Angelika

By Tage Giron

En isande förlamning får Angelikas kropp att stelna. Horsts ord har en fysisk inverkan på henne. Visst hade hon ändå haft sina föraningar. Hans flackande blick, saknaden av entusiasm, hans frånvarande leende. Det spelar ingen roll. Ingenting hade kunnat förbereda henne på ordföljden som nyss lämnat Horst läppar... "Jag tänker ta mig över till Väst.""Angelika" är en upprivande och spännande roman om kärlek i en totalitär stat.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 9, 2021
• ISBN: 9788726896794

Book preview

Cover: Angelika by Tage Giron

Tage Giron

Angelika

SAGA Egmont

Angelika

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1972, 2020 Tage Giron och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726896794

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Angelika

www.sagaegmont.com

I

Horsts ord kom så plötsligt och oväntat. Hon stelnar till och en isande förlamning griper henne.

Varför?

Hon sitter alldeles stilla och pressar handflatorna mot de bara benen. Blicken är fastlåst vid en punkt ute på sjön.

Det har börjat skymma men borta i väster dröjer en svag rodnad kvar på kvällshimlen. Några änder simmar makligt omkring mellan de otaliga näckrosbladen och längre ut vilar en flock vita svanar.

Hon fryser och känner hur benen skälver men samtidigt märker hon att hon svettas under armarna.

Har hon ändå inte anat att det var någonting. Att något gömdes under hans förändrade sätt. Redan när han kom cyklande uppför Wiesenstrasse för att hämta henne fick hon en känsla av att det var något. Han viftade inte som vanligt så fort han fick syn på henne där hon stod lutad mot sin cykel och väntade. Hans blick flackade när han klev av och frågade om hon var färdig. Hon tänkte att han kanske var irriterad för att hon inte slutade sitt arbete vid kontoret på den kemiska industrin förrän klockan fyra trots att det var lördag. Han som var ledig varje dag. Inte hade bestämt sig för något arbete sedan han kom hem från sin långa värnplikt.

— Ska vi åka då?

Hans leende var inte lika öppet som det brukade vara.

Innan hon klev upp på cykeln kastade hon en blick mot det slitna tegelhuset där hon bor i bottenvåningen tillsammans med sin mor och Peter Schulte som hyr det tredje rummet.

Peter Schulte stod i fönstret. Solen lyste direkt på hans ansikte och hon tyckte plötsligt att hon aldrig tidigare sett ett sådant uttryck av hat i hans blick.

— Nu står han där i fönstret igen, påpekade hon för Horst.

Horst såg dit och plötsligt lyfte han handen och vinkade åt Schulte med ett överlägset förakt.

— Reta honom inte, bad hon hastigt men det var för sent. Schulte blev röd av ilska och smällde igen fönstret.

— Vad fan står han där jämt och glor för, muttrade Horst uppretat.

Hon kunde inte förstå varför Schulte hatade Horst. Varför han alltid tjatade om att hon inte borde vara tillsammans med honom.

Dagen var varm men luften var som oftast så här i augusti lätt att andas. Horst cyklade före och inte bredvid henne som han annars alltid brukade göra. De följde Kreissring ända bort till den låga instrumentfabriken där hennes mor sedan flera år arbetade vid monteringsbandet. Sedan vek de av och cyklade genom området med koloniträdgårdarna innan de kom till skogen och den smala slingrande vägen som ledde bort till Taubesee. De ställde som vanligt cyklarna bland buskarna nedanför det stora kastanjeträdet och gick sedan över mossen bort till den lilla avskilda skogsängen där de brukade sätta upp tältet.

De hade badat, vänslats och ätit. Precis som vanligt. Men ändå hade hon hela tiden en känsla av att det var något som Horst ville säga.

Och nu plötsligt vet hon vad det är.

Hon ser långsamt upp mot honom. Betraktar hans smala veka ansikte. Deras blickar möts men han ser hastigt åt sidan.

— Vad sa du? frågar hon med matt stämma. Trots att hans ord ringer i hennes öron klamrar hon sig fast vid det fåfänga hoppet att hon hört fel. Eller hoppas få se hans breda leende när han förklarar att han inte menade det. Att det bara var ett utslag av hans vanliga fantasi.

Han sitter framåtböjd med knäna uppdragna mot hakan. Det lockiga håret är tillrufsat och han rynkar lätt på de kraftiga ögonbrynen.

— Jag tänker ta mig över till väst, upprepar han och ger henne samtidigt en kort skygg blick.

Fortfarande vill hon inte förstå innebörden av hans ord. Inte acceptera att det innebär att han kommer att lämna henne. Att deras tid är slut.

— Västtyskland?

— Javisst. Vad trodde du.

Den kalla ironin i hans ord får henne att rycka till. En svag rodnad färgar hennes kinder och i vanliga fall skulle hon svarat honom i den retliga ton som ibland kom över henne.

— Men varför?

— Jag har fått nog av den tyska demokratiska republiken.

—Är det för att du inte fick studera till läkare?

Han rycker på de smala axlarna. — Delvis. Men vill dom inte ha mig så. Jag tänker då inte krusa dom.

— Men varför nekar dom dig? utbrister hon ilsket och knyter händerna. Du som hade dom bästa betygen.

— Man anses tydligen inte tillräckligt pålitlig.

— Du skulle aldrig gått ur FDJ.

— Jag tålde inte den där förbannade Weide med sina idiotiska order.

— Men Horst, påpekar hon ivrigt och böjer sig fram mot honom. Tror du inte dom ändrar sig om du går med igen. Du kunde ju bli ledare.

— Jag tänker inte underordna mig deras förbannade principer.

— Men du vet ju hur det är. Det är likadant för alla. Annars får vi ingenting. Tror du kanske att jag hade fått utbilda mig till sekreterare om jag inte var med i FDJ.

— Mig ska dom i alla fall inte sätta sig på.

Hon drar ett djupt andetag och säger med förtvivlan i rösten. — Du lämnar mig alltså.

Han böjer sig fram mot henne och tar hennes hand. — Du kan väl följa med?

— Följa med, upprepar hon villrådigt.

— Javisst. Varför gör du inte det. Det är hur lätt som helst.

— Men gränspoliserna då?

— Äsch dom. En samling halvimbecilla individer.

— Dom skjuter.

— Bara vi väljer den rätta tiden så är det ingen som upptäcker oss. Jag lovar dig. Han trycker hennes hand. — Nå? Följer du med?

Hon nickar.

Ett brett leende sprider sig över hans läppar och han drar henne till sig. — Jag visste väl det, säger han och kysser henne.

— När ska vi göra det?

— Så snart som möjligt. Jag hade tänkt söndagen den sjätte september. Det är bäst en söndag kväll. Och den dagen är månen i nedan.

Hon ler lyckligt. — Det är klart jag följer med dig. Det förstår du väl.

*

Hon heter Angelika Kleinbauer och har fyllt arton år den tjugonionde januari.

Samtidigt sitter Peter Schulte ute i köket tillsammans med Grete, Angelikas mor. Han sträcker sig efter en tandpetare och gapar stort medan han rensar tänderna. Varje gång han drar ut den smala stickan betraktar han kritiskt vad den för med sig.

Maten har skingrat hans tankar men när han slött lutar sig bakåt i stolen och sträcker fram benen kommer han åter att tänka på Horst och Angelika.

— Jag förstår inte att du tillåter dom att tälta så där, utbrister han och kastar en förargad blick över mot Grete som sitter på den motsatta sidan och fortfarande suger på en av grisfötterna.

— Angelika är vuxen.

Han grinar ilsket. — Somliga borde stå kvar under ungdomsskyddet.

— Är det Horst nu igen?

— Hon skulle inte åka ut med honom så där. Det begriper du väl vad dom har för sig.

Grete småler och sträcker sig efter vodkaflaskan. Hon fyller hans glas och skjuter bort det så att han kan nå det utan att behöva böja sig fram. — Jag tycker det är skönt att slippa henne ett tag. Så du och jag kan få vara ifred. Och förresten vet du att ungdomen är annorlunda nu. Dom flesta börjar med det redan i skolåldern.

Hon torkar sig om munnen med handflatan. Hennes händer är breda och rödlätta. Den solkiga morgonrocken hänger oknäppt och blottar hennes skära underkläder. Hon är fyllig och sedan hon slutade med det tunga arbetet att köra lera på tegelbruket för flera år sedan har hon blivit allt fetare trots att hon dagligen tar sin avmagringsmedicin. Ansiktet är brett med en stor näsa och kraftiga läppar.

— Dom saknar respekt, påpekar han surt. Det är det som är hela felet. Inbillar sig att dom kan allt. Som om den där Horst skulle begripa mer än jag. Bara för att han gått i skolan. Haft det allt för bra. När jag var i hans ålder låg jag vid västfronten. Och sen runt i hela Europa. En krigsveteran. Och sen kommer en sån där fjunig pojkvasker och ska spela översittare.

Han kan aldrig glömma den dagen när han visade sin arbetsplats för en grupp pionjärer och skulle förklara processerna. Hur Horst med hög och spydig röst påpekat att det var inte saltsyra som påverkade metallen. De andra i gruppen hade skrattat åt hans förlägenhet och Horst hade frågat om inte en arbetare i ett folkdemokratiskt samhälle borde veta vad slags syra han arbetade med. En av förmännen hade hört det hela och redan vid måltiden på kantinen visste hela fabriken om det. Under nästan ett helt år blev han spydigt kallad för professorn och det hade inte slutat förrän han en dag i vredesmod slog till en arbetskamrat och ilsket påpekade att han skulle göra likadant med var och en som i fortsättningen kallade honom för professorn.

Ända sedan dess har han väntat på ett tillfälle att komma på Horst med någon förseelse eller illojal handling. Hans hat ökade när han upptäckte att Angelika höll ihop med honom. Han snokade igenom hennes rum för att se om han kunde hitta någonting som var förbjudet och som hon hade fått av Horst. Men hitintills har han inte kunnat komma på honom med något som kan motivera en anonym anmälan till myndigheterna.

Grete tittar bort mot den öppna dörren som leder ut till den lilla köksträdgården. — Det märks att vi redan har den femtonde augusti. Nästan mörkt nu.

Han kastar ifrån sig tandpetaren. — Om en vecka far jag ned till min kusin i Thüringen. Det ska bli skönt. Fast det är ju fan att dom bara ger mig tolv dagars semester. När man är fyrtiofyra år och har jobbat i fabriken så länge som jag.

— Jag har inte mer jag.

— Du sitter ju hela dagen, du. Men tänk på mig som har ett tungt jobb.

Han böjer sig fram över bordet, kastar en spanande blick bort mot den öppna dörren och säger i viskande ton. — Flera av dom i lokalstyrelsen har minst tre veckor. Och sen en massa extradagar. Dom ordnar det för sig. Medan vi andra sliter. Och får våra ynka tolv dagar.

Hon småler ironiskt. — Du skulle allt bra gärna vilja vara en sån där du.

Han grinar till. — Jo, du. En dag kanske jag sitter där. Vad skulle du säga om det, va.

Innan han lutar sig närmare henne tittar han på nytt bort mot dörren. — Det finns flera som dom gärna vill ha bort. Det har jag hört. Och i brigaden på fabriken så  …

Han avbryter sig hastigt när det hörs ett kacklande utifrån hönshuset, lyssnar och ser på henne med en ängslig blick.

— Det är bara katten som stryker omkring, förklarar hon och fyller i glasen.

— Man kan aldrig veta, invänder han och lyssnar fortfarande oroligt.

— När kommer du hem från semestern? frågar hon efter en stund.

— Sista bussen som vanligt. På söndagskvällen.

— Det är väl den  … den sjätte september det?

Han rynkar pannan och tar upp sin plånbok ur bakfickan. Letar fram ett almanacksblad. — Jo, det stämmer. Sjätte september.

Hon samlar ihop tallrikarna och sätter bort dem på bänken bredvid diskhon. — Jag reser på lördagen, jag. Dagen innan. Så du blir ensam med flickan medan jag är i Kühlungsborn.

Hans mun vrids till ett flin. — Gillar du inte det?

Hon spänner blicken i honom. — Du gör inga dumheter med henne. Förstår du.

Ett bullrande skratt är det enda svar han ger henne.

Vid femtiden på söndagseftermiddagen packar Horst och Angelika ned tältet och återvänder till byn. Han är fortfarande upprymd och har nästan hela dagen pratat om hur bra de kommer att få det och att hela världen sedan ligger öppen för dem. Angelika som i början inte kunde komma ifrån en viss oro och tvekan har smittats av hans iver och självtillit.

När de skymtar kyrkspiran vänder han sig mot henne och frågar om de inte ska åka ned till torget och köpa var sin glass.

— Gärna det, svarar hon.

Byn är en av de mindre i landskapet Altmark. Den ligger flackt och åt öster utbreder sig vidsträckta åkrar. Husen består av gamla korsvirkeshus, tegelhus, magasin och fabriker. Den största gatan heter Hauptstrasse och leder rätt igenom byn från den stora betongfabriken och de gamla stallarna i öster till tegelbruket i väster. De andra gatorna är små och ringlande och korsar alla Hauptstrasse. Runt byn går en väg som heter Kreissring. Åt väster är det två kilometer till gränsen mot Västtyskland. Innan spärrzonen upprättades gick gränsen genom ett hedområde som sedan planterats med skog.

De cyklar makligt sida vid sida längs Hauptstrasse. Det är tyst och stilla. Endast ett fåtal människor syns. Några är på hemväg från arbetet i sina koloniträdgårdar och bär korgar med frukter och grönsaker. Ett par ungdomar hänger runt en moped. En äldre kvinna med hucklet neddraget i pannan matar några duvor. Ett traktorsläp står parkerat utanför HO-restaurangen.

Torget ligger mitt i byn. Utanför kyrkan finns en gräsplantering och några bänkar. Vid dörren till Bruns bierstube står några män och diskuterar. En kvinna med barnvagn tittar i skyltfönstren till HOvaruhuset. På flera av husgavlarna hänger stora banderoller.

Horst ökar farten och sneddar över kullerstenarna ned mot glasståndet. Han gör en tvärbromsning och en ung folkpolis som just fått sin glass vänder sig hastigt om. Horst ler mot honom. — Jag skrämde dig väl inte, Otto.

Otto Oltmann svarar inte. Han håller den fria handen instucken under bältet. Stövlarna glänser nyputsade. Båtmössan är framdragen mot pannan. Hans blick glider förbi Horst bort mot Angelika som försiktigt bromsar in och kliver av cykeln.

— Två glass, frau Knüppel, ropar Horst. Men snåla inte nu som vanligt.

Angelika nickar avmätt mot Otto. De har varit klasskamrater i skolan och även träffats under pionjärernas möten. Hon ser att han fortfarande har samma stirrande stumma blick som alltid ingett henne en känsla av obehag. Det är något underligt med honom. Samtidigt som han verkar livlös och tråkig tycker hon att det är något gåtfullt över honom.

Hon försöker att låta bli att se på honom och så snart Horst gett henne glassen föreslår hon att de skall gå bort och sätta sig på en av bänkarna utanför kyrkan.

Otto Oltmann står kvar och ser bort mot dem. Glassen börjar smälta och droppa ned över hans fingrar men han märker det inte.

Den sjunkande solen börjar lägga torget i skugga. Duvorna flyger upp mot taken. Några mopeder smattrar förbi. En traktor bullrar uppför Erntstrasse. En del män söker sig bort mot bierstuben. Vid bussen tar sig Willy några sista bloss på cigarren innan han skall köra kvällsturen till staden. På avstånd hörs musiken från ungdomslokalen i partihuset. När Angelika hör den säger hon att det idag är precis två år och fyra månader sedan den där kvällen på Stadtgarten då Horst bjöd upp henne under ungdomsdansen.

— Håller du så noga reda på det.

— Jag tänkte på det i morse och sen började jag räkna. Det var alldeles efter påsken och min invigning. Tyckte att jag var så vuxen då att jag vågade gå ensam på dansen utan Kaethe. Och sen när du dansade med mig. Det var nästan ofattbart tyckte jag. Du som gick i sista klassen och hade vunnit Beimlertävlingen.

— Du var rätt duktig på att skjuta du också minns jag.

— Jag fick ett pris i alla fall. Fast nu har jag inte hållit i en pistol på över