlig. Jag vill också tacka mina båda systrar, Mimmi Koblanck och Lisa Lundmark, med familjer.

Ett särskilt varmt tack till Geoffrey Kakuli, mer känd som »Uncle Geoff«, som gav mig ett hem i Gaborone. Jag har sällan haft så roligt som vid hans köksbord tillsammans med de övriga »Kikamba-krigarna«: John och Silvia Mulwa, John och Rahab Mwendwa, James Nkusi och Virgil Vergeer, samt Jenni och Hassan. Tack för många skratt och kloka ord. Varmt tack också till Anna Kakuli, som så generöst lånade ut sin pappa, sin familj och sina vänner i Botswana till mig.

Utan Frida Ingwe hade jag varit helt vilsen i Gaborone – hon förblir en syster, för alltid. Anna Pettersson är en annan vän, vars stöd och hjälp har betytt oerhört mycket. Jag vill också särskilt tacka Alice Petrén, Eva Tedesjö, Sithabile Mathe och George Eustice.

Flera av dem jag mötte i mitt arbete i Botswana lade ner mycket tid och energi på att hjälpa mig vidare. Av dem vill jag särskilt tacka Marea Gabanamotse och Helen Mmotsa.

Jag vill också tacka min redaktör på Ordfront förlag, Elin Sennerö, för hennes entusiasm och noggrannhet. Min chef, Thorbjörn Spängs, och kollegorna på Dagens Nyheters ekonomiredaktion, för ett generöst tålamod. PehrOlov Pehrson, chefsläkare på infektionskliniken på Huddinge Sjukhus och ordförande i Läkare utan Gränser, för medicinsk expertis och vänliga ord på vägen. Tack också till Sida:s presstjänst, för ett värdefullt resestipendium.

Till sist, naturligtvis, ett stort tack till Patience Botshelo för att hon valde att göra den här mödosamma, men spännande, resan tillsammans med mig. Stort tack också till Patiences familj i Selebi-Phikwe, som öppnade sitt hem och tog så väl hand om mig.

Anna Koblanck, Stockholm i januari 2004

Billy Mosedame gick bort den 31 januari 2004.

Den här boken tillägnas honom.

PROLOG

så snart bussen har kört förbi fabriksområdet i utkanten av Selebi-Phikwe tar det öppna landskapet vid, där låga träd och taggiga buskar växer tätt intill varandra i den sandiga jorden. Under årets många torra månader står grenverken grå och nakna i solen, men sedan regnet föll är de klädda i en försiktig grönska. Patience lägger snart märke till att löven på mopaneträden är så gott som helt uppätna, vilket betyder att det måste finnas gott om pane i år. Det har gått några år nu, sedan hon och de andra i familjen senast gick ut i bushen för att samla in de feta §ärilslarverna. De brukade ta med sina korgar och påsar hit ut, längs med landsvägen. Innan de samlade ihop sin skörd och liftade in till stan igen, kokade och torkade de larverna på plats. Torkad pane är krispig på utsidan och seg inuti, och man kan tjäna ganska bra på att sälja den.

Patience plockar fram en tjugopulasedel som hon har petat ner i plastfodralet till sin mobiltelefon och lägger den i handväskans innerficka istället. Hon får inte glömma att köpa schampo till Sarah, påminner hon sig. Lillasystern blev nyligen uppsagd från t-shirtfabriken och har sedan dess försökt att försörja sig som hårfrisörska. På grinden till familjens hus har hon hängt upp en skylt av kartong med en prislista för olika flätade frisyrer och hon tar emot grannkvinnorna i en röd plaststol på bakgården.

Helst skulle Patience vilja sova hela vägen till Gaborone, och hon har valt en fönsterplats så att hon kan luta sig mot fönstret. Hon har en mjuk, grå tröja på sig som hänger löst på kroppen, och sina mörka trekvartsbyxor från Truworths. Håret är precis så långt att det räcker till en stram uppsättning med tofs i nacken. Ur handväskan plockar hon upp en liten burk med vaselin och smörjer sina läppar innan hon fortsätter att syna landskapet som rusar förbi utanför. Det sägs att det finns allt färre pane nu för tiden. Folk plockar dem även när det inte är säsong, gräver fram larverna ur marken där de söker skydd. Till slut är det bara ett fatal pane som överlever till den dag då de förvandlas till decimeterstora nattfjärilar.

På mobiltelefonen knappar Patience in ett textmeddelande som hon skickar till Tebogo för att berätta att hon är på väg till huvudstaden. Väninnan kommer nog att vara upptagen med sina studier och inte ha tid att ses, gissar Patience. Tebogo, som bara är några år över tjugo, fick viruset av sin förste pojkvän och blev så förtvivlad att hon hällde i sig en hel flaska fotogen i ett försök att göra slut på alltihop. Kanske inte så mycket för att hon var hivsmittad som för att pojkvännen övergav henne för en annan. Nu har hon slängt alla broschyrer och papper som har med hiv och aids att göra och sedan hon flyttade till Gaborone kan hon inte längre delta i arbetet med stödgruppen.

Det är ganska trångt på bussen i dag och några passagerare tvingas stå i gången mellan raderna av röda plastsäten. En ung man i jeans och vit t-shirt arbetar sig fram genom trängseln och stannar till vid varje rad av passagerare. På en lapp som han visar för var och en står det att han är döv och stum och att han samlar in pengar till ett center för handikappade. Patience tar fram några småslantar ur plånboken redan innan han sträcker fram sitt papper mot henne. Den dövstumme mannen brukar vara med på den här bussen och hon vet vad han vill.

På radion spelar dagens discjockey en psalm för de stridande i Irak. Patience har hört den i kyrkan förut och hon nynnar förstrött med trots att hon inte tycker särskilt mycket om den: »Jesus Kristus, rädda vår nation, landet behöver dig. Rädda vår nation«, sjunger hon lågt medan hon lutar sig mot fönsterrutan.

Efter lite mer än en timmes färd är bussen framme i Palapye. Här stannar den alltid en kort stund vid bensinstationen intill landsvägen. Många av passagerarna kliver av, men ännu fler stiger på. Väskor och kassar lyfts upp och ner från hyllan ovanför sätena och i mittgången trängs nya och gamla resenärer med varandra. Några försäljare pressar sig fram och hänger över stolsryggarna med tidningar, kontantkort till mobiltelefoner och kyld burkläsk som svettas i värmen. Patience ignorerar kaoset i bussen och tittar istället ner på kvinnorna på trottoaren utanför. Från sina gängliga bord av banankartonger staplade på varandra bjuder de ut påsar med starkt kryddade ostbågar, godis i glansiga förpackningar och portioner med grillad kyckling och pommes frites. Vid väggen till det röda tegelhuset bakom kvinnorna sitter några passagerare och väntar, och någon har lagt ett litet spädbarn att sova i skuggan under en bänk. En försäljare sträcker pockande upp en skål med kokta majskolvar mot bussens fönster och en annan viftar med en näve telefonkort, men Patience ska inte ha något. Ibland köper hon en av de sydafrikanska veckotidningarna för att fördriva tiden med skvaller om tv-såpaskådisarna, men i dag tycker hon inte att hon har råd.

Chauffören trycker uppfordrande på tutan och de sista passagerarna hoppar på när bussen redan har börjat rulla ut mot motorvägen igen. Någon minut senare är de tillbaka ute i det ensliga busklandskapet och Patience börjar tänka på sin sexårige son, Tuelo. Han har influensa och ska stanna hemma från skolan i morgon, och hon borde se till att skynda sig hem till honom så snart som möjligt. Kanske kan hon ta bussen tillbaka redan på tisdag om hon har hunnit med allt hon har att göra då. I dag är det söndag och innan hon kan vända hem till Selebi-Phikwe måste hon gå till aidskliniken för att hämta den här månadens mediciner, träffa sin stödperson och sälja gardinerna hon har sytt hemma och som hon har med sig i en stor väska.

Efter en stund slumrar hon till. Hettan ligger som ett stilla täcke över slätten tills några få droppar regn faller och det blir svalt och behagligt inne i bussen. Den sandiga marken blir mörk och stum av regnet. De grå termitstackarna inne bland de låga träden blir våta och svarta, liksom staketen av täta träpålar som står som skydd kring de få gårdar med hyddor som bussen skyndar förbi. En frisk doft av jord slipper in i bussen innan det spricker upp och landskapet snabbt torkar igen.

Vid sidan om motorvägen betar kor, getter och åsnor och det händer att man kan få se en flock babianer skrota runt i skuggan av ett träd. När Patience ser de tama djuren driva omkring längs vägrenen brukar hon komma att tänka på en historia som hon gärna berättar:

Den här sagan handlar om tre vänner – en åsna, en ko och en get. De skulle åka till staden en dag för att se om de kunde finna ett jobb. När de kom till busshållplatsen bestämde de sig för att lifta med en bil istället, eftersom bussen redan hade åkt. En man kom körande och stannade framför dem. De frågade om skjuts och hoppade in i bilen. När de kom fram var åsnan mycket ärlig och betalade mannen. Kossan betalade hälften av summan för resan och geten sprang iväg utan att betala alls. Mannen skulle ge åsnan växel tillbaka, men istället hoppade han in i bilen och körde iväg. Sedan dess har åsnan väntat på att få tillbaka sina pengar och det är därför som hon alltid står mitt i vägen när bilarna kommer. Kon stannar ett tag på vägen och makar sig sedan bort eftersom den bara betalade hälften av sin resa. Geten springer alltid iväg så fort den ser en bil eftersom den inte betalade alls och är rädd för att bilen ska köra på den som hämnd.

Sensmoralen, brukar Patience säga, är att man ska vara ärlig mot sig själv och livet. Annars tvingas man, som geten, alltid att springa undan.

När bara ett par timmar av resan återstår kör bussen över Stenbockens vändkrets, som är utmärkt med gröna vägskyltar. Bortom horisonten i öster ligger grannlandet Sydafrika. I väster sträcker den väldiga Kalahariöknen ut sig mot Namibia, och i norr, mot gränsen till Zambia och Zimbabwe, utbreder sig Okavangodeltat. Söderut, i bussens färdriktning, ligger huvudstaden Gaborone. Hela färden dit tar minst fem timmar och det är en resa som Patience måste göra en gång i månaden. Hennes liv hänger på det.

ETT

Min mormor hade nio barn. Två av dem dog och hon gav bort ett till sin syster som inte kunde få egna barn. Min mamma är den yngsta i syskonskaran. Mormor tycker om att arbeta hårt och när vi var små ville hon att vi skulle arbeta lika hårt. Vi fick gå och hämta vatten, sedan ved och efter det lerig jord som hon använde till att göra ordning golven i våra hyddor med. Vår gård var känd som den mest välstädade och bäst skötta gården i hela byn. Folk