Dagsmeja

By Bo R. Holmberg

Det sägs att tre människor dör i svep i en by. Svenskamerikanen hade återvänt hem för att dö, men det skulle dröja fem år innan han verkligen gjorde det. Och under den tiden hann han börja leva igen. Det berodde på henne, men också på huset. Synen av det högst upp på kullen med utsikt över den klara sjön kunde få vem som helst att tänka om och ändra sina planer. Men nu var han slutligen död, en pojke från byn hittade honom på farstukvisten. Vem står nu på tur?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 23, 2020
• ISBN: 9788726520163

Book preview

författaren.

Dagsmeja är en roman. Miljön har visserligen lånat några drag av min födelsebygd, men alla personer är uppdiktade; ingen har någon medveten motsvarighet i verkligheten.

Det sägs att tre människor dör i ett svep i en by.

Träkistan är omålad och ställd på två stolar mitt på köksgolvet medan locket står lutat mot ett hopfällt slagbord alldeles vid fönstret. I kistan ligger Svenskamerikanarn, klädd i sin uniform från amerikanska armén.

Ansiktet är naket med slutna ögon men munnen något öppnad och i ena munvinkeln finns spår av puder som hjälpligt ska hålla förfallet stånget ännu några timmar.

Uniformsjackan är knäppt ända upp till halsen. Det syns inte att uniformen är amerikansk, för nedanför den näst översta knappen täcker ett vitt lakan hans bröst, armar och händer. Men i höjd med hjärtat ligger en amerikansk miniatyrflagga och sätter färg på allt det vita.

Varför han valt att vila för alltid utstyrd på detta sätt är det ingen av människorna i rummet som vet. De är tretton, den döde inräknad. Sex barn och sju vuxna.

Hon som levt samman med honom de sista åren och fött honom två barn står närmast, något böjd över kistan, i ett ögonblick av stillhet över honom. Hon håller de två minsta barnen i armarna och skrynklar den grå blusen, men den svarta kjolen svänger in mot hennes midja så tvärt som om hon håller andan där framme och visar att hon ännu är ung trots att hon burit fram fem barn.

De tre andra som inte är hans står lite vid sidan om, och den äldsta som själv är på väg att bli kvinna kastar med sitt svarta hår, som i ungdomligt oförstånd eller av den spänning som finns i tystnaden i rummet.

Det är inte i första hand sorg hon känner, hushållerskan som blivit ensam med fem barn, utan oro, för framtiden och de närmaste dagarna, även om hon väl får bo kvar ett litet tag till, i stugan häruppe ovanför sjön.

Nu är hon värdinna. Det är hon som står närmast i sorg och hon föser barnen framför sig in i salen för att låta de andra få en sista skymt av den döde och döden.

Han som ligger i kistan är inte den äldste i rummet. Det är gamle Berglund som med sina sjuttionio år nått en än högre ålder. Nu går han otympligt i sina helgdagskläder och lägger bara handen snabbt nära det grå håret, vid ett kvisthål i virket. Med yttersta spetsen av sitt pekfinger skulle han kunna fylla hålet om han ville.

Och så fortsätter de gå förbi, de som velat se honom en sista gång, defilerar förbi kistan på de två pinnstolarna i köket för att ta ett sista farväl av Svenskamerikanarn, som kom tillbaka till slut och nu är tillbaka där allt en gång började.

Tryggve är huvudet högre än de andra och rör sig långsamt. Han har kommit i lastbil för att frakta kistan till begravningsplatsen. Hans hustru är inte med men hans äldste son, som drar sig bakåt som i gymnastiken när han inte kunde hoppa bock. Framme vid målet, vid prövningen, smiter han och ställer sig sist igen.

Busschauffören som ska skjutsa dem till kyrkogården är fet och stora droppar av svett rinner nerför hans blanka ansikte. Han går raskt förbi, mumlar bara några ord som inte kan uppfattas av någon.

Efter honom kommer Anselm Berg med sin hustru. De bär riktiga sorgkläder i svart och står stilla, böjda över kistan och Anselm drar med handen genom sitt skägg och stirrar på tomrummet framför väggen, men då är redan handlarn där. Han har också kommit ensam. Han är lång och mager med kortklippt, rött hår. Han gör ett snabbt korstecken över Svenskamerikanarns bröst och viskar:

– Vila i frid.

Och till slut är det bara pojken kvar. Han drar sig mot kistan som om det är den sista vandringen, fäster blicken ovanför Svenskamerikanarns huvud och är genast på väg in i salen.

Döden finns, tänker han än en gång.

Han hade kommit hem för att dö, men det skulle dröja fem år innan han verkligen gjorde det.

Och under tiden började han leva igen.

Det berodde på henne men också på huset. Bara åsynen av det högst uppe på kullen med farstubron som en läktare ner mot sjön kunde få vem som helst att tänka om och ändra sina planer.

Huset var hans nu sedan systern dött. Det hade kommit ett brev om det till honom. Då var han i New York igen och åkte tunnelbana varje dag, samma sträcka som han varit med om att bygga när han först kom dit. Det var den första resan och han var bara tjugo. I knädjup lera gick han med hackan, bräderna ovanför huvudet knakade, det droppade vatten och lera. Rädslan, mörkret och de ekande ljuden hade han i början svårt att vänja sig vid. Och språken, alla dessa språk som surrade runt honom i underjorden. Mest var där italienare och irländare, han var ende svensken. Swede kallades han. Det dröjde innan han fattade att det också betydde kålrot. Det var en italienare som hette Salvatore som berättade det för honom. Med Salvatore blev han vän. Det var sedan en irländare, en stor karl med rött skägg, försökt stjäla italienarens hacka. Han var liten och finlemmad, Salvatore, men han fick hjälp av Swede och tillsammans gnuggade de irländarens röda skägg i leran och tog tillbaka hackan. Det var Salvatores, i skaftet stod inbränt SG. G stod för Graziani och det betydde nästan tack.

Av det blev de vänner. Han trivdes bättre med italienarna och bodde i deras område ett par månader, vilket var ovanligt. Det var Salvatore som ordnade det.

Det var den första resan, men den varade i tio år, med tunnelbanan, armén och järnvägsbygget i Wisconsin. Det var hackan där också, den hade han lärt sig att svinga.

Men han kom tillbaka, inte till någonting egentligen, ändå blev han hemma i femton år hos systern och fadern, men när denne dog, då for han igen. Han bytte ut hackan mot hammarn. Det var från den resan han kommit tillbaka nu, den hade varat länge.

Ändå hade han ingenting som band honom där, ingen kvinna, inga barn, inget hus och ingen mark.

Han kom hem igen, till huset på kullen ovanför sjön.

Han köpte häst, odlade potatis och grönsaker och så kom hon och barnen in i hans liv. Han fick två egna. Det var första gången på år och dag som barn sprungit omkring där uppe. Systern hade levat ogift och hans yngre bror hade gått ner sig i sjön på höstisen då han bara var tretton.

När han kom åter, var han en gammal man och van att gå till sängs tidigt och ensam.

Even om det är summer, häpnar det att jag går till bädd redan at åtta.

Han hade några besparingar från Amerika, han hade ett hus, en häst och en päral, som han la på flakvagnen och for till dem som hade en jordbit och inget mer. Det var det arbete han utförde.

Men mest satt han på farstubron. Där satt han också när hon kom. Då var hon ensam, men en vecka senare hämtade hon barnen. De var tre.

Det var länge sedan en kvinna varit honom nära, men hon hade varit nära många så en mer eller mindre spelade inte så stor roll och den som inget har kan inte vraka och välja.

Han växte, i lustans närhet tänjdes hans kropp ut, ögonen fick tillbaka sin glans och ansiktet, som i färg anpassat sig till den jord det ska vända åter till, fick en annan lyster.

Hans kvinnor hade alla varit tillfälliga, lättglömda, ämbar för snabb lust, men nu var det till slut annorlunda. Han var stillsam, öppnade henne försiktigt och höll hennes tunga bröst i sina darrande händer.

Han levde, varje dag var en nådagåva och han gick runt i byn, kom till elvakaffet och satt en timme och berättade om sitt liv, hur det varit och hur det blivit, men bara om det lätta, om friheten i att leva utan band, inte om den bedövande ensamhet som varit hans liv. Det insåg han nu när han inte längre var ensam, när han hade henne och fem barn.

Det var om när han byggde tunnelbanan.

Han bodde i ett litet rum på 117:e gatan, med en säng, en stol och en sprucken rakspegel på väggen. Runt om honom fanns bara italienare. De var smala med små, tunna mustascher och välklädda i kostym och hatt. Kvinnorna, när de blev äldre, blev stora som hus med blommiga klänningar och skäggstrån på överläppen. Men när de var unga var de vackra, mörka och smala men alltid under uppsikt av föräldrar eller bröder.

Salvatore bodde också i huset i en tåglägenhet som bestod av kök och tre rum efter varandra. Sal som han kallades hade flera systrar och bröder, det var tio personer som bodde i de tre rummen. Den yngsta systern hette Maria och sov i rummet närmast köket så varje gång han följde med Sal måste de ta vägen förbi henne. Hon la märke till honom, det såg han, och när de träffades i speceriaffären bestämde de att hon skulle komma till honom.

Hon kom också, till hans lilla rum. Han blev svettig om händerna. Hon var så vacker att han knappt vågade röra henne och de hade bara satt sig på sängen, han höll hennes ansikte i sina händer, när Sal och hans bröder stormade in och hade det inte varit för Sal hade han nog blivit ihjälslagen eller snöpt åtminstone.

Då jag lämnade New York och gick till Wisconsin.

Jo, han hade varit med om både det ena och det andra.

Och de som aldrig varit utanför gårdsle lyssnade och gapade. De smakade på ordet Wisconsin, försökte uttala det som han gjorde. Wisconsin, det var världens ände.

Där var skogar och sjöar och böljande slätter och arbete.

Det var jag som byggde railroaden. Det var bara svenskar där nästan, men jag blev inte kvar som de andra, jag gick vidare.

Och han berättade om järnvägsbygget, om de stora träden i Minnesota och om armén.

Bor man i ett land ska man vara soldat också och det hade han varit. Det var en tid som han dröjde vid i minnet. Då hade han haft en fast punkt men kvinnorna hade han delat med andra.

Där fanns en bordell, ett stort rum med dämpad belysning, röda väggar och en mager neger som spelade piano.

Där satt de i sina uniformer, drack och spelade kort och valde ut sina kvinnor och gick sedan uppför en trappa till en avsats. Den var som en hall med dörrar in till små rum med bara en säng och ett handfat med vatten.

Då tänkte han på Maria, då gick det bättre.

Det var tider det, så nog hade han varit med.

Andra resan, då var han äldre, då var han fyrtifem, men han blev ändå inte bofast. Han jobbade på byggen, i New York och i svenskbygderna, några år höll han sig i närheten av Chicago.

Han hade byggt skyskrapor också. Då gällde det att inte vara höjdrädd, när man gick på plankor, svajande bräder, flera hundra meter över marken.

Det var en tysk med ljust, kortklippt hår. Han var fet med läderbitar på byxknäna och ett brutalt ansikte med grova ränder i kinderna och en hals som en tjur.

Han gick på ställningen ovanför och tappade hammarn.

Aufpassen! skrek han. Han kunde ingen amerikanska.

Då var han nära döden, han som nu satt i köken och berättade.

Han hann se hammarn, tog ett steg åt sidan men hamnade utanför plankan. Han var på väg ut i det fria, en färd ner mot gatan på tvåhundra meter, när han fick tag i plankan, naglar och fingrar revs blodiga, men han höll sig kvar.

Han kravlade sig upp, låg länge och darrade, men sedan fick han en fri eftermiddag med full betalning. Tysken blev avskedad.

Nästa dag var han tillbaka, högt där uppe ovan jord.

Så nog hade han varit med, men om ensamheten, i kala rum och på okända gator, om den talade han inte eller att han tänkt på Maria hela sitt liv. Hur hon stod där i dörren, hur