Gengångare: gastkramande berättelser från Bohuslän

By Britt Engdal

En mörk och stormig höstkväll för länge sedan kurade en familj i sin gamla fiskarstuga för att undvika rusket. Inne i stugan ville elden inte riktigt ta sig och i det flackande skenet från en fotogenlampa satt familjen tyst och lyssnade till vågornas dån där utanför. Plötsligt knackar det på dörren. När dottern går för att öppna dörren blir hon stoppad av sin far och sin farmor. Öppna aldrig dörren stormiga nätter som dessa, säger de, för du vet aldrig vem eller vad som kan stå på andra sidan dörren ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 31, 2021
• ISBN: 9788726908770

Book preview

Det var en mörk höstkväll. Vinden från havet ökade alltmer. Den gamla fiskarstugan nära stranden suckade och jämrade sig.

Inne i stugan flämtade och fräste det i spisen, elden ville inte riktigt ta sig. Mor skruvade upp fotogenlampans låga, reste sig stelt och la på mer ved. I det flackande skenet från spisen och lampan satt hela familjen samlad. Tysta satt de och lyssnade till bränningarnas dån därute.

— Det piper i, tror jag, sa far och stoppade sin pipa.

— Ja, en sån här kväll är man allt glad att få vara på land och inne i stugvärmen, sa mor. Hon satte sig suckande ner och tog upp sin stickning. Inte kunde hon se mycket, men fingrarna kunde arbeta utan hjälp av ögonen. Tänk, så skönt det blir när vi får den där elektriciteten, sa hon och höll arbetet intill lampan. Oset från fotogenen fick henne att hosta.

— Är det storm nu? frågade Petter oroligt och såg upp på far.

— Ja, du lillpojken min, nu är det allt storm.

Petter rös och huttrade till.

— Fryser du? frågade farmor. Kom du och sätt dig här hos mig i den goda spisvärmen. Och du också, Elin!

Lille Petter och hans storasyster Elin kröp tätt intill farmor som satt alldeles nära spisen. Trots att hennes fingrar var krokiga och värkbrutna arbetade de oavbrutet med en stickning. Men nu kunde man knappt höra det lugnande klirret från kvinnornas strumpstickor, så hårt dånade det därute.

— Ja, i natt blir det nog inte lätt att sova, sa far.

— Vi behöver väl inte ha så brått i säng i kväll, tyckte mor. Vi kan väl sitta här och kura skymning tillsammans.

De satt tysta en stund.

— En sån här kväll ska man vara försiktig, sa far.

— Hur då, menar far? undrade Elin.

— Jo, i kväll är det mycket otyg ute och rör sig, må ni tro.

— Vad då för otyg? frågade Petter och kröp ännu närmare farmor.

— Ja, det kan nog vara lite av varje. Inte skulle jag vilja gå ut på stranden i kväll. Jag tycker man kan höra ända hit hur gastarna tjuter.

Far lyfte huvudet och försökte se ut genom den svartblänkande fönsterrutan. Men mörkret var ogenomträngligt.

— Ja, såna här stormnätter, då ska man se upp för gastar, sa farmor.

— Nej, öppna aldrig, om nån knackar på i sånt här väder! sa far. Då kanske vi får gasten in i huset.

Just då hördes ett tungt slag mot ytterdörren.

En, två, tre gånger. De fem människorna i köket stelnade. Allas ögon riktades mot dörren. Den var låst. Den gamla slitna nyckeln satt i låset.

Elin sprang upp. Mitt i köket stannade hon, tvekande.

Då hördes det igen. Ett enda, tungt slag.

Elin ropade till och sprang fram till dörren. Hon grep om nyckeln. Då reste sig far. Trots sin stora, tunga kropp var han vid hennes sida på ett ögonblick. Han tog ett hårt tag om hennes handled.

— Jänta! sa han, dovt och varnande. Ingen öppnar denna dörren i kväll!

— Men far! kved Elin och försökte vrida sig loss. Tänk, om det är någon som behöver hjälp!

— Och tänk om det är en gast! väste far till svar.

Alldeles stilla stod de och stirrade på varandra. Vinden röt därute. Elin såg trotsigt upp på sin far. Hon skakade undan sin långa fläta och lät den falla ned utefter ryggen. Eldskenet från spisen färgade den gyllene.

Far släppte henne inte.

Plötsligt sprang Petter fram till dem och slog armarna om fars ben.

— Släpp inte in gasten, far! Far, jag är rädd! ropade han gråtande.

Sakta lossade far sitt hårda grepp om Elins arm, men han släppte henne inte med blicken. Hon sänkte sitt huvud och gick med dröjande steg tillbaka till farmor.

Nu hördes bara stormens larm. Ingen bankade på deras dörr. Far satte sig och tog upp Petter i knät.

— Ja, ja, du tror mig inte du, Elin, men jag vet vad jag vet… Gastar ska man akta sig för…, sa far.

— Har far sett nån? frågade Petter och såg på far med stora ögon.

— Nej, sett har jag väl inte, men hört dom har jag allt.

— När då?

— Ja, det är allt mer än en gång som jag hört de där döingarna gasta från havet. Nog tycker jag att jag kan höra dom nu också.

Elin hade gömt sitt ansikte mot farmors axel, men nu tittade hon upp. Hennes ansikte var rött och gråtsvullet.

— Men sett en gast är det väl aldrig nån som gjort!

— Åh, jo, farfarn min han berättade allt, må ni tro…

— Berätta, far, berätta! sa Petter och tittade nyfiket upp på sin far.

Och far började berätta historien om

Gasten på stenskär

— Jo, det var en kusin till farfar, Edvin hette han. En dag skulle