Puritanien

By Jeremiah Karlsson

En ung man klädd i en smutsig särk stormar upp på en kyrkoscen för att skrika ut förbannelser över frikyrkan. Han plockas snabbt ner av vakterna och leds ut - men hans öde fortsätter i Stockholmsskogarna.

En annan ung man sitter fast i grubblerier om han ska våga gifta sig med sin flickvän. Är han verkligen lämpad för ett äktenskap? Han vet inte.

De två männen är bröder och lever två olika slags liv. Den ene är en vandrande tiggarmunk, den andre en tjänsteman. Men trots olikheterna tvingar omständigheterna dem till kontakt med varandra och till de övriga utspridda syskonen.

Puritanien är ett inträngande, existentiellt familjedrama om sökandet efter livsinnehåll i rika länder, om sökandet efter gemenskap och mening i en radikalförgänglig tid. Den vackra småländska skogen utgör fond för detta drama, som är Jeremiah Karlssons sjätte roman.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 21, 2024
• ISBN: 9789180974813

Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson (f 1986) är författare och poet.

Book preview

Tidigare titlar av författaren

Tystnadens älskare, stjärnornas vän (2012)

Sorgens kammare (2014)

Protestanten (2017)

Ingen bryr sig om din fotografering (2018)

Kärlekens kedjor (2020)

Det som en gång var (2021)

Det här kan vara sista gången jag har kontakt med mina känslor (2023)

Vid din sida (2023)

Det här är en roman. Även om likheter finns med verkliga personer så är det

inte deras verkliga öden som beskrivs.

Innehållsförteckning

23 december, 2017

24 december

Kl. 01:55

25 december

Kl. 21:50

26 december

27 december

30 mars, 2018

31 mars

1 april

22 juni

23 juni

24 juni

6 september

Kl 01:22

7 september

24 december

25 december

26 december

25 maj, 2019

Kl 20:35

26 maj

Kl 16:55

Kl 18:45

23 december

24 december

Kl. 12:05

25 december

26 december

31 maj, 2020

Kl 17:17

19 juni

11 augusti

12 augusti

13 augusti

Kl. 23:45

16 augusti

2020-08-17. Stockholm, Danderyd

23 december

24 december

25 december

30 maj, 2021

6 juni

24 december

Kl. 17:09

28 december

31 december

Kl. 22:00

Kl. 23:35

1 februari, 2022

8 februari

24 juni

25 juni

Kl 07:46

Kl 09:30

Kl. 17:30

12 juli

15 juli

Kl 20:30

2022-07-15, Stockholm, Danderyd

2022-07-19, Göteborg

24 juli

Kl. 18:10

2022-07-25. Danderyd. Stockholm

26 juli

27 juli

28 juli

Kl 21:10

2022-07-27. Danderyd. Stockholm

2022-08-01. Lund. Skåne

7 augusti

8 augusti

2022-08-17. Stockholm. Danderyd

18 augusti

9 september

29 september

3 oktober

15 december

16 december

17 december

18 december

19 december

22 december

26 december

27 december

28 december

29 december

30 december

31 december

15 januari, 2023

23 januari

13 februari

14 februari

15 februari

1 mars

2 mars

3 mars

4 mars

Stockholm. 2023-03-10

Småland. 2023-03-16

Stockholm. 2023-03-21

Småland. 2023-03-25

Stockholm. 2023-03-29

30 mars

1 april

Stockholm. 2023-04-20

20 maj

Småland. 2023-05-20

31 maj

5 juni

Kladdpapper. 2023-06-06f

Hamneda. 2023-06-06

9 juni

19 juni

24 juni

25 juni

23 december, 2017.

Jag minns fortfarande hur det kändes när jag såg min bror genomföra sin pinsamma aktion i Jönköping.

Idag minns jag inte hur jag hittade filmen, jag minns bara att jag plötsligt satt och stirrade på en amatörfilm, någon som filmade med en vanlig handhållen kamera i en ovanligt stor frikyrka.

Första scenen visade kyrkans scen där pastorn och lovsångsteamet stod. En kvinna som agerade hallåa höll en mikrofon i handen, sedan svepte kameran över den stora kyrklokalen som var full av besökare.

Varsågoda och sitt ner, sa hallåan, varpå kyrkbesökarna satte sig ner så att det susade i lokalen.

Hallåan fortsatte:

Och nu alla barn har det blivit dags för söndagsskola!

Kameran fångade in en gestalt i brun mundering som tog ett kliv över den främsta bänkraden. Han hade risigt, gråmelerat hår, och sprang kvickt på nakna fötter fram och ställde sig på den lilla trappan som ledde upp till scenen.

Genast när han ställt sig på sin plats nedanför scenen började han ropa åt församlingen med ansträngd röst.

Jag tror det var vid detta moment som jag förstod att den jag följde med blicken var min egen bror. Han höll en stav i ena handen, han hade lyft sina båda händer mot taket och skrek med hög röst ut över församlingen:

Förbannad vare den västerländska levnadsstandarden! Förbannad vare den dubbelmoral …

Här blev min bror avbruten. Två kostymklädda män hade skyndat fram till honom och tagit tag om hans armar för att dra ner honom från scenen. Han fortsatte sitt ropande men blev överröstad av hallåans röst genom högtalarsystemet.

Det skulle bli söndagsskola för barnen, därför hade hallåan en barnslig röst när hon fortsatte:

"Hör ni, det här är inget drama …"

Orden som min bror ropade hörde man bara brottstycken av, man hörde orden: de fattiga barnen, samt: med ena handen hjälper ni de fattiga, med andra handen utsuger ni tredje världen.

Min bror blev bortsläpad via gången längst ner i kyrkan samtidigt som han fortsatte sitt ropande:

Det som sker nu är skrivet i Uppenbarelseboken!

… eller något liknande, för det var ganska svårt att urskilja orden när hallåan samtidigt pratade i mikrofonen, men jag tyckte mig urskilja att hon sa:

Det som händer nu, det är det som ni säkert har läst om i Jönköpingsposten.

Denna byggnad är byggd på de fattigas bekostnad! ropade min bror, samtidigt som hallåan förklarade för församlingen vad tidningarna hade skrivit.

Fastän jag inte var en person som hade för vana att prata med mig själv utbrast jag mumlande:

Vad tusan håller han på med?

Jag upprepade orden för mig själv i mitt studentrum:

"Vad tusan håller han på med? Nu håller han på att bli galen."

Jag kunde knappt förmå mig att se filmklippet till slutet, så pinsamt tyckte jag att det var, men av någon anledning bet jag ihop och såg det en gång till innan jag reste mig från stolen, med känslan av att insekter kröp i hela kroppen.

Min bror … min bror så totalt …

Vad skulle man kalla honom? Var han galen?

Senare har jag förstått att han helst vill kalla det för dårskap, helig dårskap efter förebilder från Grekland, Ryssland och Italien.

Jag hade ingen aning vid den här tiden att tidningarna skrev artiklar om min bror. Vi hade ingen kontakt med varandra. Mina föräldrar hade heller inte sagt något till mig om skriverierna.

Jag kan inte påstå att jag fokuserade på det som hallåan i kyrkan sa medan filmen spelades. Det är först långt senare, när jag har lyssnat till vad som faktiskt sades där i kyrkan, som jag har blivit varse hennes ord.

Redan på den tiden, för tio år sedan, träffades jag och min bror på sin höjd en gång per år. När vi sågs skedde det i föräldrahemmet, om jularna.

Min bror tog aldrig emot några julklappar. Han skänkte heller aldrig några.

– – –

Jag minns att jag frånvarande, skakad, stirrade på skärmen där min bror nyss förts iväg, och att jag sedan sträckte mig efter min telefon, reste mig från stolen och ringde hem till pappa för att fråga om han hade sett klippet som nu spreds på internet. Det hade han inte, så jag skickade länken till honom genast. Sedan hörde jag inte av pappa på en timma, och då var det mamma som ringde upp och menade att min bror mådde bra.

Det som sedan hände var att jag grubblade mycket över det min bror hade gjort. Jag minns att jag hade som en kemisk värk i kroppen, lokaliserad någonstans i bröstet. Det var en molande känsla, en ihåligt brännande syntetisk eld, inte över min bror utan över mig själv.

Ja, jag skulle på sätt och vis vilja gå tillbaka i min dagbok och läsa om den tiden, för jag minns att jag skrev dagbok redan då …

Mitt studentrum låg på Laurentiistiftelsen i Lund, och jag bodde bara ett tiotal meter från prästens bostad som jag kunde se från mitt fönster.

I förbigående – för det var så behovet yttrade sig hos mig – frågade jag en dag prästen, som var föreståndare på bygget, om hur man kunde vara en troende kristen och samtidigt delta i det kapitalistiska samhället.

Jag minns inte hans exakta svar, men han sa något om att de flesta yrken inte uteslöt att göra goda gärningar mot sina medmänniskor.

Men jag vet att han också respekterade munkväsendet; det fanns till och med vissa som skämtade om att prästen – ja, att många överhuvudtaget som gick i vår kyrka – var smygkatoliker.

Vad man byggde uppfattningen på var antagligen att det tändes rökelse under gudstjänsterna i Laurentiikyrkan, och för att liturgin var så central i kyrkans liv att man varje år ordnade föreläsningar om liturgins djupa innebörd.

Vår kyrka påminde alltså till det yttre om en katolsk kyrka, fastän jag själv fann bejakandet av katolicismen som lite anstötlig.

Men: jag brydde mig inte tillräckligt för att störas eller för att lämna den kyrkan.

– – –

Jag känner mig trött när jag skriver detta. Det har varit en hård månad på jobbet. Det känns som om hjärnan är helt urlakad och dimmig.

Min bror, Lars, är på väg hit med buss. Pappa ska hämta honom på stationen.

Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen i den bilen. Vad pratar de med varandra om?

Jag tror inte de pratar överhuvudtaget. Pappa är fåordig, min bror är fåordig, de står långt ifrån varandra personlighetsmässigt – de kunde väl ha tusen saker att prata med varandra om som far och son, men jag misstänker att ingenting blir sagt.

Över landskapet lyser månen och speglar sig dunkelt i den frostiga gräsmattan.

Jag ser kyrkan från mitt fönster, den gamla kyrkan från 1800-talet som är byggd i sten.

I familjen har vi länge vetat att det är någonting särskilt med Lars. Han var särskild redan som barn. Speciell, och märklig, med märkliga sätt att uttrycka sin tro på. Det är väl därför han aldrig blir en riktig profet för oss, utan stannar vid att vara en familjemedlem med en mänsklig psykologi – mänsklig, men särskild.

Hur ska jag förklara? Han har samma barndom som oss andra, och vi känner honom, vi känner honom kanske allt för väl …

Men jag måste erkänna, att den där gången när han gjorde sin aktion i Pingstkyrkan blev jag ställd.

Jag har den stora dagboken här bredvid mig i sängen, den som jag skrev i för tio år sedan när jag var student.

Om jag känner mig själv rätt kommer dagboken få ligga oläst hela julen. Det bär mig emot oerhört, att gå tillbaka i tiden och läsa gamla dagböcker. Det gör ont att ens tänka på drömmarna jag hade då, på min starka och entydiga kärlek som visste vad den ville …

Men jag skulle önska att jag läste, att jag vågade.

– – –

Tänk om min bror är utvald av Gud? Tänk om det är han som lever så som vi människor borde leva? Tänk om det bara ser ut som om han är en idiot; om det egentligen är han som följer Gud – och kanske ingen annan?

Det var så mina tankar gick efter att ha sett det där filmklippet. Jag minns att jag satt i föreläsningssalen, Edebalksalen, och lyssnade på föreläsningsserien vi hade i socialrätt. Det var svårt att koncentrera sig eftersom bilden av min bror hade etsat sig fast så starkt i minnet; rösten, den ungdomligt andfådda, som han ropade med ut över kyrkan, var så starkt glödande av tro att jag kände mig liksom bränd, manad …

Nej, jag vet ärligt talat inte vad känslan ska översättas till för ord – det enda jag kan säga var att min brors handlande hade skakat mig. Det var som om livet plötsligt vore brinnande allvar, som om det brann någonstans och man snabbt måste fly.

Nu i efterhand önskar jag att jag hade pratat med prästen mer ingående än jag gjorde.

För många av oss studenter var terminen med socialrätt den mest konkreta och handfasta vi fick uppleva på Socialhögskolan. Alla andra terminer upplevdes flummiga i jämförelse med juridiken.

Men för mig blev upplevelsen uppblandad med känslan av att alltsammans … liksom osade …

Ja, vad tyckte jag egentligen det osade?

Den lukten har jag glömt.

– – –

Jag gick precis ner till köket och åt några pepparkakor. Jag såg julgranen stå i sitt hörn i vardagsrummet med pyntet glimmande, och då slog det mig några ord som måste ha fällts för fem, sex år sedan i det här huset.

Vi var vuxna då, själv måste jag ha varit tjugosex. Mamma knackade på dörren till min brors rum, men han svarade inte på knackningarna.

Mamma gav inte upp, det gjorde inte min bror heller, och till slut sa hon med mjuk röst:

Lars … vill du inte vara med?

Min bror svarade inte.

Du kan väl åtminstone vara med och läsa julevangeliet? Du kan få läsa julevangeliet om du vill?

På något obegripligt sätt lockade mamma ut honom ur rummet, och han fick ta sin egen bibel, smutsig och vältummad, och sätta sig i en av de matta skinnfåtöljerna och läsa.

Jag minns min brors röst den gången, den var alls inte hög, han läste ungefär som om han hade läst för sig själv, vi fick anstränga oss för att höra vad han läste. Men det gick ju bra, eftersom vi alla redan kände till orden.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.

Jag slogs av många tankar den julen. Dels tanken på om min bror Lars var psykiskt sjuk, och vad de andra i familjen ansåg om den saken, men också tanken på om vi i detta nu satt och lyssnade på en helig man – ungefär som de som fick lyssna på Johannes döparen på hans tid.

Förstod någon att Johannes döparen skulle bli så viktig att han blev omnämnd i Bibeln?

Vi kanske hade heliga män vandrande bland oss också här, i det småländska inlandet?

– – –

Jag har lagt in pärmen med dagboken i garderoben nu.

Jag provade läsa de första raderna i dagboken, men det gick inte att fortsätta. Nej, det går inte att säga det annorlunda: det gick bara inte att läsa. Hela kroppen protesterade, jag började fingra på mobiltelefonen istället och kunde inte fortsätta.

Att läsa om en tidigare version av sig själv känns som att läsa om någonting underutvecklat. Någonting mindre intelligent. En person som inte har tänkt så långt som han borde, och som inte har levt särskilt länge.

Vad visste man om livet när man var tjugo?

Man visste i alla fall inte samma saker som man vet när man är trettiotvå.

Det är en sak jag ofta har undrat: finns eller fanns det någon tid i livet när man var vis? Eller när man var som man borde vara? När man var som mest fulländad vad gäller alla sina potentialer?

Man kan ändå inte stanna där …

– – –

Jag letade upp filmklippet nyss. Jag pausade flera gånger för att höra vad min bror egentligen ropade till församlingen där i Jönköping.

Jag försökte även urskilja vad hallåan sa, och funderade på varför hon tyckte det var så viktigt att upplysa församlingen om vad tidningarna hade skrivit.

Förresten vet jag inte säkert om hon verkligen var en hallåa, alltså kyrkvärd, eller om hon var pastorn i församlingen.

Min bror måste ha tänkt att domedagen närmade sig med verkliga stormsteg. Vad kan annars motivera ett sådant intensivt ropande?

I kommentarsfältet till filmklippet finns det personer som har kommenterat min brors aktion. De flesta kommentarerna är daterade nio år bakåt i tiden.

Synd att så få lyssnade på den här mannen. Han hade verkligen något att säga.

Någon annan var mer kritisk:

Om han skulle vara klarsynt, så måste det finnas andra sätt för honom att uttrycka det. Det här är stört, kyrkan har knappast någon skuld i det han gapar om.

Det fanns även en diskussion om huruvida min bror använde narkotika. En användare som kallade sig Josef hade skrivit:

På vad baserar du att Lars skulle vara drogad? Är det för att han till skillnad från nästan alla andra passiverade människor i vårt samhälle faktiskt gör något för det han vet är rätt? Jag känner Lars bror mycket väl och har även träffat Lars. Jag kan garantera att han inte använder alkohol eller andra rusmedel.

På den kommentaren hade en annan användare svarat följande:

Det är inte sant. Jag vet att han åt magiska svampar och rökte virginiatobak med mig, och tog bensodiazepiner, som diazepam med mig. Hur i helvete vet du vad andra trycker in i sina kroppar och varför lägger du dig i det?

Jag har bestämt mig för att bete mig helt normalt mot min bror när han väl kommer.

Det var något jag beslutade mig för redan för många år sedan. Det är det enda sättet att stå ut på.

Blickarna han kan ge en … Jag har många gånger undrat om han är medveten om sina ögons kraft.

– – –

Om det stämmer att min bror har tagit droger och gick på droger under den tiden när jag trodde han var som mest helig – påverkar det i så fall hans helighet?

Mitt svar är ja, tveklöst.

Så säger i alla fall min ryggmärgsreflex – eller om man kanske borde säga: min syltryggsryggmärgsreflex.

Ibland tänker jag att vi i vår syskonskara har depressionen i vårt blod. Två av oss har bejakat det som depressionen säger oss. Andra har flytt landet, och stämplat allt som skedde under de där åren på gränsen mellan Skåne och Småland som osunt. Vi som blev mer vanliga bejakar något annat inom oss …

Se där! Nu kommer bilen där borta.

– – –

Sådär. Har varit nere nu … Det gick bra att möta honom. Han hade en dammig svart nylonväska med sig, en noppig mössa på huvudet och glest skägg i ansiktet. Pappa kom in först i huset, sedan Lars. Det var ett pustande och stånkande ute i den tysta kvällen.

Jag sa:Hallå, brorsan.

Han sa:Hej.

Han satte sig ner på en bänk och drog av sig kängorna, han lät jackan sitta på medan han tittade inåt huset, mot köket, med en blick som kunde tolkas nästan som misstänksam, men det var snarare en inövad långsamhet.

Hur var resan? frågade jag.

Jo, tack … sa Lars.

Sedan var det som om han kände det alldagliga behovet av att fylla ut en tystnad med prat.

Han sa:Inget att klaga på.

Så bra, sa jag.

Sedan drog jag mig en stund för att säga det där andra, som borde vara självklart.

Kul att se dig.

Jo … sa han, och nickade lite försynt samtidigt som han stirrade snett ner, förbi mina raggsockor.

Som om vi behövde bli räddade från en kapsejsande konversation kom mamma ut i hallen med förklädet på och ett strålande ansikte.

Välkommen, Lars! utbrast hon och gick fram till honom. Min bror reste sig för att besvara hennes kram, sakta kom han upp på benen med den öppna jackan och la en arm om mammas rygg.

Hur har din resa varit?

Jo … tack, den har varit bara bra.

Han pratade med sin vanliga kraftlösa röst.

Det var ju frågan, tyckte jag (hade jag alltid tyckt), om den rösten verkligen var hans autentiska röst … Och även om den inte var det så kanske den med tiden hade blivit det. Och oavsett hur det stod till med rösten, så levde han ett långt mer helgat liv än oss andra.

Och där lämnade jag de andra, gick upp för trapporna och tillbaka till rummet, samtidigt som mamma fortsatte välkomna min bror där nere.

Hur kallt ute är det egentligen? sa hon.

Jag vet inte … kallt, sa han.

Sedan hörde jag inte mer.

– – –

Nu har det blivit tyst där nere.

Lars bor i rummet precis under mig, i sitt gamla rum som han bodde i när vi alla bodde hemma.

Min bror har levt ett händelserikt liv. Enda problemet är att jag känner till så få detaljer om det. Det mesta av det jag vet har jag läst mig till – på bloggar han drivit, i tidningsartiklar, genom vad mamma och pappa har berättat.

Ibland önskar jag att mitt liv hade varit lika storslaget som Lars liv, fastän man verkligen inte kan kalla min brors liv storslaget på det sättet som de flesta menar med det ordet.

Jag förstår varför han flyttade och aldrig återvände till den här lilla kommunen …

Jag tänker tillbaka på våra tonår. Det hände att vi bråkade; jag minns att ju äldre vi blev desto mer bråkade vi med ord. När vi var arton, nitton slogs vi aldrig med händerna utan det var bara med ord. Endast som mycket små –i sju, åtta års ålder – bråkade vi med händerna. Tonåren minns jag mest som … ja, det är svårt att ha några minnesbilder överhuvudtaget, vi var liksom neutrala inför varandra. Som två som går i samma klass men som aldrig pratar med varandra, aldrig arbetar ihop, men heller aldrig har öppna konflikter.

Om man då inte räknar in när jag varnade honom för vissa av böckerna som han läste, osunda böcker av författare med andligtexotiska och skrämmande bokomslag.

Innan Lars tog studenten bråkade vi öppet vid flera tillfällen. Vi slog varandra i huvudet, bildligt, med olika bibliska principer. Han citerade Markusevangeliet 8:35 och jag citerade Ordspråksboken 6:6.

Han pratade om att inte samla sig skatter på jorden och jag pratade om vikten av arbete – visdomen i att arbeta. Och att den som inte arbetade inte heller skulle äta (men det hade han inga problem med, skulle det visa sig).

Det var inget storslaget över mina och Lars konflikter, det hela liknade mest små bordssamtal vid middagen (särskilt vid middagarna, minns jag – aldrig vid frukost eller kvällsmat).

Mamma och pappa fick ibland bryta in och be oss sänka rösten, och inte vara så hårda i tonen. Men tonen var inte det viktiga för oss.

Det stod nog vid det laget klart att Lars väg genom livet inte skulle bli som alla andras. Ingen kunde tala honom till rätta längre. Han hade svarat på en kallelse, den kallelsen sa att han aldrig skulle ingå i Systemet.

Efter att ha blivit utsläpad från Pingstkyrkan begav sig min bror Lars till köpcentret A6 i Jönköping. Där ropade han ut sitt budskap tills väktarna tröttnade och ringde polisen.

Fast jag undrar om tröttnar är rätt ord. Men det var vad tidningarna skrev.

Polisen tog honom omhand för störande av allmän ordning och frihetsberövade honom en kort tid.

Länsbevakande polisbefälet sa till tidningen att munken (det var så han kallades) inte hade gått till angrepp mot någon, bara gapat och fört oväsen.

Min bror hade på sin blogg kallat aktionen för misslyckad, eftersom han inte hunnit sjunga sin egenkomponerade sång, Ta emot Jesu fattigdom.

Lars höll dock kvar vid budskapet i sin aktion så sent som detta året, enligt vad jag har läst på hans blogg. Det enda han ångrade var det där han hade sagt om att byggnaden borde jämnas med marken – för som kyrka dög den inte, men i lokalen borde man ta hand om hemlösa, fattiga och flyktingar.

– – –

Jag bodde i en studentkorridor på den tiden, en korridor med enbart män. Stiftelsen hade ordnat det så eftersom det saknades egen toalett och dusch på rummen.

Jag minns korridoren som mörk, med mörkgrått marmorgolv, skrovliga ljusbruna stenväggar och dammiga glödlampor i mässingsfattningar. Höga fönster satt i korridorens väggar ut mot kyrkans innergård, och det fanns en glasdörr nära köket så att man på sommaren kunde ta med sig frukosten ut och äta i skuggan av det stora kastanjeträdet.

Jag vill inte påstå att jag drack mycket den vintern, men det hände att jag blev lindrigt berusad. Men bara tillräckligt för att vilja prata om mig själv med de andra invånarna som bodde i korridoren.

Jag kan i sammanhanget nämna Anton, en juridikstudent, han kunde vara mjuk och fin och finkänslig, men efter några öl var han frispråkig.

Efter att ha hört min berättelse om min brors livsföring sa Anton till mig:

Du måste lära dig att kalla störda människor för störda. Att det är din bror gör det svårt, det kan jag förstå, men stört är det lik förbaskat.

Jag tyckte det var hårt sagt, men det spelade ingen roll. Jag sa något om att jag fascinerades av människor som gick mot strömmen. Men i efterhand undrar jag om ordet skärrad inte vore mer korrekt.

Har du verkligen så dåligt samvete över ditt eget liv? sa Anton lättsamt.

Vad menar du? fick jag ur mig.

Din livsstil? sa han.

Nej, sa jag. Men ibland tänker man ju till.

Det fanns en, eller kanske två, smygkatoliker runt bordet, inte minst Simon som var läkarstudent. Han sa något i stil med att det var fint det min bror gjorde, men att han nog skulle få ett svårt liv om han fortsatte på den inslagna vägen.

Simon sa även att min brors leverne påminde honom om en film han hade sett om Fransiskus av Assisi.

– – –

Sökandet efter något autentiskt var nog det som ledde min bror fel …

Jag menar, hade han blivit en framstående poet, eller en ledamot i Svenska Akademin, så hade det gått att förlikas med hans personlighet.

Att tävla på en normal arbetsmarknad, med hans bångstyriga identitet, hans radikalpietism, skulle knappast vara möjligt. Ingå ville han förstås inte göra, men om han hade velat det så skulle han krocka mot det resterande samhället, och i sådana krockar är det alltid den svagare som går under.

Nej, usch … jag skriver för mycket om min bror i den här dagboken …

Men jag vet i och för sig anledningen. Det är för att jag just nu inte orkar tänka på mitt eget liv.

Nej, nu går jag ner till mamma och de andra. Godnatt!

24 december.

Jaha, då var det julafton igen. God jul, dagboken! får man väl säga (jag upplever att dagboksskrivandet börjar kännas välbekant igen, efter uppehållet).

Det var svårt att somna igår. Ovanligt svårt, eftersom jag satt en lång stund och förde ett nästan viskande samtal med mamma inne i vardagsrummet. Samtalet gjorde mig gott, men samtidigt blev jag upprörd inombords, stressad liksom.

Det vi pratade om handlade såklart om äktenskap. Hon undrade hur det stod till mellan mig och Daria, och då sa jag ungefär som det var, att Daria var bestämd medan jag själv inte visste om jag skulle våga ta klivet.

Men hur känner du då? frågade mamma.

Jag vet inte, sa jag.

Jag sa det som i en ryggmärgsreflex, samtidigt som jag sneglade bort mot Lars rum, som om jag vore rädd att han skulle höra oss genom den stängda dörren.

Jag vet inte … upprepade jag, mer osäker i rösten samtidigt som jag verkligen försökte känna efter inombords vad det var jag egentligen kände.

Nog tror jag du vet vad du känner, sa mamma som inte hade anpassat rösten till en viskning.

Det grämde mig att det fanns en risk att någon annan i huset hörde vad vi pratade om.

Om det skulle ta slut med Daria … sa mamma prövande, hur skulle du känna det då?

Det var en bra fråga som jag