Svenne * 1949

By Lars Åke Augustsson

Sven-Åke, eller Svenne som han var känd på skolgården i Kallfors, var stor och med den resliga kroppen hade han lätt för hockey. Han dansade bra och var populär. Men han talade ofta om att han ville vidare. Han längtade efter ett större sammanhang. Uppväxtorten rymde inte hans förväntningar på vad livet skulle och borde vara.Många år senare funderar Svenne tillbaka på ungdomsåren och hur livet kan liksom springa förbi en. Det blir inte alltid som man tänkt, oavsett hur bra förutsättningar man har.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788726968521

Book preview

Inget som förtvivlan

Han hade dubbelnamn som många av oss födda på fyrtiotalet. Men Sven-Åke kallades Svenne av alla på skolgården i Kallfors där jag såg honom första gången. Han var född i detta brukssamhälle i norra Värmland men blev kompis med Johnny och mig, som båda kom utifrån. Svenne var stor och lång, han var bra i hockey och kunde till och med dansa, men han talade ofta om att han längtade bort, till något bättre. Många år senare möttes vi på en vägkrog i utkanten av Jönköping.

– Är det inte Dalsland? frågade han.

– Den som kallar mig så måste vara Svenne från Kallfors. För du är inte Johnny och du är inte Lill.

– Så du minns dom?

– Och du gillade att dansa. Senast vi sågs var ju på ett disco i Stockholm på sjuttiotalet, minns du inte det?

– Jag dansar inte så mycket nuförtiden.

Svenne berättade att han jobbade med information på en organisation. Han letade fram ett visitkort med hans titel på både svenska och engelska. Hans kavaj var skrynklig som om han inte varit ur den på många timmar och han rörde sig som om han frös. Jag mindes hans snabba leende och ville se det igen.

– Vilken generation vi tillhör, Svenne!

– Vad är det med den?

– På nittiotalet var fyra partiledare födda 1949: Göran Persson, Carl Bildt, Lars Leijonborg och Birger Schlaug. Och Lill som satt i regeringen. Och Bruce är också född samma år som vi.

Svenne log, men inte länge. Han vände sig om och sade några ord till en tjej som stod framför raden av spelautomater. På baken av hennes gråa joggingbyxor stod det foxy. När hon satte sig vid vårt bord såg jag att hon inte kunde vara mera än sjutton.

– Det här är Natalie, sade Svenne. Som helst vill kallas Nat.

Hon sade inget. Var hon hans dotter borde han väl säga det? Höll han på med småtjejer borde jag resa mig och gå. Vad hade hänt med Svenne som dansade så gärna men nu såg ut som om varje steg gjorde ont? Under den halvtimme vi satt mittemot varandra berättade han om sitt liv med Annika och om deras barn. Om ett liv som nyss verkat alldeles självklart. Men nu satt hans son Pelle i ett fängelse vid världens ände.

– Jag som alltid har trott att vi kan leva bättre, sade han när vi skildes åt ute på parkeringen. Vad har jag nu att längta efter?

Under de sexton återstående milen västerut tänkte jag på Svenne. Att han också blev skrivare var det minst märkvärdiga. Skriva var inte längre finare eller enklare än kroppsarbete utan något som du måste kunna, vare sig du hugger i skogen eller brukar jorden, i alla fall om du vill ha ut lön eller EU-bidrag eller överföra pengar till andra konton. Skriva är både att visa vad man kan och vad man inte kan. Vägkrogen där vi möttes erbjöd dagen’s rätt som var kött bullar. Ord är inte bara högtstående, utan kan vara låga som fyra bokstäver på baken av en tjej som han sade hette Natalie men kallades Nat och som inte sade något.

Mest tänkte jag på det han hade berättat om det liv han var på väg från eller till. Jag ville dela med mig en av de dikter jag alltid bär med mig.

nuthnlik disperr

keeps yi gawn

a hawf boatl

ur betr stull

a fuhll wan

(Om han inte genast förstod Tom Leonards skotska skulle jag föreslå denna översättning: inget kan som förtvivlan/hålla dig igång/en halv flaska/eller än bättre/en full.)

Återvände han till Pelle i fängelset vid havet, eller vid världens ände som han sade? Kunde han dansa igen? Öppna sin famn fastän hans axel var frusen? Här är vad jag tror.

Frusen axel

Farsan måste ändå ha velat dö, som han plågades av smärtor och inte längre mindes vem han var. Så tänker Svenne efter begravningen.

Några dagar senare flyttar Annika och han från villan, som har blivit för stor, till ett radhus närmare stan. Svenne försöker se det bästa i allt. Visst önskar han ibland att äldsta flickan Sara hade en familj att bekymra sig för istället för att stå som underbetald barista på ett fik. Eller att mellanbarnet Elin hade en stadig kille istället för den ene efter den andre, men hennes lille Egil var det bara glädje med. Och nu när yngsta barnet Pelle flyttar ihop med Mia hoppas de på fler barnbarn.

Svenne närmar sig de sextio. Efter åren som reporter och talskrivare och copywriter och föreläsare är han numera informationsansvarig hos Stora Och Små (sos), vars medlemmar och sponsorer arbetar för en bättre framtid för barn och andra utsatta. Tack vare sos har han också en veckas längre semester än Annika som jobbar inom barnomsorgen.

En regnig dag hjälper Pelle dem att flytta. När de bär på ett hörnskåp halkar Pelle i trappan och Svenne som står längst ner får skåpet på axeln.

– Oj, hur gick det?

– Det gick bra, säger Svenne.

Han vill inte ge sonen dåligt samvete. Pelle ska vara glad som vanligt när han ger sig av hem till Mia. Men nästa morgon kan Svenne bara lyfta armen upp i höjd med axeln.

– Frusen axel kallas det, säger Annika. En av mina jobbarkompisar råkade ut för samma. Ska du inte gå till doktorn?

– Vi får se hur det blir efter semestern.

Under de följande nätterna vaknar Svenne ibland och har ont. Han går och lägger sig i det gästrum de har inrett för barnen när de vill komma och hälsa på. Han tänker på sin axel som grå och isig. Men han värmer sig med minnen av sextiotalets början, då farsan plockade blommor på en äng invid landsvägen, då morsan lärde sina barn att dansa och då han lärde sig att varje bild kan göras bättre.

Bättre Bilder

I hans barndom plockade de lingon. Svettades och sprang över oändliga tallmoar, fick aldrig räta på ryggen utan bara plocka plocka plocka tills hinkar och korgar var rågade.

Till slut kastade Svenne sig ner i riset, fast det stack i nacken och kröp in under kragen. En gång skulle han inte plocka beska bär. Han stirrade upp i himlen över skogen och längtade till städer med platta gator där ingen skulle se honom bland allt folk eller alla skulle se upp till Svenne som till Elvis och Ingo. Men ännu var han i skogen och rädd att komma vilse, så han återvände till de andra och slitet.

Goda år var lingonskörden så stor att de fick fylla allt med bär, från kassen där de hade matsäcken till gummistövlarna de hade med sig om det skulle regna. Farsan hade alltid kameran med sig. Han ställde upp morsan och Barbro och Svenne bakom alla bären och framför bilen.

– Tänk på att nu har vi sylt i källarn hela långa vintern!

Farsan kunde knepen att locka leenden ur ansikten som kisade mot solen som sjönk. När de kom hem från skogen gick han ner i källaren för att framkalla och kopiera bilderna, medan morsan och syrran och Svenne satt i köket och rensade bären. Innan morsan sedan började koka sylten skickade hon barnen i säng. Barbro sov i bäddsoffan i vardagsrummet men Svenne hade sin säng i köket där sylten svalnade.

Han drog in den tunga doften av socker och bär och drömde med öppna ögon om den dag då han inte skulle behöva gå till någon skola. Morsan och farsan talade lågt med varandra inne i sovrummet, som om de planerade något, fast det var långt till jul och till födelsedagar. Han blundade och såg oändliga tallmoar framför sig. De luktade sött och förändrade färg till sepiabrunt som gamla fotografier och sedan somnade han.

Om dagarna arbetade farsan som reparatör på pappersbruket. På kvällar och helger jobbade han extra med att ta bilder på folk eller i mörkrummet i källaren till deras lilla hus. Kameran av märket Rolleicord hade han köpt begagnad tillsammans med blixtaggregat och fotolampa. Till den hade han också en skärm gjord av ett gammalt lakan som morsan sytt till för att passa ramen han snickrat ihop. Fotoutrustningen lastades i den knubbiga Austin A30 som köpts för pengar han tjänat på att jobba extra, så att han kunde jobba ännu mera och spara till något ännu bättre.

Svenne följde gärna med farsan på uppdrag. Oftast väntade han i bilen medan farsan var inne hos folk och tog bilder, men ibland fick han följa med som assistent. Någon fyllde femtio eller sextio och satt i mörk kostym eller finklänning, medan Svenne flyttade runt vaserna med blommor så att de skulle synas väl. En gång var det ett dopfoto, modern uppmanades att blicka ömt ner på barnet och Svenne fick ordna dopklänningens långa veck så att de strålade som av Guds nåd. En gång var det ett sparsamt brudpar som inte ville åka till en riktig ateljé, farsan beordrade Svenne att flytta lamporna och förklarade sedan ute i bilen att det var för att ljuset inte skulle falla på brudens redan putande mage.

Sedan gjorde han bilder vid en arbetsbänk i vinkel mot en hylla med saftflaskor och konservburkar av glas. Med lampan släckt framkallade han först filmerna och hängde dem sedan i klädnypor på en tvättlina i taket. Sedan tände han den rödbruna glödlampan i taket och tog kanske ett par magnecyl från en plåtask på hyllan om han hade ont i huvudet av kemikalier och sömnbrist. Sedan satte han sig vid förstoringsapparaten av märket Krokus (också köpt begagnad) och började kopiera femtioåringen eller den ömma modern eller det osäkert leende brudparet (glöm inte ta bort rynkorna i brudgummens panna) i det beställda antalet i de beställda formaten.

När han lyfte bilderna upp ur fixeringsbadet speglade de sig i hyllans glasburkar med mörkröd sylt och kantareller som liknade hud med veck och flikar. Liksom bär och svamp blivit till konserver hade ansiktena blivit till foton. Av det förgångna skulle de leva i framtiden.

En gång hände det ovanliga att farsan var borta en kväll utan att vara ute på fotograferingsjobb. Då han sent kom hem hade han med sig ett stort brunt kuvert och en fyrkantig väska av läder. Ur kuvertet tog han ett par papper och sade att det var hyreskontrakt för en affärslokal och ur väskan tog han en större kamera än den han hade.

– Mammamia, läste Barbro på kameran.

– Mamiya C Professional, rättade farsan henne.

Liksom Rolleicorden var det en tvåögd spegelreflex, men större och med utbytbara objektiv på en löstagbar platta. För pengar som de alla sparat genom att plocka bär och svamp och som farsan tjänat på extrajobb hade han köpt den tillsammans med övrig utrustning av ägaren till den fotoaffär som förut funnits mitt i samhället, men lokalen hade stått tillbommad sedan ifjol. Svenne visste vilken det var.

– Foto-Horan?

– Foto-Hörnan hette den, sade farsan. Innan den stängde och några ungar gav sig på skylten. Men vi ska sköta den bättre!

För att det skulle gå ihop måste också morsan stå bakom disken när så behövdes, ta betalt för farsans jobb och för film och kameror de sålde.

– Bara när ni är i skolan, lovade morsan.

– Varför kan vi inte ha det som nu? Syrran var nära att gråta.

– Varför kan vi inte öppna en fotoaffär nånannanstans? Svenne var beredd att börja packa.

– Vi ska bara försöka få det lite bättre än nu, sade farsan. Så om banken godkänner lånet slutar jag på bruket sista juni och tar över affären första juli.

Någon vecka efter skolavslutningen rakade sig farsan redan tidigt på morgonen och tog Code io, som var exklusivare än Brylcreem, i håret. Sedan åkte hela familjen till Karlstad, där farsan på ett bankkontor skulle lägga fram sina planer och erbjuda villan som säkerhet. Sedan de parkerat på en sidogata tog farsan på sig kavaj, morsan kollade att hans slips satt rätt. De bestämde att återses på kafébåten på Klarälven nära banken. Sedan försvann farsan in i stenhuset. Han kom tillbaka efter mindre än en timma, gjorde tummen upp och rufsade först Barbros och sedan Svennes hår.

– Saken är biff. Klappad och kirrad och klar. Nu är det slut med skitiga blåkläder.

Farsan hade tagit ut ett par hundra kontant av de pengar han fått låna och nu gick de på Domus för att köpa nya arbetskläder. Hur ska man kunna få folk att tro att man kan ta snygga bilder om man inte är propert klädd själv? Så nu blev det en garderob i grått och vitt. Hur skulle morsan orka stå i kassan och sedan laga mat om hon sedan skulle stryka byxor och skjortor halva nätterna? Så det blev kläder i terylene och nylon.

Med klädkartonger och ett brunt kuvert från banken i baksätet åkte de norrut igen. Farsan pekade på hur ljus och skugga spelade mellan tallstammarna. Svenne tänkte på lingonen som växte därunder och att de från och med nu skulle få det bättre, skulle kunna köpa sin sylt och inte kröka rygg. När de nästan var framme stannade farsan invid vägkanten och tog av sig slipsen.

– Varför fortsätter vi inte?

– Såg ni inte vilka vackra prästkragar som växer ute i gräset. Och ängsklockorna alldeles intill!

Han lämnade bilen och gick ut för att plocka blommor, gick där mitt i vardagen i vit skjorta och mörka byxor och klackringen från Guld-Fynd som han fått av morsan på fyrtioårsdagen. Svenne såg farsan på avstånd och undrade för första gången vem han var. Hade han börjat fotografera för det skönas skull? Tidigare hade han jobbat extra med att sälja försäkringar och folkböcker och varit biografmaskinist. Eller var det för att tjäna mera pengar på ett enklare sätt som han slutade på bruket? Eller bara för friheten att välja, lika noga som han valde ängsblommor, fastän han visste att de skulle vissna efter bara en dag eller så?

– Jag vill hem, sade syrran surt.

– Låt honom plocka, sade morsan. Att han hade öga för det vackra gjorde kanske att han såg mig? Men det var på dansgolvet han plockade mig.

Svenne och Barbro tittade på varandra och skämdes för morsans tal om kärlek, alldeles som när hon talade om sin tro. Sedan nynnade hon någon låt som de väl dansat till en gång, något med kommer kalla höstar/ska han vara den som tröstar. Den sneda solen blänkte i farsans hår när han äntligen återvände till bilen och de fortsatte hemåt. Sista biten låg de bakom en timmerbil i en lång utförsbacke.

– Farväl Kallfors pappersbruk och tidningspapper av mekanisk massa och sulfit och tjutre år av ens eget liv och hela farsans dessförinnan, sade farsan och pekade på röken som steg ur dalen därnere. Nu börjar ett nytt liv med vackrare ansikte! Eller i alla fall bättre belyst och retuscherat.

Timmerbilen svängde in till vedlagret, där barken på staplad massaved lyste gul och röd som hudarna av döda djur i kvällsljuset. Bruket var längor av tegel och betong, blanka och rostiga rör, cisterner och skorstenar. Inga människor syntes under moln av rök eller vattenånga. Men Svenne hade flera gånger varit med farsan in i verkstan, bland svetslågor och mjölkvit kylvätska och blåskimrande metallspån och trygga gubbar som ställde frågor som inte krävde svar.

– Så du är här för att läras upp för att ta vid efter farsan?

Då vågade Svenne inte säga att han längtade någon annanstans. Men nu hade farsan tagit sig utanför stängslet. Kallfors var inte samma plats som de hade lämnat i morse.

Därhemma tittade farsan och morsan på de papper som han hade skrivit på. Hon nickade och läste siffrorna lika noggrant som hon sedan hängde upp hans finkostym och granskade hans nya arbetskläder. Farsan bytte till sina gamla blåbyxor, stoppade en nyckelknippa i fickan och bad Svenne att bära ut hinkar och trasor och borstar och såpa till bilen. Medan morsan stannade hemma med Barbro åkte farsan och Svenne in mot samhällets centrum kring kyrkan av rött trä. Mellan Caltexmacken och Konsumbutiken svängde farsan in.

På knuten av en låg och gråmålad träbyggnad med två skyltfönster satt en neonskylt med varumärket Agfa, som Svenne kände väl igen från filmrullar och fotopapper. På långsidan var ett skyltfönster och en butiksdörr, på väggen intill dem stod med bokstäver av svartmålad masonit eller papp: Foto-Hor an.

– Det är en lång historia, sade farsan. Jag ska berätta den senare.

Han tog med sig nycklarna och det bruna kuvertet med köpekontraktet, om någon skulle komma och fråga med vilken rätt de var här. Men de enda ögon som mötte dem fanns på väggarna därinne. Brudpar stela som om de plötsligt upptäckt att de var främlingar sammanförda av slumpen. Småbarn som log blekt och var nära tårarna. Grupper av konfirmander. En handfull realskoleelever. Flickorna hade sprayade frisyrer och killarna såg korkade ut. Svenne borde känna igen människorna på bilderna eftersom de alla var från Kallfors, men ändå kunde han inte se dem annat än som motiv på papper. De var inte längre grannar, de var kunder.

Bakom disken var hyllor med filmrullar och fotoramar och två dörrar. Farsan öppnade den ena och de kom in i ett litet rum där det inte fick plats mera än ett litet bord och ett stort skåp av plåt som farsan öppnade med en av sina nycklar. Därinne fanns säkert hundratals bilder, många av dem låg i en hög på botten av skåpet, andra var nerknölade i hängmappar.

– Den här röran är en del av historien. Jag ska berätta senare.

Sedan öppnade farsan den andra dörren och tände ett par starka lampor som reflekterades i flera skärmar. Det var studion eller ateljén, han hade inte bestämt vad han skulle kalla den. På stativet skulle Mamiyan sitta. Den höga pallen var för porträtt, bänken för familjebilder och den prickiga filten för småbarnsbilder. Damm virvlade upp i strålkastarljuset när han fortsatte fram till ännu en dörr på vilken det stod privat. Innanför den fanns en plåtho med vattenkran och en lång arbetsbänk där det stod en batteriradio och skålar, lådor med fotopapper, flaskor med kemikalier, en större och nyare förstoringsapparat och vad farsan sade var en elektrisk högglanspress.

– Doppa en sudd i sprit och torka plåten fullkomligt ren. Sen på med den våta bilden och se till att undvika luftblåsor mellan bild och plåt. Sen pressa fast bilden med en gummirulle. Efter sådär fyra minuter knäpper det till, bilden lossnar från plåten, högglans! Men nu måste vi städa.

Han gav Svenne en sopkvast och skyffel och vinklade sedan in skurhinken under kranen och fyllde den med vatten. Svenne sopade upp det värsta, farsan kom efter och våttorkade golvet, medan han berättade historien om den förre ägarens uppgång och fall. Han var en utbildad fotograf som flydde från Ungern efter att 1956 års uppror slagits ner. Han bodde sedan i Hamburg några år, där han tog bilder som han biktade sig för varje månad, men han måste ju leva och dessutom tjäna ihop till något bättre. En landsman som flytt till Sverige tipsade honom om att en välskött fotofirma var till salu då förre ägaren skulle gå i pension. Vår ungrare köpte Foto-Hörnan i Kallfors.

– Men folk här vände sina ansikten bort från hans kamera. En svartmuskig katolik kunde väl inte fotografera ljushyllta konfirmander? En som knappt kunde svenska dög väl inte till att porträttera realskolans avgångsklasser? Brudparen hade svårt nog att säga ja och det var alldeles för krångligt att säga hans långa efternamn.

– Men det är ju fullt av brudpar och konfirmander på bilderna här?

– Alltsammans från förre ägaren. Ungraren tog inga såna bilder.

– Vad tog han