Tvångstanken

By Tage Giron

Stig Johnson arbetar som fotograf i en liten sömnig småstad inte allt för långt bort från Stockholm. I hemlighet jobbar han extra på en ljusskygg poseringsateljé i huvudstaden för att få ekonomin att gå ihop. Hans privatliv färgas av svårhanterliga och bekymrande tvångstankar, som både leder till tunga skuldkänslor som försvårar såväl vän- som kärleksrelationer. Förhållandet till den unga flickan Maud tar Stigs problem till en ny nivå när hon en dag förkunnar att hon måste döda någon. "Tvångstanken" är en psykologisk thriller om tankelivets många mörka vrår. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 24, 2021
• ISBN: 9788726896701

Book preview

Inledning

1. Stig edvard johnson.

Blodproppen börjar i benen, lossnar och går till hjärtat varefter döden vanligtvis inträffar omedelbart.

Orden sitter inpräntade i Stigs medvetande sen han i torsdags läste dem i en uppslagsbok på stadsbiblioteket Stockholm.

Han står vid fönstret i vardagsrummet och stirrar ned mot den ödsliga Storgatan. Det är söndagskväll och stillheten har lagt sig över den lilla staden. Sången bortifrån Betelkapellet har tystnat, de sista motorcyklarna har brummat iväg från ungdomsgården vid Kyrkgatan och på torget har fasadbelysningen mot stadshotellet släckts. Endast Domus stora skyltfönster lyser fortfarande.

Han känner sig lugn, har ingen yrsel längre, ingen huvudvärk och när han spärrar ut handflatorna framför sig kan han inte upptäcka den minsta darrning. Han småler för sig själv. Snart är han fri. Förlossad. Den tunga bördan av minnen och skuld kommer inte längre att plåga honom. Maud står bredvid honom. Leder honom. Han lever i hennes vilja Hennes styrka fyller hans kropp. Behärskar honom. Hotet och den kvävande känslan av att han är förföljd har släppt. Inga ögon lyser emot honom någonstans ur dunklet. Dessa stirrande ögon som långsamt formade sig till ett ansikte.

Han hade aldrig riktigt fått klart för sig vem av dem det var. Vem som bevakade honom. Om det var Thomas. Eller om det var Margareta. Eller om det var Kerstin. Ibland var han så säker på att det var Thomas som stod där i mörkret. Thomas med ett lurande uttryck i sitt breda ansikte. Men så nästa gång anade han Margaretas stela dockansikte, såg hennes infantila leende när hon sträckte händerna efter honom i sitt krav på kärlek. Precis som hans mor. Eller också skymtade han Kerstins drag, kände den intensivt anklagande blicken i hennes djupa ögon som om hon visste allt och föraktade honom för vad han gjort.

Han småler igen. Nu vet han vem av dem han skall döda. Hans beslut blev så enkelt. Maud hade visat honom. Hennes vilja var starkare än deras makt. Det var som om hans väg blivit utstakad redan den dagen han hörde hennes ord. Som om orden var riktade till honom. En dag kommer jag att döda nån av dom hade hon sagt. Förlossa mig själv. Flyga som en fågel mot friheten därborta i skogen.

Hur hade han inte känt en nästan berusande ömhet för henne häromkvällen när den första snön hade fallit. Han ville ge henne värmen i sina händer, kupa handflatorna till ett varmt rede och bära henne genom hela den långa vintern. Bära henne… Han stelnar olustigt till men så skakar han av sig minnet av den vita spjälsängen, kroppen som han bar bort mot fönstret, stegen som närmade sig och de forskande ögonen som mötte honom när han förskräckt vände sig om.

Han ser mot läkarstationen snett över gatan. Dom kommer säkert att göra en obduktion där innan dödsattesten skrivs ut tänker han. Det görs visst alltid nu när någon dör hemma. Blodpropp kommer det att stå. Eller kanske doktor Wielert använder ordet trombos. Eller nåt danskt ord. Men ingen kommer att misstänka nåt och själv skulle han förvirrat och förskräckt ruska på huvudet och mumla. Död, nej det kan inte vara sant.

Hans blick glider förbi apoteket bort mot Niklassons gamla bilverkstad, lilla kyrkogården som den kallades i stan. Han minns den smala stigen som började bortom bilverkstaden innan skogen kalhöggs för de bruna radhusen som växte upp i långa enformiga led. Kerstin och han brukade följa den lilla skogsstigen som ledde upp mot Vindåsen och utsiktsplatsen varifrån de kunde se ut över Vimmelfjärden bort mot Prästholmen och Grönsö och stora farleden. Då anade han ingenting om vattnets roll, graven i havet, Wilhelm Sjöfararen, och vattumannen, visste bara om sin egen skräck för vattnet som en gång slöt honom till sig medan modern jollrande drog omkring barnvagen med hans lilla syster. Men Kerstin hade alltid stirrat ut mot farleden med en nästan längtande blick innan de fortsatte skogsvägen ned förbi den förfallna hoppbacken och kom fram vid Folkparken med alla sina vackra björkar, korsade Sjövägen som förde ut till den nedlagda lastageplatsen och tog strandpromenaden förbi kyrkogården och båtklubben bort mot badplatsen.

Han tänkte tillbaka på den dagen när han första gången gick rundan med Kerstin. Det var fyra år sen nu, på hösten, några dagar efter det att Kerstin flyttat hit från Stockholm. Han hade gått och iakttagit henne, känt en oro att hon redan längtade tillbaka till Stockholm. När de kom upp till utsikten hade han förevisat staden för henne, började med huset på Nygatan där han hade sin fotobutik, pekade sen ut Stora Torget med det vita stadshotellet och det gamla bruna rådhuset och förklarade hur staden växt ut, först med den låga bebyggelsen kring torget och längs Norra Långgatan ned mot sjön, sen med hyreshusen och industribyggnaderna bortom Östergatan och till slut radhusområdena vid handelsträdgården och mellan Torggatan och idrottsplatsen. Han hade visat henne på det gulmålade huset där Carl Jonas Love Almqvist bott en tid och som därför kallades för Almqvisthuset, hade berättat för henne att den högspirade tegelröda kyrkan byggts upp på ruinerna av en gammal träkyrka från femtonhundratalet som förstörts vid en brand och talat om att i ekskogen bortom idrottsplatsen och badet fanns det ekar vars stammar mätte nästan tio meter i omkrets. Det hade förvånat honom när han plötsligt märkte, nästan skamset, att han talade med en iver som om staden hade blivit en del av honom själv, som om han inte längre var någon främling och som om de fem åren han tillbragt här fick det skimmer av harmoni som han hela tiden längtat efter. Kerstin hade inte sagt mycket, nickade mest stilla och tankfullt, och när han förstulet betraktade henne fick han en nästan bedövande känsla av att hans lidande var slut. Han skulle börja ett nytt liv tillsammans med henne, glömma det förflutna och alla dessa mörka minnen som plågade honom. Hos henne fanns den trygghet och den ömhet som han behövde för att orka med att börja på nytt. Hon förstod att han hade det svårt. Var det inte tillräckligt bevis för att hon älskade honom när hon gick med på att flytta hit. Varför skulle han längre tvivla på hennes kärlek. Det fanns en renhet i hennes profil som gjorde hennes ansikte så ungt. En oskuld som han ville hålla kvar. Men när hon vände sig mot honom såg han åren i hennes drag, såg upplevelser som gav honom smärta och han sade sig själv att han skulle tränga igenom det gåtfullt asketiska i hennes ansikte och utplåna alla hennes minnen tills hon bara var hans.

Han kommer ihåg att hon talade om att hon älskade hösten med sin klara blå himmel. Han minns också att hon talade om döden när de gick vägen utmed stranden nedanför kyrkogården. Hennes mamma hade dött i februari och hon sade att döden skrämde henne. I det ögonblicket hade ångesten kommit över honom igen, han fick svårt för att andas och ville fly bort från minnet som fortfarande fanns kvar inom honom. Men han lyckades kväva skräcken och de hade fortsatt bort till klubbvarvet där man höll på att dra upp Aldor Widells stora motorbåt. När Aldor nickande hälsade på dem förklarade han för henne att Aldor hade elaffären på Torggatan men när han sen såg hur hon tittade bort mot Aldor fick han plötsligt för sig att hon tänkte på tysken som hon varit gift med. Han flyktingen som hade en belysningsaffär på Odengatan i Stockholm. Han blev plötsligt orolig, såg sig sökande omkrig och pekade sen ivrigt upp mot det grå huset i hörnan av Trädgårdsgatan och Norra Långgatan. I det där huset bor Thomas Berggren sade han till henne. Thomas var den ende jag kände här i stan när jag flyttade hit. Vi gjorde lumpen samtidigt borta i Strängnäs. Fast han blev reservare. Hon nickade. Då kände du alltså nån i alla fall påpekade hon och han svarade en aning irriterat att han aldrig räknat Thomas som nån riktig vän trots att han varit där i huset några gånger när dom låg på regementet i Strängnäs. Men då hade Thomas pappa levt förklarade han. Han var provinsialläkare och hette Eugen men dom kallade honom för Fotogen eftersom det sas att han tände så lätt på fruntimmer. Precis som Thomas och det var nog därför som hans fru hade gjort slut. Kerstin hade undrat om Thomas bodde ensam i hela det stora huset och han hade talat om att Thomas delade huset med sin syster Margareta som jobbade som bibliotekarie på biblioteket. Han hade visat på hennes ingång och berättat att hon bodde i pappans gamla mottagning och att Thomas hade resten av huset. Kerstin nickade likgiltigt och de hade fortsatt bort mot badet. Men så hade hon plötsligt frågat vad Thomas sysslade med och han talade om att Thomas hade en juridisk byrå med kontor hemma i bottenvåningen.

Stig sluter ögonen. Varför kom han just att tänka på den dagen. Det var som om ödet redan då bestämt vad som sen skulle hända. Stod han inte själv och sade till Kerstin att där bor Thomas och där bor Margareta och här har du mig och… Ångesten griper honom, han ryggar tillbaka från fönstret och handen söker sig till fickan som om pistolen fortfarande fanns där. – Nej nej, mumlar han och knyter händerna. Nu är det hans tur. Nu är det han som skall visa dom att han är starkare. Göra slut på deras intriger. Och sen väntar friheten. Förlossningen. Hans handling kommer att förinta det sista som är kvar av Stig Edvard Johnson och sen skall han födas på nytt. Födas utan denna skuld som han burit inom sig, denna fråga som pinat honom ända sen barndomen och som vuxit som en svulst. Hur hade han inte sökt efter det onda, trevat sig bakåt i tiden men ändå inte lyckats befria sig från skulden. Ett par gånger hade han drömt sig så långt tillbaka att han upplevde hur han låg inne i moderslivet, kände värmen som omslöt honom men så kom alltid skriket. Skriket som blev allt kraftigare tills han vaknade och kände ångesten som ett struptag. Till slut såg han allt så klart, så förödande klart. Skriket. Spjälsängen. Det öppna fönstret. Hennes kropp. Stegen som närmade sig. Ögonen. Och till slut den vita kistan.

Han huttrar till, drar hastigt för gardinen och går bort till den stora överfyllda bokhyllan bakom arbetsbordet. Han flyttar undan några böcker och får fram den lilla avlånga förpackningen. Hans blick far över etiketten innan han sätter sig vid bordet och skyfflar undan räkningarna från fotoaffären. Han tar asken mellan fingrarna, håller upp den och läser än en gång igenom allt på etiketten. Men orden är desamma och när han öppnar asken tänker han att han skall göra en dödande dos. Sen i morgon…

Hans blick söker sig till almanackan och han ser den runda röda ringen som han ritat runt gårdagens datum andra november, allhelgonadagen. Han hade satt dit ringen för att komma ihåg föräldrarnas grav, hade ritat dit den en sen natt i ett slags trots för att än mer överbevisa sig själv om att han tänkte strunta i att åka upp till kyrkogården den här gången. Men han hade ändå åkt upp. Det var som om en osynlig kraft, starkare än Mauds vilja, styrde honom och han blev inte lugn förrän han varit inne hos Bror Gustafsson i blomsterhandeln på Östergatan och köpt den vanliga kransen och sen körde ut på motorvägen. Det var inte mycket trafik och det gick fortare än vanligt att komma upp till Stockholm. På fyrtiosju minuter var han vid Nybroplan, av vanan tog han den högra filen och upptäckte inte förrän han var en bit in på Strandvägen att han kört fel. Men han vågade inte byta fil utan fortsatte och när han kom till infarten mot Styrmansgatan saktade han ned och kastade en blick upp mot det grå huset i backen. Han kände en plötslig längtan dit trots att han annars darrade av olust varje gång han närmade sig huset och smög sig upp längs den sjaskiga kökstrappan väntande att polisen skulle dyka upp i nästa trappavsats och häkta honom. En kvart senare hade han parkerat utanför grindarna vid kyrkogården i Haga. Som alltid överväldigades han av en vilsenhet när han kom in och såg alla gravstenarna. Men han hade tänkt att nu var han snart befriad från lögnen också, lögnen som växt fram ur havet på den stora tavlan hemma hos Kerstin, lögnen som fört Margareta i hans väg, lögnen som fängslat honom i en pinande rädsla att genomskådas och bli upptäckt. Han hade hittat fram till föräldrarnas grav och lade ned kransen framför den svartglänsande stenen. Han kontrollerade att den låg precis i mitten innan han tog av sig mössan och blev stående med sänkt huvud. Han kände den gamla förlägenheten komma och hans blick famlade efter namnen på gravstenen. Postmästare Edvard Ansgar Johnsons Familjegrav stod inristat med sirliga bokstäver ungefär som om hans far hade skrivit det själv. Och sen kom namnen:

Anna Kristina vår solstråle1933 – 1938

Anna 1905 – 1953

Edvard AnsgarPostmästare 1888 – 1954

och när hans blick gled tillbaka till systerns namn och korta levnadstid kände han det som om det föregick en kamp inom honom. Han knöt händerna och slöt ögonen. Mauds leende ansikte trädde fram. Men så plötsligt försvann hon, först leendet och sen ögonen och han såg bara moderns sorgsna ansikte. Omedvetet knäppte han händerna, kastade en ängslig blick omkring sig och började rabbla den korta bön som hans mor brukade läsa om kvällarna. Men när han kom till ske din vilja hejdade han sig och spände ögonen i namnen på gravstenen. Ni har aldrig förstått nånting mumlade han sammanbitet men så kom rädslan över honom, han drog på sig mössan och skyndade därifrån. När han sjönk ned i framsätet i bilen slöt han ögonen och försökte fånga in Mauds ansikte. Men han såg bara sin mors forskande blick. Maud viskade han. Maud var är du. Hjälp mig Maud. Efter en stund kände han sig lugnare, startade bilen och körde långsamt in mot Norrtull. Brunnsvikens gråblå vatten skymtade bakom flygterminalen och han fick plötsligt en trängande lust att köra bort till Roslagsgatan och se huset där han växt upp och bott ända till faderns död för tjugo år sen. När han svängde av under järnvägsbron och såg Vanadislundens kulle med vattenborgen kom det över honom en känsla av overklighet. Han saktade ned farten vid Cederdalska gården. Hur ofta hade han inte smygit omkrig här lockad av den gamla tobaksladan med alla sina hemliga skatter men samtidigt rädd för de fattiga arbetarfamiljerna som bodde där. Han vände blicken över mot skolan på andra sidan gatan. Norra flick där Barbro hade gått. Barbro som han träffat en dag på konditori Cupido när han skolkade från gymnastiken. Det var tjugosju år sen nu, han var sexton år då, men ändå fanns hon kvar någonstans inom honom. Fanns där som en ofullbordad dröm där hans tankar ofta broderat vidare men han gjorde aldrig något mer än tog reda på att hennes pappas bageri på Döbelnsgatan var borta. Döbelnsgatan där Kerstin sen bodde det året hon var gift med den där tysken, juden som flytt undan nazisterna. Varför hade Kerstin dolt sanningen bakom orden att äktenskapet var olyckligt. Varför trodde alla att han var så lätt att bedraga. Han suckade till, stannade bilen vid trottoarkanten och blicken sökte sig upp mot höjden vid Bellevue. Ett kort ögonblick flimrade synen förbi, flickan med korgen, taggtråden, hans blodiga händer, soldaten som skrattande höjde geväret, bajonetten som glänste, hans eget skrik. Men så var det borta och han såg bara gamla Bellevue. Fanns duvorna fortfarande kvar däruppe. Och alla bikuporna. Fruktträden som blommade så om vårarna. Hur många bilder hade han inte tagit däruppe. Och den gamla befästningen med sina varningsskyltar. Han brukade smyga sig undan dit och blossa på pipan som han köpt i tobaksaffären på Surbrunnsgatan. Sitta därnere i den mörka bunkern och drömma om allt han skulle göra. På kvällarna hördes dansmusiken från Röda Stugan. Men han kom aldrig dit liksom det aldrig blev någonting av drömmen att han skulle följa med algeriern som bodde tillsammans med sina hästar i ett gammalt skjul och väntade på en cirkus. Men så plötsligt en dag var afrikanen borta. Bara hästspillningen fanns kvar. Allt är plötsligt borta en dag tänkte han och körde långsamt vidare. Det är på något vis som om man alltid kommer för sent. Han hade varit rädd för att komma för sent till skolan. Han kom ihåg det när han såg folkskolan, den fula tegelbyggnaden som reste sig som en tung koloss i hörnet till Roslagsgatan. Några småpojkar skrek gällt innanför gallret kring bollplanen, skriken fick honom att skälva till men så försökte han erinra sig devisen som stått på väggen mot den trista skolgården. Var det inte någonting om att ära och hedra. Ord som han plötsligt tyckte lät så främmande och avlägsna. Det hade också stått fyra andra ord ovanför devisen och han kom genast ihåg klokhet och mildhet. Så kom han på enighet och när han svängde om hörnan och stannade utanför skolporten fick han fatt på det fjärde ordet vördnad. Klokhet och mildhet och enighet och vördnad. Han upprepade orden långsamt för sig själv men så var det som om orden trasslade in sig i varandra och plötsligt skrämde orden honom och han fick en dunkel känsla av att orden även skrämt honom som barn. Han lade handen på växelspaken men så tittade han upp mot skolan igen. En gång gick han i den här skolan. En liten vek pojke som ängsligt skyndade fram längs trottoaren med skolböckerna i ryggsäcken. Han tyckte sig fortfarande kunna känna vanmakten som kom över honom när han smög sig in under portalen där alfabetets första tre bokstäver lyste i glasmosaiken. Eller som däruppe i klassrummet. Den förtätade tystnaden när han stod och sökte efter svaret på lärarens fråga och kände allas blickar på sig. Nej tänkte han bittert. Vad var vördnad annat än rädsla. Och enighet annat än ett bedrägeri eftersom det alltid var dom starkaste i klassen som plågade dom svagare. Och mildheten. Var det örfilarna eller pekpinnen som for genom luften och träffade fingrarna. Och sen klokheten. Vad var det. Att kunna fuska, kunna fjäska in sig hos lärarna. Han smålog belåtet åt sina tankar och kände det redan som om han var på väg mot sin förlossning. Sen skulle han vara fri från allt detta unkna som kvävt alla drömmar han en gång burit inom sig. Han körde långsamt fram till Ingemarsgatan. Där låg huset, fortfarande gulmålat men inte med samma smutsgula färg som förr och på något sätt var det som om huset förändrat sig, som om det fått en slags falsk värdighet som verkade främmande och fientlig. Han såg de övermålade butiksfönstren, bitterheten flammade upp och han sade sig själv att hans brottslighet berodde inte på honom själv utan på samhället. Det var samhället som var omoraliskt, inte han själv. Han försökte bara överleva. Samhället dödade allt liv. Som här nu också. Denna ödslighet hade aldrig funnits förr. Allt var egentligen borta. Sexan som skramlat förbi i sina spårvagnsspår. Sexan som varit själva pulsådern. Och mjölkmagasinet där han hämtade grädde och färska franska varje morgon. Borta. Precis som mangelboden med sin doft av nystruket. Och trikåaffären med dom gamla tanterna. Gubben Efraim i sin vedaffär. Skomakaren som hade kungens bild ovanför arbetsbordet. Värmlandsgustav med sina lockande franska bilder i auktionsgodsaffärens dammiga förster. Allt var borta. Allt utom choklad- och fruktbutiken där hans mor köpt lyckoperskola som han fick efter badet varje fredagskväll. Han vevade ned rutan, lutade sig ut och drog några djupa andetag. Allt var så tyst nu också. Det enda som hördes var bruset från trafiken på Birgerjarlsgatan och nere vid tullen. Men inget lok visslade bortifrån Albano och inga hästar från Zachrissons hördes lunka fram med sina kärror. Snart skulle hans eget jag vara borta också. Fotografen Stig Edvard Johnson skulle födas på nytt och bli en helt annan människa. En fri människa utan skuld. Han lutade sig bakåt och blicken sökte sig upp mot fönstren i den gamla våningen en trappa upp. Han försökte se rummen framför sig. Den mörka matsalen. Vardagsrummet med faderns stora skrivbord, skinnfåtöljerna och den lilla hörnan där modern brukade sitta och sy. Alla hennes krukväxter vid fönstret. Plötsligt frös han till och så hörde han skriket.Ett gällt skrik som trängde rätt igenom honom.

Stig sträcker sig fram mot almanackan och sliter av bladet med en häftig rörelse. Så vänder han sig om och tittar bort mot fotografiet av Maud. Hennes gåtfulla leende förbryllar honom inte längre. Det är som om hon ler instämmande och med en kort nick tar han upp den avlånga asken och granskar etiketten än en gång. Så lägger han ifrån sig asken och tar fram den lilla porslinsmorteln. Han öppnar förpackningen och börjar plocka ut pillren, tar sju åt gången och när han kontrollräknat dem börjar han försiktigt mala sönder dem i morteln.

– Går till hjärtat varefter döden inträffar omedelbart, mumlar han för sig själv.

Tre gånger fyller han den lilla morteln och när han är färdig vänder han sig om och nickar mot bilden av Maud. – I morgon, säger han och i sina tankar har han redan upplevt dödsfallet, upplevt hur det sker under middagen när de sitter tillsammans alla fyra kring middagsbordet. Thomas och Margareta och Kerstin och han själv. Det skulle bara höras ett kvävt skrik eller kanske en svag flämtande rossling. Han skulle först låtsas bli förskräckt men sen skulle han hastigt resa sig upp från bordet och med bestämd röst säga att någon måste ringa efter doktor Wielert. Men doktor Wielert skulle inte kunna göra någonting annat än konstatera dödsfallet. Allt var så enkelt och ibland kände han det som om det redan var gjort, som om han redan upplevt det tidigare.

2. Margareta elisabeth berggren.

Margareta sitter vid chiffonjén och betraktar de fyra placeringskorten till middagen i morgon. Skulle hon kanske ändå inte i alla fall ha köpt dom där med små röda hjärtan på. Dom var så gulliga fast… Ja dom här med en röd ros på passar ju också. Rosen som är kärlekens blomma.

Hon tar fram reservoirpennan, prövar spetsen på en bit papper och börjar sen skriva. Hon är fortfarande lite tveksam om hon skall skriva efternamnen också men hon tycker ändå på något vis att det ser finare ut. Och middagen skall ju vara fin eftersom det är en verkligt stor dag i hennes liv. Inte bara en födelsedagsmiddag.

När hon skrivit färdigt alla fyra korten betraktar hon dem kritiskt ett efter ett.

Stig Edvard Johnson. Hon är inte riktigt nöjd med den där slängen på j:et men Stig tänker nog inte på det en sån här dag. Och även om han skulle märka det så säger han ingenting om det. Han är så väluppfostrad. Så förstående. Även om hon ibland oroas av att han har så lätt för att bli otålig och irriterad. Särskilt sista tiden. Ibland tyckte hon att det var något underligt med hans blick. Nästan skrämmande. Men det var nog bara inbillning. Brukade inte Thomas säga att hon hade så