Idag hände just inget

By Olov Petersson

Boken tecknar en bild av Sverige, från tidigt 20-tal fram till våra dagar. Ett Sverige, som till stora delar inte längre finns, har försvunnit bland vällovliga reformer, utveckling och tillväxt. Allt inte till det bättre
Julita Gård och livet där har en framträdande roll. Hur tillvaron gestaltade sig för människorna på Löjtnant Artur Bäckströms tid. En inte helt okomplicerad människa, som kom att prägla livet och vardagen för så många.
Det är också en skildring av hur otillräckligt och vilset vi beter oss, när en nära anhörig är på väg att försvinna bort från oss. Hur vi flyr verkligheten, fjärmar oss från det oundvikliga och fyller våra liv med oväsentligheter. Drömmer oss tillbaka, sviker vår omgivning och vandrar vidare i vårt sökande.
Efter vad, är det ingen som säkert vet.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 17, 2019
• ISBN: 9789178516476

Olov Petersson

OLOV PETERSSON Född och uppvuxen i Södermanland, sedan många år bosatt och verksam på Österlen. Har genom åren utgivit sju utgåvor, böcker som emottagits välvilligt av läsare och recensenter.

Book preview

Hur och varför skriver man en bok om sin mor?

En kvinna som levde ett ordinärt liv, långt från de stora händelsernas skarpa ljus, som inte utmärkt sig särskilt mycket, arbetat strävsamt och plikttroget, alltid gjort sitt bästa, men naturligtvis en människa med svagheter och brister. Som var och en av oss.

I det lilla, enkla och vardagliga ryms ofta livet och de stora frågorna. Idag hände just inget - ett citat från Margits dagbok - är måhända en missledande titel på boken. För det är nämligen precis vad det gör; händer och sker, ständigt!

När jag arbetat med historien har jag insett hur lite vi vet om våra föräldrar, hur mycket vi borde ha frågat dem om, under deras livstid. När alla är borta och glömda, finns endast historien kvar - och den är alltid värd att berätta.

Djupadal hösten 2019

Olov Petersson

SJUKHUSET ÄR STORT, NYMÅLAT och avvisande. Likt en cancersvulst har det genom åren växt sig allt större, lagt under sig villatomter, grönområden, fotbollsplaner, lekplatser och några cykelbanor. Från att på den tiden ha varit en vacker, välkomnande inrättning är den nya betongskapelsen brutal och malign. Metastaser i form av annex, forskningslokaler, gymnastik- och rehabsalar, tandläkarmottagning, cafeteria och övernattningshotell tar för sig alltmer, kväver det liv, som en gång fanns här.

Här tillbringade min mor sina sista dagar i mitten av 70-talet. Sensommarvärmen var bedövande, semestertiden slut, tungt att återgå till arbetet.

Klart att det ska bli så här varmt när en ska börja jobba igen.

Gnälliga och försiktiga sörmlänningars kommentar inför den nya tillvaro, som väntar efter den långa ledigheten.

Sverige försvann sakta in i den trygga vardagslunken igen, förberedde sig för en ny tråkhöst, där dock en rad händelserika dagar väntade. Kung Gustaf Adolf låg för döden. Varje dag matades vi med bulletiner om kungens tillstånd, en tunnhårig livmedikus mässade i televisionens ständiga extrasändningar med entonig stämma samma budskap dag efter dag.

Och på Norrmalmstorg skrevs svensk kriminalhistoria; direktsändning och spänning. Folk talade inte om annat, likt en actionfilm rapporterades om de allt mer spektakulära inslagen i försöken att få slut på spektaklet.

Min mor i sin sjukhussäng, visste inte mycket om allt som hände, men lyssnade uppmärksamt när hon delgavs något av nyheterna. Hon var intresserad av kungafamiljen, kunde släkttavlan, visste när prinsar och prinsessor var var födda, vem de var gifta med. I en dagboksanteckning från den 28 februari 1964 skriver hon: Anders kom hit, tråkigt väder, prinsessan Margareta förlova sig.

Jag tillbringade några dagar vid sjuksängen tillsammans med henne och fick under den tiden veta mer om hennes liv, än jag fått under alla tidigare år. Hon gläntade en aning på det minnesfönster som varit hermetiskt stängt, i varje fall för mig.

Och jag funderar; lär vi oss någonsin känna en annan människa, om så vår egen mor? Tankarna tar sina egna vägar, när jag nu, många år senare, sitter i det gråa och kliniskt rena rummet. Tillvaron består för de allra flesta av luckor, defekter och ofullständigheter. Något jag knappast sörjer över, då livet en gång nu är så, vilket blir ytterligare en sanning, vi måste ta till oss.

Det finns ingen speciell talangfullhet i min mors liv, inga hjältedåd eller storslagna bedrifter, men hon visade mig alltid stor tillgivenhet. Och jag fick till slut uppleva några ögonblick, då insikten om livets ändlighet och värde besannades. Den erfarenheten har varit en stor del av min drivkraft för att återberätta fragment och händelser i hennes liv. Som i likhet med de flesta andra, passerar obemärkt. I vissa stunder, långt efter att hon gått bort, har jag gripits av en stark längtan efter henne, efter hennes fysiska påtaglighet, att åter få höra hennes röst. Min önskan är att det faktum att jag har uppmärksammat henne, ska väcka tankar, som vi alla kan och bör reflektera över. Inse vår otillräcklighet, visa ödmjukhet inför livet och den tid vi får oss utmätt.

Jag har nu levt längre än den tid min mor fick sig tilldelad. Det finns bara ett fåtal människor kvar i livet, som kände henne. Jag är således snart den ende, som känner till den här historien.

Och nu väntar jag på läkaren, sitter med min mors knapphändiga sjukjournal framför mig, försöker ta mig fram genom gulnade, latinska termer och högtravande medicinskt språk. Blir dock glatt överraskad, hittar något positivt när jag läser en anteckning längst ner på en sida: Pratsam, lucid kvinna! Tack du okände läkare som skrev detta, förmodligen visste du inte hur rätt du hade i din diagnos. En fullständigt storslagen beskrivning av min mor; pratsam, förnuftig, klartänkt. I övrigt förstår jag inte mycket, men ordet moribund återkommer på de sista bladen. Den innebörden förstår jag.

Han är jäktad, tar mig slappt i handen, slår sig ner på andra sidan skrivbordet, bläddrar hastigt i sina papper. Kan vara i sextioårs-åldern, har säkert sett bra ut i sin glans dagar, men bekymmer och slitsamt arbete har tärt på honom, grävt fåror i det bistra ansiktet, håret har glesnat, bruna leverfläckar misspryder hans händer, som i övrigt är långa och välformade. Det står en doft, en aura av chefskap omkring honom, blicken är skarp, han scannar snabbt av omgivningen, i det här fallet mig. Som kan ana hur unga, osäkra kandidater krymper under hans föreläsningar. Överläkaren verkar vara den typ av människa, som pekar med hela handen, viftar nonchalant bort avvikande uppfattningar, är snabb i sina omdömen.

Vad vill ni veta och varför har ni dröjt så länge med det här besöket? Vid tiden när er mor behandlades här på sjukhuset, hade jag just tagit studenten och kan av förklarliga skäl därför inte ge några adekvata svar på edra frågor. Allt har ändrats och behandlingen som skedde då, har ingenting med dagens vård att göra.

Frågan kommer snabbt, jag bläddrar fumligt med mina journalkopior, vet inte vad jag ska säga, känner mig osäker och tafatt.

Jag håller på och skriver om min mor och hennes liv, behöver därför ha fram information. Är den här sjukdomen ärftlig?

Det var vad jag kunde komma på i hastigheten.

Han harklar sig.

Ja, viss forskning tyder på det, men det finns så många andra orsaker till att den blommar ut och förkortar många kvinnors liv.

Han tar en halstablett ur asken som ligger på bordet, smackar ljudligt med tungan.

Levnadsvillkor, kost och hygien spelar säkert en stor roll, den psykiska statusen är säkert också undervärderad i sammanhanget. Var er mor nervös av sig?

Nej, inte direkt, men hon var känslosam, lättrörd och gråtmild i vissa avseenden, oroade sig säkert i onödan, även om hon haft ett arbetsamt och tungt liv med ansvar för barn och hem. En ständigt besvärlig ekonomi var säkert upphov till och en bra grund för hennes nervositet. Kvinnorna fick dra ett tungt lass på den här tiden. Det var först på senare år, som hon och pappa fick det bra - och då blev hon sjuk.

Ja, så är det för många, när vi väl ska njuta av det vi slitit för under alla år, då är timglaset tömt.

Jag blev förvånad över hans liknelse, ordvalet förmänskligade honom, det var som att uttalandet gällde också honom själv.

Livmodercancer är, som ni säkert vet, en mycket vanlig kvinnosjukdom, även min egen mor dog i den. Hon var i sammanhanget ung och jag sörjde henne djupt, var säkert en av anledningarna till att jag valde läkarbanan. Jag ville ta reda på allt om sjukdomen, få en förklaring, men kan konstatera att jag inte vet särskilt mycket mer om den nu, än jag gjorde då. Det är ett mycket komplicerat och oförutsägbart sjukdomsförlopp, forskarna står i mångt och mycket och stampar, teorierna är många, osäkerheten påtaglig. Visst, vi känner till betydligt mer idag än vad vi gjorde för fyrtio år sedan, men kunskapsluckorna är fortfarande stora.

Han tar av sig glasögonen, ser ut genom fönstret, har på den här korta stunden på sätt och vis blivit en annan person, mjukare, mer reflekterande, mänskligare.

Jag visste inte vad jag skulle svara eller göra, kände mig vilsen och fel, ville inte ta del av hans funderingar. Tyckte synd om honom på något sätt. Han som nyss föreföll så säker och dominerande i sin yrkesroll, var nu plötsligt en medmänniska med känslor och brister, som alla vi andra. Det klädde honom illa, kanske var han ingen uppskattad och bra läkare; dålig chef, en medelmåtta? Hade han genom åren kommit till insikt om att han var olämplig som läkare? Men som nu satt fast i förordnanden, karriär och åtaganden med flera år kvar till pensionen.

Det blir tyst en stund, vi sitter båda i våra funderingar. Han förmodligen över den långa rad av personalmöten med fack och krävande personalrepresentanter, som väntar. Sjukhusdirektionens ständiga krav på förbättringar och effektivisering. Möten, sammankomster som stjäl så mycket tid och energi. Familjen, frun, som kräver hans deltagande på middagar, resor och meningslösa släktträffar. Loger och klubbar, han en gång tyckte var så stimulerande och utvecklande, men som med åren enbart blivit något nödvändigt och betungande.

Jag försöker föreställa mig hans liv, samtidigt som jag själv funderar på mitt. Hur uppfattar han mig? En trist person i raden, som vill ha fakta om en sjukdom, vilket vi anhöriga är alltför obildade, för att kunna ta till oss. Han delger oss något vi inte kan förstå, när vi hummande och vilsna, förgäves försöker hänga med i den medicinska terminologin.

Med ens börjar jag inse hur fel det här mötet är. Varför skall jag uppta hans tid med mina triviala spörsmål? Jag vill bara få slut på det hela, reser mig och tackar för att han tagit sig tid.

Det ingår alltid i vårt ansvar som läkare att delge anhöriga och närstående den information vi har tillgänglig. Jag hoppas ändå ha varit till en viss hjälp och stöd i ert arbete med er mors historia. Tycker det är vackert tänkt, att ni så här långt efteråt vill hedra henne. När skall boken vara klar?

Ja, det är ingen som vet allra minst jag, förhoppningsvis under nästa år, jag lovar att lämna upp ett signerat exemplar hit.

Jag förvånas över mitt löfte, samtidigt som det ger mig ytterligare anledning att arbeta vidare, se till att det verkligen blir förverkligat.

Troligen har jag då lämnat min tjänstgöring här, men det är säkert någon annan som blir glad, hoppas ni skriver vänligt om sjukhuset och den behandling vi gav.

Han reser sig och följer mig till dörren, där vi tar varandra i hand, han knäpper upp sin lindrigt rena rock, öppnar mobilen han har i bröstfickan och stänger tyst om sig.

Ute i korridoren skjuter en färgad kvinna en brummande dammsugare framför sig. Hon ler med sorgsna ögon, som ber hon om ursäkt för det oväsen den skinande blanka tingesten åstadkommer.

MIN MOR SER UT genom fönstrets matta glas med den trötte och sjukes ögon, plockar med filten på sängen, rättar till några skrynklor, blicken är fäst långt borta, jag sitter tyst vid hennes sida. Ser på hennes fårade, trötta ansikte, något oroar och tynger henne mer än den vanliga dödsångesten. Det är min sista semestervecka och jag har bestämt att besöka henne en stund varje dag.

Kommer du idag också, har du tid med det, var är Ulla och barnen?

Dom är kvar hemma, skolan har börjat och hennes semester är slut, så hon arbetar.

Jaha och här ligger jag.

Hon stryker sig över ögonen med en våt servett. Kanske gråter hon eller är bara irriterad och trött på alla dessa eviga tårar, som aldrig tycks ta slut.

Vill du ha något, jag kan gå ut och hämta frukt eller något att dricka?

Nej, det är bra så här, jag får ändå inget behålla. Hur är det med kungen, lever han fortfarande? Vi får väl se vem som trillar av först, men Bernadottarna är sega, så det lär nog bli jag.

Hon ler ansträngt emot mig, jag vet inte vad jag ska svara, vill inte komma med nån hurtig friskförklaring, det skulle passa dåligt, efter beskeden vi fått av läkarna.

Det är tyst i rummet, men ljudet från en fläkt gör sig entonigt påmint, i korridoren hörs skratt, ute är det varmt, tryckande hett.

Vi har fått en riktig värmebölja, sensommarvärmen har svept hit ända från Sahara, synd att du inte kan vara ute.

Nej du, det är slut med det och med det mesta, men jag ska berätta en sak för dig, något jag tänkt på länge och vill göra nu, innan det är för sent.

Det är som om hon tar sats, reser sig till halvsittande och börjar långsamt tala.

Jag var tjugo år när jag träffade Klas, som du vet är han åtta år äldre. Bankfamiljen jag arbetade hos i Katrineholm, var på något vis släkt med inspektorn på Julita, så vi tillbringade några lediga veckor där ute varje sommar. Klas gjorde dagsverken på godset under skördetiden och bodde då tillsammans med andra karlar i ett trångt utrymme, som fanns på gården. Jag såg honom nog vid några tillfällen, men har inget minne av att vi träffades eller talade med varandra då. Vi levde ju under olika omständigheter, han i sin arbetsamma och slitsamma tillvaro ute på åkrarna, medan jag rörde mig med familjen och barnen i villan nere vid sjön. Badade och levde ett behagligt liv under några lata och soliga sommarveckor.

Det var i och med julklappsresorna, som jag blev bekant med honom, jag charmades som alla andra av hans naturliga och glada sätt. En riktig kvinnotjusare, må du tro. Många flickor var efter honom, han dansade bra, var så kraftfull, brunbränd och snygg. Jag blev så glad och förvånad att han var intresserad av mig, smickrad också naturligtvis.

Hon tar en paus, vrider på sig, försöker hitta ett läge, som inte smärtar, av hennes ansträngda min ser det inte ut att lyckas särskilt bra.

Han berättade flera gånger om att Löjtnanten på gården, som tydligen tyckte om pojkar - det talades ju inte öppet om det på den tiden, men alla visste hur det låg till - kunde sitta i flera timmar och titta på när han och de andra karlarna arbetade på åkrarna. Heta sommardagar oftast i bar överkropp, något den besuttne uppskattade. Han kom naturligtvis aldrig fram och nedlät sig till att tala med dem, satt ensam kvar i skuggan under något träd, rullade med sin vita halmhatt och trivdes tydligen med vad han såg.

Vi började gå i sällskap Klas och jag, pratade om framtiden, hur den skulle bli, var vi skulle bo. Han