Taggad till tusen

By Sune Häggmark

Sune Häggmark berättar om en osannolik karriär inom turistbranschen. Från barndomen på en bondgård i Örnsköldsvik till 25 års arbete inom byråkratin.

Vid 47 års ålder blev han med älg och därefter börjar en makalös resa världen över. Kärleken till älgen går därefter som en röd tråd genom livet. Närkontakten med världens största hjortdjur gav oförglömliga ögonblick.

Livsfilosofin förändras liksom personligheten. En trött litet stukad person får kraft, kreativitet och mod att hitta hem och bli mer nöjd med sig själv.

Sökandet efter det ultimata kretsloppspappret började. Älgpappret, pandapappret, giraffpappret, kängurupappret m.m. blev symboler för samverkan mellan djur och människa.

Älghägn i Polen, älgshop i Thailand och framförallt skapandet av Moose Garden i Jämtland blev oväntade och framgångsrika turistattraktioner under resans gång.

Boken ska inspirera andra att pröva sina vingar. Att stanna upp, att våga, att när som helst i livet göra en förändring är något som alla kan göra. Var och en på sitt sätt.

Att dessutom se på vår problemfokuserade tillvaro med litet mer humor och bjuda på sig själv som en ”vanlig människa” är även något som författaren delar med sig av.

Livet har många val. Mitt val har jag aldrig ångrat

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 13, 2022
• ISBN: 9789180571272

Book preview

Innehållsförteckning

Förord

Inledning

1. Några månader tidigare

3. Skönheten och odjuret

Tragedin

3. Älgpapperet, en skitbra idé

Elvira , älgkon som blev terapeut

Älgarna – som förändrade mitt liv

Gårdens förändring

Mot Arkhangelsk och Ryssland

Ett mäktigt möte om framgångsrik marknadsföring

Europas första älghägn, Gdansk ,Polen

Thailand och pandapapper

Den gyllene triangeln

Malmö ishockeyarena och snilleblixtar

Kreativitet och nya produkter

Sydafrika och giraffpapper

Kina kallar

Australiens nya nationalpapper

Berättelsen/guidningen/storytelling

Charmiga älgkalvar

Våra tyska vänner

Moose kissers

Att orka misslyckas

Reflexioner i älghägnet

Förord

Min utgångspunkt i denna berättelse är att varje människa har en unik talang. Det gäller bara att våga pröva sina vingar. Ålder, utbildning, kön osv är, enligt min erfarenhet, betydelselöst i sammanhanget. Viljan att möta andra kulturer och människor är de viktigaste faktorerna när allt kommer till kritan.

Att skriva en bok, som är självbiografisk, har alltid varit en dröm. Samtidigt är man rädd att misslyckas. Är det någon som är intresserad av mina funderingar och erfarenheter? Många som besökte min älganläggning frågade ofta om jag givit ut någon bok. Jag undrade som regel vad den i så fall skulle innehålla.

Svaren var ovanligt entydiga. Skriv ner alla dina upplevelser på hemmaplan och världen över! Det är en historia vi aldrig hört tidigare och dessutom väldigt rolig och lärorik. Sagt och gjort.

Syftet med boken är, att på ett humoristiskt och lättläst sätt, belysa entreprenörskapets olika sidor. Kanske minst lika viktigt är hur man kan utvecklas som människa.

Förhoppningsvis kan jag bidra med några guldkorn när det gäller marknadsföring, kreativt entreprenörskap, mod, berättande och internationella framgångar.

Genom många år betraktades jag som en högoddsare bland besöksnäringens olika aktörer. Det går inte att göra som du gör, var det vanliga argumentet. Men jag skördade framgångar i en tuff omvärld. Turism är ju, lärde jag mig allt eftersom, världens största industri.

Jag är tacksam för det stöd som nära och kära gav mig när det blåste motvind och något gick fel. För visst var det många gånger som jag ’körde i diket’.

Tack till er alla som gav mig ryggdunkar och uppmuntrande ord.

Ensam är definitivt inte stark, speciellt när man saluför innovativa förändringar.

Tack till er. Ingen nämnd ingen glömd.

Under åren blev jag allt bättre på att lära mig mer om mig själv. Att våga testa idéer, kommunicera med folk världen över och inse att rätt glimt i ögat kittar ihop människor.

Som bondgrabb drömde jag om att bli cirkusdirektör. Verkligheten ville annat.

Men livet blev ändå en cirkus av Guds nåde. Det är jag tacksam för.

Inledning

Älgkalven buffade försiktigt på mitt ansikte. Näsborrarna vidgades och slöts, först ivrigt, sedan allt lugnare. Ett sakta pipande läte hördes. Två varma varelser tryckte sig mot min kropp, sökte kontakt, trygghet och värme. Sakta lät jag handen vila mot den ulliga pälsen. Den var varm och fluffig. Under den magra huden kände jag de tickande slagen, hjärtat slog lugnt och taktfast.

Jag slumrade en stund, ingen aning om hur länge det var. Halmen under mig prasslade och några små, elfenbenssvarta klövar sökte efter fotfäste. Pipandet hade övergått till ett gnyende, de två små liven undersökte intensivt min kropp. Små lätta intensiva stötar.

Plötsligt började en av dem att suga på mitt öra. Örsnibben satt som ett skruvstäd mellan de lena läpparna. Nu var det matdags, hungern var intensiv. Jag undersöktes och testades i jakten på mjölk. Försiktigt lösgjorde jag mig från de små liven, tog fram två babyflaskor med kroppsvarm råmjölk och de tömdes på några sekunder. Lättnaden över att matningen fungerade och att jag var en behövd «mamma» var enorm. Jag grät av lycka.

Jag hade just blivit med älg!!

Efter den känslosamma upplevelsen förändrades tillvaron fullständigt. Jag, familjen, bygden, Sverige och stora delar av världen skulle få uppleva makalösa händelser i en mycket snabb följd.

1. Några månader tidigare

Att bli erbjuden arbete som socialchef inom kommunens socialförvaltning var en fantastisk känsla. Behoven var stora ute i glesbygdskommunen, inte minst inom äldre- och handikappomsorgen. Äntligen skulle jag få forma en verksamhet med många plus i kanten. Jag kände hur tankarna snurrade av arbetsglädje. Att leda ca 800 medarbetare skulle kräva mycket men förmågan att skapa energi hos omgivningen kändes bra. Det skulle nog gå. Jag hade ju lyckats med det tidigare.

Det gällde ju bara att vara tydlig, delegera och bidra till en allmän arbetstrivsel. Det hade även kommunen tryckt på i samband med anställningen. Det var dags att manövrera förvaltningen i rätt riktning. Jag var taggad till tusen och de första veckorna gick som en dans.

Ambitionerna kom snart till korta. Främst berodde det på konflikter bland personalen, vaga politiker, påtvingade kompromisser och allt fler sammanträden. Frustrationen ökade, energin minskade och sömnen blev allt sämre. Det fanns bara ett sätt att lösa problemen på. Jag la i en ny växel och gasade på. Det måste kunna bli en förbättring. Personalen var med på noterna och jag kämpade på.

Efter ett halvår kom det dramatiska beskedet. Förvaltningen måste spara 30 miljoner i sin budget, som sedan tidigare var hårt pressad. Att säga upp personal och lägga ner flera institutioner var ett faktum. Det hade sannerligen inte nämnts i samband med anställningen. Inombords sprutade stresshormonerna för fullt men på utsidan var jag lugn och samlad. De nya riktlinjerna kändes hopplösa men till personalen kände jag mig tvingad att förmedla positiva möjligheter. Förändringen skulle nog bli positiv. Det härliga ledarskapet hade plötsligt förvandlats till ett självmordsuppdrag. Jag började må alltmer dåligt.

Kroppen speglade situationen genom att tala sanning. Blodtrycket gick upp, humörsvängningarna ökade, inte minst när jag kom hem.

Allt oftare spydde jag på toaletten, givetvis vid tillfällen då ingen märkte något.

Dagarna fylldes med analyser, personalmöten, fackliga förhandlingar och politiska budgetkrav. De lokala medierna producerade stora svarta rubriker.

Klassiska signaler på en organisation i stark förändring visade sig tydligt. Tårar, vrede, apati och liknande reaktioner blev vardagsmat. Som ansvarig chef pekade jag oförtrutet på möjligheter, effektivisering och att det fanns kommuner som hade det värre. Media svärmade runt kommunhuset. Som slipade infiltratörer upplevdes de ha fått nys på någon form av problematik. «Krisen på sociala» blev allt tydligare i rubrikerna. De gjorde sitt jobb men det gjorde ont, väldigt ont.

Efterhand blev det tydligt att jag hade en av huvudrollerna i en dramapjäs med katastrofala brister i regin. Jag började må ändå mer illa med minnesproblem, aptitlöshet och en förlamande orkeslöshet.Allt oftare fick jag lägga mig direkt efter jobbet. Trots det blev sömnen allt sämre.

Hemma undrade familjemedlemmarna vad jag hade för jobb. Var det inte dags att sjukskriva sig? Det måste finnas andra jobb. Varför inte ta en timeout och vila upp sig?

Till slut trodde ingen på en positiv fortsättning. Hade inte Socialhögskolan gett mig de rätta verktygen?

Vad var alla framgångsrika tentor värda? Dög jag överhuvudtaget till någonting i arbetsväg? Jag drog mig undan och undvek att prata jobb.

Tvivlet på den egna förmågan kändes som en cancer med metastaser som förlamade hela min tillvaro.

En tidig morgon på jobbet blev situationen dramatisk. Jag blev väldigt illamående och rusade till personaltoaletten. Hela toaletten började snurra och jag lutade mig över handfatet. Jag spydde. Hulkandet var en befrielse, men magen var tom. Jag tittade i spegeln. En suddig bild av en man i övre medelåldern tittade mot mig. Vem var det? Sliten, blek, tunnhårig och med stirrig blick. I ena mungipan rann en gulfärgad salivdroppe. Smaken i munnen påminde om spyor från tonårstiden. Yrseln tilltog och jag förstod att jag var illa ute.

Att sätta sig ner på toalettlocket blev en reflex på grund av yrseln. En svag smäll hördes. Det sprack! Inte så konstigt med tanke på den rejäla övervikten. Var det så här det skulle sluta?

Svetten i pannan påminde om tårar. Hela kroppen grät. Allt blev kaos.

Smaken i munnen påminde nu om något annat. Det var första besöket på skolbespisningen. Mamma var nervös på grund av min bortskämdhet när det gällde mat. Skolmaten gav mig i början spykänslor och kväljningar. Hemma hade jag en egen a la carte som ofta bestod av bryta(tunnbröd och mjölk) samt O´boy och Skogaholmslimpa. Men det blev bättre så småningom.

Jag hulkade litet igen och nya bilder kom fram i den trötta hjärnan. Jag läste väldigt mycket som liten. Allers kärleksromaner kunde följas av en instruktionsbok på ett tröskverk. På simskolan lärde jag mig aldrig simma. Belöningen var Sivar Alruds mysterieböcker för flitigt deltagande. Simma lärde jag mig senare. Läsandet styrde tillvaron.

I skolan var jag ambitiös. Varje läxa lästes fem gånger och den bondpedagogiken blev framgångsrik. En viss tävlingsinriktning hjälpte nog till. Att vara bäst var en självklarhet.

Betyg och stipendier bekräftade ansträngningarna. Språk blev mina bästa ämnen och jag stortrivdes under alla studieår.

Jag torkade mig nu noga i ansiktet. Tröttheten tog över och nya minnesbilder virvlade förbi. Jag sprang som en vinthund över fotbollsplanen. Det blonda snaggade huvudet nickade och stångades. Ibland rann blodet från ögonbrynen. De svarta tjocka bakelitglasögonen förbättrade närsyntheten, men var livsfarliga i nickdueller. Plåstrat och tejpat var en del av de sportsliga framgångarna.

Bilderna av min entré till Jämtland blixtrade fram. Jag var 21 och skulle börja på «Sopis».

Studierna var givande utifrån ett socialt intresse och engagemang. Sedan väntade arbetslivet. Kombinationen av jordnära bondgrabb och bra koll på de akademiska teorierna fungerade väldigt bra.

Klättringen i karriären gick snabbt. Kraft fanns i överflöd. Nyfikenheten att testa nya utmaningar ledde oavbrutet till nya jobb. 15 år som beteendevetare inom företagshälsovården var rena drömtillvaron.

Nu var jag en socialchef i upplösningstillstånd. På väg att knäa ordentligt till följd av alla motstridiga krav i arbetet. Det var ju så här det inte skulle bli. Skulle jag i slutändan bli en förlorare, och en svikare? Vad väntade sedan?

Efter att ha gnidit in ansiktet med kallvatten återkom jag till nuet. Blicken började klarna. Fanns det folk i korridoren? Försiktigt tassade jag tillbaka till mitt pappersbelamrade skrivbord. Det var ju budgetberedning om en timme.

Sent följande natt, efter timmar av sömnlöshet, bad jag en innerlig bön till Gud.

«Gode Gud, ge mig ett nytt jobb!»

Det var på morgonen följande dag det hände. Gårdagen hade varit hemsk med en kollapskänsla på toaletten. Gamla positiva minnesbilder hade virvlat omkring i huvudet. Natten hade än en gång varit sömnlös.

Den här morgonen drack jag som vanligt kaffe. Det var mera vanan än smaken som styrde kaffedrickandet. Numera hade det en fadd smak och magen protesterade när jag svalde. Det gjorde så ont. Förstrött bläddrade jag i gårdagens tidning. Litet försiktigt. Kanske var det något skrivet om nya protester utifrån nya krismöten. Det hade ju varit en hel del sådana reportage på sistone. Jag andades ut och bläddrade vidare.

Mittuppslaget handlade om moderlösa älgkalvar. Mammorna/älgkorna hade förolyckats i samband med trafikolyckor, en i Värmland och en i Norge.

Rubriken löd. «Vem kan ta hand om dessa kalvar?».

Jag satt stilla länge. Pulsen steg sakta. Värmen strömmade ut i kroppen. Det började pirra i tårna och andningen ökade. Det lilla i hårväg jag hade, reste sig rakt upp. Glesa, trötta strån som i ett huj sträckte på sig som en piassavakvast. Färglösa fingrar, orkeslösa av allt bläddrande i pärmar och dokument, förvandlades till en knuten näve. Var det cirkusdrömmen som gjorde sig påmind?

Jag tittade mig omkring runt matbordet och mumlade, gång på gång.

− Det är ju jag som ska ta hand om älgkalvarna!

− Kolla bilderna, kolla artikeln, visst kan vi väl ta hand om älgarna? Vår hästgård står ju tom.

Jag fick förvånade blickar tillbaka. Alla tittade på varandra och skakade nästan omärkligt på sina huvuden. Det blev alldeles stilla och tyst. Ingen sa någonting på flera minuter.

Plötsligt satt jag helt ensam.

3. Skönheten och odjuret

Hämtning av älgkalvar

Inom en minut ringde jag reportern och fick adressen till platsen i Värmland, där kalvarna befann sig. Per-Olov var en synnerligen trevlig person och hade tagit hand om vilda älgkalvar förr. Han berättade att de två rödbruna kokalvarna var ca 4 veckor gamla, att mammorna var trafikdödade och att han måste skicka dem till ett permanent älghägn/ zoo så snart som möjligt. De var söta, spralliga och hade god aptit. Pojkårens kaninuppfödning hade satt sina spår, jag skulle klara av att föda upp dessa kalvar. Det verkade hanterbart, det var jag helt säker på.

− Förresten, vad jobbar du med? undrade han.

− Socialchef, blev svaret, fast jag är bondfödd, tillade jag, i syfte att förbättra oddsen.

Det blev tyst. Väldigt länge. Förfärligt länge. Det knöt sig i magen. Skulle han kunna övertygas?

− Har du någon byggnad och hage som de kan vistas i? blev nästa fråga.

− Javisst, svarade jag, häststall med tillhörande staket, rejält höga. Jag hoppades att han inte hörde desperationen i mitt svar, som inte hade många uns av sanning.

− Ok, sa Per-Olov slutligen. Men du måste vara här inom tolv timmar, annars kommer de att skickas till en tysk djurpark.

Blodet pulserade, nu var goda råd dyra. Hjärnan gick på högvarv. Inte hade jag någon att diskutera med, men det var ju heller inget större problem. De skulle ändå inte begripa mina planer.

Klockan var 22 på fredag kväll och det var 45 mil enkel väg. Fokuset på sociala problem och bekymmer var som bortblåst!! Kalvarna skulle till Orrviken, strax utanför Östersund. Det fick bära eller brista. Övriga i familjen informerades snabbt om det nya läget. Deras gapande ansikten tolkades av mig som ett starkt bifall. Nu skulle det bli åka av.

− Behöver du inga tillstånd och veterinärintyg? hörde jag någon fråga, med ett ifrågasättande tonfall.

− Kan jag inte tänka mig. Svenska och norska älgkalvar skall inte till någon tysk djurpark. Det ska jag bli man för, svarade jag med ovanligt beslutsamt tonfall. Normalt låg jag lågt i kritiska situationer. Ivanhoekänslan började spira och riddartåget till Värmland började. Det var en jublande känsla inombords. Socialkontorets morgonmöte och måndag morgon var oändligt långt borta.

En hästfinka inhyrdes och den nattliga färden började. Jag smålog för mig själv. En våg av förväntan vällde över mig. Klart starkare än när man som tjugoåring åkte på dans. Händerna höll ratten i ett hårt grepp och hastigheten var mera över än under gällande hastighetsgränser. Jag och kompisen Björn borrade oss fram i den ljusa sommarnatten.

Ett så snabbt och kontroversiellt beslut hade sannolikt inte fattats tidigare inom den kommunala sektorn!! Jag kände inte igen mig själv. Det var ju skarpt läge men jag skrattade som en galning.

Äntligen!!!

Per-Olov och hans fru blev mäkta förvånade när vi svängde in på deras gård. De hade inte trott att jag skulle klara det korta varslet. De kunde det mesta om älg och jag insöp girigt alla de råd och tips jag fick. Efter några timmars sömn började hemresan med älgflickorna Ronja och Molly. De var verkligen charmerande, vilket jag beskrivit i ingressen. Visst påminde de om vanliga kalvar och föl men deras behov av närhet och värme kändes starkare. Det gjorde ett enormt intryck på mig. En och annan tår föll när de matades.

Verkligheten gjorde sig även påmind. Skulle rollen som socialchef och älgpappa kunna förenas? Nu var det helg men hur skulle det bli till veckan? Massor med möten och problem att lösa.

Genast hörde jag Gunde Svans välbekanta ord ringa i öronen:

− Ingenting är omöjligt. Det mottot skulle med tiden bli ett mantra som styrde mig mot framtiden.

Ett hägn byggdes av dubbla fårstängsel och gammalt hässjevirke. Kalvarna kunde vara ute i fria luften och äta kvist, löv och allehanda örter. Vi var saliga över de nya husdjuren som var väldigt tillgivna. Men runt om i stugorna höjdes varnande fingrar och domedagsprofeterna mässade ut alla sina farhågor. Vart jag än gick möttes jag av klagomuren. Hade rikets alla pessimister årsmöte i Östersund?

När skulle älgprojektet gå över styr? Det var den ständiga kärnfrågan. Kommentarerna haglade;

− Det går inte att tämja älg, rena vansinnet!!

− De kommer