Den ansiktslöse mördaren

By KG Johansson

När Sofia vandrar runt i den norrländska hembyn viskar folk och pekar på henne med dömande fingrar. Hon är präst och efter en utomäktenskaplig relation med en gift man är hon hett villebråd för skvallret i byn. För trettio år sedan, när Sofia var åtta år, mördades en nyinflyttad knarkare i byn och det har satt djupa ärr i byborna. Nu, decennier senare, sker ett nytt mord. Sofia dras in i utredningen och det alla verkar undra är: kan det finnas ett samband med det tidigare mordet? Och vem är den ansiktslösa mördaren? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 10, 2021
• ISBN: 9788726741377

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

författaren.

1

Äntligen stod prästen i predikstolen, sa Sofia.

Hon log ut över församlingen och hade inga problem med att hålla leendet på rätt nivå: lagom självironiskt och tappert men absolut inte överlägset eller nonchalant. De flesta skulle aldrig märka citatet ur Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöfs berättelse om en annan syndig präst, men det gjorde ingenting. Det viktiga var att leendet satt där det skulle.

Hon hade ju ändå tränat på det här i tre månader, ända sedan hon vaknade på sjukhuset. Och under den tiden hade hon föreställt sig kyrkan och församlingen på alla tänkbara sätt – hon hade tänkt sig tomma bänkar med några gamlingar utspridda här och där; eller en helt tom kyrka, bara med henne själv och en kantor som villrådigt undrade om han ens skulle börja spela. Eller en nästan fullsatt kyrka. Som verkligheten hade blivit.

Det är roligt att se er, sa hon. Och det är roligt att det är så många här. Hon lät sig bli allvarlig för ett ögonblick men log genast igen. Även om jag förstår att de flesta är här mer av – ska vi säga nyfikenhet? – än för att känna Guds nåd. Så jag ska börja med att stilla er nyfikenhet.

Hon harklade sig och hörde ljudet sväva ut under valven i korskyrkan från 1750-talet. Nu är det dags, tänkte hon. Här kommer det och värre än så här blir det inte.

"Jag mår bra nu. Jag har varit friskskriven i några veckor, men jag valde att ta lite ledigt för att känna efter ordentligt och bli i riktigt bra form.

Det skulle förvåna mig om det finns någon här som inte vet vad som hände. Eller kanske snarare, någon som inte har hört några viskade rykten om saken. Det här är min egen version."

Sofia såg allvarligt ut över bänkarna.

Jag var ensam och blev frestad. Jag inledde ett förhållande med en gift man. Han berättade att han också kände sig ensam. Vi gjorde ett misstag. När hans fru fick veta bröt han tvärt med mig. Och då kollapsade jag och gjorde ett självmordsförsök.

Kyrkan var dödstyst. Det kändes som om alla i rummet höll andan. Hon misstänkte att någon ville att hon skulle säga för mycket, göra något övertramp. Men Sofia hade pratat både med biskopen och med en jurist och visste vilka ramar hon måste hålla sig inom.

Och nu har han och hans familj flyttat från stan. Jag vet inte alls vad som händer med dom. Jag beklagar vad som hände. Jag vet mycket väl hur saken ser ut utifrån, och som ni också har sett i tidningarna har jag haft flera allvarliga samtal med biskopen om det jag gjorde. Jag begär ingen förlåtelse och jag anser själv att jag gjorde fel. Men jag vill också be er att förstå att såna saker kan hända. Jag har lärt mig en del under den här sommaren och jag tror att om något så har jag blivit en bättre präst.

Hon log igen, en aning skyggt.

Jag tänker inte tala om grandet och bjälken eller Guds oändliga nåd. Däremot kommer jag att snudda vid saken i dagens text. För som alla säkert vet – ett snabbt leende igen – "är det sextonde söndagen efter trefaldighet i dag och temat är ’döden och livet’. Hur Jesus uppväckte Lasarus.

Jag hade ett hjärtstillestånd, sa Sofia. Om det var Gud som återuppväckte mig gjorde han det via sjukvårdarna som kom när jag lyckades ringa 112. Så jag tänker inte jämföra mig med Lasarus, men lite har jag i alla fall att säga om död och liv …"

Hon talade vidare. Det var tolv år sedan hennes första predikan och hon hade stor erfarenhet. Men den här dagen var hon till och med förberett sig mer noggrant än den allra första gången. Hon drog någon enstaka parallell till sig själv, men inte mer än så. Det behövdes inte: när hon talade om att finna mening med sitt liv och om att acceptera döden visste hon att alla skulle tänka på det hon hade varit med om.

Fredrik, tänkte hon. Mitt i predikan den här septemberdagen, stående i predikstolen inför allas blickar, kunde hon känna hans händer på sig igen. Hon visste att känslan skulle komma tillbaka när det blev natt. Men Fredrik var borta nu, han hade tagit sina miljoner med sig och flyttat till Florida, och hon skulle aldrig träffa honom igen.

Hennes mun talade vidare medan hon tvingade undan Fredrik och tänkte på församlingen i stället. Byn var inte stor och hon kunde namnge åtminstone hälften av de som såg upp mot henne. I dag var genomsnittsåldern betydligt yngre än vanligt. Hon såg Georg Berglund och kände en kort kyla i magen: alla visste att Georgs fru gick in i dörrar lite väl ofta, och den här dagen var hon inte ens med till kyrkan. Inget bra tecken. Ett par bänkar längre bort lyssnade Tomas Fridholm uppmärksamt på varje ord. Tomas hade fortfarande inte accepterat att alla visste om att han var gay. En dag, tänkte Sofia, skulle det kanske bli hon själv som måste förklara saken för honom.

På andra sidan gången såg hon Sture och Annika Lindgren. Sture måste vara över sextio nu och hans manhaftiga fru var ett par år yngre. De hade inte riktigt nått åldern när man valde kyrkan för att för säkerhets skull, om det nu fanns en gud, få hans eller hennes förlåtelse. Hens, kanske, tänkte Sofia. Men hon lyckades inte skjuta undan sina tankar: hon visste att Sture och Annika var här för att se hur hon klarade sig.

Hur Axels dotter skötte sig efter sin skandal.

Sofia Kamlin, trettiosju år gammal och erfaren präst i svenska kyrkan, samlade ihop sina tankar och bestämde sig för att göra en fullständigt bländande avslutning på sin predikan. Men det ville sig inte riktigt. Något annat dök genast upp.

Brevet.

Hon hade sett det i går morse när hon skulle hämta in tidningen. Det delades inte ut någon post på lördagar och först tänkte hon att någon granne hade varit förbi med ett fellevererat kuvert.

Sedan såg hon att brevet inte var frankerat.

Fredrik! – tänkte hon.

Hon rätade på sig där hon stod vid brevlådan med Dagens Nyheter, lokaltidningen och ett litet vitt kuvert i handen. Rörelsen var snabb och ofrivillig.

Inte Fredrik, kontrade hon genast. Han är inte här. Han bor i Miami nu. Fredrik har inte flugit hit och smugit förbi under natten för att lägga ett ofrankerat brev i min låda. Han har inte gjort det och han kommer aldrig att göra det.

Glöm honom.

Hon gick in i prästgården igen. Hon lade tidningarna på köksbordet och sprättade upp kuvertet med fingret.

Papperet var vitt, vanligt kopieringspapper. Ett enda ark. Två rader datorskriven text, något anonymt typsnitt i stil med Times. Inga felstavningar.

Ingen kan fly från sitt förflutna.

Rättvisans dag ska komma.

Gud, tänkte hon. Ordet var ingen bön. Åtminstone trodde hon inte det.

Herregud. Här är någon som inte kan förlåta mig.

Hon kände sig yr och tog stöd mot bordet. Hon såg på pappersarket igen och för ett ögonblick tycktes bokstäverna dansa runt kring varandra. Sofia blundade hårt och räknade till tio innan hon öppnade ögonen igen.

Orden fanns kvar.

Sofia kände en klump av gråt bildas i halsen. Hon kastade ifrån sig pappersarket och andades djupt. Svalde och blinkade.

Kuvertet. Hon tog upp det i ett slags reflexrörelse, bara för att skingra tankarna. Det var också skrivet med dator – någon, tänkte hon, som om hon hade varit hjälten i en TV-deckare, någon som vet hur man skickar kuvert genom sin skrivare. Aha! Vilket genombrott! En genialisk begränsning av antalet misstänkta!

Hon sjönk kraftlöst ned på en stol. Två meter bort låg det vita papperet och stirrade anklagande på henne.

Du har syndat, viskade papperet. Du är en dålig människa …

I helsike heller! Sofia reste sig upp igen. Hon tog papperet och var på vippen att riva det i tusen bitar. Men själva ilskan hejdade henne.

Jag ska visa dem, tänkte hon. Låt dem komma med sina fega anonyma brev. Jag kan bära huvudet högt. Krister Stendahl sa att Gud är överallt där det finns kärlek. Jag vet inte om Fredrik älskade mig men jag vet att jag älskade honom. Älskade honom och behövde honom. Det var ett misstag och jag har betalat för det.

Jag tänker inte sätta mig själv i någon mental stupstock. Gör jag det så har de lyckats. Och de eller den som har smugit sig till min brevlåda för att jag ska läsa det här ska inte få lyckas.

Hon vek ihop pappersarket och stoppade det i kuvertet igen. Efter några sekunders tvekan lade hon kuvertet i skrivbordslådan i arbetsrummet. Hon visste inte riktigt varför.

Kanske jag ska nämna det i mina memoarer, hade hon tänkt. Och sedan hade hon gått igenom sin predikan om döden och livet ett varv till.

De skulle inte få lyckas.

Hon stod utanför kyrkan, med en kappa över mässhaken i höstkylan, och nickade vänligt åt de kyrkobesökare som vågade möta hennes blick. Sture och Annika hade hunnit smita iväg och många andra såg ned i marken – men det var också många som nickade och log mot henne. Hon sa ett par ord till de som verkade vilja höra hennes röst igen och när folkströmmen började avta var hon på riktigt gott humör.

Hon hade klarat det. Värre än den här predikan kunde det inte bli. Den som hade skrivit det anonyma brevet hade misslyckats med att förgifta hennes själ.

Den hon pratade sist och mest med blev Tomas Fridholm. Han hade en överraskning.

Jag ska flytta, sa han.

Vart då? frågade Sofia.

Uppsala.

Han verkade lugn men glad. Sofia såg hur han ansträngde sig för att leendet inte skulle växa till ett brett flin.

Ska du plugga? sa hon. Tomas var ett par år under trettio. Han hade slutat studera efter nian, antagligen därför att han var mobbad – Sofia hade hört antydningar men hon hade aldrig frågat honom själv.

Jag ska flytta ihop, sa han. Leendet växte. Med en kille. Han kunde till slut inte styra sin min och grinade med hela ansiktet.

Å. Grattis!

Jag vet att du har vetat. Och alla andra.

Säkert? sa Sofia. Hon undrade vart han var på väg. Men du har aldrig sagt något?

Sverker och dom där, sa han. Johan Lindgren. Dom som mobbade mig i skolan. Dom var lugnast när jag höll mig i bakgrunden. Så jag fortsatte så.

Men inte nu längre?

Inte nu längre. Det stora leendet lyste som en sol. Ursäkta. Sofia hade inte hört hans telefon men nu tog han upp den ur fickan. Vibrationssignal under högmässan, tänkte hon. Undrar hur många som messade med kompisar. Prästen försöker låtsas som ingenting. Nej, tänkte hon, undvik sådana fantasier. De skrev säkert Sofia klarar sig rätt bra.

Tomas leende hade försvunnit.

Är det säkert? sa han. Nej nej, det är klart att jag – … Nyss alltså? … Herregud. Han kastade en osäker blick på Sofia medan han lyssnade. Hon ryckte på axlarna och försökte le uppmuntrande.

Tomas såg lamslagen ut när han avslutade samtalet.

Vad är det? sa Sofia.

Martin Nyman, sa Tomas. Min morbror. Du vet vem det är?

Ja visst. Vad är det?

Han är död.

Martin? sa Sofia. Hon mindes den långe mörke mannen, för det mesta glad och skämtsam, men med ett farligt humör bubblande under ytan. Vad har hänt?

Tomas berättade.

Martin Nyman och hans fru Britta hade arbetat som vaktmästare och alltiallon på Storgården när Sofia var liten. Efter att allt rasade ihop hade paret startat ett jordbruk, ett av de sista stora mjölkproducerande företagen som lantbruksnämnden i Norrbotten hade satsat på. Martin och Britta hade fått tre barn och trots allt som hade hänt hade de alltid hälsat vänligt på Sofia, till och med bytt några ord med henne på affären.

Martin hade dött på ett ovanligt och ohyggligt sätt.

De hade svämgödsel, sa Tomas. Jag var där mycket när jag var liten så jag vet hur det där fungerar. Vet du det?

Inte riktigt.

Okej. Det kallas lösdrift. Korna går omkring fritt i ladugården. Men kor kan inte bli rumsrena så dom går på toa var som helst, om du förstår? Hon nickade. Därför har man det som kallas ett spaltgolv. Golvet består av ett slags betongplankor med spalter mellan. Kiss och bajs hamnar under golvet, i en sluttande bassäng, och i ena hörnet finns det en pump.

Hon började komma ihåg. Det är det där som stinker om våren, sa hon.

Ja. Tomas gjorde en grimas. Man pumpar ut det i en svämbrunn några meter från ladugården och på våren pumpar man in det i en tankvagn och sprider det på åkrarna.

Men hur gick det till? Med Martin?

Han drunknade …

Tomas tystnade och såg på henne. Sofia rynkade pannan.

I … drunknade han i det där?

Ja …

Det var hennes tur att säga Herregud.

Tomas harklade sig. Jag var med och jobbade med det där när jag var liten. Nån hade slarvat när dom byggde ladugården, så det fanns kvar en massa små träbitar på golvet av bassängen, och dom där fastnade i pumpen hela tiden. Så man fick hissa upp pumpen då och då och ta loss nån träbit. Och svämmen – man säger så, sväm – ger ifrån sig en massa gaser. Min kusin och jag fick hålla på med det där, det var ett jobb som vilken idiot som helst kunde klara – han såg ursäktande på henne igen – och vi blev alldeles höga av gaserna. När vi tog paus och gick in till Britta fnissade vi som galna. Och jag minns en gång när det dog två lantbrukare på Gotland, bara av gaserna …

Sofia förstod. Så han blev påverkad av gaserna och föll i?

Ja. Det trodde Britta.

Var det Britta som ringde?

Tomas skakade på huvudet. Nej. Det var mamma. Britta hade ringt henne.

När hände det?

Nu på morgonen. Bönder sköter ju djuren på söndagar också.

Jag måste ringa Britta.

Sofia kunde se det framför sig: Martin, ensam vid den obeskrivligt smutsiga pumpen. Pumpen som gick ned i ett lägre tonläge när något fastnade i intaget. Martins händer på den lika obeskrivligt smutsiga kedjan. Hans ögon, dimmiga av svämgaserna, som inte riktigt kunde fokusera … och plötsligt ett felsteg, eller en osäker balans.

Och sedan fallet rakt ned i blandningen av piss och skit.

Någon kyrkofader hade pratat om arvsynd och sagt att människor föds inter faeces et urinam, bland piss och skit. Martin Nyman hade dessutom slutat sitt liv på det sättet.

Vilken död.

Kan han ha förlorat medvetandet? sa Sofia. Innan han föll i?

Tomas ryckte på axlarna.

Sofia flydde trettio år bakåt.

2

Hon var sju år gammal och satt i soffan och läste. Hon var född i oktober och hade nyss börjat tvåan på Älvskolan. Men hon hade läst barnböcker, och annat också, sedan hon var sex eller till och med fem år gammal. Läsningen var inget mysterium för henne. Boken hon läste i kväll hette Det blåser på månen. Sofia hade fått den av pappa och tyckte mycket om den.

Hon gillade stämningen i huset också. Det skulle bli fest i kväll.

Mamma och pappa höll på med förberedelserna. Sofia hade också fått hjälpa till. Hon visste hur tallrikar och glas och bestick skulle placeras och hade dukat nästan själv. Nu var det bara en liten stund kvar tills gästerna skulle komma, mamma ordnade med välkomstdrinkarna, pappa ställde ut askkoppar – ingen av dem rökte, men några av gästerna gjorde det och det var självklart att de fick röka när och var de ville – och Sofia själv fick läsa en stund i sin bok.

Det fanns flera skurkar i boken. Den värsta hette greve Hulahu Blod och än så länge hade man inte ens fått se honom.

Nu får du snart lägga undan boken, Sofia, sa mamma.

Mamma kallade henne alltid Sofia. Pappa sa Soffan ibland. Det var det enda smeknamn hon hade. Hon skulle ha önskat sig något roligare men det var svårt att göra fina smeknamn av Sofia.

Hon gick upp till sitt rum med boken och lade den vid sängen. Hennes föräldrars röster mumlade nedifrån och hon gick genast tillbaka igen.

Vi lär nog få höra mer om det i kväll, sa pappa. Han hette Axel, Axel Kamlin, och hade tappat en hel del hår redan fastän han inte hade fyllt fyrtio än. Mamma tyckte att det var hemskt roligt att Axel hade börjat tappa håret fastän han var så ung. Sofia förstod inte – hur kunde fyrtio år vara ungt? Det var mer än fem gånger så gammal som hon var.

Det var mest på skulten som Axel hade tappat håret och han försökte fortfarande dölja det, i alla fall lite grann, genom att kamma över håret från sidorna. Det här året, 1982, hade Sofia aldrig hört öknamnet Kam-Axel. När hon fick höra det kunde hon förstå det men tyckte inte att det var särskilt roligt.

Mamma hette Åsa. Hon var söt med sin halvlånga bruna hår men hon hade varit smalare förr. Sofia mindes själv inte den saken men hon hörde ofta mamma klaga på att hon inte kom i sina kläder, eller att hon såg för hemsk ut, eller att hon måste gå ned i vikt. Pappa protesterade alltid – han sa att Åsa blev mer sexig när hon hade lite kurvor. Sofia trodde att hon visste sexig betydde men var inte riktigt säker. Åsa brukade alltid svara på hennes frågor men den här gången skrattade hon bara. Matilda Larsson hävdade genast att hon visste men att hon inte kunde berätta förrän Sofia hade fyllt åtta. Det var konstigt, eftersom Matilda själv hade fyllt åtta för bara en vecka sedan.

Höra mer om vad då? frågade Sofia.

Pappa vände sig mot henne. Vad då? Jaså, sa han. Nej, det var ingenting. Bara en tokskalle.

Vem då?

Pappa kastade en blick på mamma. Åsa log och gjorde en huvudrörelse som Sofia visste betydde bestäm själv.

Pappa sa: En tokskalle som tror att Jesus kommer tillbaka när som helst och att allt man gör kan reta upp honom.

Jaså, sa Sofia, pratar ni om Sam?

Hennes föräldrar såg på varandra igen.

Vad då, sa pappa efter ett ögonblick, vad vet du om honom?

Allt, förklarade Sofia tvärsäkert. Han har fått en knäpp i huvudet. Det säger Matilda.

Oj. Sådant där ska du inte prata så högt om. Tänk om Sam får höra det och blir ledsen?

Men Matilda säger –, började Sofia, men just då ringde det på dörren.

Nu kommer elefanterna. Pappa blinkade mot Sofia. Hon blinkade tillbaka och sa: Är dom tjocka?

Mamma gick för att öppna.

Sch. Prata inte om det.

Blir dom ledsna då?

På den tiden hade Sofia tyckt om sin pappa.

Ett par timmar senare pratade matgästerna i munnen på varandra. Välkomstdrinkar och aperitifer och vin till förrätten och vin till huvudrätten hade gjort alla mer högljudda. Efter desserten hade Sofia artigt frågat om hon fick gå från bordet, tackat alla för trevligt sällskap, fått ett skratt som belöning, och