Vad har pappa gjort?

By Kjell E. Genberg

Mannen sprang för allt han var värd. Ansträngningen var så hård att han kände blodsmak i munnen. Mannen visste att det kan gå illa till när man stjäl. Han hade suttit i fängelse förut. Men om han blev tillfångatagen så väntade någonting mycket värre och allvarligare än ett fängelsestraff. Ifall han bara klarar sig till skogen så kanske han har en chans... "Vad har pappa gjort?" är den andra delen i deckarserien om Kattis, Trubbel och Geniet.Följer ett kompisgäng som löser det ena brottet mer häpnadsväckande än det andra.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 21, 2021
• ISBN: 9788726710731

Book preview

Kapitel 1

Mannen sprang flämtande som ett sårat djur. Han visste att han var jagad och att han skulle råka mycket illa ut, om förföljaren hann ikapp honom.

Det var dumt att stjäla, det förstod han nu. Men när han snodde väskan med det dyrbara innehållet, hade han inte en tanke på, att han kunde bli hotad till livet för den sakens skull.

Han hade stulit förr och suttit i fängelse för det. Men den här gången skulle det nog inte bli så enkelt. Den som jagade honom var hårdare än alla domare i världen.

Han kände smak av blod i munnen, när han rusade över den lilla bron som korsade bäcken.

– Om jag bara kommer in i skogen, har jag kanske en chans, flåsade han. En liten chans! Annars …

Det fanns verkligen mycket hallon! tänkte Kattis. Den stora korgen var halvfull men än tänkte hon inte ge sig. Korgen skulle bli full, innan hon gick hem. En del av hallonen skulle vara till tårtorna på hennes födelsedag.

Det verkade inte som om någon mer än hon kände till hallonsnåret här nere vid bäcken.

Solen sken och det var varmt och skönt. Hon funderade som så många gånger förr det senaste året över, hur allt blivit som det blev. Det var inte så att hon var olycklig med sitt nya liv – men helt lätt var det inte heller. Nytt efternamn hade hon fått och nytt personnummer också.

Precis som pappa. Tills för några år sedan hade hon bott i Holland. Där hade hennes mamma på något konstigt sätt blivit insyltad i den kinesiska maffian och när banditerna fick veta, att hon lurat dem på pengar, hade de tagit livet av henne. Då flyttade Kattis med sin pappa till Delsbo, där han hade köpt en pizzeria. Det var säkert för de pengar som mamma lurat till sig, för förra sommaren hade några kineser försökt skjuta pappa och sedan kidnappat henne.

Tack vare Geniets pappa, som var chef för kriminalen, hade bovarna åkt fast. För att ligan inte skulle göra ett nytt försök, hade man uppgivit, att både Kattis och hennes pappa dödats. I själva verket fick de gömma sig ganska länge i Värmland. Nu hette de inte Nilsson längre utan Nilhammar.

På ytan var Kattis lugn och samlad men innerst inne kändes det svårt ibland. Hon ville prata om det som hänt men hon tyckte, att hon inte hade någon att anförtro sig åt. Pappa var alldeles för upptagen på sitt nya jobb och Elisabeth var engagerad i sitt. Ibland kunde Kattis höra dem mumla inne i sängkammaren och ibland hade hon sett, att pappa haft tårar i ögonen. Det var säkert så, att också han hade fått sår inombords som inte ville läka.

Tänk om hon bara hade vågat prata med Geniet och Trubbel om det här. De var hennes bästa kompisar och de hade varit med då allt hände.

Men de var killar och skulle säkert inte förstå. Bara tycka att hon var en mesig tjej, som grävde ner sig i sådant som varit.

De båda killarna var väldigt olika. Hon fattade inte, att de stod ut med att bo tillsammans. Geniet läste böcker, när han inte satt och lekte med datorn, medan Trubbel slukade seriemagasin och lyssnade på musik i sin freestyle.

Kattis kunde inte låta bli att fnissa, när hon tänkte på, hur båda killarna stilade sig för att göra intryck på henne. Vid det här laget borde de veta, att hon inte var intresserad av någon av dem. Inte på det viset.

Men de måste förstås bo tillsammans, eftersom Geniets farsa, Olle, hade friat till Trubbels morsa, Monica, och fått ja. Samtidigt hade Kattis pappa gift sig med Elisabeth Brolin.

Elisabeth var hygglig, fast hon envisades med att Kattis skulle kalla henne mamma. Hon begrep visst inte, att man bara kan ha en mamma. Kattis mor var ju död – men hon var ändå den enda mamman för henne.

Kattis insåg, att hon måste prata med sin pappa. Han hade det säkert också svårt. Varför hade han annars gråtit? Hon fylldes av ömhet, när hon tänkte på honom. Hon älskade honom verkligen. Och hon visste, att han älskade henne. Det hade han visat på så många sätt sedan den där hemska dagen, när polisen i Amsterdam berättade, att de hittat mamma i en av kanalerna.

Pappa kunde man lita på – i alla väder. Förr hade de pratat ofta, om allt möjligt. Det kunde bli så igen.

Kattis hade kommit fram till Ländsjös enda sevärdhet, en minnessten med texten:

Här föddes den 3/9 1841

Olof Bergström, som

år 1879 instiftade den

första Godtemplarorden

i Sverige. Död i USA

den 3/2 1910.

I0GT reste stenen 1935.

Undrar hur många det är nu för tiden som vet att godtemplare och IOGT står för nykterhet, tänkte Kattis.

Hon hade stått i snåren vid stenen en lång stund när hon plötsligt hörde någon komma springande i skogen. Det lät, som en karl Kvistar knäcktes och efter en stund hörde hon också någon som flåsade.

Hon ryste till och kröp ner bakom en buske.

Då såg hon mannen mellan träden.

Det var en kraftig karl, en som hon inte kände igen. På huvudet hade han en stickad mössa, fast det var så varmt Han hade dessutom en jacka med blixtlås. De vida, grå byxorna fladdrade ovanför de grova kängorna. Han bar på en väska.

Mannen hade någon efter sig. Nu skymtade hans förföljare mellan granarna. Kattis stirrade. Hon kunde inte se hans ansikte men det var något bekant i hans sätt att röra sig. Så såg hon, att han hade en brungul rock.

Det blixtrade till och en sekund senare hördes en dov knall. Ett skott! Kattis kände det, som om hon skulle kräkas. Hon ville blunda – men kunde inte. Den jagade mannen föll omkull.

Förföljaren rusade fram, tog väskan och sprang därifrån. Hans brungula rock flaxade.

När Kattis reste sig, märkte hon att händerna var fulla med gräs, jord och granbarr. Utan att veta det, hade hon skräckslaget grävt med fingrarna i jorden.

Hon skyndade fram till mannen, som låg på marken invid en av de stora granarna. En våt, rödaktig fläck blev allt större på jackan. Hon såg att det ryckte i hans ansikte och när hon lutade sig närmare upptäckte hon, att han andades. Då hon lade örat mot hans bröst, kunde hon höra hjärtat slå.

Kattis började springa det fortaste hon orkade. Borta på vägen, en bit från bäcken, hördes en bilmotor starta. Hon vågade sig inte ut på vägen, utan följde ån istället Ansiktet och de bara armarna rispades av vassa kvistar men det brydde hon sig inte om. Hon ökade takten och höll nästan på att springa omkull den gröna brevlådan, när hon flåsande kom upp på skolgården.

Hon rusade direkt till telefonen, lyfte luren och slog 112. Andlöst väntade hon på svar. Hon tyckte det dröjde en