Morden i Buttle

By Annika Bryn

I kölvattnet av en skottskada väljer kriminalinspektör Margareta Davidsson att ta sin tillflykt till en stuga på Gotland. Hon behöver återhämta sig och en gång för alla bestämma hur hon ska göra med sin unge älskare. Är det verkligen värt att fortsätta relationen? Det dröjer inte länge innan Margaretas tilltänkta retreat tar en mörk vändning. Redan första natten, innan hon ens hunnit göra sig hemmastadd, hittar hon en död kvinna i skogsbrynet. Plötsligt befinner hon sig i en minst sagt obehaglig mardröm, där hon själv blir överfallen och polisen vägrar tro på hennes identifiering av gärningsmannen. Den enda som lyssnar på henne är kollegan Kent, och snart har de båda dragits in i en riskfylld jakt på mördaren. Kent har redan räddat livet på henne en gång - frågan är om det kommer behövas igen... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 25, 2021
• ISBN: 9788726694093

Book preview

Bryn

Ett

Frank Behlin stod längst inne i långtradarens lastutrymme. Det var kallt och han frös. Han tog mobiltelefonen från örat, blåste på händerna och såg på klockan.

Han hade ringt sina två samtal och det var fortfarande gott om tid. Det ena samtalet hade gått som han tänkt sig, han hade bara lämnat ett kort meddelande till sin kontakt på Gotland. Det andra hade gjort honom bekymrad. Dessutom fanns det ännu ett orosmoment som han kanske måste ta tag i så småningom.

Det var förstås möjligt att han överdrev. Affärerna gick bra och det fanns ingen som hyste minsta misstanke mot vare sig honom eller åkerifirman, men han kunde inte tillåta sig att bli vårdslös. Affärerna var lukrativa just därför att de var farliga.

Han kontrollerade byltet och den svarta lådan med utrustning en sista gång, släckte lampan, trängde sig förbi pallarna som skilde det bakre utrymmet från den riktiga lasten, sköt upp ena bakdörren och hoppade ner på marken. Stängde noggrant efter sig.

Långtradaren stod inkörd på en övergiven timmerväg som gjorde en sväng bakom ett tätt skogsbryn av granar. Den kunde inte ses från motorvägen. Trafiken där uppe brusade monotont bakom träden. Luften var frisk och himlen molnig. Våren hade inte hunnit hit till Stockholmstrakten ännu, men nere på Gotland hade den börjat och snödroppar och hyacinter trängde sig upp i solgasset vid den stora vita villans sydgavel, Evas hus. Tanken på dem fick honom att må bra. Tiden gick och livet rullade på, och att årstiderna växlade som de alltid gjort styrkte honom i övertygelsen att naturen inte brydde sig det minsta om vad han hade för sig. Fanns det en Gud, hade han annat att tänka på.

Han klättrade upp i förarsätet, tände en cigarrett och startade motorn. Första och enda stoppet före överfarten skulle bli några mil längre söderut. Han undrade om han borde ringa ännu ett samtal till sin kontakt för att diskutera den eventuella situationen, men beslöt sig för att ta ansvaret själv. Det var han som drev den här rörelsen. Dök det upp ett problem, vilket kanske skulle bli fallet om en liten stund, kunde han ta itu med det på egen hand.

Vant svängde han långtradaren, växlade och gled mjukt in i strömmen av trafik. Höll den lagstadgade hastigheten och låg inte och nosade privatbilarna i baken. Han hade inte varit på puben sedan i förrgår, han var utsövd och nykter och hade full kontroll över varje tanke och varje muskel.

Han slog på radion. Vinkade flinande åt en liten pojke som storögt tittade upp mot honom från en minibuss. Han hade två nätter och en dag på sig på Gotland. Eva väntade honom inte förrän vid tiotiden på kvällen, så det fanns gott om tid. Och när han åkte tillbaka till Stockholm på fredagen skulle bilen vara tom.

Livet var fascinerande. Det fanns ett före och ett efter. Just nu var det före, och han drog röken djupt ner i lungorna, blåste ut den igen och tittade längs motorvägen som bredde ut sig framför honom, skar som en fanfar tvärs genom landskapet.

Han memorerade mötesplatsen och rynkade pannan. Något i den där rösten hade verkligen stört honom. Han öppnade handskfacket, tog fram blydaggen och lade den i fickan för att ha den nära till hands. Försvara sig fysiskt var inget han behövt göra på länge. Men han var beredd om det skulle bli nödvändigt.

Tjugo minuter senare var han framme. Mannen han skulle möta stod och väntade på en biväg. Han var stor och kraftig, klädd i jeans och midjekort poplinjacka. Håret var tunt och nacken bred och stark. Överkroppen verkade överdimensionerad, oformlig. Han såg ut som tusentals andra karlar där han trampade fram och tillbaka med händerna i fickorna.

Han var nervös. Inget gott tecken.

Frank körde in till vägkanten och parkerade. Hasade över sätet och klev ur på andra sidan. Log mot mannen.

Läget? frågade han.

Han var mer än ett huvud kortare än sin motpart, men det bekymrade honom inte. Mannen slutade sitt rastlösa vankande, stannade och såg ner på honom. Ansiktet var rött och mosigt.

Nej, sa han abrupt.

Nej? Vad då nej? undrade Frank och tände en ny cigarrett.

Bara nej. Inte igen.

Frank nickade eftertänksamt.

Okay. Fast det kommer ju lite sent.

Det spelar väl för fan ingen roll?

Nej, det gör det väl inte.

Han lutade sig mot långtradaren och gjorde ett kast med huvudet mot bakdörrarna.

Ska du inte kliva in och ta en titt i alla fall?

Är det där inne? sa mannen och stirrade som förhäxad på dörrlåsen.

Allt är där inne.

Det blev en spänd tystnad. Mannen svalde och såg på långtradaren som om den vore radioaktiv. Självlysande. Frank iakttog med förakt hans kamp. Han undrade vagt vad som framkallat denna oväntade kursändring, men han var egentligen inte intresserad. Spridda bilder drog genom hans hjärna av den kraftige sittande hemma framför TV:n, grubblande över livet och sig själv. Kanske hade han blivit frälst. Kanske hade han träffat en god kvinna.

Plötsligt märkte han med avsmak att tårar trängde fram i mannens ögon. Han slängde cigarretten, trampade ner den i marken och klev ett steg närmare.

Så, det här går ju inte, sa han nästan vänligt. Här kan vi inte stå och gråta. Kom, så går vi in en bit.

Han vände och gick in i skogen och hörde tunga steg bakom sig. Hejdade sig några meter längre bort bakom ett par snår. Det fanns en gammal stubbe där, och han nickade mot den. Mannen satte sig ner, nästan föll, hans bak slog i den mossiga, snedsågade träytan med en dov duns och han spände vader och skinkor för att inte hasa ner på marken.

Jag vet inte vad det är, snorade han. Plötsligt i morse stannade jag framför spegeln i hallen hemma. Stod bara där och såg på mig själv. Plötsligt förstod jag hur stor jag är. Jag har inte tänkt på det förr. Stora händer. Tjocka jävla ben … Han kved till och tystnade.

Orden verkade göra ont att uttala. Det kom ett nytt, plågat kvidande och han borrade in naglarna i pannan. Det blev ilsket röda märken.

Jag går inte in där, snörvlade han. Jag vill inte se det. Åk hem!

Frank suckade.

Kanske det, sa han. Kanske det.

Han lade handen på mannens axel, kramade den i sympati. Grep tag i hans hår, skakade lätt som för att skapa kontakt. Mannen lät honom viljelöst hållas. Hans huvud gled fram och tillbaka medan han grät.

Frank tog fram daggen och slog till. Han var kort men muskulös och vältränad och hans offer föll samman utan ett ljud, föll framåt med huvudet mot knäna. Tjurnacken lyste röd mellan jackan och håret. Frank gick ner på ena knät och lyfte upp det slappa huvudet, lade vänstra armen över mannens strupe och klämde till. Han höll kvar greppet, inte för hårt men tillräckligt för att stoppa blodflödet till hjärnan, tills han visste att det var över.

De satt sammanlänkade i flera minuter. Han såg in i snåren framför sig, tänkte på ingenting, lyssnade på trafiken borta på motorvägen. Mannen han höll i luktade kaffe och svett.

Till slut släppte han greppet. Den kraftige föll handlöst baklänges från stubben ner på marken och slog huvudet i en sten. Det studsade och huden skrapades sönder vid tinningen. De blekblå ögonen var öppna och riktade upp mot den grå himlen. Frank ville se in i dem, stå och begrunda att en levande människa som var här för bara några sekunder sedan inte längre var det. Försöka få en känsla för det. Istället såg han sig snabbt omkring, grep tag under den dödes armar och började släpa honom längre in i skogen.

Kroppen var tung, men Frank låste armarna och arbetade med benen, hukande. Han drog den döde femtio meter in bland träden, stannade och såg sig om igen. Ingen syntes till. Det var ingen vacker skog, ingen plats där man promenerade omkring, och dessutom var det en kulen dag med snålblåst. Hans händer borde vara frusna, men adrenalinet pumpade i kroppen, fick blodet att rinna snabbt och höll honom varm.

Det var ingen optimal plats han hade hittat – en sänka med ormbunkar mellan risiga granar. Den luktade fukt och mossa, och snart skulle en hund spåra upp liket. Men det fanns ingenting som band det till långtradaren. Ändå var det synd att han inte fått mannen att kliva in i bilen, så att han kunnat avsluta det här på Gotland.

Han satte sig på huk och gick genom offrets fickor. Tog plånboken. Det fanns tusen kronor i sedlar som han tänkte behålla och ett kreditkort som han inte tänkte använda, men han stoppade ner alltsammans i jackfickorna för tillfället.

När han var färdig tog han en sista titt, gick fram till vägen och kissade mot ett träd. Han hade kontroll över situationen och ingen brådska att komma iväg. Han återvände till långtradarens bakdörrar, kontrollerade låsen, lutade sig mot dem och lyssnade till tystnaden därinne. Tände ännu en cigarrett och stod och såg sig omkring. Till sist klättrade han in i förarhytten igen.

När han hade startat motorn märkte han att adrenalinkurvan redan började gå ner. Han hejdade sig och satt stilla ett ögonblick och noterade sina egna reaktioner. Han kände en obehaglig tomhet. Det var som om ett smalt svart, böljande schakt öppnat sig någonstans i rymden och mynningen svävade strax intill honom. Den var lockande och skrämmande. Han väntade sig nästan att höra ett vinande, syntetiskt ljud från en annan värld.

Skogen till höger om honom utanför bilrutan var tyst och blind och döv. Den var ingenting utom träd och vissnat gräs som fanns där av gud vet vilken anledning. Den kraftige var död och låg där han låg. Frank var ensam.

Han ruskade på huvudet. Adrenalinutmattning, sa han sig. Han var knappast ensam. Han hade installerat Eva i sin tillvaro, han hade jobb och planer. Dagarna radade upp sig framför honom.

Men depressionen satt i. När han vred om ratten och trampade på gasen förvandlades den från obehag och vag skräck till irritation. Han längtade plötsligt efter en levande människa att slå till, någon som kunde reagera, visa fruktan, ge ett gensvar. Hålla kvar honom på marken en vanlig dag i mars i Sverige.

Det fanns ingen. Han slog knytnäven i vindrutan, och med rynkade ögonbryn manövrerade han ut trucken från bivägen. Ilska och stridsberedskap pyrde och bet inom honom.

Kom fan i mig inte i vägen för mig, tänkte han. Kom fan i helvete inte i vägen för mig.

Han körde upp på motorleden, föll in i trafikströmmen igen och styrde mot kusten och färjan till Gotland.

Två

Ett skott från en Sig Sauer var den indirekta anledningen till att mordutredaren Margareta Davidsson denna kalla marsdag satt i sin bil på kajen i Nynäshamn och väntade på Gotlandsbåten.

Fem månader tidigare hade en numera död man avlossat kulan som gått in snett under hennes vänstra bröst, missat lungan med en hårsmån, snurrat runt i vävnaden och trasat sönder den innan den trängde ut igen i vänstra sidan och stannade på det svarta målade plåttaket, klibbig av blod. Kulan hade kommit från hennes egen pistol och var från polisens nya kraftigare ammunition, så den hade slitit bort en bit av henne och skulle lämna ett fult skålformat ärr efter sig.

Hon hade varit för chockad för att känna någonting. Hon hade trott att hon skulle dö, men hon överlevde. Hon hade ett minne av att någon hållit henne i sina armar. Fyrtiofem minuter efter att skottet fallit klippte sköterskor på sjukhuset av henne tröja, byxor och underkläder och torkade blod och smuts från hennes kropp, medan hon själv låg orörlig och stirrade upp i operationssalens starka lampor och förundrades över hur overkligt och samtidigt trivialt alltsammans var.

Det fanns en spricka i taket och hon funderade över vilket desinfektionsmedel de rengjorde lampan med. En av sköterskorna luktade svagt av en tvålsort som hon inte kände igen. Hon klippte upp den svarta polotröjan från linningen mot halsen, snabbt men varsamt, hon kom nära och Margareta kunde se rundningen av hennes kropp under den lösa vita rocken, känna värmen från hennes andedräkt. Just då, intill denna främmande människa, blev hon rädd igen för skadorna. För att sövas, för att opereras.

Kirurgerna sydde ihop muskelvävnad, senor och hud. Såret började läkas och det var meningen att hon skulle återhämta sig. Men när hennes kollega och hemliga älskare Kalle till sist körde hem henne från sjukhuset, hade hennes psyke hamnat i ett egendomligt vänteläge. Det var ett märkligt vakuum som hon hade svårt att ta sig ur.

Hon vankade rastlöst av och an hemma och stannade ibland och tittade forskande på sig själv i spegeln. Hon var fyrtiofem år, av medellängd, hennes ansikte var vanligen omålat och håret halvlångt och ljust med stråk av vitt vid tinningarna, något som klädde henne och som hon antog gav henne en ny auktoritet. Spegelbilden sa henne ingenting utom att i rummet fanns en kvinna av kött och blod. Känslan hon levde i påminde henne om den första tiden efter att hennes man hade dött för snart sex år sedan. Det hade tagit ett år att inse det oerhörda faktum att han inte längre fanns. Hon trodde det skulle ta lika lång tid den här gången att acceptera att hon lika gärna hade kunnat vara död. Inte viktigare i världen än en hopkramad pappersbit i en skräpkorg.

Hon kände att hon levde på lånad tid. Vad ska jag göra med tiden? tänkte hon, men gjorde ingenting utom att flytta runt möblerna i sin tvårumslägenhet. Soffan på tvären, soffan vid långväggen, soffan mitt på golvet. Till slut började hon skratta åt sin egen futtiga beskäftighet, sjönk ner på mattan och somnade där.

Hon hade ingen lust att stanna upp och forska närmare än så i sitt inre. Hon återvände till polishuset så fort hon fick tillåtelse. Det fungerade inte särskilt bra. När hennes chef Björn Alberg sett henne forcerat energisk traska genom korridorerna några månader, tvingade han till sist på henne några veckors semester framåt vårkanten. John och Anne Danielsson, vänner hon fått genom sina två senaste fall, erbjöd sin stuga på Gotland. Deras entusiastiska försäkringar om hur tyst och lugnt det var i den lilla socknen Buttle mitt på ön hade låtit enbart oroväckande i hennes öron. Men hon hade gett med sig.

Så klockan halv fyra den här onsdagseftermiddagen hade hon kört söderut från Stockholm mot Nynäshamn och lämnat sin lägenhet i Vasastan, Kalle och polishuset bakom sig. Nu var den halv fem och hon kände sig på uruselt humör och alltmer ensam och isolerad där hon satt och väntade i sin bil på kajen.

Utanför svepte snålblåsten fritt över fjärden under en gråmulen marshimmel. Vattnet ruvade kallt och småknottrigt mellan näsen ut mot Östersjön. Hon trummade otåligt med fingrarna mot ratten medan hon betraktade den väldiga, vita Gotlandsfärjan som långsamt stävade in mot hamnen. Den verkade gå i slow motion, uppenbarligen enbart för att driva henne till vansinne.

Allt handlar om balans, tänkte hon. Balans, minnen och känslor. Vad man får i den hand man sträcker ut mot världen. Vad man tilllåts ge själv. En blick av kärlek som inte längre finns, en röst som tystnat och inte svarar. Hur kan man komma tillbaka när man en gång kastats ur sin bana? När rytmen och kedjan brutits? När val efter val som man gör blir fel, därför att man har förlorat sina bäringar och det självklara inte längre verkar finnas inom räckhåll?

Hon vred sig i förarsätet för att hitta något intressantare än båten att titta på, och omedelbart högg det till i ärret på vänstra sidan. Det stramade och bultade fortfarande då och då och hon hade funderat på något slags plastikoperation, men när chocken över att ha förlorat en del av kroppen väl lagt sig, hade hon vant sig vid sin nya design. Nu verkade det bara arbetsamt att ägna tid och kraft åt saken. Ärret hade blivit en del av henne.

Ett trettiotal privatbilar stod på kajen bredvid och bakom henne och väntade på att få köra ombord. De flesta satt kvar i kupén på grund av vädret, bara några få promenerade omkring ute på asfalten. Hon lade särskilt märke till en ung ljushårig kvinna i jeans och grå kappa som stod och rökte och drömmande – eller var det kanske frånvarande? – tittade bort mot färjeterminalen.

Plötsligt vände flickan på huvudet och såg ut mot vattnet. Margareta följde nyfiket hennes blick och fick syn på två långtradare som parkerat närmare kajkanten. Den ena var tydligen en postbil, medan den andra var grå med texten Bergenheims Transport målad över hela långsidan. En kortvuxen man travade rastlöst fram och tillbaka i närheten av de båda truckarna. Han var för långt borta för att hon skulle kunna se hans ansikte, men han såg ut som en jockey. Liten, senig och kraftfull. Då och då försvann han bakom någon container för att dyka upp igen en bit bort. Margareta spanade längre bakåt i kön och såg en hästtransport. Han kunde höra ihop med den.

När hon vred huvudet igen, såg hon att flickan tagit några steg närmare kajkanten för att sedan stanna bara tio meter framför hennes egen kylare. Någon minut stod flickan där och tycktes kämpa med sig själv. Det såg ut som om hon ville göra något – gå fram och prata med jockeyn? Eller kasta sig i vattnet? tänkte Margareta oroad – men inte riktigt kunde fatta mod.

Tydligen lyckades hon inte uppbåda den nödvändiga beslutsamheten till vad det nu var hon ville. Istället vände hon till Margaretas lättnad tvärt och gick ut genom grindarna, utanför stängslet och vidare bort till terminalen, vilket tydde på att hon inte hade en egen bil med sig. Margareta följde henne med blicken tills hon hade försvunnit.

Färjan hade vänt nu och backat in mot kajen. Enorma trossar matades ut och två män på land förtöjde. Fyra anställda från rederiet stod och pratade och skrattade medan påkörningsramperna oändligt långsamt fälldes ned. Äntligen fick de köra ombord.

Förvånande nog hoppade jockeyn vigt upp i långtradaren, inte i bilen som drog hästtransporten. Han startade motorn och följde efter posttrucken som var den första som körde in i båten. Margareta hamnade på den vänstra rampen, styrde längst in mot fören som första personbil och parkerade. En lång ström av bilar följde efter och motorljudet ekade mellan plåtväggarna. Hon rullade upp rutorna, klev ur, låste bilen och hittade trapphuset. En skylt meddelade att bildäcket skulle vara låst under överfarten.

Tacksam över att få röra på sig tog hon hissen upp till restaurangen mitt i båten. De billösa resenärerna kom in ungefär samtidigt från terminalen. Barn sprang omkring, ivriga hundar ryckte i kopplen och folk letade efter en bra plats. Hon gick fram till ett ledigt fönsterbord, lade ifrån sig väskan och tog av sig sin långa gråblå kofta som hon bar över väl använda jeans och en långärmad vit T-shirt.

Båten började röra sig och gled långsamt ut från kajen, meter för meter. Korridoren som fört de resande över till färjan hade lösgjorts från fartygssidan och stack nu ut från terminalbyggnaden på ett nästan obscent sätt, den såg ut som en arm som fått handen avhuggen. Öppningen slutade i tomma intet högt över vattnet. Ungefär fyra våningar, bedömde hon. Det fanns ingen grind eller något skydd, och när hon sänkte blicken såg hon att kajkanten under hade en rostig plåtskoning. Hon undrade hur det skulle vara att singla ner genom luften därifrån och veta att det inte fanns en chans att överleva. Efter attentatet hade hennes tankar en tendens att röra sig kring morbida ting.

Hon tvingade bort bilden ur hjärnan, ställde sig i kön i kafeterian och bestämde sig för stabbiga köttbullar med lingon och stekt potatis. Alternativet var stabbig panerad fisk med potatismos och gurka.

Den unga kvinnan i grå kappa från kajen köade lite längre fram. Hon stod med huvudet nedböjt, tittade in i glasdisken och tycktes tveka mellan två salladsassietter. Nu på nära håll syntes det tydligt att hennes egentligen söta ansikte var djupt bekymrat och tankarna långt borta.

Margareta iakttog henne med förnyat intresse. Flickan var slank, runt tjugofem – tjugosex år. Tydligen frös hon eftersom hon fortfarande hade kappan på sig. Den var öppen, och under den hade hon en tjock vit polotröja och slitna ljusblå jeans. Ansiktet var blekt och allvarligt, håret ljust och halvlångt. Det låg slätt intill huvudet, hon hade inte det där spretiga rufset som Margareta hade så svårt att förstå sig på.

Stor, ljusgrå axelremsväska i skinn. Händerna som höll en plånbok var smala med långa smidiga fingrar. Det var omöjligt att säga vad hon kunde tänkas arbeta med.

Margareta letade ofrivilligt med blicken runt serveringen efter jockeyn. Hade flickan funderat på självmord, eller hade hon verkligen velat tala med honom om något allvarligt på kajen? Var han en pojkvän? Eller arbetade de kanske på samma firma och hon misstänkte honom för bedrägerier eller något liknande? Eller var hon själv ute på dåligheter och orolig att han sett henne?

Ingen jockeyliknande chaufför syntes till. Flickan valde en räksallad, väntade tåligt, betalade i kassan och försvann sedan akterut mot ett för övrigt tomt fönsterbord. Margareta betalade sin egen måltid och gick tillbaka till sin plats, där hon satte sig så att hon kunde ha uppsikt över sitt byte.

Yrkesskada hos poliser, tänkte hon självkritiskt. Att se problem överallt och ana mönster där det antagligen inte fanns några. Om nu flickan hade förskingrat kaffekassan, än sen? Förmodligen hade hon för låg lön i alla fall och chefen kanske trakasserade henne.

Ingenting särskilt hände. Den unga kvinnan åt och tog sedan fram en pocketbok som hon försökte fördjupa sig i. Tydligen kunde hon inte koncentrera sig, för efter bara några minuter lade hon ner boken och satte sig att titta ut på havet.

Margareta fick plötsligt dåligt samvete. Flickan hade ingen aning om att någon satt och försökte titta in i hennes hjärna. Den hjärna Margareta borde titta in i var sin egen. Hon åt färdigt, tog på sig koftan igen, hängde väskan över axeln, ställde undan brickan och gick på upptäcksfärd i båten.

Den var verkligen enorm. Hon gick först fram till salongen i fören och såg ut över det storslagna havet och den sidenglänsande himlen genom panoramafönstren. Sedan fortsatte hon uppför trapporna i mittsektionen. På däcket ovanför fanns sovhytter, både inre och yttre. Det skulle inte vara så dumt att resa i en privathytt längst fram i fören tillsammans med Kalle någon gång. Äta i lugn och ro, sova en stund. Njuta av utsikten.

Hon gick tillbaka till trapphuset och vidare ut på däck genom glasdörrarna. Det var iskallt utomhus. Några få tappra stod vid relingen och stirrade fascinerat ut över havet medan blåsten ven mot dem. Andra satt på durken intill väggarna eller stod bakom plexiglasskydd och rökte, eftersom det var rökförbud inomhus och inga bänkar syntes till.

Över deras huvuden hängde de tunga livbåtarna i sina vajrar. Ett stort plakat på väggen förklarade hur man skulle få båten i vattnet, till vägledning för passagerarna i en nödsituation om besättningen var utslagen. Hon läste genom alltihop och försökte begripa vad hon förväntades göra. Vad hon förstod var det att klättra upp till ena änden av båten och vrida diverse olika spakar i en viss ordning, samtidigt som någon annan gjorde samma sak i andra änden. Hon tittade upp mot den närmaste livbåtens undersida och undrade hur i all världen de skulle kunna kommunicera i rykande storm på en sjunkande båt. Och varför var både spak A, B och C vita? Vore det inte bättre om de hade olika färger? Och om hon glömde hur man gjorde, skulle hon klättra ner igen då och läsa en gång till på plakatet? Eller var det meningen att man skulle slita loss bruksanvisningen och kånka den med sig upp? (Hur då, för övrigt – mellan tänderna?) Eller skulle någon stå nere på däcket och vråla?

Sedan gick det upp för henne att spakarna fanns nere på däck och kunde hanteras av en person. Generad och frusen gav hon upp, gick vidare till akterdäcket och fortsatte upp på båtens andra sida, där hon praktiskt taget kolliderade med den långtradarchauffören som stod och rökte alldeles intill väggen.

Hon ryckte till, backade ett steg och fick oväntat tillfälle att iaktta honom på nära håll. Han var åtminstone femton år äldre än den unga kvinnan i grå kappa och ett par centimeter kortare än hon själv. Ansiktet under det mörka håret var skarpskuret, redan brunbränt och väderbitet och kroppen mager och stark under någon sorts gammal militärjacka och kamouflagebyxor. När hon passerade gav han henne en vaksam blick, och under en lång sekund möttes deras ögon.

Något i hans överlägsna granskning fick det att isa i henne. Det var en sorts blick hon kände igen, eftersom hon hade sett den alltför många gånger. Blicken hos en man som har något att dölja, som har planer. En man vars misstänksamhet och aggressivitet lurar strax under ytan redo att bryta fram på ett ögonblick, eftersom han sedan länge gjort sig fri från alla behov av ursäkter. Han såg absolut livsfarlig ut. Han rynkade ögonbrynen. Hans sätt att stå där, avslappnad men som om han var beredd att när som helst gå till attack, fick henne att tänka på ett rovdjur i vila. Det var som om ondska och fara utsöndrades från honom och träffade henne som en vindstöt.

Så hade hon passerat honom. Hon kände hans vassa ögon bränna mot ryggen. Utan att skynda på stegen eller vända sig om, utan att tänka, gick hon in i båtens värme igen och nästan sprang tillbaka till restaurangen.

Två prydliga ungdomar i mörkblå kostymer satt bakom informationsdisken. Margareta tryckte bestämt ner den gnälliga röst som började jämra invändningar inom henne, gick rakt fram till den ena ungdomen och drog honom med sig några meter bort, samtidigt som hon öppnade väskan.

Jag heter Margareta Davidsson och är kriminalinspektör. Jag vill att du öppnar bildäcket för mig, sa hon lågt men tydligt och visade honom polisbrickan.

Hans ögon vidgades av överraskning.

Jaha? sa han oförstående. Har du glömt något där nere, eller …?

Det var frestande att säga ja, men han skulle antagligen stå och vänta och se att hon snokade omkring.

Nej. Jag behöver titta på en långtradare.

En …? Varför det? Har det hänt något?

Inte såvitt jag vet. Jag bara såg något som jag skulle vilja kasta en närmare blick på. Okay?

Hon såg lugnt och stadigt på honom. Han tvekade och tittade på brickan och sedan i den uppenbara tomheten runt henne. Hon kunde se vad han tänkte: Brukar inte poliser komma två och två? Hon förbannade hans långsamhet och kastade en blick mot dörrarna till däcket, orolig att långtradarchauffören skulle komma in och se vad hon gjorde.

Är den riktig? Är det något fall du håller på med, eller …? sa ynglingen.

Den är riktig. Du kan följa med. Ska vi gå då?

Hans nyfikenhet tog överhanden. Han viskade något till sin kollega och gick före till hissarna. De åkte ner tillsammans och han låste upp dörren och visade henne var långtradaren stod.

Postbilen, långtradaren och hästtransporten var parkerade nära varandra. Hon kunde höra hästen röra sig inne i sin trånga vagn och såg ett stort, brunt huvud med mörka ögon som tittade nyfiket på henne från ett smalt fönster. En doft av gödsel vilade över däcket. Hästen måste ha otroligt tråkigt, och en snabb undran for genom henne hur det skulle vara om de alla skulle transporteras till Gotland på samma sätt, stående i varsitt litet sjuttiocentimetersbås fastbundna vid en stång. Med den unge mannen tätt i hälarna gick hon fram till långtradarens baksida.

Titta efter om det är någon i hytten, sa hon.

Han försvann och hon hörde honom bulta på dörren på förarsidan. Under tiden gick hon närmare och undersökte bakdörrarna, kände på låset som verkade vara i ordning, kontrollerade däcken och undersidan. Gossen kom tillbaka.

Tomt, sa han.

Hon nickade tankspritt och gick hela varvet runt. Väggarna var solida, inte av plastduk. Hon hävde sig upp och kikade in genom sidorutorna till hytten. Ingenting fanns där utom en kvällstidning och ett tomt cigarrettpaket på sätet. Han kedjerökte tydligen. Hon klev ner och tittade under bilen igen. Ingenting där heller såvitt hon kunde förstå.

Till sist var hon tillbaka på baksidan. Hon brann av längtan att öppna de där dörrarna och se vad som fanns inuti. De var stängda via en sinnrik hopkoppling, men tydligen inte låsta. För ett ögonblick övervägde hon att försöka bli av med det envisa vittnet som stod där och stirrade andäktigt på henne. Om han var borta skulle hon kunna gå in i trucken.

Hon böjde sig fram mot nederdelen av ena dörrhalvan och granskade den i hela dess bredd. Färgen var avskavd och smutsig, men alldeles intill falsen där dörrarna gick i varandra syntes en mycket liten mörkröd fläck. Det såg ut som om någon skurit sig på plåtkanten och blött en enda droppe blod.

Fläcken lyste mot henne. Informationsynglingen väntade spänt på nästa drag.

Hon letade i väskan efter anteckningsblocket, rev loss ett blad, vek det och skrapade loss den röda fläcken med en nagelsax. Det blev några små, lätta flagor, knappt synliga. Hon fortsatte att vika tills den röda materian var helt skyddad och skrev upp bilnumret och långtradarens bilmärke och företagsnamnet på ett annat papper.

Letar du efter blod? Vad har han gjort? frågade den unge mannen imponerad.

Ingenting, såvitt jag vet. Bilen påminde mig om något bara och det är alltid bäst att vara på den säkra sidan.

De stod tysta en sekund. Hon var färdig, men hade svårt att gå därifrån. En impuls fick henne att trycka handflatan mot dörren, försiktigt som om hon väntat sig att den skulle bränna henne, pressa örat mot plåten och lyssna. Hon visste inte vad hon väntade sig att få höra – en rörelse? En tickande bomb?

Inga ljud nådde henne. Dödstystnad rådde där inne. Motvilligt drog hon åt sig handen, rätade på sig och fäste blicken på ynglingen.

Du får vara diskret med vad du har sett nu, sa hon.

Han nickade ivrigt.

Självklart! Vill du ha en ren plastpåse till det där?

Hon grymtade instämmande. De åkte upp igen och han hämtade snabbt en liten påse från butiken i kafeterian. Margareta stod och trampade, återigen rädd att jockeymannen skulle dyka upp runt ett hörn och intuitivt förstå vad hon höll på med. Hon skrev upp informationsynglingens namn, gick in på damtoaletten, stoppade in det lilla paketet och det andra papperet i påsen och lade alltsammans i väskan.

När hon kom ut ur båset stannade hon upp ett ögonblick och andades ut. Känslan av obehag ville inte lämna henne. Hon försökte lämna incidenten på bildäck bakom sig, slappna