Mordet i Bollasjö

By Bosse Kindberg

Ett högsäte för udda figurer och riktiga original - så skulle man kunna beskriva den blekingska byn Bollasjö. Man skulle också kunna säga att det är en avsides håla full av bönder och alkoholister. Just därför gör sig inte kriminalkommissarie Hansson i Karlskrona någon större brådska, när han får rapporter om rattfylla och stenkastning. Men nog blir det lite mer intressant när han plötsligt får en mordbrand på sitt bord... På plats i Bollasjö möts både läsaren och stjärnkommissarien av en salig blandning karaktärer. Här finns bl.a. den alkoholiserade familjefadern Gunnar, den buttre bonden Börjesson och en skomakare som aldrig lagat några skor. Men mitt i händelsernas centrum befinner sig förstås den stackars Greta i Gropen - och för henne kommer det bara bli värre. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 6, 2021
• ISBN: 9788726890617

Book preview

författaren.

Prolog

När hat gror kan vem som helst bli ett monster. Livet är inte alltid lätt och det finns gränser för vad en människa orkar med. Går det för långt kan man bli ond. Om de drömmar man haft malts ner till grus och livet tagit en sorglig väg, då är det inte lätt. När som helst kan säkringen gå och vad händer då?

Bodde man dessutom i en byhåla i Blekinge och året var 1959, då var inte KBT det första man tänkte på. Det fanns ingen upplyst människa att lätta sitt hjärta för. Det enda man såg omkring sig var gubbar, krokiga av hårt arbete, gummor med en del luckor i käften, ungdomar med hemgjorda bomber i bakfickorna och ett utbrett fylleri som ibland rörde till det lite i byn. Men mitt i allt detta orkade de här människorna också skämta och skratta tillsammans mellan allt hårt arbete med jord och djur. Men för några hade bitterheten gått så långt att den blev farlig.

Kapitel 1

Bollasjö, sommaren 1959

Gunnar blev galen när han söp, annars var han ganska normal. Han var stolt över sin fru och sina två barn och ville ingen illa. Men när han festade slog det slint och denna sommar hade han sannerligen anledning att söka tröst i flaskan. Det var mycket skit på en gång.

Gunnar var en medellång, ganska stilig och lite sportig man i förtioårsåldern. Sitt mörka, smålockiga hår kammade han bakåt och det var ovanligt långt i nacken för tiden.

Hans fru Elsa, som var tio år yngre än Gunnar, var född och uppvuxen i en byhåla som hette Bollasjö, belägen två mil norr om Karlskrona. Där hade familjen en sommarstuga och där vistades de nu när barnen hade sommarlov.

Dagen hade börjat dåligt för Gunnar. Ett par fordringsägare hade kallat till ett sista möte. Hans livsverk, hans möbelaffär höll på att gå i konkurs. Ondskefulla leverantörer pickade nu efter honom som hungriga rovfåglar. Han hade ont i magen för vad som väntade med dessa hänsynslösa odjur och fick springa på utedasset för jämnan med rännskitan.

Det var förmodligen detta som gjorde att han skruvade av kapsylen redan tidigt på eftermiddagen. Hans barn, Lena och Bill, tolv och nio år gamla, gick hemifrån eftersom de visste att det kunde sluta lite hur som helst när pappa behövde slappna av. Mamma Elsa gick och satte sig i bersån uppe i backen och tittade ut över ängen på andra sidan järnvägen och ån. Det fanns inte så mycket annat hon kunde göra när det var lugnet före stormen. Gunnar blev bara värre och värre. Hennes lust för honom var sedan länge borta med vinden. Han hade burit sig illa åt så många gånger och snart kunde det kanske hända något allvarligt. Vad vet man. En god vän hade rått henne att aldrig somna innan Gunnar somnat.

Hon drog ut några veck i klänningen som hon inte brytt sig om att stryka, sträckte på benen och såg sina nötta träskor. Snart dags att köpa nya. Det kunde inte fortsätta så här. Om hon bara kunde ta steget … Hon vågade ännu inte riktigt tänka tanken fullt ut. Men hon längtade efter en annan man.

Så kom farfar, som alltid bodde hos dem över sommaren och satte sig bredvid Elsa.

Han dricker nu, sa farfar.

Ja, jag vet.

Sedan blev det inte mer sagt.

Gunnar hade fått i sig första groggen och börjat känna sig lite mysig. Allt var kanske inte så illa som det verkade. Kanske han kunde nå en överenskommelse med fordringsägarna. Om ett par månader var sommaren över och folk skulle börja köpa möbler igen.

Den hotande konkursen var det översta lagret av oro som brann i kroppen på honom. Det fanns fler lager som väntade på att plåga honom. Men just nu var det hotet om konkurs.

Det är andra som fattar besluten om min framtid, tänkte Gunnar. Mitt liv. Våra liv. Livsavgörande frågor utan svar är en riktig mara att leva med. Det är ta mig fan bättre att få smockan rätt i nyllet än att vänta på att den kanske ska komma.

Han hällde upp en rejäl skvätt Renat och blandade med den rumsvarma sockerdrickan. Så förde han glaset till munnen och tog ett par rejäla klunkar. Han avslutade med att hålla upp groggen framför sig som en hyllning.

Ah, den satt som den skulle, sa han och tryckte sedan ner glaset på golvet bredvid fåtöljen han satt i.

Gunnar blundade och väntade på den sköna känslan när alkoholen virvlade ut i venerna och skänkte ro. Tankarna började svepa meditativt fram och tillbaka som mjuka svalkande moln av dimma. Tänk om allt ordnar sig. Det är faktiskt inte omöjligt. Plötsligt kanske problemen är borta och han kan gå här på landet och skrota, påta lite i trädgården, fiska och dricka kalla pilsner och vara som folk är mest.

Efter ett tiotal framgångsrika år i möbelbranschen för Gunnar började tyvärr konkurrensen att öka. Flera möbelaffärer öppnades i Karlskrona och konkurrenter kom även från andra håll.

Gunnar brukade muttra om någon byfåne uppe i Älmhult som hade börjat sälja billiga skitmöbler i platta paket. Nu åkte folk dit av nyfikenhet och handlade för mer än de hade råd med. Det är bara nyhetens behag, brukade han säga och var säker på att affärsidén snart skulle vara ett minne blott. Det handlade bara om att bita ihop ett tag.

Det var i denna veva de började hyra ut ett rum som hörde till lägenheten i stan. Extrarummet hade egen ingång.

Kapitel 2

Kapten Kjellgard var en märklig, intensiv man som dök upp i hemmet då och då. Han bar stiliga militära kläder med gult lullull och rader av små färggranna hedersbetygelser på kavajuppslaget. Han verkade alltid ha bråttom och pratade högt som militärer gör. När de skulle hyra ut rummet tipsade Kjellgard om det gäng med colombianare som han var med och utbildade på några jagare Colombia köpt av Sverige. De var flera som fortfarande sökte ett tillfälligt boende. Så hamnade Eliezer Rodrigues i familjens uthyrningsrum.

Det Elsa inte visste var att kapten Kjellgard hade kontaktat Gunnar och varnat honom för att Eliezer skröt om att han hade träffat Elsa. Om de hade gjort mer än bara träffats visste inte Kjellgard, men han tyckte att Gunnar borde få veta om det. Detta slog verkligen rot i Gunnars stressade hjärna och kom att växa till sig när han nu satt i fåtöljen och försökte glömma bort konkursen.

I ett desperat försök att supa bort även detta lager av oro tog han en liten skvätt direkt ur flaskan innan han blandade en ny grogg. Snart blev det en grogg till och därefter blev det tydligen för mycket för fort. Gunnars tankar blev dimmiga och hela byken av konkurs, colombianarejävelen, mistafamiljentankar och fordringsägare tumlade runt fortare och fortare tills det bara small till i skallen på honom. Han fick andnöd och reste sig häftigt. Han raglade ut ur stugan och skrek att han måste få luft. Att han måste fly.

Farfar och Elsa tittade på varandra. Visst var det väl Gunnar som skrek nere vid huset. Elsa reste sig och skyndade dit.

Gunnar Var gör du?"

Så såg hon Gunnar på väg in i bilen. Hon rusade fram och försökte slita ut honom och fick en handflata rätt över käften innan han stängde bildörren om sig.

Gunnar, för helvete! Du kan inte köra nu.

Samtidigt som han startade bilen sprang hon runt till andra sidan och slet upp dörren och hoppade in. Elsa sträckte sig fram för att försöka få tag på nyckeln, men blev bryskt tillbakaknuffad av Gunnar. Han backade ut från grusgången och satte av i en helt okontrollerad fart.

Gunnar, stanna för helvete! Gunnar!

I böjen ner mot järnvägen släppte bakdelen och bilen slog sedan tillbaka med ett ryck.

Femtio meter bort, alldeles vid järnvägsövergången såg Elsa hur Greta i Gropen kom gående.

Akta Greta! Gunnar!

Gamla krokiga Greta tycktes stelna till av fasa och bilen for förbi henne så nära att backspegeln drog med korgen hon höll i handen. Elsa gjorde ett nytt försök att få Gunnar att stanna genom att dra i foten som han gasade med. Då fortsatte han att gasa med andra foten och bilen for helt okontrollerad upp för backen mot krönet där Elsas mamma bodde. Bilen skenade vidare bort mot den T-korsning där landsvägen tar vid.

Bromsa Gunnar. Vägen tar slut. Bromsa …

Med vrålande motor for bilen rätt över landsvägen och ut på åkern på andra sidan. Efter några halsbrytande skutt blev det tvärstopp och absolut tyst. Elsa blödde från pannan, medan Gunnar lutade huvudet mot ratten och verkade ha svimmat av.

Gunnar, vakna! Hon ruskade om honom och han tittade upp.

Var är vi? frågade Gunnar och såg sig förvånat omkring.

Du körde av vägen. Vi står ute i Börjessons åker. Va fan håller du på med.

Tänk om polisen kommer, sa Gunnar och tittade sig oroligt omkring.

Det finns ingen polis här.

Tänk om polisen kommer. Så vände han sig mot Elsa och strök bort blod från hennes panna. "Om dom kommer så måste du säga att det var du som körde.

Är du inte klok!

Säg att det var du.

Gunnar nu får fan ta mig …

Säg att det var du, skrek han plötsligt gällt. Vad tror du händer om jag mister körkortet. Hur ska vi då försörja oss? Va? Svara mig!

Fy fan Gunnar. Hon tryckte upp dörren och gick ur bilen och började gå tillbaka samma väg de kört.

Vänta på mig, kved Gunnar och linkade efter henne.

Elsa vågade inte ens titta mot sin mammas hus när de gick förbi. De fortsatte backen ner mot järnvägen. Därnere såg de Greta som stod och tittade ner i ån. När de närmade sig henne frågade Elsa oroligt om hon blev träffad av bilen.

Nä, sa Greta. Men korgen for ner i ån.

Förlåt Greta, jag …

Vad var det som hände? avbröt Greta och vände blicken mot Gunnar. Hur kan du köra på det viset? Du är ju full dessutom, det ser ju vem som helst."

Håll truten, svarade Gunnar.

Gunnar, lägg av nu!

Elsa, vad hände? frågade Greta.

Elsa körde av vägen. Är det mer du vill veta? röt Gunnar.

Jag såg att det var du som körde. Du ska inte skylla ifrån dig, sa Greta.

Du har inte med det här att göra.

"Tyst nu Gunnar, försökte Elsa.

Du höll på att köra ihjäl mig, sa Greta och hytte med näven åt Gunnar.

Det var Elsa, skrek Gunnar.

Jag såg nog vem som körde. Stackars dig Elsa. Usch! sa Greta och stampade hotfullt med foten mot Gunnar.

Håll truten!

Lugna ner dig nu Gunnar! Elsa drog med sig Gunnar och de började gå mot sin stuga.

Den där jävla kärringen kan dra åt helvete, muttrade Gunnar.

Jaja, ta det lugnt nu bara, sa Elsa och drog Gunnar efter sig. Hon visste att det handlade om att hålla med och lugna ner, annars kunde det gå riktigt illa.

Vi måste få hem bilen. Jag ska in till stan imorgon.

Jag ska be Börjesson hämta den med traktorn, sa Elsa. Jag ordnar det.

Börjesson, fnös Gunnar. Den jävla skitstöveln.

Du borde skämmas, ropade Greta efter Gunnar och hytte med näven innan hon vände och gick.

Hon ska akta sig, tänkte Gunnar. Kärringjävelen.

Kapitel 3

Två timmar senare, precis innan det mörknade, kom Börjesson dragandes med bilen efter sin rostiga Fergusson. Han var en stor, rödlätt man som blivit krokryggig av hårt slit. Dessutom lutade han lite åt sidan när han gick med sitt onda högerknä.

Rökringarna från skorstenen steg mot himlen medan Börjesson stelt tog sig ner på grusgången och gick fram till Elsa som mött upp.

Var är han? sa Börjesson och sköt upp kepsen med sin skrovliga hand.

Han sover nu, svarade Elsa.

Det var nog tur för honom. Annars hade han fått höra ett sanningens ord. Skylla på kärringen. Så gör bara en skitstövel, sa Börjesson och spottade en rejäl snuspladoska i marken för att ge eftertryck åt sina ord. Hur kan han säga så? Han borde stänga bröfittan för gott, det är vad jag tycker. Som sagt var.

Ja, vad säger man. Tack för hjälpen. Hoppas jag kan återgälda det någon gång.

Du är inte skyldig mig ett skit. Säg bara till om du får problem så kommer jag och vrider om näsan på honom.

Kapitel 4

Börjesson inledde nästa dag med att ta sig ner till affären för att låna telefonen. Han hade en lapp med sig med ett telefonnummer som han noga memorerade innan han greppade den svarta bakelittelefonen och försökte få in sitt valkiga pekfinger i rätt hål på petmojen. Så var det bara att snurra fram första siffran. Efter några försök hade han lyckats peta fram hela numret i en felfri följd och tonen hördes.

Han harklade sig och torkade av lite handsvett på overallen.

Kriminalkommissarie Hansson, hördes en myndig stämma svara.

Jo, goddag, sa Börjesson och bockade. Det är Börjesson i Bollasjö.

Jaha. Och vem fan är det?

Jag bor i backen här … i Bollasjö.

Intressant. Vad kan jag göra för dig?

Jag vill anmäla en stadsbo för rattfylleri. Han körde av vägen igår.

Igår?

Ja, han körde av vägen då.

Igår? Och va fan vill du jag ska göra åt det? Om det var i går.

Jag tänkte att det kanske var viktigt att rapportera.

Såna där måste man ta med fingrarna i syltburken. Om det var igår kan jag inte att göra nåt. Det begriper du väl.

Jaha, förlåt då. Jag tänkte bara att jag skulle nämna det.

Ja, det var duktigt. Men nu har jag lite annat att göra, så jag får tacka för samtalet.

Jaha, tack ska han ha då, sa Börjesson.

Hej hej, avslutade Hansson och la på luren i örat på Börjesson.

Jaha?

Han tittade lite förvånat på luren och så la han också på.

Kriminalkommissarie Hansson var en legend i Karlskrona. En kriminalare som löste brott på löpande band och ofta figurerade i hyllande tidningsartiklar.

Ingenting undgick Hansson ögon. Han verkade arbeta dygnet runt. Ungdomar som rumlade runt på stan sena kvällar skymtade honom ofta när han stod bakom någon bil eller ett träd och tittade efter dem. Fulla flottister som raglade ut från Flamingo Club när det var stängningsdags kunde vara säkra på att han följde efter på avstånd och såg till att de inte hittade på något jävulskap på väg till Bataljon Sparre. Han verkade vara överallt och inget brott var för litet för honom.

Hanssons kontor var elegant. Skrivbordet var en piratkopia av en Carl Malmstenmöbel och han satt på en stol av dansk design. Ett litet runt rökbord i ena hörnet omgärdades av två strama skinnfåtöljer. I motsatta hörnet stod en fladdermusfåtölj, men den hade Hansson beslutat sig för att kasta ut, eftersom han hade svårt att komma upp ur den när han väl sjunkit ner. Stringhyllan på långväggen var fylld av inramade tidningsurklipp om honom själv, tre pokaler och en liten märkestavla från ungdomen med simborgarmärket och priser från diverse skolmästerskap. En flaska champagne tronade högst upp på hyllan. Den hade han fått av Marinchefen när han råkat hitta en mina som var på drift utanför Drottningskär.

Det var ett stramt, påkostat och mycket rent kontor som skilde sig mycket från kollegornas stökiga rum. Chefen hade svårt att säga nej till Hanssons krav på lyx. Inte för att han var den som löste flest brott, men för att han gav stjärnglans åt brottsutredarna i Karlskrona. Och han var den mest ambitiösa av alla. Han jobbade all vaken tid eftersom han inte hade hunnit skaffa sig något annat liv trots att han närmade sig femtio.

Sommar som vinter bar han en lång svart rock av god kvalité. Sina hattar köpte han på exklusiva Ohlssons i Malmö. Han var en lång, ståtlig karl med de grå tinningarnas charm. Men näsan var alldeles för stor. Att han senare under sommaren skulle behöva skita ner sina välputsade skor i en efterbliven byhåla ute på vischan var inte speciellt glamoröst. Att så skulle ske visste Hansson inte ännu, men när det hände hemska saker måste även en stjärnkommissarie bita i det sura äpplet.

Kapitel 5

Det hängde tunga mörka moln över Bollasjö när Gunnar skyndade sig mot bilen som stod lite slarvigt på sniskan