Stjärnhavet: -

By Maj Bylock

Efter att sluppit undan galgen blir Jakob på nytt misstänkt när en kyrka i Visby brinner ner. Han och brodern Dan tar värvning på ett skepp för att komma bort från platsen där de ständigt misstros – men skeppet visar sig vara fullt av sjörövare!I den avslutande delen av Solstenen-trilogin prövas bröderna Dan och Jakobs band på nytt. Vem kan de lita på? Kan de ens lita på varandra? En hemlig skattkarta leder dem till ett sista äventyr, där hemligheter om hela deras liv uppdagas, belysta av stjärnhavet ovanför. Med första boken i trilogin om Dan och Jakob, Solstenen, vann Maj Bylock första pris i Rabén & Sjögrens jubileumstävling 1983. Den andra boken i serien, Månringen, utkom 1984 och sista delen, Stjärnhavet, kom 1985. Med ett poetiskt språk och en stor dos spänning skildras Dans och Jakobs äventyr på ett medeltida Gotland.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 9, 2018
• ISBN: 9788711746547

Book preview

Utanför krogen bleknar stjärnorna och strax ska tuppen gala under valnötsträdet. Snart är den nya dagen här.

Men Dan är andlöst stilla. Hans flöjt har fallit ner på golvet, och han gömmer ansiktet i apan Trubbnos mjuka päls. För dem får tiden gärna stanna. Natt eller dag betyder ingenting, när man har funnit den man saknat!

Då reser sej en sjöman ur krogens djupa dunkel. Slår näven hårt i bordets tjocka skiva.

Öl skvätter. Brännvin stänker.

– Din lymmel! Lås in min apa i hennes bur igen! – Din apa …? flämtar Dan. Så sant jag lever är hon min.

Trubbnos, som nyss flög krogen runt och bet och klöstes, gömmer sej skyggt djupt inne i hans famn. Lockad som ofta förr av flöjtens toner.

– Om hon är din, så ta henne!

Dan tittar sturskt in i hans vilda ögon. Och Trubbnos fräser ilsket mot hans hårda nävar.

Nerkrupna bakom bord och bänkar bevakar krogens andra gäster vad som sker. Förstulet torkar någon blod från ett sår på kinden. Minne av apans skarpa klor!

Och någon låter fingret stryka över nacken, där apan nyss slet loss en hårtuss. Det svider illa.

Ingen törs blanda sej i kampen.

Apan vill ingen längre ge sej på. Sjömannen sparkar istället ilsket på buren där hon suttit.

– Ge mej åtminstone en kanna öl, så ska du få behålla henne. För jag har själv köpt henne dyrt, det ska du veta.

Köpt?

Tankarna virvlar i Dans huvud. Själv har han aldrig betalat något för att få den lilla apan. Det var hon själv som sökte sej till honom, lockad av hans flöjt.

Hon blev hans enda vän, och han ska aldrig glömma hur det kändes, när hon försvann. Hur han stod kvar på land och såg henne glida bort. En liten prick bland de stora seglen … Å, vad han längtat!

Men nu!

Dan glömmer ilskna sjömän och kroggäster som skrålar. Tar upp sin flöjt och spelar. Då glömmer också Trubbnos allt utom musiken. Hon släpper taget runt hans hals och skuttar upp på bordet.

Sjömannen snubblar bakåt. Tror att hon tänker bitas. Men Trubbnos biter ingen nu. Hon dansar! Runt, runt. Hon virvlar som ett höstlöv bland brännvinskrus och kannor.

När dansen slutar kryper hon ihop hos Dan. Trött.

---

Lycklig. Nu har hon visat till vem hon hör.

Allt skrål och oväsen har tystnat. En kroggäst kastar snabbt ett mynt på bordet framför Dan. En annan gör som han. En tredje.

Dan ser på mynten. Så sveper han dem ner i handen.

Ger dem till sjömannen som kom med Trubbnos. Så är hon ärligt Dans!

Nu drillar flöjten glad och lycklig. Äntligen!

Snart får den sällskap av en annan, Jakobs. Tyst har han sett hur modigt hans lillebror har kämpat för sin apa.

Men det är inte första gången han undrat över pojkens mod. Det är tack vare Dan som han är fri och sitter här och spelar. Han skulle dinglat i en galge, hängd för ett mord han inte har begått.

– Kuckelikuuu!

Krogtuppen väcker Jakob ur hans minnen, och han slutar spela. Nu är det dags för sjömännen att ragla ner till skeppen. Snart tystnar deras rop i Visbys trånga gränder, och tuppen somnar om. Ännu en stund får staden vila.

Men inte länge …

För innan himlen rodnat bortom Österport börjar en klocka att klämta. Först en. Så fler. Snart ringer alla stadens kyrkor – utom en enda.

Yrvaket tumlar stadsborna ur sina bäddar. Alla kan tyda kyrkklockornas språk. Nu ringer de:

– Se upp! För eld är lös i staden!

Ja, det blir lågorna och inte solen som färgar himlen röd i dag. Det är en kyrka, som har börjat brinna. Med våldsam kraft spränger den starka hettan tusentals praktfullt målade små fönsterglas. Skärvorna faller klirrande till marken och släpper fram en sky av gnistor som virvlar upp mot himlens dunkelblå och dör.

Kyrkan är byggd av sten men brinner som en fackla. Alla försök att släcka måste man ge upp. För hettan är så stark, att ingen kan gå nära.

I skydd av gravstenar och murar ser man templet förvandlas till en rykande ruin. Straffstocken kolnar långsamt intill stora porten.

Vårvinterdagen ljusnar mer och mer, och kylan kommer smygande tillbaka. Ett märkligt ljus skimrar runt svarta spillror när solens strålar bryter genom slöjorna av rök.

Dan ser hur männen drar mössan djupt ner över pannan och går hemåt. Kvinnorna torkar öppet ögonen med förklädssnibben. De anar alla, att en kyrka aldrig någonsin ska uppstå mer ur dessa rykande ruiner.

Nedanför tornet vilar kyrktornstuppen, stor som en svan. Men kroppen är förvriden och de gyllne fjädrarna är svärtade av sot. Runt honom dansar ännu de blåa lågorna sin segerdans.

Inne på tornets golv stelnar en kaka glödgad malm. I går var den en klocka som ringde söndag över taken.

I dag är sorgens dag och staden är förlamad. Bodluckorna slås inte upp, och inga hammare hörs klinga emot städen. Nålar trår ingen lustig uppochnerdans över ylletyg och siden.

Men solen stiger ändå över stadens mur. Berättar att en ny dag alltid kommer, hur svår än natten varit.

Ja, nya dagar kommer, och staden måste vakna. Men ingen glömmer.

Så snart man kan gå nära askan som ännu ryker börjar man att söka. För kanske något ännu går att rädda?

Men ingenting finns kvar. Allt är förbränt.

Och ändå växer snart ett rykte att kyrksilvret är stulet. Ljusstakarna och nattvardskalken. Det vackra fatet, där prästerna lagt nattvardsbröd. Ja, allt är borta.

– Det var nog stulet innan kyrkan brann, tror någon.

– Då var det säkert tjuvarna som tände eld. De ville dölja spåren, tror en annan.

– Ingen av oss är tjuv, påstår en tredje. Men det finns andra. Ja, här finns en som räddats undan själva galgen!

Jakob blir tagen i förhör. I stadens rådstuga vänder man ut och in på allt han äger. Men i hans knyte ryms det ingen nattvardskalk.

– Var har du gömt det stulna? frågar domarn hotfullt.

Då svär sej Jakob fri, och han får gå.

Dan sitter blek och darrande i porten. Inte ens Trubbnos har fått honom lugn. Visst har han en gång lyckats rädda Jakob. Men han tror inte han kan göra om det.

---

När Jakob springer ner mot hamnen snubblar Dan och Trubbnos efter. De hör hur Jakob flämtar:

– Den som är dömd av människor blir aldrig nånsin fri. Vi måste genast bort. Här blir vi alltid syndabockar.

De klättrar över fårskinnsbalar. Hoppar över tunnor sprängfyllda med talg. Dan får en kletig tjärfläck på sin tröja. Och Trubbnos tjattrar hela tiden