Solstenen: -

By Maj Bylock

Den första delen i Maj Bylocks magiska triologi om solstenen och bröderna Dan och Jakob!Den föräldralöse Dan vaknar instängd i ett mörkt rum. Han är hungrig, trött och blödande. Han har inte mycket, men runt halsen hänger ena halvan av solstenen, ett navigationsinstrument som ska hjälpa honom att hitta sin bror.Solstenen är ett spännande äventyr om pojken Dan som söker efter sin bror Jakob på ett medeltida Gotland. Vi möter apan Trubbnos, trollkarlen Korp-Jon och en galen spelman i en dårkista på den mödosamma och hisnande vägen mot brödernas återförening.Serien om solstenen handlar om bröderna Dans och Jakobs spännande äventyr i de tre böckerna Solstenen, Månringen och Stjärnhavet som tar sin början på Gotland under 1600-talet.Med Solstenen vann May Bylock Rabén & Sjögrens jubileumspristävling 1983 och bokserien har även blivit musikal.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 9, 2018
• ISBN: 9788711746561

Book preview

Det bränner till i handen, och när Dan lyfter upp den, rinner något varmt nerför armen.

Blod!

Var det en kniv, som blixtrade till, eller…? Han ser sej hastigt omkring. Allt är svart. Inte ens en strimma månljus tränger in runt dörren, som just har slagit igen bakom honom.

Svart och tyst, för stegen och svordomarna där utanför har redan dött bort. Dan sparkar ilsket på dörren. Haspen på utsidan är ordentligt på. Här är han fast som i ett fängelse!

Besviken sjunker han ner på tröskeln. Han rätar sakta ut fingrarna på den värkande handen och spottar i såret. Men det är inte handen, som oroar honom mest, utan något han har hängande i en tunn läderrem runt halsen.

Försiktigt stoppar han ner den friska handen under tröjan och lyfter fram en underligt formad sten. Torkar av den mot byxan och känner noga efter, att den inte har blivit skadad, när han föll.

Den har klarat sej! Han gömmer den under tröjan igen. Där ska den hänga ända tills den en dag har visat honom vägen till den han söker.

Ja, det är stenen, som ska tala om för honom, när han har hittat rätt! Därför är den det viktigaste han äger här i livet.

Dan granskar sitt fängelse igen. Där uppe – är det inte lite ljusare där? Kanske ett hål i väggen? Han måste känna efter. Tar några snabba steg men faller framstupa med den skadade handen under sej.

Ååå…

Han tittar upp mot det ljusa. Det sitter för högt. Han når inte dit. Jo, om han hade något att klättra på, kanske.

Förresten, vad var det han snubblade på? Med sin oskadade hand trevar han över golvet. Ved! Huggna vedpinnar. Då borde här väl finnas en huggkubb?

Dan fortsätter att känna runt omkring sej i mörkret. Där står den! Stor som en stubbe och tung, som om den ännu är fastvuxen i marken.

Lyfta den orkar han inte, inte med det stora såret i handen. Välta och rulla den går bättre.

Handen värker och svetten rinner neråt näsan, när han äntligen har klättrat upp på huggkubben och sträckt sej mot det ljusa.

Det är ett hål, precis som han trodde. Sval kvällsluft strömmar ner över hans heta ansikte. Den friska handen rör sej snabbt över väggen. De grova timmerstockarna är skrovliga, men inte så ojämna att de går att klättra på.

Dan trevar runt hålet igen. Nej, det är för litet. Även om han lyckades ta sej dit upp på något sätt, skulle han inte kunna klämma sej igenom. Ändå är han tunn som en metrev om magen.

Besviken sjunker han ihop på huggkubben. Här måste han visst bli kvar, tills någon släpper ut honom.

Någon. Vilken någon? Bara det inte blir den som stängde in honom här! Skräcken griper tag i honom igen. Han lutar sej mot väggen och andas djupt av den svala luftströmmen från hålet däruppe. Det dunkar i handen lika hårt och snabbt, som hjärtat bultar i bröstet.

– Om Jakob hade varit här, hade han vräkt upp dörren och slängt krogfar i gödselstacken, tänker Dan. Om… Men Jakob är inte här. Efter en stund blir Dan lugnare. Det dunkar inte så hårt längre i hand och bröst. Då börjar hungern riva istället. Han minns att han har en brödbit i fickan och tar fram den.

– Tjuv! ekar genast en ilsken röst i hans öron.

Ja, stulen är den, brödbiten. Ändå smakar den honom bättre än honung och stekt fågel smakar en kung.

Mätt blir Dan inte, men mindre hungrig. Då kommer också tankarna och ljuden.

Långt borta hör han skrik och skratt. Marknaden är slut. Raglande bönder och skrattande kvinnor fumlar med seldon och skacklar. Hästarna ska spännas för kärrorna. Det är dags att åka hem. I natt ska många hästar själva få söka sej vägen fram, medan husbond sover ruset av sej i åkhalmen.

Rösterna får Dan att känna, hur ensam han är. Och som så ofta annars, när ensamhet och saknad kommer smygande, tar han stenen i sin hand.

Stenen… Den ska hjälpa honom att finna Jakob. Då ska det äntligen bli slut på hans ensamhet.

Som så många gånger förr strömmar lugn från stenen in i hans hand. Han makar sej tillrätta. Sluter ögonen och vilar mot den hårda väggen. Ljuden utifrån sjunker undan, och istället lyssnar han till en melodi djupt inne i örats snäcka.

Dan släpper stenen och tar fram en liten flöjt ur fickan. Handens sår svider inte så ilsket längre, för nu spelar han. Spelar bort all längtan, sorg och skräck.

Den trötte sover utan kudde. Med huvudet mot ved och spån drömmer Dan den gamla drömmen om sin och stenens hemlighet.

Då känner han, hur någon trevar runt hans hals, trevar och griper tag i stenen. Med ett yrvaket skrik kastar han sej åt sidan och famlar efter angriparens händer. Istället får han tag i en kall, hårig svans!

En råtta – stor som en katt!

Råttor är han van vid. Stora och feta har han sett dem kalasa på rovskal och annat spill från köken hemma i stan. Ibland har han till och med avundats dem godbitar, som han själv gärna hade satt tänderna i, när maten var slut och hungern som vanligt rev i magen.

Men att ha en råtta krypande på halsen… Han mår illa, när han tänker på deras skabbiga pälsar och nakna svansar.

Nakna svansar? Den han nyss höll i var inte naken. Den var full av hår. Om det inte var en råtta, vad var det då? Klarvaken sätter han sej upp. Morgonljus strömmar in både genom hålet vid taket och runt dörren. Nu kan han äntligen se!

Där borta i hörnet… Två blanka, bruna ögon följer honom spänt, när han försiktigt reser sej med ett vedträ i handen. Djuret är fult och liknar ingen råtta. Det liknar mer en katt men har. händer istället för tassar. Ansiktet är trubbigt och rynkigt med platt nos och skrynkligt, grågrönt skinn.

Nu känner han igen det! Det är ju den där apan, som han såg dansa hos gycklarna på marknaden i går! Den var bunden med en repstump och dansade runt, runt, när de spelade på sina flöjter.

– Den måste ha smitit, tänker Dan. Repstumpen hänger ju kvar runt halsen. Men hur har den kommit hit?

Han tittar hastigt mot dörren. Den är fortfarande tillbommad. Men apan är tillräckligt liten för att kunna ta sej in genom hålet uppe vid taket. Kanske den har hört honom spela och klättrat in?

– Kom, lilla apa, lockar han och lägger ifrån sej vedträet som han hade tänkt kasta.

Apan skyggar och blinkar oroligt med sina bruna ögon. Dan sträcker fram sin hand. Men apan trycker sej vettskrämd in i hörnet.

Då tar han flöjten. Spelar några toner. Nu kommer hon försiktigt närmare, och när han spelar mera, börjar hon dansa.

Runt, runt dansar hon som på marknadsplatsen. Snart sitter hon uppkrupen på hans axel och försöker fånga flöjten. Skyggheten är nästan borta.

Dan glömmer allt utom den lilla apan. Han tycker inte längre att hon är så ful.

– Du är en riktig trubbnos, viskar han och låter henne låna flöjten.

Hon sätter den framför munnen, som om hon ville spela. Men blåsa kan hon inte, bara gnaga med sina vassa tänder.

När flöjten inte låter, slänger hon den otåligt ifrån sej och rycker tag i remmen runt Dans hals. Precis som förut, när hon väckte honom.

– Stenen rör du inte, viskar han och håller hennes smala armar.

Med ens är han tillbaka i verkligheten. Solljuset utifrån gör att han inte längre behöver känna utan kan se sej omkring. Men att solen lyser betyder också, att det är morgon. När som helst kan någon komma. Om han ska rymma, måste det gå fort!

Dan undersöker dörren. Haspen ligger lika stadigt som i natt. Men hålet vid taket, då? Kanske det går att göra det större?

Dan önskar att han hade varit liten och kunnat klättra på väggarna som Trubbnos. Avundsjukt ser han på hennes smala, starka små händer – och plötsligt vet han ett sätt att komma ut!

Runt dörren finns en springa. Hans egen hand är för stor, men inte apans. Snabbt visar han henne hur hon ska göra. Hon sticker lydigt ut handen genom springan och tar tag i haspen. Men att hon samtidigt måste lyfta den förstår hon inte.

Just då hör Dan tunga steg därutanför. Någon kommer häråt! Hans hjärta slutar nästan slå. Men stegen drar förbi. Ännu är det tydligen inte meningen, att han ska bli utsläppt.

Trubbnos har förstås också hört stegen. Precis som förut blir hon vettskrämd, och när hon skyggar bakåt drar hon till sej handen. Hon drar den uppåt.

Haspen följer med! Sedan går allt så fort.

Gångjärnen knirker och gnäller, när Dan öppnar dörren så mycket, att han kan klämma sej ut i morgonljuset. Kring halsen har han nu inte bara läderremmen, som stenen hänger i. Två magra, håriga armar klamrar sej fast runt hans nacke, och ett trubbigt litet ansikte trycks mot hans kind.

Solen är skarp, fastän det är tidigt. Strålarna sticker i Dans ögon, som inte har hunnit vänja sej vid ljuset. Därför upptäcker han inte faran i tid. Just när han ska rusa iväg mot friheten, ryter någon till och hugger tag i hans öra.

Dan kastar sej undan men hinner inte. Med förföljaren över sej faller han huvudstupa rakt in i nässlorna vid vedbodväggen. Rösten känner han igen. Det är krogfar, som han stal brödbiten från igår, när han trodde att han skulle svälta ihjäl.

Nässlorna bränner Dan i ansiktet och på händerna, men han märker det inte ens. Han har redan prövat på krogfars hårda nävar en gång och vet vem som ska vinna den här brottningen.

Han räknar