Det räcker nu: Mina nycklar till att bli frisk från en ätstörning

By Hanna Bergwall

I Sverige lider fler än 190 000 personer av en ätstörning, men mörkertalet är stort och sjukdomen klättrar allt lägre ner i åldrarna. En av dem som tagit sig ut ur det mörka och blivit frisk är Hanna Bergwall. Med utgångspunkt i egna erfarenheter går hon varsamt igenom vägen mot tillfrisknandet, från det yttre till det inre. Innehållet är personligt, igenkännande och fyllt med konkreta råd om hur du hanterar sjukdomen och samhällets skeva påtryckningar som bokstavligen äter upp oss inifrån.

Det räcker nu : mina nycklar till att bli frisk från en ätstörning är en handbok om hur du vinner tillbaka kontrollen över ätstörningen och finner mer acceptans. Boken riktar sig till alla som har ett komplicerat förhållande till mat, vikt och kroppen. Ingen ska behöva vänta eller vara ensam i sitt lidande. Ingen ska behöva missa livet som pågår runt omkring en. Det är dags att bli frisk.

• Language: Svenska
• Publisher: Gry Förlag
• Release date: Apr 3, 2024
• ISBN: 9789152785508

Hanna Bergwall

Hanna Bergwall är influencer, poddare, skribent, ultralöpare och samhällsdebattör. Hon har tidigare varit med i Nyhetsmorgon och pratat om ätstörningar och skeva skönhetsideal. Hanna har även medverkat i Robinson 2022.

Book preview

DEL 1

STARTSKOTTET

Kakan smälter i munnen till en gegga. Det är limesmak från en äkta key lime pie. Med tungspetsen pillar jag i gommen. Det har blivit en hinna av fett. Upptäckten får mig att vilja fly. Jag vill kasta tallriken med kakan som en frisbee. Låta den vina genom luften för att sedan kraschlanda någonstans långt bort. Men det gör jag inte. Jag sitter kvar. Och tar en tugga till.

Framför vårt lilla bord brer ett glittrande hav ut sig. Jag fäster blicken på det jag förmodar är en båt, en svart liten skalbagge som guppar ute i havet. Det är varmt och mina lår klistras fast mot plaststolen. Svetten, solkrämen och sandkornen bildar tillsammans ett klister som håller mig på plats. Jag är som en sufflé i en form. Solen gassar och jag känner hur jag är på väg att svälla över stolskanten. Runt om mig hummas det av välbehag. Pajen är tydligen god. Men jag själv känner ingen smak alls ...

När jag var 16 år var jag tillsammans med min familj på en roadtrip i USA. Min absolut bästa vän fick också följa med. Det var en drömresa. I fyra veckor reste vi genom landets sydligaste stater. Vi såg krokodiler, besökte museer, nöjesparker och bodde på fina hotell.

Men idag kan jag inte, hur mycket jag än försöker, minnas någonting av allt det spektakulära som jag hört att vi upplevt.

Jag vet att jag var på den där resan. Att det inte är något jag fabricerat. Jag har sett fotona på en mager 16 årig flicka i klänning. Leende mot kameran på Universal studios, på waffle house och vid olika poolkanter. Hon är jag. Jag var där. Eller egentligen inte. Min kropp var där, men jag, Hanna, hon följde aldrig med. För det enda jag tänkte på var att jag inte fick gå upp i vikt. När de andra njöt av fluffiga amerikanska pannkakor som dröp av lönnsirap, beräknade jag hur många tuggor jag kunde tillåta mig själv att svälja. När vi gick längst New Orleans gator och de andra fascinerades av arkitekturen och voodoodockor i skyltfönster tänkte jag på hur många steg jag gått och hur många kalorier jag förbränt. Och när key lime pie:en serverades på det där pittoreska strandcaféet med plaststolar i sanden kände jag panik. Jag fick inte äta kakan, men jag var tvungen, för annars skulle jag avslöja mig själv. Ingen fick veta vad jag egentligen tänkte och kände. Vilket monster som jag bar på inom mig.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att väga mig. Med andan i halsen steg jag upp på den knarriga vågen. Mina föräldrars våg var en gammal maskin. Lättnaden sköljer över mig. Jag hade klarat det. Jag hade inte gått upp ett enda gram.

Där och då insåg jag inte vad jag faktiskt hade gått miste om. Hur högt pris jag hade betalat för att med alla medel inte riskera att vågen gick upp ens ett gram.

När vi efter 4 veckor av äventyr korsade Atlanten kunde jag inte återberätta någonting om de fantastiska platserna som jag hade besökt. Och det är vad som händer när man är sjuk, man missar livet för att man inte är närvarande. Färgerna, dofterna och smakerna tonas bort. Jag vill aldrig missa en resa igen, och jag vill inte att du missar en heller. Det är därför jag skriver den här boken.

Idag är jag betydligt mer befriad från ätstörda tankar och beteenden. Jag kan fira jul och ta vad jag vill från julbordet utan att göra överslagsberäkningar. Jag kan koncentrera mig på biofilmen medan jag skyfflar i mig biopopcorn. Och jag kan äta croissanter i Paris (om jag hade haft råd, pressbyråns får duga så länge) och känna smaken. Jag oroar mig inte längre för kalorier och kilon. Resan hit har inte varit enkel eller rak. Tvärtom har det varit en snirklig helveteslabyrint som jag ofta trott varit omöjlig att hitta ut ur.

Det är lika bra att jag är ärlig i början av boken, det är skitsvårt att bli frisk från en ätstörning och det skapar en massa ångest. Men det är skitsvårt och hemskt att vara sjuk också. Jag hoppas att min resa till tillfriskande, kroppslig som själslig, kan vara hjälp och stöd för dig. Med den här boken vill jag ge dig mod, stöd och pepp att våga kämpa för ett friskare liv.

Ätstörningsvården i Sverige är fucked up på många sätt. Köerna slingrar sig för sjutton längre än till en Taylors Swifts konsert. Alla får inte vård. Den här boken är inte tänkt att ersätta vården. Den är tänkt som ett komplement. Jag är ingen psykolog eller läkare. Jag har faktiskt ingen utbildning inom psykologi eller medicin överhuvudtaget. Däremot vet jag hur det känns att ha en ätstörning. Jag vet hur det är att bli sjuk, vara sjuk och viktigast av allt, hur det är att bli frisk. Och det är den erfarenheten som jag kan bidra med. Mina nycklar till frihet. För jag vet att det går.

NÄR JAG BLEV SJUK

Min ätstörning utvecklades i samband med puberteten. Min 12 åriga barnkropp kändes plötsligt inte som min egen. Det putade på ställen som det tidigare inte putat. Den blev svettig, hårig och tung. Jag tittade på Disney Chanel. Selena Gomez var inte svettig och hårig, inte heller Hanna Montana. De hade smala ben och axlar. Med ett tydligt vakuum mellan låren. Så kallat thigh gap. Jag kikade i spegeln. Helt stängt. Som en mussla.

Jag var chanslös.

Som 14 åring hade i stället tv-program som Top model kommit in i mitt liv. Det var inte mycket bättre. Där pekades tjejer ut som tjocka trots att de var trådar. Jag undrade vad juryn hade sagt om min kropp. Tills en dag, då min klasskompis klämde på sin mage, sina lår och sa: Jag ska banta.

Det var första gången jag introducerades för ordet, jag hade klarat mig undan konceptet ovanligt länge. Min mamma var naturligt smal som en sticka. Bantning hade aldrig ens kommit på tal i mitt hem.

Banta. Ljuset gick upp för mig. Självklart! Hur kunde jag inte ha tänkt på det innan? Det var ju uppenbart. Lösningen hade funnits där hela tiden. Mitt framför näsan på mig. Jag behövde bara banta. Sen skulle svetten, håret och de skavande låren försvinna och bytas ut mot en glittrande framtid i rampljuset. Jag skulle automatiskt bli lyckad som Hannah Montana. För det visste alla, att kunna dra på sig ett par jeans i storlek XS utan att de fastnar vid knäna innebar att man var lyckad, eller?

När min kompis gått hem, kröp jag upp i sängen och kilade in en kudde bakom ryggen. Mina två gosedjurshundar satt på kudden vid huvudändan och titta på mig. Jag plirade mot dem, uppfylld av framtidstro. Sen googlade jag Banta. Inom en millisekund var mina sinnen uppfyllda av alla tänkbara bantningsråd. Hemsidan Måbra var en av mina viktigaste källor. Inom en månad kunde jag kalorimängden i nästan alla tänkbara livsmedel. Jag blev besatt.

Katastrofen var stundande.

Efter en tids bantning gick något sönder i mig. Min hjärna kopplade om sina banor och såg till att jag fick bedövande ångest om jag inte strikt höll mig till mitt schema. Ett schema som successivt stramades åt. Som ett lejon runt sitt byte cirkulerade alla mina tankar kring kalorier, träning och vikt.

Efter två års bantande blev jag till slut skickad till barn och ungdomspsykiatrin. Behandlingen gick ut på att jag blev vägd, en gång i veckan, inget mer. Hör och häpna, behandlingen funkade inte. Nu i efterhand är jag ganska arg över det. Jag menar, det var ju ändå psykiatrin. Man kan ju tycka att de åtminstone borde haft grundläggande koll på ätstörningar.

Åren gick och jag började gymnasiet. Sjukdomen växte sig starkare och min kropp blev skakigare. Tills en dag då mina klasskamrater, till min stora skräck, gick bakom min rygg till skolsyster och sa att nu får ni för fan ta tag i detta. Skolsyster ringde mamma. Mamma ringde psykiatrin. Och psykiatrin ringde mig. Idag är jag tacksam för att mina klasskompisar agerade. Men där och då var jag rasande.

Jag minns mitt första möte på Stockholms centrum för ätstörningar. Eftersom jag bara var 16 år skulle mamma följa med. Vi båda tyckte det kändes pinsamt. Mamma hade typiskt nog missat lunchen just den dagen och oroade sig för att själv bli utfrågad kring det. Efter att vi parkerat utanför kliniken skyndade hon därför över gatan till närmaste café. Jag satt kvar i passagerarsätet och rev på mina nagelband med tänderna. Hon kom tillbaka med två svindyra laxsmörgåsar. Lax. Jag gjorde en överslagsräkning.

Ät, beordrade hon medan hon satte tänderna i sin egen smörgås. Det var stel stämning. Jag var svettig i armhålorna. Men jag åt.

Sen gick vi sida vid sida uppför stentrappan till den senapsgula byggnaden. I hissen upp till mottagningen hade någon klottrat eller 100 anorektiker under varningstexten max 4 personer.

Det som förvånade mig mest av allt var att min ångest, precis i början av ätstörningsbehandlingen, faktiskt lättade. Jag liksom andades ut. Pös ihop. Som en trasig badboll som tröttnat på att bli kringkastad. Jag släppte kontrollen och lämnade över den. På Instagram har jag fått meddelanden från tjejer som trott att de inte varit tillräckligt sjuka för att få behandling just på grund av att de upplevt denna badbollsfas. Men lättnaden som jag först kände i behandlingen byttes snart ut mot ren och skär skräck. Jag började gå upp i vikt.

Min kamp för tillfrisknande hade startat.

VAD ÄR ÄTSTÖRNINGAR?

Böj dig fram.

Jag står i bara BH och trosor i ett undersökningsrum på Stockholms centrum för ätstörningar. Allt är vitt och sterilt, förutom en grå fläck på väggen där färgen flagnat. Min hud knottrar sig när jag gör som jag blir tillsagd. Jag huttrar, något jag gjort nästan oavbrutet det senaste året.

Läkaren drar en penna över min ryggrad. Jag ryser. Hennes gråa hår är klippt i en kort page. Jag noterar hennes vikt. Kanske storlek 42? Hon granskar mina kotor. Bedömer. Hennes dom kommer sedan snabbt, mycket snabbare än vad jag hade förutsett.

Du har ätstörning UNS, säger hon och stirrar samtidigt på datorskärmen.

Va? Vadå UNS? Jag har väl anorexi? Vad fan är UNS? Tankarna sprakar i rummet och utan att lyfta blicken från skärmen tilllägger hon.

Nä, du uppfyller inte kriterierna för anorexi, du har för högt BMI.

Hennes röst är avmätt. Oengagerad. Jag tvingar tillbaka tårarna som hotar att tränga fram. I min värld är anorexi den enda riktiga diagnosen. Allt annat är ett misslyckande. Jag är inte ens bra på att vara ätstörd. Ett tag senare fick jag till min förvåning höra av min psykolog att diagnosen anorexi var satt. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag var lika sjuk oavsett vad man valde att kalla det.

Ätstörningar är egentligen ett samlingsbegrepp för ett gäng olika psykiatriska diagnoser men som alla kännetecknas av en extrem upptagenhet kring kroppsform, vikt och ätande. Idag lider fler än 190 000 personer av en ätstörning i Sverige. Så du är i gott sällskap. Eller ja, du är i alla fall inte ensam. I media pratas det främst om anorexi och bulimi. Men faktum är att de inte är de vanligaste formerna av ätstörningar. De mest förekommande ätstörningarna är också de som är minst synliga i media, böcker och populärkulturen. Den ena heter hetsätningsstörning och den andra har det osexiga namnet andra specificerade ätstörningar. Och tidigare hade diagnosen