Instängda: De döda - de levande

By Göran Blohm and Karin Eberhardt Grönvall

Vid renoveringen av en gammal villa i närheten av Bjärred, avslöjas en brutal hemlighet, Trådarna de oerfarna poliserna Mendez och Skoglund följer i undersökningsarbetet leder till en minst sagt oväntad upplösning av fallet.

Handlingen speglar en polisorganisations oklara struktur under decentraliseringen på 1970-talet. Läsaren får också lära känna människorna bakom polisuniformerna liksom den tidsanda de arbetade i.

Mendez och Skoglund är bara i början av sina karriärer, så fler komplicerade fall att lösa väntar bakom knuten, vilket innebär att "Instängda" är den första romanen i en serie, som kommer med fler delar redan nästa år.

Titeln Instängda ställer läsaren inför frågeställningen vad ordet instängda kan betyda. Spännande upplägg med en obehaglig realistisk skildring av ett händelseförlopp och en oväntad upplösning i en Bjärreds nära miljö. Poliserna Skoglund och Mendez är färgstarka och annorlunda huvudpersoner.

• Language: Svenska
• Publisher: Artes Liberales Ab
• Release date: Nov 24, 2023
• ISBN: 9789152776568

Göran Blohm

Göran Blohm, Bjärred, har en gedigen universitetsutbildning från Lund, en tysk IFL-utbildning från Handelshögskolan i Stockholm och mångårig arbetslivserfarenhet från Tyskland, Tjeckien, Kanada och Sverige. Han har också varit projektledare och medförfattare till antologin Om rätten till min egen död, Kindheit in Deutschland, fackboken Handbuch Verbrennungsmotor samt romanen Guldet smeker Volta. Mer info under www.gobl.se

Book preview

Innehåll

Inledning

Skeletten i Flädie - Disponentvillan, Flädie 1973

Skoglund – Mendez – Ankarberg

Instängda

Uppdraget

Per Johansson – fosterbarn

Dag 3 av 10

Silfverberg

Elsa Karlsson

Utlåtandet

Poliskonstapel Catrin Mendez

Fosterhemsbarnens berättelser

Disponentvillan

Ödehuset

Gretas berättelse

Dag 8 av 10

Gretas berättelse

Snickare Gunnars berättelse

Dag 10 - Slutrapport

Epilog

Om författarna

Inledning

Svetten pärlar i pannan på deltagarna. Andningar övergår i flämtande och stönande. Spinningledaren piskar de trötta poliserna med verbal peppning och pulsen närmar sig röd nivå, vilket åskådliggörs med en smiley på cykelns display. Tempot stiger.

– Inta position ett, inta position två och inta position tre. Spinningledarens kommandon är obarmhärtiga.

Tjugo minuter, trettio minuter och slutligen tolv minuter. Gruppen kommer samtidigt i mål, tramporna rullar utan motstånd och de tidigare så tunga andhämtningarna avtar och börjar närma sig normal nivå. Ju snabbare återhämtning desto bättre kondition. Tre minuters nedvarvning följt av åtta minuters stretch och så är timmen över.

Jag njuter av att passet är slut och ser på mina poliskollegor att de också är svettiga. Drar av de svettklibbiga kläderna, in i duschen, därefter bastun – eller kommissariefysen, som den i vanligt tal kalllas. Åter in i duschen, påklädning, en stilla cykelfärd hem, en iskall öl eller två och kanske en iskall snaps därtill. Lägga mig i min underbara amerikanskt designade queensize säng och planera resten av mitt liv.

Just idag har jag varit lottomiljonär i exakt ett år. 27,5 miljoner skattade kronor rakt in på kontot. Lottovinsten på miljonerna hade påskyndat mitt beslut om deltidspensionering, och nu har jag varit deltidspensionär i fyra månader. Inte en sekund har jag ångrat mitt val.

Polisledningen har försökt övertala mig att fortsätta som kommissarie vid mordroteln i Lund eftersom jag är en av landets bästa mordutredare. Att det också råder polisbrist på kompetenta poliser må möjligen ha varit en orsak till att vilja behålla mig. Trots alla påtryckningar om högre lön och längre semester stod jag fast vid mitt beslut och fullföljde min plan.

Även om jag blev oväntat rik och inte behöver jobba mer, har såväl personalläkaren som psykologen haft stort inflytande över mitt beslut att bli deltidspolis. Men jag måste bli medicinskt godkänd för att fortsätta som kommissarie, och doktor Johanna har sagt till mig att jag ligger i en medicinsk riskzon. Hon har varnat mig – det är egentligen bara en tidsfråga innan stroken kommer, inte som en blixt från en klarblå himmel utan som ett rekommenderat brev på posten. Hon har sagt till mig att jag måste banta ner mig minst tjugo kilo.

Visst vet jag att jag är rejält överviktig och måste gå ner i vikt, förbättra flåset, lyssna på kroppen och ägna mig åt min hälsa. Det är inte bara personalläkaren som ska vitsorda min fysiska kondition – en psykolog måste också varje år göra en utsaga över mitt mentala tillstånd. Det är precis samma sak som med skjutprovet. Om min skicklighet i att skjuta minskar mycket, förlorar jag tillståndet att bära vapen och hamnar bakom ett utredningsskrivbord. Klarar jag sedan inte det mentala provet hos psykdoktorn, blir jag omgående omplacerad till något osynligt.

Jag går gärna till en av de kvinnliga psykologerna, Elisabeth. Hon är en äldre parant kvinna med lång lösfläta, som hon chict slängt fram över ena axeln. Hennes moderna urringning når nästan ner till naveln och skorna är alltid oväntat fotriktiga. Jag går till henne eftersom hon säger sig förstå sig på mig. Hon har berättat för mig hur mina motståndare ser mig. Det är precis samma ord som doktor Johanna använder. Alltså två duktiga doktorer inom olika fackområden påstår att jag är för tjock och att jag måste bättra på min fysik eftersom tjocka människor automatiskt hamnar i underläge. Samtidigt säger de att som kommissarie och mordutredare är det bra att bli underskattad eftersom man då per automatik kommer i överläge. Tja, jag tror de menar att som människa måste jag tänka på mig själv och min hälsa men som kommissarie ska jag fortsätta att vara en av landets bästa mordutredare, och i den rollen spelar min nuvarande kroppskonstitution en inte oviktig roll.

Varför är jag bland de bästa? Jo, jag har en kärlek till detaljer, ju mindre och oansenligare desto bättre. Det spelar ingen roll hur bra du planerar ett mord, det finns alltid något du missar, något som avslöjar dig. Du kan säkra upp dig på nästan allt men du kommer att förbise en liten oansenlig detalj som binder dig till dådet, och denna lilla oansenliga men ack så viktiga detalj kommer jag att finna.

Eftersom jag är ungkarl har jobbet, maten, kvarterskrogen och alkoholen varit mina bästa kompisar. En gång gick jag en kurs i vinprovning men upptäckte snart att jag hellre dricker öl och brända drycker. Nog har jag förstått att ett fint vin smakar bra, men jag tycker det där med årgångsviner är betydligt överskattat. Tänk bara på alla icke deklarerade kemikalier som någon blandar ner i vindruvssaften. Nej, jag vill nog veta vad jag klunkar i mig.

Någon har sagt att min hälsa kommer att förbättras avsevärt om jag skaffar mig ett stabilt sexliv. Alltså måste nästa steg vara att träffa en kvinna som jag kan hålla av trots att jag älskar mitt ungkarlsliv. Går det att kombinera? En del tror att jag är bög. Helt fel! Att smeka en kvinnas kropp är helt i min smak, men att ge henne mitt hjärta är något helt annat.

Om sanningen ska fram är det längesedan, många år sedan, jag kysste en kvinna. Men visst, nu vid sextiotre års ålder är det kanske på tiden att stadga sig. Visst har jag haft några förbindelser, och en son har jag även om jag sällan träffar honom. Det var en djävla soppa med den sydafrikanska kvinnan som påstod att pojken var min. Daniel heter han visst. Först ville jag inte kännas vid soppan jag blev inblandad i, men när jag blev ställd inför obestridbara argument och bevis var det ju bara att erkänna faderskapet. Jag betalade och så var den saken ur världen. Trodde jag. Men det är en annan historia och berättas kanske en annan gång. Om nu någon vill lyssna på mig.

Bägge doktorerna gav visserligen tummen upp till min deltidsanställning men med restriktioner som måste följas. Banta, förbättra konditionen, sluta med starkspriten, byt ut fettet mot grönsaker och ta tag i mitt liv. Det är inte heller för sent att börja ett kärleksförhållande med en kvinna – eller man för den delen om jag vore lagd åt det hållet. Jag förstod min situation eftersom jag inte är dum och bestämde mig för att följa råden. Jag beslöt mig ändå för att byta karriär.

Den som egentligen fattade det slutgiltiga beslutet om min karriär var min bästa vän och kollega, Catrin Mendez. Vi gick ut polishögskolan samtidigt. Hon blev Sveriges första kvinnliga kursetta, fick äta lunch med statsministern och tidningarna skrev mängder om den invandrade kvinnan med det spanskklingande efternamnet. Vi har följts åt genom åren, alltid tillsammans. Hon blev mamma och tappade därmed befordringstempo, så hon blev aldrig kommissarie som jag. Men hon blev mamma.

Jag ser mig i spegeln. Naken, så överviktig att buken hänger ner över könsorganet. Blåröda stora pulserande åderbråck på vaderna. Nästan flintis, något som jag försöker dölja genom att ge till de fattiga. Om jag hade varit kvinna skulle jag nog behöva en ganska stor behå noterar jag, med bröst som hänger så djupt ner att de nästan når den putande buken. Lite hår på bröstet har jag, men de hårstråna är glesa. Könshåret hänger i tuvor, ojämnt och buskigt. Kanske borde jag raka av mig alla kroppshåren? Precis som de unga konstaplarna gör. Jag har noterat detta i bastun.

Och så är det min längd, knappa 172 cm över marken och en kroppsvikt på dryga nittio kilo. Vilken kvinna vill ha en sådan karl? Det som skiljer denna usla kropp från total katastrof är blicken ur mina gråblå ögon som fortfarande är intensiv, sökande, klar och intelligent. Och så har jag förstås en briljant hjärna som arbetar knivskarpt med analyser och snabba, oftast korrekta, slutsatser. Hade det inte varit för ögonen och mitt intellekt hade nog folk omkring mig placerat mig på alkoholistens sida.

Men nu är beslutet taget – ett nytt hälsosammare liv, ny kropp och ny karriär. Från enkel patrullerande konstapel i Malmö på sjuttiotalet till inspektör och sedermera kommissarie vid mordroteln i Lund, och numera njuter jag av ett nytt spännande liv som ekonomiskt oberoende. Att vara kommissarie vid mordroteln var fint, tyckte min mamma. Min pappa lärde jag aldrig känna, han dog i unga år. Men nu börjar nästa karriär som miljonär och när det gäller jobb känner jag mig ganska färdig med chefspositionen. Vad är statusen egentligen värd? Nej, i fortsättningen tar jag det lugnt som ordningspolis på deltid. Förr hette det kvarterspolis men nu heter vi närhetspolis.

Livet har nog ändå varit snällt mot mig. Min mamma – skolsköterska, socialpedagog och på äldre dagar lokalpolitiker i Lomma kommun – sa alltid till mig att det aldrig är för sent att börja en ny karriär. Bara du har hälsan och intellektet med dig. Hon menade också att ordet karriär var av ondo, eftersom det skapar begränsningar, oro och ångest. Nej, byt ut ordet karriär mot livsmål i stället så blir din karriär varken olustig, misslyckad eller osann, snarare tvärtom, menade hon. Då blir det också lättare att byta sina livsmål. Kanske, kanske, är jag på väg framåt med ett nytt livsmål …

I morgon kommer journalisten från den stora dagstidningen för att intervjua mig. Jag känner honom sedan tidigare då han var inblandad i en mordutredning som jag höll i. Någon mördare hittade vi aldrig, och han skrev då om polisens ostrukturerade planering och dåliga arbetsledning. Han var ganska kritisk, för att inte säga överdrivet negativ, men efter ett samtal öga mot öga med mig i en av statens civila bilar på en ödslig parkeringsplats i Torna Hällestad, ändrade han inställning och blev positiv till Lundapolisen. Senare försåg jag honom många gånger med lite insiderinformation om pågående fall. Kanske var det detta som gjorde honom go och glad. Under tidens gång har vi blivit, om inte nära vänner så åtminstone bättre bekanta. Just nu är han frilansare eftersom han ville bryta upp, bli obunden. Han hade en idé och tog kontakt med mig när han hörde att jag skulle bli deltidspensionär. Han vill gärna att jag berättar om några mordfall som har stuckit ut, väckt stor uppmärksamhet och som hamnat i kriminalhistorien.

– Du vet att läsarna älskar att läsa om död och mördare och sådant. Ge mig några snaskiga historier så gör vi en deal om ekonomisk kompensation, sa journalisten utan att först ta reda på min ekonomiska status.

Journalister pratar oavbrutet om hur viktigt det är med källorna, källgranskning kallas det. Men ofta kommer jag på att de struntar i att kontrollera den där informationen som verkar vara obetydlig, men som i verkligheten binder eller frikänner någon. En sak som jag lärt mig som polis är nödvändigheten av att alltid göra en ordentlig research av den person som intresserar mig. Kom aldrig oförberedd till ett förhör, men visa heller aldrig att du vet mer än vad den förhörde tror att du vet. Låt personen i fråga falla på eget grepp. Journalisten som kommer har inte gjort någon research om min ekonomi. Han måste vara kvar i villfarelsen att jag behöver pengar, vilket verkligen inte är fallet.

Min plan med journalisten är inte att berätta om ett mordfall rakt upp och ner. Jag har en helt annan agenda – jag ska bli författare, och han ska hjälpa mig till publicering och berömmelse. Min plan är glasklar. Jag berättar om ett snaskigt, blodigt och erotiskt mord. Kravet från min sida – och säkerligen också från hans – är att den ska skrivas på ett sådant sätt att läsarna vill ha mer. Jag berättar och han skriver. Jag korrigerar och gör mina tillägg och hans tidning publicerar. Sedan porträtteras jag inte bara som före detta polis utan även som författare till den tryckta berättelsen. Mina berättelser ska vara korta, spännande och erotiskt laddade. Därefter kommer berättelserna ut i en bok, kanske på ett par hundra sidor, där läsaren får ännu mer detaljer och bättre inblick i hur en utredning går till. Ja, så är min plan och den borde vara idiotsäker. Journalisten tilldelas rollen som spökskrivare. Han kommer alltså att ge mig en skjuts in i författarvärlden, och för detta får han ett väl tilltaget arvode. Alltså ombytta roller. Dessutom vet jag att han behöver pengarna, eftersom han har en del spelskulder till grabbarna på Möllevången och till gängen ute i Fosie, och de är definitivt inte att leka med. Om han är så bra som han säger att han är, kommer mina berättelser att bli väl mottagna. Inte bara som en liten smutsig historia i en söndagsbilaga, utan de stora bokförlagen kommer att ligga öppna för mig och mina berättelser. Jag har gjort en god research, precis som vanligt. Jag vet allt om journalisten.

Nu är planen klar, och för att höja intresset ska jag