Bas och refräng

By Viveca Lärn

Trollet, som egentligen heter Jennifer, är ensam. Men en dag dyker Jonas upp i Trollets liv. Han har mörkt hår och gröna ögon, men ingen klocka och ingen särskild ordning i livet. Men han har en gitarr och kan sjunga. Trollet blir vän med Jonas, och blir kär i honom. Det enda problemet är att Jonas är trettio år.Trollet är en 11-årig tjej med rött hår som egentligen heter Jennifer. Hon har en mamma som är hemmafru och bantar varje morgon, en pappa som är lärare och samlar på frimärken och en storasyster som har flyttat ihop med en kille med slips.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 5, 2018
• ISBN: 9788711800355

Book preview

Viveca Sundvall

Bas och Refräng

Saga

Bas och refräng

Copyright © 1976, 2018 Viveca Lärn och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711800355

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

• Kapitel 1

Trollets pappa var lärare. Geografi och engelska. Man visste på minuten när han skulle ta sin bruna portfölj och gå till skolan på morgonen. Och man visste precis när han skulle komma hem. Fem i halv tre på måndagar, tjugo över ett på tisdagar, kvart i sex onsdagar, när han hade extralektioner, fem i halv tre på torsdagar och halv fyra på fredagar. På lördagarna satt han mest med sin frimärkssamling och då var det inte bra att nysa i samma rum. På söndagarna gick han och Trollets mamma långpromenader till någon stuga i skogen där de drack kaffe och åt våfflor. Ibland följde Trollet med dem.

Trollets mamma bantade. Hon hade en brevvåg där hon vägde varenda macka innan hon åt. Särskilt på morgnarna vägde hon allting för att inte äta för mycket. Så skrev hon upp vad hon åt i en rutig bok och så suckade hon och vägde sig hela tiden. Men på eftermiddagen när hon fixade middagen till familjen, då stod hon och åt lite hur som helst. En bit ost här och en näve köttfärs där och så det innersta på alla kanelbullar. Sen sa hon att det innersta måste ha ramlat ur när hon gick från affären. Det innersta som Trollet gillade mest. Trollet avskydde när hennes mamma svängde sig så där.

Inte var hon tjock heller, Trollets mamma. Såg ut som mammor gör mest med brunt hår.

Trollet hade rött hår. Mörkrött liksom, som det ser ut längst in i en stor eld, när man tittat länge.

– Du har juste barr, sa Trollets syster. Det snyggaste med dig är håret. Om du träffar nån snygg kille nån gång, så hoppa snabbt ner i första bästa avloppsbrunn, så han bara ser håret. Då faller han direkt.

Liselott, som var Trollets storasyster, var nitton och väntade barn. De hade inga fler syskon, så när Liselott flyttade hemifrån, kände sig Trollet ibland som enda barnet. Liselott bodde i en tvårummare nu, i utkanten av stan, tillsammans med sin kille som hette Kent och mestadels hade kostym. Han jobbade på bank.

Rolig var han ju inte, tyckte Trollet, men rätt snäll. Inte så att han tog pengar med sig hem från banken och delade ut. Inte så snäll. Men en femma nån gång kunde halka ur hans svarta plånbok och ner i Trollets jeansficka. Fast det var mest förr när Liselott bodde hemma och Kent kom och hälsade på. Nu var det glest mellan femmorna.

Den senaste var väl i somras, tänkte Trollet och för den köpte hon en poptidning, bara för att det skulle vara en snygg färgbild på ABBA i den. Men bilden såg inte klok ut. Det var något fel på trycket, så alla ABBAS munnar satt liksom bredvid. Högt upp på kinderna.

Men Kent och Liselott hade väl annat att tänka på nu. De skulle köpa barnvagn och tröstnappar och andra nappar och babysitter och blöjor och skallror och sånt som en baby behöver.

Vitsen med att Liselott flyttade hemifrån var i alla fall att Trollet fick ett eget rum. Det första hon gjorde när Liselott flyttat var att sätta upp alla 16 bilderna på ABBA som hon samlat. Liselott hade aldrig låtit henne sätta upp en enda på väggen. Hon ville bara att det skulle vara bilder på Mikis Theodorakis och Demis Roussos och Sven-Bertil Taube och andra lite trista äldre gubbar.

Men trist var det sannerligen ändå, sedan Liselott flyttat. Ingen att snacka med eller skratta på samma gång som. Här fick man ligga på kvällarna och prata med ABBA som satt på väggarna. Och de svarade förstås inte. De bara log. Det var nästan så att Trollet började tröttna på dem. De log lite väl mycket. Hon hängde upp Osmonds på försök istället, men det var faktiskt ännu värre. Alltså, ingen att snacka med.

Det här var en helt vanligt torsdag i början av oktober och Trollets mamma satt vid köksbordet och läste i en veckotidning hur man bantar sex kilo på fyra veckor utan att anstränga sig. Det handlade bestämt om gurka.

– Mmmm, sa hon när Trollet gick ut.

• Kapitel 2

Först tittade Trollet åt höger. Där fanns bara ett hus och ingen människa på balkongerna. Så åt vänster och där stod bara en grön liten skåpbuss med dörrarna öppna och full med möbler. Hon kikade in, men det fanns ingen bakom ratten. Så tittade hon sig lite runt om, men hela gatan var öde och tyst. Då ställde hon sig och tog sats ytterst på trottoarkanten och ropade:

— Jädrans, jävlar, satan, hundra gubbar, fy för den lede och järnvägar och jäkla skithög.

Nu var det gjort. Det kändes inte bättre, men det var gjort. Då hände något mycket pinsamt. Ur en filt, under en gammal gungstol inuti den lilla bussen med skjutdörr, tittade ett huvud upp, lite yrvaket. Det satt på en vuxen kille.

– Är det nån som slagit sig? frågade han.

Av alla dumma frågor. Och inte talade han som andra heller. Inte något som ens påminde om göteborgska. Det lät mer som Pentti Varg i Fablernas Värld.

Trollet stod och tittade på honom och tänkte att det var väl lika bra att förklara sig något.

– Jag svär, sa hon, därför att jag inte har något att göra. Och jag har varit lika arg hela eftermiddagen för att jag inte har något att göra. Och det finns aldrig någonting att göra. Och det händer ingenting riktigt. Och försök inte och säg att jag ska gå med i scouterna eller spela pingis, för då slår jag ner dig direkt.

Han såg imponerad ut. Han hade kommit ut ur bussen nu och var väldigt lång och smal.

Trollet sparkade på ett av hjulen som satt på hans konstiga buss för att visa att hon menade allvar.

– Låt bli att sparka på mina däck, sa killen. Det gör faktiskt ont. Du kan väl hjälpa mig att flytta in istället.

– Ska du bo här i femman?

– Jo, jag tänkte det, särskilt om det bor många så fredliga personer som du här . . .

– Nej, säg på riktigt. Ska du bo här? Var kommer du ifrån? Varför sover du i en gammal buss?

Han log.

– Jag körde från Östersund och somnade när jag kom fram och jag ska flytta in här idag. Räcker det?

– Nej – vad heter du?

– Jonas. Och du?

– Jennifer.

– Sicket namn. Det är tjusigt förstås, men lite knäppt ändå. Väl tjusigt om man säger så. Har din mamma sett för mycket på sådana där engelska TV-serier?

Jennifer teg först, men kunde inte låta bli att skratta lite.

– Ja, men jag kallas för Trollet.

– Säger du det, har du svans?

Den här killen var faktiskt lustig för att vara vuxen.

– Nej, tänk att jag inte har det. Men det kanske är för att jag inte kammar mig varje dag. Eller för att . . . Det bara är så.

Jonas började gå runt bussen. Så lång han var och smal. Han hade en sliten grön overall på sig med stora fickor. Hans hår var ganska tjockt och nästan svart. Han hade trevliga ögon. Ovanliga. Grå. Och väldigt svarta, alldeles raka ögonbryn som nästan gick ihop över näsan.

– Så lång du är!

– Ja, men det är ju inte du, snarare tvärtom, så det jämnar ju ut sig, sa Jonas. Var tycker du vi ska börja?

Trollet tittade runt i bussen. Den var verkligen full. Överst var det en fågelbur med en grön papegoja i. Den satt alldeles stilla.

– Vi börjar med den, sa hon. Den kanske fryser.

Jonas skulle bo i tvårummaren på första våningen. Han tyckte det var underligt att Trollet inte visste att någon flyttat ut där. Hon bodde ju ändå i uppgången bredvid.

– Hur skulle jag kunna veta det? sa hon förvånat. I så fall har de inte haft några barn, för jag tror jag känner alla barn i de gula husen och det är tre. Christina som spelar piano jämt. Och Tomas som är scout och så Håkan, han vet du, är orienterare. Han sticker ut klockan sju varje söndag morgon och så rusar han omkring i skogen med kompass och river sönder brallorna och får barr i håret och är jättelycklig. Sen kommer han hem. Men sånt är inget för mig. Det finns inget för mig att göra.

De började bära saker. Jonas var jättestark. Han tog sin säng på huvudet. Trollet bar papegojan.

– Sen ska vi äta flyttgröt, sa Jonas. När vi är klara.

Men när de kom till Jonas dörr, som inte hade någon namnskylt, stannade Trollet och tog sig om huvudet.

– Oj, oj, jag får ju inte gå in hos främmande.

– Hoppa in då, om du tycker jag är främmande, sa Jonas.

Men Trollet bar saker fram till tröskeln och Jonas bar dem in i lägenheten.

– Så blir det inget bråk, sa Trollet.

– Och jag som älskar bråk, sa Jonas. Ingen lördag utan ett rejält slagsmål. Det har jag tyckt ända sedan första gången två killar rök ihop om min fotboll.

När Jonas log blev ögonen alldeles smala. Trollet kände sig uppåt. Det var skönt med en ny kompis.

– Hur gammal är du? frågade hon.

– Trettio, så där, sa Jonas. Nånting åt det hållet. Vänta ska jag se efter i mitt körkort.

Han måste väl veta hur gammal han är i alla fall, tänkte Trollet.

– Men ska du inte fråga hur gammal jag är, sa hon till slut.

– Nej, varför det. Spelar det nån roll?

– Men du är ju en rolig typ, sa Trollet. Alla vuxna frågar hur många år man är och vilken klass man går i och vad man är bäst i.