Djingis, afganhunden

By Uno Modin

Djingis har hamnat i ett blodigt bråk med en annan hund. Han lyckas undkomma med livet i behåll, men ett djupt sår gapar i hans kropp efter att den andra hunden lyckades sätta tänderna i honom. Djingis måste sövas och tas om hand hos veterinären, såret måste läggas om och desinfekteras, kanske sys. På veterinärens bord somnar Djingis långsamt och drömmer om hur han ränner runt bland bergen i sitt hemland Afghanistan. Men det som till en början verkade vara en dröm inducerat av det narkotiska preparatet, visar sig snart vara något helt annat. Kanske är det en kamp på liv och död som Djingis måste föra inuti sig själv? Kanske var bettet från den andra hunden betydligt farligare än vad man till en början trott ...?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 16, 2020
• ISBN: 9788726342048

Book preview

Uno Modin

Djingis, afganhunden

SAGA Egmont

Djingis, afganhunden

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1956, 2020 Uno Modin och SAGA Egmont

All rights reserved

ISBN: 9788726342048

1. E-boksutgåva, 2020

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

1

Resan genom tiden

D jingis låg på sin dyna mellan vilstolen och spiselmuren. Han låg orörlig, försjunken i sin svällande päls av vitt och silkeslent hår, försjunken i sig själv.

Blicken följde den främmande mannen.

Veterinären var en liten rundhyllt karl i gråbrun sportkostym och gummistövlar. De starka glasen i hans goggles kom ögonen att verka mer utstående än de verkligen var. Kring den kala hjässan låg håret på sidorna och i nacken som en gles ring av vitmossa. Varsamt placerade han injektionssprutan på bordet. Han ställde ner instrumentväskan och stod sedan och såg på sina feta små händer.

— Pojken kommer strax med vattnet, förklarade Carl Wik. Vi har en bit att gå för att hämta det.

— Jag har ingen brådska, sade veterinären. Han hade en kvittrande röst; den förde tankarna på en talgoxe. Han tilllade: Fint vatten här, va?

— Har doktorn märkt det också?

— Om jag har. Jag brukar säga till min fru: »Ingenstans kan man laga så gott te som i fjällen.» Det beror på vattnet.

Wik tog ett tag i hakskägget och sade småleende:

— Jag ber om ursäkt. På tal om te så har jag inte frågat doktorn …

Den andre log tillbaka.

— Inte därför, herr Wik

— Nej, nej. Men vid den här tiden brukar vi faktiskt … Men vi dricker kaffe.

— Tack, jag säger inte nej till det heller, svarade veterinären.

Det var skumt i rummet; stugan stod i skugga denna tid på dagen. Men över tunet utanför låg solen på. Dörren stod vidöppen. Där Djingis låg såg han landskapet som en tavla inramad av dörrkarmen. En bit av planen med spirande gräs. Björken med mjällvit stam och musöron. En gavel av härbret som var uthus och gäststuga: knuttimrat, mörkbrunt, med tvärlagda, åldersspräckta stockar. Så den sluttande fjällängen. Nedanför den: lövskogens glesvuxna galler mot sjöns blåblänkande bakgrund. Bortanför, ovanför: den avlägsna fjällryggen i tungt imponerande sträckning och med ett vimmel av färgnyanser: gråblått, grågrönt, rödlila — avtonande mot den ensamma toppen, tung, mörk och med solbelysta snöfläckar.

Utsikten intresserade honom inte. Djingis var matt och slö av febern. Doften från smältande snö och nyväckt jord slog in genom dörröppningen. En fjällbäck porlade. Ingenting intresserade honom … Det ömmade mellan revbenen på hans vänstra sida där såret var. Missmodigt nosade han på eländet.

— Lämpligare hundar kan man nog ha i den här omgivningen, sade veterinären. Jag menar nu för tiden. Rasen har nog förvekligats. Förr hade man dem som jakthundar. Fanns inte ens en antilop som löpte ifrån dem, inte. Nu har de blivit sällskapsjyckar.

Carl Wik sade:

— Det är med tanke på det som vi brukar ta med honom hitupp till Jämtland så ofta vi kan. För att han ska få sträcka ut. En vinthund — han är ju född till det. Var lugn för att han är skarpsprungen när han vill. Jag tycker att det är synd om honom hemma i stan.

Rösterna kom långt bortifrån, tyckte Djingis. De båda männen stod strax bredvid, ändå var det som om de befunnit sig på andra sidan en vägg. Han förstod att de talade om honom.

— … och kanske det var därför. Jag ville helt enkelt ha en sådan hund. Just då hade jag gjort en resa i orienten — jag målade en hel del därifrån. Österlandet — på något vis är det något man kan få på hjärnan.

Veterinären harklade sin pipiga stämma.

— Österlandets mystik och så där, va? För all del: en sådan där hund är österländsk så det räcker. Bara när man ser de där långa »byxorna» … Man förstår att det var sådana jyckar som vaktade sultanens trädgård.

— Muhammedanerna betraktar hunden som ett orent djur — den enda av släktet de gör undantag för är vinthunden.

— Vad var det han hette?

— Djingis.

— Djingis …?

En kort paus.

— Aj, aj, nu minns jag. (Tonen blev smått deklamerande.) Djingis khan, mongolisk erövrare — kallad världens störste erövrare —som under slutet av elva- och början av tolvhundratalet förenade de mellan Bajkalsjön och Amurfloden levande mongolstammarna under sitt välde, erövrade en del av Kina och Turkestan, anföll Indien — och så vidare, och så vidare … Det är vad jag minns från skolan.

— Det räcker, skrattade Wik. Här kommer vattnet.

Snabba steg hördes. Dörröppningen förmörkades för ett ögonblick. Hunden sökte vifta på svansen; det blev inte mycket mer än en spasmodisk ryckning. Wik sade:

— Hasse, ordna ett tvättfat åt doktorn.

Pojken var andfådd efter uppförsbacken.

— Är … är det färdigt? frågade han spänt. Har farbror sett på honom?

Veterinären började kavla upp skjortärmarna.

— Ja då.

— Och … är det något farligt?

— Om några dagar gör han skäl för namnet vinthund igen.

Pojkens röst lättade.

— Var tror farbror att han har fått det ifrån?

Veterinären lättade på glasögonen och kastade en blick åt Djingis’ håll.

— Det är ett bett, det är tydligt. Någon annan hund han har råkat ihop med.

— Det finns en del lömska rackare här i fjällgårdarna, sade Wik.

Djingis hörde slamret av tvättfatet. Sedan kom pojken fram till honom, körde de beniga fingrarna genom huvudtofsen, kliade honom bakom öronen och smekte varsamt neråt halsen.

— Nu blir du snart frisk, ska du se, grabben.

Det var skönt. Djingis såg upp. Han var matt, men beröringen gav honom en känsla av lättnad.

— När du blir frisk ska vi göra en långtur, Djingis.

Rösten var ännu en pojkes, men med en lätt manlig heshet.

Det lät som om stämman hade hunnit halvvägs över målbrottströskeln. Hasse var omkring de femton, lång och ganska förvuxen. Håret hängde som en brun grästova ner i pannan. Över ögonen fanns ett drag av blyghet och över munnen ett drag av envishet. Näsan var något för kort, men med påfallande stora vingar — den tycktes som en näsa som ville vara med överallt. Som vuxen skulle han säkert bli lik sin far — men ännu skulle det dröja länge innan han fick den axelbredden och det yviga helskägget.

Djingis nosade över sin blessyr.

Vad hade de sagt om gårdshundar? Det fanns väl andra djur. Det fanns en ilsken gammal rävhanne, som höll till i en klyfta just vid barrskogsgränsen. Vad det ingen mer som kände till det? Fast afganhundar inte har så starkt väderkorn som de har syn och hörsel hade stanken från den där rödpälsen ändå stått där som ett dimmoln var gång Djingis passerat platsen. För tre dagar sedan hade han kommit förbi alldeles ensam. Räven hade legat i solgasset och varit så borta för världen som en gammal räv kan vara, och just när han vaknat hade Djingis stått mellan honom och grytet …

Hunden slöt ögonen. Han var för trött för att hålla fast någonting.

I bakgrunden samtalade männen och pojken.

— Det var rena turen att Hasse kom ner till Christianssons …

— Och tur att Christianssons häst hade fått kvarka.

— Inte det, men att vi fick veta att djurdoktorn fanns på trakten.

— Jag kunde ju ha nåtts med telefon. Ni kunde ha farit in med hunden.

— Javisst, men … Vi visste inte hur allvarligt det var.

— Infektioner är inte att leka med.

Djingis drog ett djupt andedrag. Bakom de slutna ögonlocken kom bilden emot honom och nu var den klarare: gammelräven tog ett yrvaket språng: snurrade runt så den yviga svansen stod som en eldslåga kring honom. Tänderna i den hotfulla käften glimmade. Under tiondelen av en sekund var instinkten starkare än listen — han rusade tillbaka mot grytöppningen, mot hunden, och Djingis mötte honom på halva vägen. Djingis gjorde ett utfall — högg i tomma luften och kände ännu i språnget den brännande smärtan i sidan …

På nytt upplevde han bettet så intensivt att han ryckte till.

Veterinären höll på att ta på sig en vit rock. Wik ordnade med bordet. Hasse stod i bakgrunden, och Djingis tyckte att pojken såg underlig ut.

— Om någon av er vill hålla honom …

— Vi hjälps åt, sade Wik. Om du tar huvudet, Hasse.

Veterinären sade:

— Det är gjort på ett ögonblick.

Hasse kom fram. Djingis kände den välbekanta handen kring nosen. Den klämde åt, medan andra handen kliade bakom örat och pojken lutade sig över honom och viskade:

— Du ska snart bli bra, Djingis. Riktigt bra. Men nu gör det litet ont.

Veterinären hade fattat framtassen med