Höst i skärselden

By Joakim Westlund

"En häxa hade hon väl alltid blivit betraktad som, så ful och knepig som hon var, men nu klistrades stämpeln tätt mot hennes kropp, omöjlig att tvätta bort."

Elisabeth Säl drömmer mardrömmar varje natt om att brännas ihjäl. Händelserna i Rytterby hemsöker henne. Först mordet på generaldirektören i våras, sedan hennes egen fars död i den brinnande båten och Kristinas vän Ragna som blivit ihjälslagen utanför sin dörr. Och nu detta...

När Elisabeth och Karl-Tommy är ute och fiskar hittar de Danne Lööf drunkad i ett fiskenät. Vid hans fot hänger ett barn. Vad ligger bakom? Och vilken roll har Kristina i detta?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 30, 2020
• ISBN: 9788726539448

Book preview

Westlund

Daniels bok

Kapitel 1

Åter stod hon fjättrad där uppe, utpekad som en häxa i bymentalitetens inkvisition.

En häxa hade hon väl alltid blivit betraktad som, så ful och knepig som hon var, men nu klistrades stämpeln tätt mot hennes kropp, omöjlig att tvätta bort.

Ingen hade sagt något öppet och utan omskrivningar, men hon förstod nog vad de tyckte. Översteprästerna bekände sig kanske inte till Bibelns Gud och de var knappast så bevandrade i vad som stod skrivet i Böckernas Bok, men ett bud hade överlevt, åtminstone här ute i fiskeläget. Du skall hedra din fader och din moder.

Lågorna slickade redan hennes fötter. Nere i eldhavet slukades hennes far i stora tuggor av en glupsk jätte. Varför ville han att det skulle ske? Varför anlade han denna dödsfälla för sig själv? Hur stor del i skulden hade hon själv?

I vattenmassorna en bit längre bort kämpade hon som han sagt sig älska. Hon ville inte dö. Hade allt slutat annorlunda om hans dotter accepterat den nya kvinnan? Om hon inte, vuxna människan som i sitt arbete var satt att förbereda tonåringar för livet, hade hemfallit till att bete sig som en barnunge, till att förtala sina egna föräldrar.

Hon somnade sällan tidigare än framåt klockan tre numera. Rädslan för den ständigt återkommande drömmen höll henne vaken. Till slut kunde hon inte hålla emot och så stod hon där igen. Som vanligt var hon övertygad om att hon den här gången inte skulle hinna vakna innan hon blev ihjälbränd på riktigt, som pappa hade blivit.

Men så hände något som aldrig tidigare inträffat. Det tätaste snöväder hon upplevt slog mot hennes kinder och frös hela kroppen till is.

När hon vaknade var kudden blöt. Karl-Tommy stod lutad över henne och skrattade hejdlöst.

Med högerhanden kände hon efter på kinden och fångade snön som ännu inte smält.

– Pallra dig upp nu jävla sjusovare, skrek han när skrattattacken börjat avklinga.

– Visa att du är en riktig fiskarjänta nu! En annan har redan hunnit ut med Chita. Visst var jag snäll som tog med mig första snön in till frun. Nu är det vinter och skidan den slinter…. Nu blir det ljust, slut på den förbannade tråkiga hösten.

Hon orkade inte höra mer. Den här karlslusken var inget annat än ett stort barn. Ändå hade hon gått ifrån sin man för att flytta in i det här råtthålet. Även då hade hon väl brutit mot ett av tio Guds bud, det om äktenskapet.

Varför tänkte hon så mycket på Gud nu? Var det för att alla psykologiböcker hon läst inte visat sig ge de svar hon sökte? Men det skulle aldrig kristendomen heller kunna göra, i alla fall inte den lära gamle Frans som söndagsskollärare här ute i fiskeläget bankat in i henne och flera decenniers barn som växt upp här.

Frans barnbarn Kristina var någon slags ungdomspastor och fann tydligen ett lysande tillfälle att vinna själar just när sorgen gjort människor skyddslösa. Kristina hade verkligen försökt uppträda på ett hänsynsfullt sätt. Ändå lyckades hon inte dölja sina avsikter när hon redan under begravningskaffet började med sina utläggningar.

Kristina kunde vara så outhärdligt irriterande när hon hade svar på allt och alltid skulle ha sista ordet. Det blev naturligtvis värre för den som suttit barnvakt åt Kristina, torkat henne i ändan. Hon hade inte hunnit bli gammal innan hon började undervisa de som hade levt flera årtionden längre.

Det mest upprörande var Kristinas totala brist på ödmjukhet, trots att hon själv kanske trodde sig besitta en stor portion av det. Hur kunde Kristina i alla lägen framhärda i att kristendomen hade ensamrätt på någon religiös sanning?

För henne själv var det omöjligt att upphöja en religion över någon annan. Ingen kunde ju veta något säkert om en osynlig andevärld, om det nu över huvudtaget fanns någon sådan. Människor runt hela världen hade funderat kring de stora livsfrågorna och då borde man lyssna på vad alla kommit fram till.

Kristina brukade med illa dolt förakt avfärda sådant tal med en tung stämpel som ropade ut beteckningen New Age. Kristina hade varit en av talarna när kyrkorna i kommunen gemensamt anordnade en samtalskväll på stadsbiblioteket för att få gå till generalangrepp på en av de mest populära romaner som någonsin kommit ut, Da Vinci-koden. Hon hade gått dit, eftersom hon själv hade tyckt så mycket om Dan Browns bok. Ju längre hon lyssnade, desto mer förbluffad blev hon över att dessa gamla gravallvarliga män tillskrev underhållningslitteratur en sådan dignitet. Det verkade som om världshistoriens framtida utveckling hängde på att Rytterbys prästerskap kunde bevis att den amerikanske bestsellerförfattarens bild av Jesus inte stämde.

Aggressivast av dem alla var den där pastorn från samma församling som Kristina. Han var som i extas när han förklarade att tankegångarna i romanen var så typiska för New Age, denna önskan att från religionen kapa bort allt som ställde krav på människan, som begärde offer.

Karln måste vara masochist, hade hon tänkt. Kristina hade trots allt varit mer sansad. Hon poängterade att hon själv läst boken och tyckte att den var riktigt spännande. Däremot såg hon, som läst teologi, hur fritt författaren förhållit sig till fakta. Boken kryllade av rena faktafel, sammanblandningar och förvanskningar. Sedan byggde naturligtvis mycket också på myter, som den där om att Jesus skulle ha fått barn med Maria från Magdala.

Minnena från den där kvällen hade flutit upp några veckor senare. Det var som om den negativa filmen framkallades till skarpa färgfotografier. Kvällen på biblioteket måste ha varit sista gången hon såg Ragna Åker i livet, hon den pensionerade bibliotekarien från gymnasiet som så brutalt nu i höst blivit ihjälslagen utanför sin lägenhetsdörr.

Vad hade hänt med deras stad? Först mordet på generaldirektören i våras, uppgörelsen i en halvsekellång historia, den som också ledde till hennes egen fars död i den brinnande båten.

Trots att hon inte kände Ragna Åker, bara visste vem hon var, trängde sig hennes död också på när hon förstod att den gamla damen tydligen varit Kristinas närmaste vän. Det var Kristina som hittade henne där i trapphuset.

Ragna Åker hade inte fått plats på podiet under korståget mot Da Vinci-koden. Under den avslutande frågestunden hade hon rest sig upp och stulit tid för ett anförande. Hon tyckte det var intressant att fråga sig varför romanen blivit en sådan världssuccé. Ragna såg den i första hand som ett orättvist och osakligt angrepp på den katolska kyrkan. Kunde förtjusningen och fascinationen bero på ett vitt spritt pyrande hat mot den stora och mäktiga världskyrkan?

I sådana fall tyckte Ragna att det var tragiskt, eftersom det rymdes så mycket annat än konservatism, maktfullkomlighet och hyckleri inom katolicismen, till exempel befrielseteologin som kämpade för de fattiga och förtryckta i Latinamerika.

Kanske var det konspirationerna i sig som lockade läsare, tänkte hon när hon blickade tillbaka på Ragnas ord. Hon kunde märka hur hon själv letade sådana överallt, misstrodde allt och alla. När hon läste i tidningen om den där brottaren som tog livet av sig, hade det gjort henne livrädd. Da Vinci-koden hade ju givit oövervinnelig kraft åt hans förföljelsemani. Hon hade hela livet varit övertygad om att hon en dag skulle försvinna in i psykisk sjukdom, men än så länge hade det ju inte hänt.

Varför upptog Kristina så mycket av hennes tankar? Kunde det vara svartsjuka? Karl-Tommy påstod att han tagit den frireligiösa jäntans oskuld, att hon tiggt och bett om det.

Förmodligen var det ren lögn. Karl-Tommy Persson var en skrävlare, inte mycket mer än en stor käft. Ändå kunde hon inte släppa det. När han tog henne, såg hon hela tiden den präktiga Kristinas anklagande blick skåda ner på dem.

Kapitel 2

Hon hoppade upp ur sängen invirad i täcket och kände hur de bara fotdynorna förlamades mot det isande kalla golvet.

Så flydde hon till köksfönstret, bara för att låta termometern på utsidan av glasrutan bekräfta att frosten tagit sitt grepp om natten. Den gamla väggklockan i hörnet innanför fönstret hade bara hunnit några minuter efter sexslaget. Med alla krafter i kroppen som insats hade hon kämpat sig genom terminen fram till höstlovet och så tillät hon nu att han gång på gång väckte henne efter bara några timmars nattsömn.

Han hade tänt lyktan utanför dörren. I skenet från den kunde hon se hur något vitt reflekterade ljuset, men han måste ha skrapat tålmodigt innan han fick ihop den mängd som fick tjäna som gomorronpuss på hennes kind.

Sikleken? I Karl-Tommys ögon lyste det som på ett barn inför julafton. När hon tänkte efter, visste hon väl att fritidsfiskande sommargäster i oktober–november brukade återvända till skärgårdsstugan för att fira havets motsvarighet till älgjakten under en vecka eller långhelg, men det var vanligare förr. Då var tillgången på sik tydligen betydligt bättre. Nuförtiden lockade företeelsen nog mest de törstiga, de som sökte en förevändning för att i goda vänners, uteslutande manliga, lag festa loss.

Karl-Tommy fiskade flitigt året om, utan att inneha den yrkesfiskarelicens som han egentligen var tvungen att ha när verksamheten var av den här omfattningen.

Ändå var det tydligen för honom något alldeles speciellt med sikleken. Det vilade ett romantiskt skimmer över traditionen.

Han var uppvuxen på bruket, långt ifrån fiskeläget och omedveten om den anknytning som senare i livet skulle få honom att hamna där.

Hon var fiskardotter och hade mer eller mindre vuxit upp på sin pappas arbetsplats. Ändå, eller kanske just därför, hade det tidigare varit totalt främmande för henne att ge sig ut med en liten öppen plastbåt i höstens mörker, kyla och blåst för att dra upp nät. Med hennes tidigare man sjuksköterskan hade det ju aldrig heller varit aktuellt.

Hon tänkte inte i duschen spola bort den lilla värme hon lyckats behålla i kroppen. Hon återvände till fåtöljen där hon kvällen innan kastade av sig sina kläder. Först när hon dragit på sig den gamla ylletröjan efter gubben Harald började hon återerövra kontrollen över både tankarna och fysiken.

Hon hörde hur mikrovågsugnen plingade till. Uppvärmt kaffe smakade rävgift och vid de flesta tillfällen sade hon bestämt nej till drycken hennes nya sambo sörplade i sig så fort bryggaren inte stod påslagen. När han nu räckte fram den rykande koppen greppade hon reflexmässigt efter hettan som förhoppningsvis skulle kunna smälta ner isberget inom henne till hanterlig storlek.

Naturligtvis skrockade han gott när han äntligen lyckats bryta ner ännu en av hennes principer. Hon blängde ilsket på honom och då skrattade han ännu mer, men så plötsligt flög handen upp och smekte hastigt hennes kind. Då måste hon ge honom ett hastigt leende. I sådana små gester visade han mer ömhet än vad han sjuksköterskan någonsin kunnat ge henne. Det var sådant som förklarade vad hon kände för honom. Hon hade ännu inte ens uttalat det inför sig själv, men hon fann det inte helt omöjligt att hon för första gången i livet skulle kunna ta ordet älska i sin mun.

Han vände sin mugg upp och ner för att åskådliggöra att kaffet var urdrucket. Hon hade hälften kvar, men det verkade inte bekymra honom. Han kom åt att klappa henne i baken.

– Nu brinner det i knutarna. Eller i båten kanske. Nu måste vi skynda oss innan zombierna drar i väg med både redskap och fångst.

Hon smällde ner muggen mot diskbänken så att det nu ljumma kaffet skvalpade över.

– Fy fan va smaklös du är! Hur kan jag vara så idiotisk att jag stannar här?

Han hade varit helt okänslig när han dagen innan styrde båten mot Lillstrandskär. Hennes protester berörde honom inte det minsta. Han måste ovillkorligen lägga sina nät just där hennes pappa mötte döden bara ett par månader tidigare. Efter två nätter med så gott som tomma nät tänkte han inte längre avstå det bästa sikstället.

– Var inte så jävla sjåpig, slängde han till och med ur sig. Det är väl ingen jävla Bermudastriangel.

Jo, för henne var det precis som att befinna sig i det mystiskt skrämmande karibiska havsområdet. Han fick sköta läggningen helt på egen hand. Hon satt i fören med armarna tvärilsket sammanflätade. Minnesbilderna från Lyskvällen överföll henne med mer tyngd än någonsin och det kändes som att de skulle dra med henne ner i djupet.

Kapitel 3

På väg ner till båtplatsen stannade hon tvärt och stod där sedan som fastfrusen. Först efter några steg upptäckte han att hon inte länge följde efter honom. Han återvände och grep henne som en ouppfostrad skolpojke i nackskinnet.

– För din egen skull, väste han. Har du varit med om en bilolycka är det ju väldigt viktigt att du så snabbt som möjligt sätter dig bakom ratten.

Jämförelsen var skrattretande banal, men hon orkade inte kämpa emot när han drog med sig henne.

Åter satte hon sig på plats i fören, stålsatte sig samtidigt som hon försökte gömma ansiktet inne i jackan och stänga ute i världen. Hon bara hörde hur han fick igång utombordaren och kände i baken hur de till en början började glida sakta över de ojämna vattenmassorna. Snart ökade han hastigheten och reflexmässigt sträckte hon ut ena armen för att kunna greppa relingen. Samtidigt måste hon räta på ryggen för att hålla balansen. Hon försökte blunda, men det var ändå mer ansträngande än att hålla ögonen öppna och drömmens föreställningar smälte samman med verkligheten. Just här hade pappas övertända båt glidit de sista meterna in i döden.

När plastbollen skymtade i mörkret med sin brandgula färg, blev hon genast övertygad om att det var just här som pappa dragit sitt sista andetag. Bollen var en flytande gravsten. Detta var en havsgrav.

Med båtshaken fiskade han snabbt upp linan som förband bollen med nätet och började dra in.

– Nu du Bettan ska du få se på grejer! Sån här storfångst har du aldrig varit med om.

Kapitel 4

Hon var först med att se det. Hennes sinnesnärvaro fick henne att förklara det som ännu ett av de spratt hennes psyke spelade henne. Ögonblicket senare var det ju dessutom borta.

En dyning hade långsamt vandrat över, men snart syntes det igen och då kunde hon inte längre hejda sitt vrål.

Han stirrade först intensivt på henne, som om hon blivit galen. Som genom en ingivelse verkade det ändå som att han insåg att det fanns reella orsaker till reaktionen. Med sin blick följde han riktningen på hennes och tvärbromsade snart vid samma ändhållplats.

Ansiktets nyans var blekare än vad en levande människa kan uppvisa, men levande hade mannen varit. Död var han.

– Det var. Det var, stammade Karl-Tommy. Vetefan om du inte hade rätt. Det måste spöka här.

Enligt pappas kvinna, hon som överlevde, var det också en redan död människa som spökat och drivit pappa till att tända eld på sin båt, sig själv, sin släkting och sin kvinna, om hon inte hoppat.

Trots likblekheten var hon så gott som säker.

– Jag vet vem det är, viskade hon fram.

– Det gör jag också, instämde han.

Ändå måste hon uttala det, som om hon måste få bekräftat att de kommit till samma slutsats.

– Danne Lööf, sa hon. Vad gör han här?

– Inte särskilt mycket, konstaterade han. Är det dom där jävla negrerna som dränkt honom?

– Vilka negrer? Varför skulle dom ha gjort det?

– Har du inte läst om allt det där? Hur dom våldtog hans flickvän och slog ihjäl den där kärringen så att Danne blev misstänkt. Dom tål väl inte hans politik. Men det var såna som jag som såg till att vi fick in en kille som vågade säga sanningen i den här kommunen. Så ligger han här innan han ens hunnit delta i ett fullmäktigemöte.

– Jag har inte sett honom här sedan mormor och morfar hans sålde sin stuga, mumlade hon.

– Du gamla du fria, du fjällhöga nord, började han gasta och då väcktes hon ur sin förlamning.

– Vi måste göra något, fastslog hon.

– Hugg i så drar vi upp honom i båten, kommenderade han.

– Nä. Usch!

Hon hade inte planerat att ta mobiltelefonen med sig, men när hon kände efter i jackfickan låg den där. Med klumpiga istappar till fingrar lyckades hon knappa in två ettor och en tvåa.

Larmcentralen verkade uppfatta henne som förvirrad, men till slut lyckades hon någorlunda förmedla vad som hänt och var de befann sig.

Karl-Tommy kämpade för att hålla den döda kroppen vid vattenytan. När hon knäppt bort samtalet hojtade han åt henne.

– Fy fan. Du måste komma och hjälpa mig. Jag ser något mer därnere!

– Sjöräddningen skulle komma. Dom ligger i Wilmertsstrand den här veckan.

Den ideella organisationen hade skrapat ihop en av sina besättningar i fiskelägets närhet. De hade jouren var femte vecka.

Han verkade inte höra henne.

– Jag tror fan att jag blivit tokig. En ungjävel stirrar på mig där nerifrån djupet.

Kapitel 5

Hon ville bara tillbaka till stugan och gömma sig under täcket. Det fick hon tillåtelse till i högst en halvtimme.

Den första kvarten hörde hon honom oavbrutet vandra omkring i köket. Cigarettröken stank. Det var omöjligt att få honom att sluta med dem inomhus. Kanske var det sådant hon gillade hos honom, att han fullständigt sket i hennes gnäll. Han, sjuksköterskan, stod hela tiden på tå för att uppfylla minsta önskemål från hennes sida. Inte var det något som gjorde henne lycklig.

Hon hörde Karl-Tommy kalla på hunden. Sedan slog dörren igen efter de båda vännerna. För det verkade mannen och djuret vara, trots att han hela tiden tilltalade schäfern med rytande och svordomar.

Hon tyckte inte att många minuter passerat förrän dörren öppnades igen och den isande höstvinden välde in. Han struntade tydligen i att stänga om sig.

Ögonblicket senare stod han framför sängen. Med ett kraftigt ryck drog han av henne täcket.

– Jag står för fan inte ut, muttrade han. Vi åker till Norrmården och drar en pizza. Räkna med att köra hem. Jag måste ha bärs.

Ilskan fyllde henne och fick henne att som en fjäder flygga upp till sittande på sängkanten.

– Hushållerska. Hora. Privatchaufför.