Spår

By Torbjörn Skog

Profeten vaknar och sätter sig upp i sängen. En större tanke har valt honom som budbärare för en oändlig sanning. Av någon anledning är han rätt man på rätt plats med de riktiga kvalifikationerna: Han vet skillnaden mellan runda och kantiga siffror. Att de numeriska grupperingarna är mer än bara ordningsnummer, mer än beskrivande tecken. Och när man säger att matematiken är den enda sanna läran, har man ändå inte förstått att siffrorna i sig har ytterligare en dimension. Allt sker alltid samtidigt och överallt. Allt går att räkna ut. Det som händer och det som kommer att hända. Och profeten bestämmer sig för att ge det ett ärligt försök. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 23, 2021
• ISBN: 9788726861037

Book preview

författaren.

Profeten

Han lägger papperet på köksbordet och lutar sig tillbaka mot ryggstödet. I kuvertet finns ett papper till: En lista på de prover man tagit. Främst söker han efter prostata och diabetes, men efter en stund studerar han alla siffror och de pedagogiska min- och maxsiffror som står längst till höger.

B-Hemoglobin 146 134-170

Erc(B)-MCH 31 27-33

B-MCV 92 82-98

Erc(B)-MCHC 341 317-357

B-Leukocyter, B-LPK 6,3 3,5-8,8

B-Trombocyter, B-TPK 258 145-348

P-Kalium 4,6A <100

P-Kreatinin 75 <100

P-ALAT 0,37 <1,20

P-Erytrocyter, B-EPK 4,7 4,2-5,7

P-Glukos 4,9B 4,0-6,0

P-Kolesterol 5,4 3,3-6,9

fP-Triglycirid 1,3 0,45-2,6

P-HDL-Kolesterol 1,5 0,8-2,1

fP-LDL-Kol (beräkn) 3,3 1,4-4,7

P-LDL/HDL KVOT 2,2 0,4-6,6

S-PSA, total 2,1 <4,0

Alla värden ligger tryggt mitt emellan, utom några enstaka som ligger närmare toppvärdet. Det är nog bara att konstatera att läkaren sammanfattat det korrekt i följebrevet: Allt ser normalt ut.

Men mina smärtor då? Stelheten i ryggen och axlarna, och den dåliga konditionen, svettningarna och sömnlösheten? Trapporna har blivit en plåga och han väljer hellre fåtöljen än den alldeles för låga soffan. Röntgenbilderna av knäna visade ingenting konstigt. Trots det skrev de ut broskmedicin till honom som han lydigt äter, tillsammans med vitaminer, zink och den där gula som han inte kommer ihåg vad den heter. Eller vad den är bra för. Två gånger om dagen, morgon och kväll.

Nu trycker det på igen. Var nyss på toa, ändå är han kissnödig. Är det säkert att det inte finns någon liten cancersvulst i kroppen som man missat? Det finns ju så många sjukdomar. Omöjligt att känna till dem alla. Och ingen kan väl säga att det är normalt att vara nödig en halvtimme efter att man varit där? Läkaren hade frågat hur mycket han kissar, och hur ofta.

Massor, min käre doktor, mängder, alltid, och oavbrutet!

Det fanns något i doktorns attityd som var på gränsen till förlöjligande. Tror du jag frivilligt låter mig petas i baken? Att jag fantiserar om en förstorad prostata? Men läkaren lade en sval hand på hans arm och sade:

– Nej nej, inte alls. Jag måste ju fråga. Frågar jag inte kan det vara något vi missat. Men hittills har vi uteslutit allt jag kan komma på. Det är inget fysiskt fel på dig. I alla fall inget jag kan hitta.

Den kvinnliga läkaren sade nästan exakt samma ord. Liksom hennes utländske föregångare, som han inte hade särskilt stort förtroende för. Arab. Eller turk. Hade en löjligt stor mustasch som fick honom att se än mer utländsk ut. Man borde berätta för dem att de ska försöka klä sig som vi svenskar klär oss. Och raka bort löjliga mustascher. Men det arabiska blir man ändå inte av med, hur mycket man än rakar sig.

Dock sade han samma sak som läkarna efter honom, så en ursäkt borde han ha fått. Och hon också. Henne hade han så litet förtroende för att han gjorde henne ledsen.

Det är något man bör veta, och det är att det mesta i livet inte är personligt. Sitter en patient och ifrågasätter en kvinnlig läkares kompetens kan det lika gärna bero på att patienten haft en dålig dag. Inte att läkaren är dålig. Men hon fick först något förfärat i ansiktet, sedan fylldes ögonen av tårar. Men hon blinkade bort dem. Tack och lov. Man kan inte känna förtroende för en läkare som gråter. Nog svårt att lita på en kvinnlig läkare överhuvudtaget.

Han tittar på följebrevet igen. Vänder på det. En blank baksida. Det händer att företag använder baksidorna, utan förvarning. Som handdukar som hänger på insidan av badrumsdörren. Eller en pyjamas under kudden: Sover flera nätter utan nattkläder och störs över den höga kudden, tills man en dag lyfter på den.

Allt ser normalt ut.

Det finns väl inte så väldigt mycket mer att göra med det här. Tre läkare säger samma sak, oberoende av varandra. Mängder av blodprover, röntgen, EKG, maskiner, tester. Frisk som en nötkärna. Eller:

Ingenting säger att han är frisk. Han är bara inte sjuk. O-sjuk.

Nu är då frågan om han ska ta den senaste läkarens förslag på allvar och beställa tid hos den rekommenderade psykologen.

– Jag vill att vi träffas tre gånger först, innan vi bestämmer oss för att fortsätta.

Det låter inte som en fråga, det hon säger. Detta är tydligen en psykologregel. Den första av kanske flera. Han rycker på axlarna.

– Är vi överens, frågar hon.

– Det spelar väl ingen roll vad jag säger, om jag skulle tycka något annat. Här är hos dig, på ditt kontor. Skulle du ha kommit till mig, skulle du vara tvungen att följa mina regler.

– Du kan välja att inte komma tillbaka, säger hon.

– Jag skulle hellre föredra att du säger att jag inte är sjuk. Att jag inte behöver vara här.

– Jag tror inte att du är sjuk, men dessa tre gånger är för att vi ska se om vi kan jobba tillsammans. Efter tre gånger känner vi om vi…

– Står ut med varandra? Hur ska det kunna bli något gjort när du redan första dagen säger att jag inte är sjuk? Vet du hur många läkare jag varit hos? Jag förutsätter att jag är sjuk, annars vore det löjligt att vara här.

– Tre gånger, säger hon och avslutar tydligt den delen av samtalet.

Han studerar hennes kontor. Två sittvänliga stolar, ett litet runt bord mellan dem med en ask servetter. Och en väckarklocka. Klockan är vänd mot henne. Bakom hennes stol finns ett skrivbord som ser tomt ut, och bortom det står ett el-element som knäpper. Ovanför skrivbordet sitter en stringhylla med några böcker. Kan inte se titlarna på detta avstånd. Ser allt sämre. En stor kruka med en grön växt på golvet. Inga bilder på väggarna. Persiennerna fällda i fönstret. Två mindre växter i varsitt hörn av fönsterkarmen. En långhårig mattjävel på golvet.

– Vill du prata om varför du inte gillar min matta, frågar hon med en annan och påtagligt mild röst.

– Nej, det tänker jag inte. Jag är här för att jag blev skickad hit. Min läkare ville utesluta ytterligare en möjlighet till min ohälsa. Du är den som ska säga att jag inte har något fel på min mentala prostata.

– Jag har faktiskt inte tänkt säga något alls. Här är det du som ska prata, inte jag.

– Vad ska jag prata om då?

– Det avgör du själv.

Det var hans läkare som gett honom namnet på henne. Skulle han ha sökt själv skulle han nog ha valt en manlig psykolog. En lite äldre man. Men hon är grå och vass, nästan snipig. En mager kvinna av obestämbar ålder. Klädd i en grå tröja med knäppta knappar. Kort grått hår. Han hade förväntat sig att hon skulle ha ett block med penna i knät, som hans läkare, men tydligen inte. Hon sitter med händerna vilande på varandra, en bit från hennes skrev. Och benen ihop. Det finns inte en man som sitter så.

– Jag är inte så säker på att en kvinna kan förstå mina problem, börjar han.

Hon rör inte en min. Har parkerat blicken i hans ansikte.

– Jag tycker inte att kvinnor är sämre än män, fortsätter han, men de kanske inte tänker som vi. Det måste finnas en anledning varför vi är två kön. Jag tror du kommer få det svårt att förstå mig. Men det är väl därför vi ska träffas tre gånger, antar jag. För att se om jag inte behöver vara här, eller för dig att konstatera att du inte klarar av mig. Vilket föredrar du?

Hon ler inte, men hon drog kanske på munnen. Något gjorde hon, men mycket kort. Uppenbarligen är hennes tystnad ytterligare en regel. Och att hon inte rör en min. Nå, det ska bli en enkel match att spräcka det där stenansiktet.

– Varför har du valt ett jobb som detta, frågar han. Det är som att frivilligt bli gynekolog. Eller tandläkare. Eller polis!

Han kan inte låta bli att skratta högt. Hon ser lite besvärad ut.

– Okey, säger han, jag förstår. Jag ska prata och du ska vara tyst. Jag får skratta, men inte du. Jag ska heller inte skratta åt dig, även om jag kanske inte kan låta bli. Men jag gör mitt bästa, det lovar jag.

Han försöker dölja skrattet genom att hosta. Det börjar kännas löjligt, alltsammans.

– Vill du beskriva vad det är som känns löjligt, frågar hon med den här milda rösten.

– Det löjliga är att det inte är något fel på mig, men att jag ändå är här. Hos en sådan som du. När jag var hos min läkare förra gången fick jag en känsla av att han tyckte att jag lät mig undersökas för att jag inte hade något bättre för mig. Men jag mår inte bra! Jag får ont i bröstet, eller i ryggen, när jag precis ska somna. Det kan komma smärtor i tandrötterna. Min tandläkare hittar inga speciella fel än de vanliga, du vet, tandköttsfickor och sådant. För mig känns det som smärtor i själva käkbenet. Jag har svårt att resa mig när jag sitter för lågt. Som i den här fåtöljen. Du ska få se. När vi är färdiga.

Hon kastar en snabb blick på väckarklockan. Ändrar inte en min.

– Men om det som gör ont i min kropp, alltså, fysiska smärtor, kommer från något i min hjärna som du kan reda ut, då är det väl rätt att jag är här. Men jag tror inte det. Jag har aldrig varit särskilt nervklen. Snarare tvärtom. Folk känner sig nog trygga med mig. Det är jag ganska säker på, he he.

Han sitter tyst en stund. Kommer hon automatiskt att säga något när han är tyst? Han tittar på sitt armbandsur och försöker räkna ut hur länge han varit här. En kvart?

– Är det mycket tid kvar, frågar han.

– Det är tid kvar, säger hon kort.

Undrar vad hon vill att han ska prata om? Förmodligen hans barndom. Eller hans sexuella trauma? Hon lyfter lätt på ögonbrynen av hans fnissande.

– Jag tänkte, börjar han tveksamt. Jag tänkte på vad jag trodde att du ville att jag skulle prata om. Och det blev ganska löjligt.

– Vad är det mer som du upplever… löjligt?

– Åh, säger han, det är mycket.

Det är en resa, tänker han, en annan värld. Ett annat sätt att tänka. Det är mycket som är löjligt. Det är liksom meningen med alltsammans.

– Vet du vad jag tycker är löjligt, frågar han. Det är din jävla klocka. Hellre ett helt rum fyllt av sådana här långhåriga låtsaspälsmattor än din jävla klocka.

Hon rör inte en muskel.

– Men jag vänjer mig väl, mumlar han. Visst gör jag? Tänk så snabbt jag köpte dina regler. Det är ganska märkligt faktiskt. Det trodde jag inte.

– Vad är det för regler du anser att jag har, frågar hon.

– Sluta nu. Det var en löjlig fråga. Reglerna kan vi prata om sedan. Jag har så mycket regler att hälften kunde vara nog. Men du kanske är en sådan som gillar regler? Sådana finns, förstår du. Men de brukar bli poliser eller p-vakter!

Han skrattar åter ensam. Känner att hon inte gillar hans skratt.

– Förlåt, mumlar han.

– Du får naturligtvis skratta om du vill, säger hon milt.

– Jag tror inte att jag är här för att skratta. Det verkar som att de flesta gråter.

Han pekar på servetterna på bordet.

– Fast det kan man ju aldrig veta, säger han och vet att ingen människa någonsin tycker det är det minsta komiskt att sitta i den här stolen.

Det är mycket papper att få ordning på. Koder. Garantipapper. Skulle något hända måste allt vara i ordning så att någon annan ska kunna hitta vad de letar efter.

Han börjar med att ta fram alla värdehandlingar och rada upp dem på köksbordet. Bygger travar, försöker sortera dem men får inte plats. Använder golvet. Går fram och tillbaka mellan avbetalningar och pensionsfonder, slänger en blick mot räntebeskeden och drar sig till minnes de papper som inte finns: Bankomatkoden. Med flera. Plötsligen blir han rädd för att siffrorna ska försvinna ur hans huvud innan han skrivit ner dem. Fort fort, utan tvekan, ner på vilket papper som helst.

När de nödvändiga siffrorna är antecknade drar han sig till minnes koder han haft förr. Gamla siffror. Skriver ner dem också. Telefonnummer han hade innan han träffade Marit. Barnens personnummer. Registreringsskyltar på bilar vars färg han inte längre kommer ihåg. Rumsnummer på hotell för åratal sedan. Minns inte landet men minns rumsnumret.

Vilka enorma mängder siffror det ryms i hans huvud.

Efter en stund slår det honom att siffrorna faktiskt har ett system, ett sammanhang. Inte så att de bara symboliserar något, utan också i sig själva är en del av ett större mönster. Siffror i små mängder är antagligen som atomer: Man ser inte helheten för att detaljerna tar för stor plats. Men om man tar ett steg tillbaka och försöker få en överblick, låter blicken planlöst svepa över högarna av siffror: Ett mönster.

Han flyttar in pappershögarna till vardagsrummet. Om någon timme kommer barnen hem och då blir det ett annat kaos här. Just det: Barnen. Han ska skriva testamente. Så att de vet vad som gäller.

– Det hade nog hunnit bli färdigt, säger han till psykologen, om jag inte börjat med testamentet. Det är en sak att sortera siffror och papper, men så helt annat att bestämma sig för vem som ska ha vad av alla saker. Jag kan förstå dem som bara slänger allt, eller säljer rnbbet. Pengar är siffror och sådana kan man effektivt dela upp. Men hur fördelar man en flygel och en Audi? Så jag skrev det i testamentet, att allt skulle säljas i händelse av min död. Problemet är att jag inte vet hur mycket man får för bilen om några år, så det går fortfarande inte att dela upp tillgångarna. Dessutom är jag inte helt säker på att barnen ska ha lika mycket. De har hittills bara kostat mängder av pengar och problem. Nej, jag vet faktiskt inte riktigt vilken nytta jag har av dem.

Hennes ansikte rycker.

– Tycker du illa om det jag säger, frågar han.

– Du får naturligtvis säga vad du vill, säger hon men hennes ansikte rör sig underligt.

– Kan man sköta sitt jobb som psykolog med ett ansikte som beter sig som ditt?

– Jag är inte psykolog, jag är psykoterapeut. Vad menar du med att mitt ansikte beter sig?

– Det rycker.

– Det tror jag inte.

– Jag ser ju att det rör sig, säger han hetsigt.

– Det rör sig när jag pratar, säger hon med den milda rösten, men annars är det nog ganska stillsamt.

– Jag tror du tycker illa om det jag säger och märker inte att det syns i ditt ansikte.

– Jag tycker ingenting om det du säger.

– Du kan fara åt helvete.

Men hennes ansikte rör sig verkligen. Det är antagligen också en regel att acceptera.

– Okey, säger han, jag ber om ursäkt. Det gör inget om ditt ansikte far omkring, det kan jag lära mig leva med. Somliga människor läspar men de är ändå lika mycket värda som oss andra. Jag behöver väl inte titta på dig hela tiden.

Nu har hon stenansiktet igen. Frågan är vilket som är värst.

– Du pratade om dina barn, säger hon tonlöst.

– Jo, det gjorde jag. Fast egentligen är jag inte så nöjd med dem. Om det var möjligt skulle jag gärna göra ett försök till. Skaffa nya barn. Men risken är väl att de blir ännu sämre än dessa. Men det är väl så att allt inte kan bli helt lyckat. Jag fick ju min Marit. Dumt nog skaffade vi barn, men det gjorde alla på den tiden. Det var snarare onormalt att inte ha barn. Men efter att Marit gått bort står barnen mellan mig och en ny familj. Det är svårt att träffa en ny kvinna när man har två tonårspojkar som tar en massa plats. Ditt ansikte rycker. Men det gör inget, i alla fall inte så mycket. Jag vänjer mig.

Framåt sennatten känner han sig färdig med både sortering och testamente. En handfull stängda kuvert med viktiga koder i. Han skriver bägge sönernas namn på dem. Kan inte besluta sig för vem av dem han skulle vilja lita på. Lika illa, båda. Och viktiga papper är sorterade i pärmar med tydliga instruktioner på den första sidan. Det blir nog bra det här.

Testamentet var svårare. Dessutom är det egentligen inte så viktigt: De gör väl bara skit av alltsammans ändå. Sälj allt, dela på pengarna, och sup upp dem. Tar väl bara ett par veckor innan de konstaterar att man behöver pengar för att betala hyran, och det blir väl ett uppvaknande. Men det mesta kommer att rinna på ändå, med lite automatiska överföringar och autogiro. Det är nog fullt möjligt att vi alla ligger döda i åratal eftersom det mesta kan skötas av datorer på bankerna.

Pärmarna ställer han i bokhyllan men koderna lägger han i kassaskåpet. Det kommer att vara det första de vill ta sig in i. Testamentet ska till en jurist och där kan man väl lägga kassaskåpskoden också. Eller ett bankfack?

– Så, säger han, detta är tredje gången. Kommer vi att träffas mera?

– Det återkommer vi till i slutet av dagens samtal, säger hon torrt.

Han kan känna en liten förväntan i magen. Som att bli vald till ordförande, trots att man inte vill det. Ett tecken på sitt värde.

– Jag har skrivit färdigt testamentet. Det var inte så svårt efter att man testat alla tankar ungefär tusen gånger. Nu visade det sig att man inte kan göra sina barn arvlösa, så de får göra vad de vill med mina pengar. De pengar som är kvar när jag dör. Jag kom på att ju mindre pengar som är kvar när jag dör, desto lyckligare kommer jag att vara i min himmel. Men skulle jag dö nu, omedelbums, så är alla papper i alla fall i ordning.

– Varför tror du att du ska dö?

– Alla människor kommer att dö, förr eller senare. Jag vill bara vara förberedd. När Marit dog hade ingen av oss ens tänkt tanken att någon kunde dö. Det är sådant man inte pratar om. Förstå så tomt det blev när någon så självklar som Marit bara försvann. Jag har nog inte kommit över det ännu. Hon var den som gav någon mening med mitt liv. Utan henne hade jag nog gett upp.

– Dina barn?

– Skulle de vara en ersättning för min Marit? De är två ständiga påminnelser om att jag misslyckats med att uppfostra dem, och påminnelser om att Marit en gång fanns hos mig. Jag är ledsen, men mina söner tycker jag inte ens om. Dessutom tror jag inte att de är mina egna barn. Det är något fel med dem. De är inte ens lika varandra. Bortbytingar på BB. Frågan är om de är mänskliga överhuvudtaget. Monster från rymden någonstans.

Han drar efter andan.

– Men jag accepterar att de har mitt efternamn och bor i mitt hus. Lagen ger mig inte rätt att kasta ut dem. Det går inte att skiljas från sina barn, inte så som man kan skiljas från någon man är gift med.

Han tystnar. Det knäpper i elementet.

– Jag tänkte så här, säger han tveksamt, att om jag ser till att livet kan gå vidare utan mig, så slipper jag känna mig tvungen att vara vid liv. Då är det ett fritt val jag gör: Fortsätta leva, eller strunta i det. Nio till tretton procent av män mellan 45 och 54 väljer att ta livet av sig, men bara tre till sex procent super ihjäl sig. Jag tror att de flesta människor är så insnärjda i alla banklån och föreningar att de aldrig kommer ner till frågan om de är lyckliga eller inte. Det är bara en massa plikter som styr. Så slog det mig att det kanske är medvetet: Man snärjer in sig så hårt att man inte ens har plats för att undra vad man verkligen vill. Och skulle man ha oturen att springa på någon som tittar på en några sekunder för länge, kommer all nerpackad frustration upp och man blir himlastormande förälskad och lämnar rubbet för någon gigolinna från södern. Men så blev det inte för mig, istället blev jag lämnad för att hon kom i vägen för ett rattfyllo. Och var tror du jag gör av all den frustration jag samlat på mig? Jag gör ett val. Jag väljer att ta ansvar för mitt liv. I den mån det är så mycket liv kvar. Nu rycker ditt ansikte väldigt mycket. Du tror inte du kan lugna ner det med en fuktig trasa?

Hon ler stelt, men säger inget.

– Efter att jag skrivit testamentet slutade det göra ont i bröstet. Bara plötsligen upphörde det. Sedan väntade jag i flera dagar på att det skulle komma tillbaka igen, men har inte haft ont sedan dess. Klart jag fattar att det ena