Sköldkörtelsjuk och frisk: Ett inre kaos

By Nadja Öström

Nadja Öström var själva sinnebilden av den käcka, driftiga frisörskan med egen salong. Med en kaffekopp i den ena handen och en cigarett i den andra kändes ingenting omöjligt och de långa arbetsdagarna på salongen hindrade henne aldrig från en natt på dansgolvet när tillfälle gavs.

Nadjas energi och livsglädje tycktes outtömlig när hon plötsligt, från ingenstans, drabbades av en panikångestattack i bilen på väg hem från salongen en sen decemberkväll 2001. Ingenting skulle bli sig likt efter detta och det skulle ta många år av kamp, symtom och frustration innan hon till slut fick sina sköldkörteldiagnoser Hashimotos sjukdom och Hypotyreos. Men resan var inte slut här, nu började kampen mot den många gånger ovilliga vården. En kamp som pågår än idag men där Nadja själv till slut lyckats få rätt medicinering och idag lever som sköldkörtelsjuk – och frisk.

I Sköldkörtelsjuk & Frisk – Ett inre kaos får man som läsare följa med på Nadjas resa från den ödesdigra bilresan och framåt. Man får även tillbakablickar och inte minst fakta och tips om den viktiga sköldkörtelhälsan, om kosten men även om livet. Nadja Öström har under resans gång hunnit vara ordförande i Sköldkörtelföreningen, utbilda sig till kostrådgivare och etablera sig som flitigt anlitad föreläsare och debattör inom sköldkörtelhälsa. Den här boken är hennes debut som författare.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 15, 2018
• ISBN: 9789177852308

Nadja Öström

Nadja Öström är född och uppvuxen i södra Stockholm med födelseår 1971. Detta är hennes debut som författare och hon har lång egen erfarenhet av det hon skriver om, men även varit ordförande i Sköldkörtelförbundet 2014-2017. Förutom lång erfarenhet i frisöryrket arbetar hon även med kost och sköldkörtelrådgivning i sin dagliga verksamhet, men föreläser även i ämnet ”Sköldkörtelsjuk & Frisk”.

Book preview

30.06.2017

1. Vad är det som händer?

Ännu en av dessa hektiska mellandagar. Jag har satt mig i bilen för att köra den två mil långa resan hem från salongen, en resa som tar ungefär 20 minuter. Det är en av dessa sena kvällar efter ännu ett långt arbetspass mellan jul och nyår. Inget konstigt eller ovanligt med det förstås, jag har haft egen salong sedan –92, då som en ung och hyfsat oförstörd 21-åring, och har alltid arbetat långa dagar. Kunden och hög service har alltid prioriterats och brödfödan ska ju som bekant in. Det är en egenföretagares verklighet som många av oss vet. Men det är inte en verklighet jag ens funderat på att klaga över. Inte heller den här kvällen. Jag susar vant fram på Nynäsvägen som så många gånger förr. Håller 90 km i timmen. Jag passerar bekanta platser och byggnader som jag sett så många gånger förr. Känner känslointrycken de ger. Tryggt och välbekant på något sätt. Tänker att jag snart passerar min gamla arbetsplats och känner fortfarande hur det kändes att arbeta där. Hur bra vi ändå hade det, vilka sköna samtal vi hade, hur ofta vi skrattade och hur ljus framtiden såg ut för oss alla. Det hinner jag tänka på en stund.

Jag hinner också känna dåligt samvete för att jag inte är hemma med barnen fast klockan har blivit mycket. Jag hinner vara tacksam över min fina man, Fredrik. Han som alltid lagar så fantastiska middagar, han som är så fin med barnen och finns där för dem när jag jobbar alla sena kvällar. Den där modiga kunden som vågade bjuda ut sin frisör. Den där otroligt sociala killen som älskar mig. Undrar samtidigt hur de gamla kollegorna mår och om jag kanske borde höra av mig? Jag kanske borde dela med mig och berätta att jag känner mig stark, som alltid, trots att jag haft besvär med nacken en längre tid. Det är säkert bara en yrkesskada och jag orkar ju hur mycket som helst. Jag är ju den där starka, levnadsglada och sprudlande kvinnan med egen salong. På så många sätt den duktiga flickan. Ständigt fylld av positiv energi. Så har det alltid varit, åtminstone så länge jag kan minnas. Det är det här som är jag. Nadja. Ingenting kan ändra på det.

Men tankarna far runt i huvudet under resan, det gör de verkligen. Inget konstigt eller ovanligt med det heller och jag har som vanligt dryga 20 minuter på mig att låta dem flöda när jag som så många gånger förr kör denna sträcka. Under dessa korta minuter virvlar alltid tankar på jobbet, livet och familjen. Allt är som vanligt. Vid 31 års ålder består familjen av min fantastiska man Fredrik, min fina styvdotter Sandra som blivit tonåring och min underbara och treåriga dotter Rebecca. Livspusslet är verkligen fullspäckat hinner jag konstatera och så ska det väl vara? Visst, jag vet att jag jobbar för mycket och längtar alltid efter min familj. Men jag drivs av hög prestation, jag vill så otroligt mycket. Jag kan så mycket. Jag är så stark. Det är det här som är jag. Nadja. Ständigt med ett leende på läpparna.

Plötsligt får jag svårt att andas.

Ridå. Panik. Skräckblandad förvåning. Allt händer så plötsligt medan jag susar fram i 90 km i timmen på Nynäsvägen. Jag blir så oerhört rädd i takt med att paniken väller upp inom mig. Allt går fort och så mycket snurrar i skallen. Det är så otroligt fysiskt det som nu händer mig och jag börjar göra konstiga, ologiska saker. Jag lägger handen på bröstet, vevar ner rutan. Jag sänker till och med ljudnivån på radion, hur det nu ska hjälpa? Hjärtat drar plötsligt igång och rusar i en obehaglig takt. Det gör att andningen går över i en hyperventilation. Synen blir plötsligt grumlig och jag blir fruktansvärt yr. Allt blir kaos. Jag känner att jag inte kan hantera det här. Att jag inte orkar. Vad är det som händer? Allt börjar bli suddigt. Den rädslan jag upplever är obeskrivlig men jag tvingar mig vidare, flackar hysteriskt med blicken och lyckas på något sätt svänga av vid första möjliga avfart. Jag tänker bara att jag behöver stanna bilen och överleva. Jag måste kämpa lite till för att komma av motorvägen. Stannar bilen. Ska jag dö nu? Är det så här det känns? Som rökare tänker jag att en cigg skulle kunna vara på sin plats men är livrädd att jag då kommer att dö på fläcken. Väljer att skrämt sitta kvar och flåsa i bilen med en uppspärrad och jagad blick. Vad är det som händer?

Trots mitt tillstånd uppfattar jag konstigt nog att jag har stannat precis utanför den plats där jag arbetade tidigare. Jag stannar precis där jag upplevt så mycket tillsammans med mina fina gamla kollegor. Allt det vi pratat om. Framtiden, nutiden, kärleken, drömmarna. Allt detta har vi pratat om precis här. Är det ett tecken att jag stannade just här, bland alla dessa minnen? Där jag sitter på just den platsen, flåsandes och hyperventilerandes i bilen hinner jag inte tänka över detta så noga. Men mitt i pågående kaos känns det ändå tryggt på något vis att jag råkat stanna just här. Det är sent på kvällen och ingen är där men ändå känns det som en trygghet trots att det som sker inom mig är allt annat än tryggt. Jag är fullt upptagen med att vara övertygad om att jag kommer att dö. Så var det med framtiden och drömmarna. Men jag måste kämpa, jag är ju Nadja. Jag slår 112 på telefonen. Någon svarar. Någon med precis en sådan där len och erfaren röst som man kan förvänta sig på andra sidan av luren när man slår siffrorna 112. Jag hämtar andan och lyckas berätta om det som hänt och att jag sitter där jag sitter. Berättar om hur rädd jag är. Och att jag kommer att dö, det är jag noga med att påpeka. Jag låter nog ynklig.

Försök varva ner och återkom om det inte blir bättre svarar den lena, erfarna rösten på andra sidan.

Varva ner? Någon måste komma är allt jag kan tänka. Jag ringer Fredrik. Min älskade Fredrik. Berättar att jag håller på att dö och vad som hänt. Jag har ingen aning om vad som far runt i hans huvud i den stunden. Kan inte minnas om jag ens har frågat. Kanske dags att fråga? Jag är så rädd i denna stund, vill bara att någon ska vara här. Jag ringer min äldre syster Annette som genast kastar sig in i bilen för att komma. Det tar inte lång tid innan hon är här, Annette, så omhändertagande och vårdande. Så lugn. En sådan underbar trygghet mitt i mitt kaos. Hon kollar pulsen och gör allt hon kan och lite till för att jag ska börja andas lugnare. Jag själv är helt och hållet inne i mig själv. Känner att jag är likblek, kan inte göra någonting alls i denna stund. Det händer så mycket i kroppen. Det är bara kaos.

Jag är så fruktansvärt rädd, så chockad. Jag har min familj så långt ifrån mig men samtidigt närmare än någonsin.

Det bara fortsätter hända så otroligt mycket där inuti kroppen. Allt på samma gång, systemet brakar i rask takt. Ska jag aldrig få komma till min familj igen? Så här rädd har jag aldrig varit, jag förstår inte vad som händer. Annette gör allt i sin makt för att lugna mig men nu har jag börjat frysa så att hela kroppen skakar, fullständigt okontrollerat. Den signalerar tydligt att allt som finns där inne vill ut så både illamående och akut bajsnödighet väller över mig. Det här går inte. Jag lyckas ringa 112 igen. Den lena, erfarna rösten svarar på andra sidan. Ni måste komma nu, lyckas jag få fram jag med skälvande röst.

Det blir tyst i några sekunder men nu väljer den lena rösten att skicka en ambulans. Till sist kommer den även om det känns som en evighet. Snart, svårt att ha någon tidsuppfattning, ser jag mig själv liggandes på en brits medan bilen får stå kvar där den står. Jag förstår att ambulanskillen kollar mitt blodtryck och annat som jag inte förstår. Allt är grumligt. Allt är kaos. Jag hyperventilerar, hoppar och skakar besinningslöst samtidigt som jag tittar på ambulanskillen med min panikfyllda blick. Ambulanskillens fokuserade och erfarna blick uppfattar i sin tur att jag nu är akut illamående och han räcker över en kräkpåse. Jag hinner betrakta den där kräkpåsen en stund innan kaskaden kommer och nu väljer jag att skämta. Ja, det är faktiskt sant, jag drar ett skämt. Jag uppmärksammar ett minst sagt ovidkommande faktum gällande kräkpåsen och talar ofattbart nog om detta för ambulanskillen. Det faktum att kräkpåsen i fråga faktiskt påminner ganska så mycket om en...kondom, om än i enorm storlek, är det jag talar om för honom. Jag vet inte om det är så jag hanterar svåra situationer. Så är det kanske, vad vet jag? Jag är hur som helst fortfarande övertygad om att jag ska dö, vilket känns som det viktigaste att fokusera på i denna stund. Det är viktigt att fokusera på den stora förändringen, på ridån som ligger framför mig. Slutet. Det är känslan.

Nästa minnesbild: Jag ligger i en sjukhussäng i korridoren på sjukhuset bland alla de andra som befinner sig i någon slags dramatisk livssituation. De få gånger jag orkar se efter kan jag uppfatta deras oroliga blickar. Vi är alla i en liknande situation där på akutmottagningen. Jag hoppar och skakar där jag ligger, för jag fryser på ett sätt jag aldrig någonsin gjort tidigare. Jag har svår ångest och panikkänslorna tycks inte avta. Annette är fortfarande med mig och gör allt för att lugna mig och vara ett stöd. Hon är så bra på det. Känslorna och tankarna snurrar fortfarande i högt tempo och jag har svårt att uppfatta det som sker runt omkring mig. Fryser inombords. Väntar. Allt snurrar men jag lyckas ibland uppfatta hur sköterskor och andra människor i vita sjukhuskläder flimrar förbi och med jämna mellanrum står någon av dem vid min säng och försöker ta mitt EKG. Så mycket kan jag åtminstone uppfatta. Men det är inte så lätt att få mig tillräckligt still där jag ligger och skakar. Någon lägger tunga varma filtar på mig. Någon försöker tala lugnt och milt med mig för att få mig att ligga tillräckligt still och andas lite lugnare.

Så här håller det på i ungefär fyra timmar. Denna långa väntan, denna rädsla, detta inre kaos. Till slut, ett antal värmefiltar, försök och milda leenden senare, lyckas någon av alla dessa tålmodiga sköterskor att få mig tillräckligt lugn för att kunna ta mitt EKG. Hinner tänka tanken att det vore tråkigt att få en dödsdom när man fortfarande är i sjukhuskorridoren och ännu inte fått träffa läkaren. Nu står någon i sjukhuskläder vid min säng igen.

Det är inget fel på ditt hjärta Nadja, blir det milda EKG-svaret tillsammans med ett lika milt leende och en varm hand på min axel. En slags lättnad infinner sig. Men också frågor: Vad är det då som händer? Varför ligger jag här och skakar? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Där och då bestämmer jag mig plötsligt för att gå hem. Men Annette stoppar mig. Du går ingenstans innan du har fått träffa en läkare, säger hon väldigt bestämt. Syrran kan vara väldigt bestämd också, inte bara lugn och omhändertagande. Jag är henne evigt tacksam för alla dessa egenskaper. Jag ändrar min plan och går istället med bestämda steg ut och tar den där efterlängtade cigaretten i väntan på att få komma in till läkaren och få min dom. Nu ska jag ju inte dö i alla fall, tänker jag nästan lite förnöjt medan jag bolmar på frenetiskt mitt i allt mitt blomstrande kaos. Jag hör att mitt namn ropas upp och efter vad jag själv upplever som en välbehövlig rökpaus får jag äntligen komma in och motta beskedet. Jag ska få träffa läkaren. Han som vet hur jag mår och hur jag ska gå vidare.

Han står upp när jag kommer in i rummet. Jag får berätta lite och han funderar en stund. Han tittar sedan på mig med en lika mild blick som jag sett hos så många andra erfarna personer som jag ofrivilligt fått bekanta mig med under de senaste timmarna. Han dröjer lite med att säga något. Jag stirrar på honom otåligt. Frågande. Han andas in. Nadja, du har drabbats av en panikångestattack, säger han till slut. Förlåt?, svarar jag med ett tonfall ungefär som om jag inte skulle ha hört vad han säger. Panikångest, upprepar jag för mig själv. En panikångestattack. Det hade inte tagit lång tid för läkaren att förstå vad jag drabbats av. Men jag? Jag förstår om möjligt ännu mindre. Och rädd, det ska jag komma att vara under en länge tid från och med nu. Men det vet jag inte ännu, i december år 2001.

Nu känns det känns bara tomt. Fullständigt tomt.

ÅNGEST

2. Har du haft mycket omkring dig?

Efter ungefär fyra oroliga timmar med min underbara syster vid min sida, efter den ovanligt välsmakande cigaretten och efter att ha fått den oväntade beskrivningen av panikångest, frågar läkaren om jag haft mycket omkring mig den senaste tiden. Jag funderar länge på frågan medan han tittar på mig med sin milda, förstående blick. Jag har ju alltid mycket omkring mig som egen företagare med egen salong, anställda och hyrstolar tänker jag. Min fina lilla familj ägnar jag all min fritid åt. Ja det är väl lite mycket, svarar jag efter en stunds betänketid. Jag sjukskriver dig en vecka, säger läkaren. Tack och hej. Jag tänker på att jag nu förstår vad andra människor menat när de berättat om hur de mått efter dessa panikångestattacker som så väldigt många faktiskt har drabbats av. Jag erkänner för mig själv att jag tidigare viftat bort deras ord och tänkt jösses vad dom överdriver. Så ska jag aldrig mer tänka. Det har jag härmed bestämt.

De överdriver nämligen inte ett dugg, alla de andra som drabbats. Känslan när ångesten sakta drar in i bröstet och det plötsligt blir svårt att få luft är så otroligt skrämmande. Hjärtat drar igång i en hastighet som är så obehaglig och kan inte styras. Känslor av rädsla väller över en som en tsunamivåg och man tror att livet tar slut. Där och då och en lång tid efteråt.

Min syster Annette talar lugnt till mig medan vi står och väntar på att hennes son ska komma och hämta oss på sjukhuset för hemtransport. Det känns tryggt att ha henne med och jag känner mig lite lugnare. Men bilresan hem blir så mycket jobbigare än jag någonsin hade kunnat ana. När vi passerar stället där allt drog igång törs jag inte längre titta ut genom framrutan utan stirrar istället rakt ner på mina fötter. Rädslan kommer tillbaka. Ångesten. Skräcken. Skakningarna. Hela kroppen minns den fruktansvärda nära döden-upplevelsen. Så här kommer det att kännas under flera år framåt när jag passerar just det här stället, men det vet jag ännu inte när jag åker samma väg hem från sjukhuset. Jag har ingen aning om att det här bara är början på en lång och fruktansvärd resa.

Mellandagarna går trots allt och det närmar sig nyårsafton som vi