I mossa dold

By Margaretha Persson Henkel

Höstens älgjakt tar en mörk vändning när en fruktansvärd olycka inträffar. Tre jägare, i ett ögonblick av förvirring, misstar en pojke för en älg och avlossar sina vapen. I hopp om att ingen ska avslöja deras fatala misstag begraver de pojken under den fuktiga mossan. Men när kroppen upptäcks av en kvinna, slits hon mellan rädsla och lojalitet. Hon känner igen pojken och har en misstanke om vem som ligger bakom hans död, men tystnar och bär hemligheten inom sig."I mossa dold" är en gripande thriller som dyker djupt in i människans mörka vrår. Med psykologisk skärpa och en suggestiv berättarstil utforskar författaren de inre striderna hos karaktärerna, liksom de förfärliga konsekvenserna av en enda ödesdiger handling.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 6, 2023
• ISBN: 9788727042268

Book preview

Margaretha Persson Henkel

I mossa dold

SAGA Egmont

I mossa dold

Omslagsfoto: Unsplash & Pexels

Copyright © 2023 Margaretha Persson Henkel och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727042268

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Hunden krafsade i marken. Den gnydde ynkligt och drog och klöste tills något stack upp. En hand, vit och liten med små, små smutsiga naglar.

Försiktigt slickade den rent och lade nosen intill. Ett svagt gnyende och den rullade ihop sig. Och väntade.

När hon sedan kom till platsen sjönk hon ned på knä. Inom henne tog skräcken överhand och drev henne så långt att hon fruktade att det inte fanns någon väg tillbaka.

Hon lutade huvudet mot hunden och tryckte sitt skrik in i djurets päls. Hon gungade fram och tillbaka, försökte trösta sig med sina egna vaggande rörelser.

Länge satt de så, hon och hunden.

När skräcken stillat sig, drog hon mossan tätare över det som låg där, som om hon stoppade om ett barn för natten.

Hon tog hunden med sig och gick genom skogen.

JÄGARNA

1

Jägaren gick ut genom dörren, stängde, låste och gick sakta nedför trappen. Han hade geväret i fodralet över axeln. Det var inte dags att ta fram det ännu.

Han gick sakta över gårdsplanen och ut genom grinden. Det var tidigt på morgonen. Dimman låg i sjok över åkrarna. Långt borta kunde han höra hundarna. De andras hundar.

Hans egen stod och gnällde i hundgården. Redo att komma ut. Redo för jakt. Tungan hängde ur den öppna munnen och den trampade ivrigt fram och tillbaka framför grinden till inhägnaden.

När han närmade sig hundgården, kastade sig hunden mot stängslet så det rasslade högt. Med ett illtjut hälsade han sin husse.

Mannen tog tag i kopplet som hängde på en krok bredvid grinden. Han kopplade hunden genom dörrglipan innan han öppnade dörren på vid gavel. Han var tvungen att ta spjärn när hunden kom farande ut och fortsatte förbi honom.

Jävla hundjävel, muttrade han och började gå, medan hunden drog honom framåt. Nu längtar du allt, hundkräk. Känner lukten av vilt va, jaktlukten. Mannen flinade. Du ska nog få så det räcker.

Hunden drog mannen med sig bort längs med landsvägen. Det var blött och fuktigt. Hunden tryckte nosen mot marken och drog ned i diket.

Hundkräk, kom upp här. Mannen drog i kopplet. Hunden skällde till och pinkade mot en grästuva med ena benet nonchalant i vädret.

Tystnaden bröts av motorljudet. Fyra bilar på rad körde förbi mannen och hunden. De gjord alla en stor sväng runt dem och mannen stannade för att kunna hälsa och hålla hunden på samma gång.

Ljuden från bilarna dog sakta undan och ersattes av hans egna steg.

Han vek av på en liten skogsväg, gick runt bommen som var nedfälld. Efter ett par tre steg hörde han röster. Män som skrattade dovt och ljud av stöveltramp och gläfs från djur.

Bilarna stod parkerade efter varandra halvvägs ned i diket. Mannen kom att tänka på när han var liten, hur han brukade stå vid vägen och räkna bilar. Han hade skrivit långa register på vilka bilar som hade åkt förbi, över märke och färg.

En bit bort stod männen samlade. De samtalade lågmält med varandra. De flesta kom från Byn, några hade långväga släktingar med sig. Folk som inte bodde där men kom tillbaka och var med under älgjakten varje år. Bara en var ny för i år, prästen.

Mannen rynkade på näsan när han kände igen honom. Fan, skulle han vara med. Vad hade en präst på jakt att göra? Han spottade i gräset.

Han gick fram till de andra. Hälsade.

Han kände hur spänningen slöt sig om dem. Hur den låg i luften och tryckte. Gjorde dem oroliga och vaksamma.

Unghundarna, de som aldrig varit med tidigare, snodde runt, högg och visade tänderna. De äldre visade tålamod. De visste.

Så lösgjorde sig klungan i grupper om två och tre. Allvarliga, sammanbitna försvann männen med sina hundar in i skogen.

2

De gick tysta efter varandra på den smala skogsstigen. Sist gick mannen med sin hund. Först gick Ola Olsson och mitt emellan dem, vingligt som en gamling, gick prästen. Alla tre gick med blicken sänkt mot marken. Det våta gräset daskade mot stövelskaften.

Fy fan, sa mannen. Vad det är blött i gräset i dag.

Prästen tog blicken från marken och vände på huvudet. Han skulle precis svara, när han snubblade till och blev tvungen att koncentrera sig på sina fötter.

Det blev i stället Ola som svarade.

Ja, det är höst.

Prästen skrattade nervöst som om Ola sagt något roligt. Han tystnade tvärt. De gick vidare med ögonen i marken.

De passerade en kullvält tall. Hålet efter rotvältan gapade mot dem som ett öppet sår. Men tallen var trotsigt grön i toppen och årskottarna satt kvar.

Här fällde vi en sjutaggare i fjol, sa mannen och lät hunden nosa runt lite innan han drog den med sig.

Jo. Ola drog efter andan och nickade.

Prästen kliade sig i huvudet under kepsen.

Det är väl en ganska stor sak det?

Ola ryckte på axlarna.

Har ni plockat mycket svamp då? frågade prästen. Det sägs vara svampår i år. Säger de som vet i alla fall.

Jag plockar inte svamp, sa Ola. Hinns inte med.

Men du då, Nilsson. Anna hon plockar väl?

Mannen böjde sig ned och lossade kopplet som snott sig runt hundbenen.

Anna?

Ja, du vet din fru, sa prästen och skrattade nervöst. Jag har nog sett henne i skogarna då och då. Nå, är hon en svampkännare eller?

Nilsson stirrade på prästen och ögonen blev vassa och små.

Sköt du ditt och gå inte och glo efter folk.

Men, jag skojade ju bara.

Håll dig till ditt du.

De gick i rask takt, prästen hamnade sist i raden.

Sista biten gick de över kalhygget. Passet var placerat längs med ett flyttblock, väl dolt från hygget men öppet från skogen. Satt man där uppe, såg man hela omgivningen.

Jag måste pissa. Ola ställde sig bredbent vid stenen. Känn dig som hemma, sa han till prästen och nickade mot tornet.

Prästen kliade sig under mössan igen och klättrade sedan raskt upp, ivrig som en ung pojke.

Varför har du hunden med nu? Vi ska ju ändå bara sitta här och vänta på drevet.

Ola drog upp gylfen och vände sig mot Nilsson som band hunden nedanför tornet.

Han ska vara med, han måste känna på jakten. Annars blir han mjäkig.

Okej, okej, svarade Ola och slog ut med händerna i en avvärjande gest.

Nilsson spottade i gräset och klättrade efter prästen upp i tornet. När han kom upp hängde han av sig geväret, ställde det mot den murkna träväggen och började göra det bekvämt för sig. Det blev trångt när två fullvuxna män stod upp i båset. De stötte ihop och stack varandra med armbågarna. Prästen fnissade generat när han stötte Nilsson i baken.

Stå still karl, väste Nilsson mot prästen. För fan.

Ursäkta det var inte meningen. Prästen såg på geväret.

Han hade bara tänkt det som ett skämt, men när han tog upp geväret och kände tyngden av stål och trä blev han som absorberad av det. Makt, for det genom hans huvud. Makt. Det var det här han hade kommit för.

Ge hit, skrek Nilsson i örat på honom. Är du inte klok. Ge hit geväret. Han ryckte geväret ur prästens händer. Kan du inte hålla fingrarna borta, kan du gå hem.

Ursäkta. Jag ville bara…

Håll käften du.

Vad är det med dig? Jag hade ju inte tänkt skjuta.

Äh, var lite schyst, Nilsson. Ola kastade upp ryggsäcken genom golvluckan innan han själv trängde sig genom hålet. Med honom däruppe och tre fällstolar utfällda kunde de nästan inte vända på sig.

Låt honom prova.

3

Stålet kändes svalt mot händerna. Prästen höll geväret mot axeln, armbågen rakt ut, pekfingret mot avtryckaren. Han riktade pipan mot skogen, lät den sedan följa skogskanten och sedan trädtopparna.

En kråka flög över kalhygget och slog sig ned i en kvarlämnad frötall. Det hesa kraxet ändrade rytm och ljud i hans öron till skratt. Ett hånfullt skratt.

Genast var han där med geväret. Trycket mot axeln ökade och han fångade kråkan i siktet.

Det var så här det kändes. Makt över liv och död. Riktig makt, inte bara hot om evig synd. Skenheliga människor som trodde de var goda när de gick i kyrkan. Den förlåtande guden. Inte ens i kyrkan hade han längre någon makt.

Han ville ha makt.

Pang, du är död, viskade han.

Kråkan såg mot honom, ögonen glänste svarta. Pang, det är du som är död. Plötsligt flög den i en vid båge över hygget och över passet.

Prästen tryckte av.

Ett litet klick och sedan inget mer.

Du trodde väl inte du skulle få ett laddat gevär heller. Nilsson flinade, och bakom honom skrattade Ola.

Du sa jag skulle få prova.

Inte skjuta, fattar du väl, inte nu. Du skulle skrämma älgen. Eller så skulle du skjuta någon av misstag. Dig själv kanske. Nej. Nilsson skakade på huvudet.

Prästen hann inte svara, de avbröts av ett sprakande ljud ur Olas jacka.

Komradion, sa han och krängde fram den ur innerfickan.

Han vände sig till hälften bort när han började meddela sig. Han hade en vacker profil, rak näsa och en maskulin haka.

Typiskt mig att lägga märke till sånt, tänkte prästen och vände sig bort, äcklad av sig själv och sina egna tankar.

Nilsson ryckte till sig geväret. Han tog upp ett paket patroner ur fickan och började ladda magasinet. Geväret hängde ledigt, som en tredje arm mellan armvecket och höften. Prästen följde med blicken varje patron, från paketet till det lilla metalliska ljudet då patronerna trycktes in i magasinet. Nilsson flinade igen.

Skulle se bra ut det, skjuta en kråka med älgstudsare. Det blir bara pölsa kvar av den. Ha, kråkpölsa.

Komradion väsnades igen och deras uppmärksamhet riktades mot den och Ola. Kommunikationen var ordkarg, innehöll bara det nödvändigaste. Ändå hade han problem med att uppfatta vad som sades. Han fick ständigt upprepa orden. Så slocknade den helt.

Vad fan. Ola skakade den, tryckte på knapparna och höll den först åt höger sedan åt vänster, upp i luften.

Fungerar den inte? Nilsson tog ifrån honom radion och gjorde likadant. Lyfte upp den i luften och höll den åt höger och åt vänster. Det sprakade lite. Blev starkare och försvann igen.

Samma sak förra året. Det är något med mottagningen. Ola tog över den igen.

Skit samma, sa Nilsson. Vi klarade oss förra året. Det är väl ändå dags snart, kan jag tänka. Drevet borde vara iväg nu. Han såg på armbandsuret.

Vi gör oss klara.

Männen satte sig ned på sina fällstolar. Det var ordentligt trångt. De satt sida vid sida och kände varandras värme genom jackorna.

Prästen satt på länstidningen instoppad i en konsumkasse. Nilsson satt med geväret i famnen. Ola plockade fram en ostmacka och en termos med kaffe.

Det kan dröja än, sa han och hällde försiktigt upp kaffe i termoslocket. Han bjöd prästen att dricka först.

Prästen skakade på huvudet. Han kände hur magsyran spred sig med ett svidande i magsäcken. Det hade varit så sedan i går. Sedan Ola ringt och bjudit honom med på jakten.

Kom med, så får du se hur det går till på riktigt, hade han sagt. Inte som på film, utan som i verkliga livet.

Han hade tvekat.

Du kommer att lära känna folk också. Ola lät övertygande. Vill du inte?

Jo, han ville det. Det och jakten.

Ola bjöd inte Nilsson. Nilsson var inte den som drack kaffe och småpratade. Nilsson var den som envist stirrade ut genom passets bräder, beredd med vapnet. Han skulle bli den som sköt också.

Jag kan hålla i din bössa, sa prästen plötsligt till Ola. Jag ska inte skjuta, bara hålla den. Han lät som ett barn. Han hörde själv hur löjlig han lät. I en hast hejdade han sig innan han sa snälla.

Ola skrockade. Han lät gammal i skrattet, som en som varit med länge, och sett mycket.

Jo, det skulle väl gå. Han skakade kaffeskvätten ur koppen och skruvade ihop termosen. Men när drevet kommer måste jag få den på en gång. Okej?

Okej. Prästens ögon lyste av begär. Han grep ivrigt efter geväret när Ola räckte honom det. Händerna följde pipan upp och ned och tyngden kändes trygg över hans knä.

Är det laddat? Han slickade sig om läpparna. Ola nickade.

Säkrat, sa han sedan och visade.

Prästen log och osäkrade vapnet. Ola log och nickade.

Så gör man. Han tog geväret från prästen och säkrade det åt honom.

Nu vet du, sa han och lämnade tillbaka det.

4

Nilsson tänkte på Anna.

Hon var så skör och fin. Behövde alltid någon annans styrka.

En fast hand som höll henne upprätt. Om han inte fanns skulle hon vara ranglig och vek som en vidjekvist. Han hade förstått att det var så redan innan hon packade sin väska första gången.

Hon hade sagt att hon inte älskade honom längre.

Men hon hade lovat, svurit inför Gud. Honom skulle hon inte lämna. Det hade han sagt till henne, men hon hade stängt av sig. Vägrat lyssna på det förnuftiga, på det som var bestämt. Hon hade fortsatt att packa.

Han hade låst in henne i källaren. Först hade hon skrikit. Ropat att hon skulle anmäla honom. Vrålat i ilska om polisen. Sedan hade hon bett och bönat med mjukrösten. Försökt locka honom att öppna, men han hade stått emot. Hållit för öronen och tvingat sig att vänta.

Sedan hade det blivit tyst. Så tyst att han kunde höra träden utanför huset. Hur grenarna sträckte sig mot köksfönstret. Det gnisslade och skar när de repade mot rutan.

Först hade han inte sett blodet.

Hon låg på golvet. Håret låg utslaget över ansiktet och han kunde se hennes mjuka läppar. Han längtade efter att kyssa dem. Smyga med tungan över dem och känna värmen av hennes andedräkt.

Hon hade repat sig i handleden med en spik. Blodet droppade ned på betonggolvet. Såret var för litet för att döda henne men det hade chockat honom.

Hennes tyngd när han bar henne uppför trappan, hennes vidöppna ögon, allt kom han ihåg.

Han hade lagt henne i deras säng. Försiktigt hade han tagit av henne kläderna, smekt henne, strukit över hennes magra kropp, hennes bröst mot hans hand. Hon hade eggat honom. Egentligen hade det varit hennes eget fel.

När han trängde in i henne såg han att hon slöt ögonen.

Dagen efter hade han packat upp allt innan hon vaknade, och hon hade klivit upp ur sängen, lett mot honom, ett litet snett leende och sagt att de skulle glömma allt.

Men han kunde inte glömma.

Han hade börjat räkna hennes kläder för att se om hon packade i smyg. Ibland på natten vaknade han helt övertygad om att hon hade lämnat honom. Då behövde han henne, känna att hon fanns där, känna hennes kropp. Hon blundade alltid när han låg på henne. Oseende och ljudlös.

Hon