Jag - vt åk 9

By Bo R. Holmberg

Att börja nian kan vara en häftig upplevelse. Äntligen är man störst på skolan! Men att byta skola under nionde klass är däremot en konstig, för att inte säga fruktansvärd upplevelse. Detta tvingas Linda utstå. Hon hamnar i en ny klass i början av vårterminen under nionde läsåret. Det är en desorienterande situation, där hon tvingas ta in helt nya miljöer och människor. Till råga på allt är hennes klassföreståndare, Siv, en påstridig person som inte låter henne acklimatisera sig i sin egen takt. Detta blir början på en lång och svår vårtermin – men också en upplevelse som Linda sent kommer att glömma. Ja, kanske blev det trots allt hennes bästa termin någonsin ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726520194

Book preview

författaren.

Januari

Ännu ett år är här

och jag väntar på Per

Har ni hört något nytt – att

det är någon som flyttat?

Now is the winter of our discontent

(William Shakespeare)

J ag stod ensam vid min bänk.

Alla glodde på mig, sneglade på mig, blängde på mig, viskade runt mig.

Ny i skolan tre dagar in på vårterminen i nian. Det var jag det.

Jag heter Siv Andersson, hade läraren sagt. Och du Linda Linnea Lindström. Välkommen hit. Kanske du kan säga några ord om dej själv?

Något mer anskrämligt än min klassföreståndare och nya svensklärare hade jag aldrig sett. Hon var fetlagd som en karl, alltså inte med breda höfter utan med en rejäl putmage som gjorde att man kunde tro att hon var gravid. Men hon var ju minst sextio. Hon hade dessutom peruk. Håret låg tjusigt och alldeles strårätt som en rabatt på kyrkogården. Har man peruk ska man välja något annat än råttfärgat hår. Det är då ett som är säkert. Men det hade inte Siv Andersson förstått.

En insmickrande mjäkig röst som ingen verkade lyssna på. Och glasögon i pannan. Finns det något jag hatar, så är det glasögon i pannan. Hörapparater har man väl inte i näsan.

Hon böjde sig fram och log så sött mot mig. Jag började längta efter Duck, Justet och Knaket. Vad var det här för monster?

– Linda Lindström heter jag. Allmän matte och särskild engelska läser jag. Vi har nyss flyttat till stan. Det är därför jag kommer först idag.

Sedan satte jag mig och alla blängde de, glodde de, sneglade de, tittade de under lugg.

Och Siv Andersson log.

– Du är välkommen hit, sa hon. Nu ska vi fortsätta med satsdelar. Kan någon ge exempel på en mening med predikatsfyllnad?

Jag lyckades uppfatta vad hon sa men bara det var en prestation för nu började stimmet. Så högljudda som 9B var hade jag aldrig i mitt liv tidigare varit med om, och förslag fick hon, den goda Sivan.

Jag är kåt

Jag har varit full

Du är ett pök

och mera i den stilen.

Men inget av det skrev Siv Andersson upp på tavlan, utan följande:

Han kallas Knutte

Själv kallades hon Sivan. Det hade jag ganska snart förstått.

Men hon gick under flera namn: Wiggy, Hårsvall och Putas. Det var vad jag fick lära mig första lektionen och att mitt namn också kan vara något så tjusigt som predikatsfyllnad.

J ag har alltså flyttat till stan.

Inte som vanligt folk som planerar sådant i veckor, månader och år. Nej, hos oss ska allt ske fort. Dagen innan skolan slutade för jullov (vilken julklapp!) sa pappa:

– Vi ska flytta. Vi ska sälja huset och hyra lägenhet i stan. Och jag ska arbeta i en ateljé och inte hemma.

Några veckor senare hade vi flyttat till en trea med utsikt över hamnen och hoppbacken.

Vad jag tyckte var det ingen som brydde sig om.

Jag gjorde en lista för och emot.

Emot: Ny skola. Lämna vänner och särskilt Matilda. Lämna min barndomsmiljö, mitt hem, min trygghet! Lämna min gamla skola.

För: Bo i stan!

Det är en fin lägenhet men liten. Jag som varit van med ett helt hus! Men vad får man inte tåla. Mamma ska börja i stan på posten snart också, men än så länge åker hon varje dag de fyra milen fram och tillbaka hem…

Hem, ljuva hem. Min barndoms marker! Dit åker mor varje dag.

Pappa är sällan hemma. Han har en ateljé på Nygatan mitt i stan där han kan stå och måla hela dagarna. Han kan dessutom sova där för det finns en bäddsoffa i ett hörn. Och det gör han ibland också.

Men nu är jag alltså stadsbo.

Det är inte världens största stad men inte den minsta heller. Biografer: Palladium har tre salonger och sedan finns Folkan med sina nedsuttna bänkar. Dans: Parken och om några år Ellas (där man måste vara 18). Mat: Fyra fem pizzerior, tre kebabställen och en massa andra restauranger.

Det är allt.

Men det bästa med hela flytten har jag sparat till sist. Numera bor jag bara tvåhundra meter från Per Lagergren. Min kille alltså.

Synd bara att jag inte har någon glädje av det när han är i Amerika.

In the United States of America.

I Oregon.

Och ska så vara 132 dagar till!

J ag har fått tjugonio brev och själv skrivit trettiofem.

Till min Per som är så långt ifrån mig.

Brevlådan har alltid utgjort en viktig del av mitt liv. Vad jag väntat, hur jag stått i fönstret och spejat efter brevbäraren. I sexan, när jag var förtjust i Stefan Forslund, fick jag ofta vänta förgäves och när det äntligen kom ett livstecken från honom var det bara några intetsägande rader.

Intet sägande. Ja, inte säger han mycket nu heller och inte sa han något vid min avfärd. Ingen av killarna egentligen, när jag högtidligt meddelade att jag skulle flytta. Varken Rickard eller Mattias eller någon i de andra klasserna.

Men Matilda, Ulrika, Desirée och jag hade en liten avskedsfest fylld av gråt och tandagnisslan. Men också gladare tongångar. Nu kan de ju bo hos mig när vi går på Parken och slipper sitta i bussen hem med alla halvfulla.

Men Per skriver.

Senaste gången jag träffade honom var den 4 juli, innan vi for till London och han snart skulle ge sig av till sin bror i Kalifornien.

Och det var ett avsked vill jag lova, även om det var kort och utomhus i regn.

Sedan den dagen är jag en väntare. På brev och livstecken från honom och på HONOM. Men en hel lång vinter har jag framför mig – och en vår.

I början av juni kommer han åter.

Han längtar efter mig. Det skriver han i varje fall. Jag kan inte säga att det är långa brev.

Men tjugonio stycken är det.

Och flera ska det bli.

Det senaste kom idag.

Så här gick det:

Min Linda!

Vi har pratat om amerikanska presidenter. Jag kan rabbla alla och har också fått lära mig en del om var och en av dem:

Lincoln was murdered at the theatre.

Roosevelt had a bad leg.

Truman dropped the bomb.

Kennedy fucked around.

MEN det gör inte jag. Jag längtar hem ibland och alltid och särskilt till dig.

Till hösten går vi i samma skola och bor dessutom nära varandra. Vad spännande att ni flyttat!

Nu är det vinter även här, med kalla morgnar. På morgonen smäller jag i mig pannkakor och lönnsirap. Inga fibrer, inget vetekli där inte.

Jag fick brev från Salvatore häromdagen. Han har hoppat av livsmedel. Dessutom påstår han att han sett dig på stan. Snyggare än vanligt, skrev han.

Åh, att jag också snart finge se dig.

Till dess skickar jag min värme, min hetta och blåser min ande på detta papper. När du inandas det ska du känna en kraftfull men ömsint kyss från din Per.

Min Per, min Per, kom snart tillbaka till mig!

Jag tog papperet och gjorde som han sagt och nog kunde jag känna hans läppar mot mina.

J ag har aldrig suttit ensam förr, men nu fick jag göra det.

I en vecka. Ingen hade sin plats bredvid mig. Vi är tjugosju i klassen. Fjorton killar och tretton tjejer.

Jag är alltså en av de tretton. Sex gånger två blir tolv. Plus en som blir över. Det var jag. Hemma har jag mest suttit med Matilda, åtminstone nu på högstadiet. Och ibland med Ulrika och med Desirée på franskan.

På mellanstadiet var det annat. Då satte fröken en kille och tjej tillsammans. Jag minns hur jag längtade efter att få sitta med Stefan men det blev aldrig av. Och jag minns hur förtvivlad jag blev när han satt med Kattan Katrin. Och hur avundsjuk jag var på hennes dinglande bröst. Nu har de blivit så stora att hon väl snart får operera dem. Hon går lite framåtböjd av tyngden.

Första veckan på min nya skola skulle jag ha längtat efter att få sitta med någon som Kattan Katrin. Men jag fick sitta ensam. Inte bara på SO, svenska och bild där vi är hela klassen utan också i matte, engelska och franska.

Ensam, utstött, avhyst, lonely, solitaire. Det var Linda Linnea Lindström som tvingats flytta från tryggheten för att kastas ut i världen. Skyddslös.

Men tänka sig. I måndags fick en av tjejerna i klassen påssjuka och nu var vi plötsligt två som satt ensamma. Jag och en ganska alldaglig tjej som heter Ann-Katrin.

Första timmen hade vi svenska. Sivan höll på med sina ackusativobjekt.

Rune gav Bertil en penna.

Vad gav Rune till Bertil? Jo, en penna. Penna är ackusativobjekt. Vi hade en stencil med hundra meningar som vi fick ta ut satsdelar på. Då kom plötsligt Ann-Katrin över till mig.

– Är du bra på sånt här? undrade hon.

Jag sa alldaglig. Intetsägande passar också. Trist är att ta i. Men tunn är hon, i jeans och en sweatshirt. Kort mellanblont hår. Starka glasögon som förstorar hennes ögon.

Det är Ann-Katrin.

— Not too bad, svarade jag.

Men glad blev jag. Hon