Godnatt, Gunnel

By Torbjörn Skog

Han hade aldrig kunnat föreställa sig att en kropp skulle vara så tung när den inte hjälpte till själv. Trots det var han tvungen att släpa hennes kropp ner för trappan. Han hade inget annat val. Han hade kommit såhär långt. Det var bara att fortsätta ... Godnatt Gunnel är en roman om en människa och hennes öde, berättad av tre närstående personer.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726861129

Book preview

www.sagaegmont.com

HON VAR FÖR TUNG. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att en kropp skulle vara så tung när den inte hjälpte till själv. Tanken var lite motbjudande men han var tvungen att släpa henne nerför trappan. Det fanns inte så mycket att välja på, någon kunde komma och det skulle vara olyckligt. Hade han kommit så här långt var det bara att fortsätta.

Han brydde sig inte om att tända lampan. Om någon öppnade dörren, så skulle mörkret blända och han skulle ha några sekunder att gömma sig på. Trappan kände han till sedan tidigare, så det var inga problem. Hans hand famlade efter ledstången och kände den kalla metallen mot sina fingertoppar. Ledstången var ett rör som målats så många gånger att det börjat flagna. Var man oförsiktig så skulle färgen skära in i handen. Man var tvungen att släppa stången efter att man tagit i den. Därför var den inte till mycket hjälp, mera en nödåtgärd, något att gripa tag i om man skulle falla. Och det behövdes för trappan var en smula sned och hade tappat bitar av sin cement här och var. Men han kände till var farorna fanns och hoppades kunna undvika dem. I mörkret utvecklar man ett slags radarkänslighet, eftersom man inte kan använda sig av något annat sinne än känseln. Dessutom hade han inget val, han fick inte falla nu.

Han skulle nerför trappan med en tung kvinnokropp. Att bära henne var uteslutet och att vältra henne framför sig fick honom att må illa. Visserligen skulle hon inte kunna känna något men det låg något oestetiskt i det. Det gick inte att dra henne nerför trappan, risken var för stor att hon skulle välta över honom och det skulle han förmodligen inte klara. Trappan var tillräckligt bred för att få plats med dem båda, om han tog det försiktigt. Det skulle nog kunna gå att sakta föra henne bredvid sig, hennes huvud först och bromsa kroppen mot väggen med benet. Han ångrade att han inte tagit med sig ett rep eller lite kallare nerver. Men hon fick inte slå sönder huden så att hon började blöda. Han skulle inte tända ljuset när han lämnat henne därnere heller, så några blodfläckar eller avslitet hår fick inte finnas kvar.

Han vände på henne, så att hon låg på rygg och med huvudet i färdriktningen. Sedan tog han ett prövande steg ner i trappan och kom på så sätt strax nedanför henne. Så drog han i hennes ena arm så att kroppen kom över kanten och började glida nerför trappan. Han stoppade kroppen med knät och höll emot av alla krafter. Halade så sakta ner resten av kroppen över kanten, samtidigt som han höll emot med knäna. Hennes kropp pressades mot väggen under ledstången och han tog spjärn mot den motsatta väggen. Putsen på väggen bakom honom krasade och damm trängde in under skjortan. På något sätt måste han städa upp i trappan innan han tog sig härifrån, det skulle synas att något hänt här.

Steg hördes på avstånd. I värsta fall kunde det vara John som skulle ner i källaren för att hämta något. Men det skulle förvåna honom mycket. Vid den här tiden på dygnet fanns det så lite att göra i baren att John knappast skulle ha något skäl att gömma sig, med en förevändning att han skulle hämta upp en back öl eller något annat.

Stegen passerade ovanför honom ut mot gården till, och han märkte att han hållit andan hela tiden. Det tog några sekunder innan han förstod att det var han själv som hade andats ut. Nu var det hög tid att fortsätta, hans ena ben, det som klämde fast kroppen vid väggen, började somna. Han rörde på benet lite försiktigt och kroppen gled iväg som om någon hade dragit i den andra ändan. Hennes hand hade på något underligt sätt blivit böjd så att fingrarna krokade fast hans halvsovande ben på vägen nerför trappan. Han slängde sig framåt och stoppade hennes färd med sin egen kropp. Hon lade sig snällt tillrätta mot honom och tryckte huvudet mot hans bröst.

En kväljningskänsla vällde upp och han kände sig svimfärdig. Han andades genom munnen för att inte känna någon lukt av henne och lyfte hakan så högt han kunde. Sedan drog han sig sakta uppåt med hjälp av ledstången och låste henne med sin höft. Hon verkade inte ligga riktigt stilla och han slogs av en misstanke att hon kanske levde. Men det var omöjligt. Han kände på hennes hals för att se om något rörde sig. Men hennes kropp var kall och stilla. Snart ser jag spöken också, mumlade han och höll fast henne med ena handen, samtidigt som han flyttade sig neråt några steg. Så lät han kroppen glida en bit till och stoppade den med höften. Det fungerade ju bra. I den här takten skulle det gå fort. Åter några steg och släppa kroppen efter sig.

Förmodligen blev han övermodig; kroppen vände plötsligt, benen kom farande som en deg som väller på snedden och han slogs omkull av tyngden av dem. Han föll ovanpå henne och rullade ner bakom kroppen som försvann i mörkret när han fick fäste i ledstången. Färgen skavde in i handflatan och han hoppades att det inte hade börjat blöda ännu. Ljudet av hennes kropp som försiktigt rullade nerför cementtrappan, lät som en matta som man drar över ett grusigt golv. Det var bara det rytmiska dunkandet av hennes huvud som sade att så icke var fallet. I mörkret kunde han inte se någonting men hans fantasi kände hur hon rullade och liksom rann nerför trappan med huvudet studsande som mot ett tvättbräde. Men egentligen så hördes det nästan ingenting, bara detta frasande ljud.

Hade hon rullat ner, så kanske hon inte skavt av skinnet mot kanterna. Han kröp sakta ner och lät händerna svepa fram och tillbaka över varje steg. Skinnbitar borde ju kännas eller om hon kanske blött något. Men ingenting utom en glasbit som han strök över från rätt sida och klarade sig från att skära upp händerna ytterligare. Den färgflageskadade handen höll han knuten. Det vore bra om åtminstone en hand vore hel när han var färdig med detta. Det skulle se lite underligt ut annars. Man gör sällan illa båda händerna på en gång. Ingen fick ens märka att något alls hade hänt, att han gjort sig illa i en hand var illa nog. Ingenting fick vara annorlunda än det brukade vara, när han väl klarat av det han nu måste göra.

Längst ner i trappan låg hon som om hon sov. Märkligt hopsamlad, inte alls som han föreställt sig. Hon låg hoprullad som en matta och hade inte brutit något, av vad han kunde känna. Men det spelade inte så stor roll. Han var mest rädd för att hon slagit ut en tand eller något sådant. Örhängena hade han redan plockat av henne tillsammans med halsbandet.

Vid foten av trappan fortsatte källargången i en lustig vinkel åt höger, runt ett hörn och sedan en lång gång mellan alla hyllorna där lagret var. Det skulle inte bli några problem att släpa henne där. Golvet var av cement med ett lager grus ovanpå, som kullager.

Han tog henne under armarna och började dra henne efter sig. Förmodligen hade trappan tillkommit efter det att källaren var färdigbyggd, trappan mynnade rakt ner på en av de trekantiga pelarna som källaren var full av. De stod placerade med ungefär tre meters mellanrum, utom den här sista som verkade ha placerats här därför att den hade blivit över. Och precis bakom den började trappan.

Han var tvungen att åla sig förbi pelaren för att hon inte skulle skrapa i den vassa kanten. Trots alla år som huset funnits var kanten på pelaren i gången fortfarande vass. Tillräckligt för att kunna hyvla av ett gott stycke av hennes ansikte om han inte var försiktig. Hur John bar sig åt när han bar upp ölbackar förstod han inte. Förmodligen gjorde han inte det, tog istället upp flaskorna en och en.

Nere i källaren var den tredimensionella känslan av allt som stod därnere ännu mer påtaglig. Trots att det var helt mörkt, tyckte han att han kunde läsa etiketterna på flaskorna och paketen med hushållspapper, bara genom att känna på dem. Han visste att gången mellan hyllorna var gott och väl två meter, så det skulle inte bli något problem att ta sig emellan.

Hennes hälar skrapade mot varje cementskarv. Han borde ha tänkt på det, satt på henne ett par stövlar eller något annat som kunnat skydda åtminstone huden. Kunde lik blöda? Det visste han inte. Men att lik läcker på alla sätt och vis, upptäckte han när han lyfte henne ur bilens bagageutrymme. Det var osmakligt och han ville inte tänka på det. Han drog i hennes armar och försökte glömma att det var hennes handleder han höll i. Det var ett paket som skulle transporteras och ingenting annat.

Hon var märkligt följsam, gled lätt på ryggen efter honom. Han fick en känsla av att hon försökte öka tempot så att han skulle springa rakt in i en hylla eller något liknande. Han blev svettig om händerna och tappade den ena handleden. Lika så gott, mumlade han, någon har kanske ställt en säck eller en låda mitt i gången. Det har hänt förr. Går man dessutom baklänges, så kan man falla illa.

Han släppte hennes andra hand och gick på huk vidare utan henne. Kunde inte skada att se om vägen verkligen var fri. Mycket riktigt låg det en stång tvärs över gången. En sopborste. På något sätt kändes sopborsten som ett dåligt tecken. Visst hade han verkligen användning för en borste men han kunde å andra sidan inte föreställa sig vem som burit ner en sop till källaren. Eftersom den behövdes så väl så verkade den malplacerad. Han reste upp den mot en hylla och gick tillbaka för att hämta kroppen. Hon låg med armarna över huvudet, i en gest han väl kände igen, trots att han inte kunde se den. Hon brukade göra så, sträcka armarna över huvudet och lyfta axlarna ända upp till öronen. Han hade en gång gjort samma sak när han suttit i sin ensamhet och funderat över henne. Då hade en muskel eller om det var en sena slagit knut på sig mellan skulderbladen och han hade lovat sig själv att aldrig göra om det. Man får akta sig för att låna andra människors gester, tänkte han.

Han drog henne lite ovarsammare nu, lite snabbare. Han började bli trött i ryggen, det hade varit jobbigt hittills och det var inte färdigt ännu. När han passerade sopen brydde han sig inte om att rekognosera innan han fortsatte. En sop här nere var tillräckligt ovanligt. Det kunde knappast finnas något annat i vägen. Kvoten var redan fylld.

Efter ett tiotal meter kändes en kvävande känsla i nacken. Han var framme vid dörren. Den var låst och det var som det skulle. Han hade haft nyckeln till dörren i månader och kontrollerat att ingen velat komma in i rummet genom att fästa små nästan osynliga tejpbitar över det översta hörnet mot dörrkarmen. Och inga spår efter något bändande vid låskolven.

Nu var hela hans kropp ett instrument. Han fascinerades av hur lätt han kunde läsa väggen med fingrarna och översätta det till bilder. Om någon repat med en kofot eller en skruvmejsel så skulle han ha känt det direkt.

Plötsligt blev han så vansinnigt glad, ungefär som att sitta i en kyrka och bli så full av skratt att man börjar hosta och skaka i kroppen, just därför att man inte får skratta. Han fnittrade tyst för sig själv: Tänk om jag glömt nyckeln? Men det hade han naturligtvis inte gjort, det skulle ha varit för löjligt. Han hade tänkt på allt, det var bara att inse det. En amatör skulle ha glömt att ta av hennes örhängen, inte tänkt på att hon inte hade hål i öronen som de flesta andra kvinnor utan använde clips. Och med den smak för storslagna kvinnlighetsyttringar hon hade, så var örhängena de värsta. Stora kulor, ringar, och ikväll trianglar, utstansade av något aluminiumliknande material, nästan fem centimeter långa. Pärlhalsbandet hade hon inte haft på sig, det var tydligt att örhängena hade varit tillräckligt iögonfallande. Bara den där lilla tunna guldkedjan och hennes vanliga ringar, som han noga hade tagit av. Ingenting som fick ramla av på vägen, inklusive att dra prövande i hennes naglar för att eventuella lösnaglar skulle lossna. Han hade tänkt på allt. Nyckeln i fickan och dörren öppnades ljudlöst.

Han drog in henne i den lilla skrubben. Spaden stod mot väggen tillsammans med en borste. Bakom dem stod ficklampan. Han stängde dörren mycket noggrant och hängde för den svarta filten han skaffat just för detta tillfälle.

Han visste att han tagit en risk genom att lämna så många saker härinne. Men skulle någon ha upptäckt dem, så skulle han ha ändrat sina planer. Han var inte riktigt säker på hur han skulle få med sig spaden och filten ut till bilen igen, ville ogärna ha dem där. Men att lämna dem härnere skulle vara för tydligt. Förr eller senare skulle någon se dem och börja undra vad man hade gjort med en spade och en svart filt i en ölkällare, inga arbeten hade utförts här på åratal, det var han säker på. Hans planer sträckte sig egentligen bara fram till det ögonblick då kroppen var nergrävd. Sedan fick det gå på intuition.

Han visste att det i ett hörn satt en spik som han redan utsett till klädhängare. Där hängde han upp kavajen, hoppades att den inte skulle vara alltför smutsig. Stiften han fäste upp filten med, hade han i en låda i en av skjortans bröstfickor. Under den fickan skulle han förmodligen få ett fyrkantigt blåmärke. Någonstans på vägen hade han slagit i den lilla lådan mot något. Men han kom inte ihåg mot vad eller var.

Trälisten ovanför dörren var tillräckligt gammal och murken för att inte bjuda något större motstånd när han naglade in stiften genom filten med ett ficklampsbatteri han tagit med sig. Batterier finns överallt och går att använda till mycket. Det hade varit fånigt om han glömt släcka lampan när han var här sist och fått arbeta i mörker.

Han hade låst dörren från insidan och ljusskyddat dörrspringorna. Nu var det bara att börja gräva.

Lite ångrade han att han inte grävt