Det perfekta skottet : en polismans berättelse om gripandet av Sveriges värsta massmördare Mattias Flink

By Olavi Blomfjord and Linus Hugosson

Den 11 juni år 1994 sker det värsta massmordet i modern svensk historia. På Faluns gator går den berusade yrkesmilitären Mattias Flink omkring med en AK-5:a och skjuter skoningslöst i sommarnatten. När larmet når polisen har flera personer redan träffats av mördarens kulor. Varje sekund är på liv och död.När polisen Olavi Blomfjord skickas ut på det livsfarliga uppdraget att stoppa Flink börjar han med att be till Gud om hjälp. En kort tid senare står han och kollegan Berndt Bergström plötsligt öga mot öga med massmördaren på en järnvägsbro. När Flink höjer AK-5:an och öppnar eld mot poliserna handlar de på ren instinkt och skjuter tillbaka. Ett skott träffar och fäller mördaren. Det är Blomfjord som avfyrat det."Det perfekta skottet" är Olavi Blomfjords egen berättelse om den fruktansvärda natten då sju personer förlorade livet. Den är öppen och insiktsfull med reflektioner kring både massmordet i Falun och kring den polisiära yrkesrollen. Hur påverkas egentligen människan under uniformen av extrema situationer och trauman? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 12, 2021
• ISBN: 9788726875713

Book preview

Tollsten

Prolog

Fem människor är mördade i stads-parken

Jag skulle inte ha jobbat den natten. Arbetspasset tillhörde egentligen en kollega, men hon hade täckt upp för mig tidigare och jag behövde betala tillbaka.

Det var en lugn och händelsefattig natt, trots att mer folk var i rörelse på stan än under en vanlig fredagskväll. Helgen innan hade hundratals ungdomar firat sin efterlängtade skolavslutning i stadens centrala delar. Den här kvällen festade nyexaminerade sjuksköterskor och det fina vädret lockade många människor till Faluns restauranger och barer.

Jag och min kollega Berndt patrullerade i en civil polisbil och behövde inte göra något stort ingripande, bara normala uppdrag och rutinärenden, bland annat greps en efterlyst person. Berndt hade med sig en skanner för att lyssna av mobiltelefontrafiken, som då var okodad. Jag förfasades nästan över att folk ägnade sig åt så mycket struntprat – det var ju dyrt vid den här tiden. Berndts skanner snappade mest upp nonsens och fyllesnack.

Vi kallades in till stationen vid halv två för att ta upp en anmälan. I ljusgården, som polishusets reception kallas eftersom det är öppet från markplan upp till glastaket, träffade vi en grupp ungdomar. En ung, blond kvinna presenterade sig som Susanne och berättade upprört att en kille hade varit otrevlig, förolämpat henne och även misshandlat henne och andra.

Han hette Mattias Flink, sa hon, var fänrik vid regementet och det var inte första gången han hade uppträtt hotfullt eller våldsamt mot henne. Hon talade något osammanhängande, för hon var påverkad av alkohol, men jag började anteckna och kunde förstå att de hade haft sällskap en tid, men att det nyligen hade uppstått slitningar i förhållandet. Bakgrunden till den aktuella misshandeln var ett svartsjukedrama, där Flink hade gett sig på henne och en av hennes manliga bekantskaper, för att denne hade suttit i hennes knä på en restaurang.

Några andra personer i sällskapet ville också polisanmäla Flink, som tydligen hade varit inblandad i flera incidenter och bråk under de senaste månaderna.

De hade varit ute och firat kvinnans sjuksköterskeexamen och hade stött ihop med Flink vid olika tillfällen under kvällen. Vid ett tillfälle hade han sagt, Jag är odödlig, och, Det här är min stad. Han upplevdes som frånvarande och svår att kontakta. Han var berusad, sa de.

Det stod klart för oss att de beskrev en man som var i psykisk obalans. I ena stunden skulle han ha hotat dem till livet och slagits, för att i nästa gråta som ett barn. Något stämde inte. Enligt deras berättelse hade han uppträtt irrationellt.

Vi avbröts av vårt inre befäl, som kom med ett ofattbart besked.

Ni får sluta med det här nu, för det är skottlossning uppe vid stadsparken och det är minst fem döda, sa han.

Susanne ropade rakt ut, Det är han, det är han, och bröt sedan ihop.

Därefter hände allt väldigt snabbt. Berndt visade upp sällskapet till personalens lunchrum på tredje våningen, för vi ville inte släppa ut dem på stan där en mördare gick omkring. Jag gick till polishusets vapenförråd och hämtade ut en k-pist som förstärkningsvapen samt två skottsäkra västar.

Med k-pisten över axeln och ett par magasin med ammunition i fickan hastade jag mot garaget för att hämta den civila polisbilen.

Tankarna for runt i huvudet. Tänk om det var den här Flink som var gärningsmannen? Jag kunde ju inte veta säkert, men kvinnans ord ekade på insidan. I så fall handlade det om en officer inom det militära, utrustad med ett effektivt och modernt vapen. Honom skulle vi ut och leta efter. Han skulle gripas eller oskadliggöras innan han kunde vålla fler människor skada. Det var vårt uppdrag.

Han fanns någonstans i centrala Falun. Genom lång träning hade han lärt sig att röra sig snabbt och effektivt, utan att synas. Han visste hur man hittade de bästa positionerna och var familjär med terrängen. Något hade uppenbarligen slagit slint och han gick bärsärkagång, med fruktansvärt resultat.

Adrenalinet började strömma till. Samtidigt som jag slog upp dörren till garaget och hoppade nedför ståltrappan kände jag hur hjärtat bultade hårt och snabbt. Oron och ångesten kom krypande och lade sig som en blöt filt över mig.

Jag bad till Gud.

Herre, har du förberett mig för det här? Är det här anledningen till att jag alltid har tagit skjutövningar på allvar ända sedan Polishögskolan och tränat extra på egen hand?

Jag gick några steg mot bilen och fortsatte bönen.

Herre, beskydda alla poliser som ska ut i det här uppdraget. Låt ingen mer människa bli skadad eller dödad. Låt din vilja ske och inte min. I Jesu namn, amen.

Orden hade ingen som helst lugnande effekt på mig. En fruktansvärd känsla av rädsla, olust och stress gnagde sönder mig på insidan.

Vad är det för någonting jag ska bege mig ut på?

Jag satte mig i Volvon och körde fram mot den inre porten. Medan dörrarna sakta gick upp slöt jag ögonen och bad ut några av Davids ord från Psalm 23.

Herren är min herde, mig skall inget fattas. Om jag än vandrar i dödskuggans dal, ska jag ingenting frukta, ty du är med mig, din käpp och stav tröstar mig.

Inte heller det hjälpte mot mina kval. Det var som om himlen var stängd över mig. Inget svar alls från ovan.

Bilen rullade ut genom porten och uppför rampen som ledde till utfarten från polishuset. Jag bad en tredje gång.

Herre, använd mig som ditt redskap. I dina händer lägger jag mitt liv.

I samma stund jag sa amen fylldes jag av frid. Våndan släppte sitt plågsamma grepp om mig. Fruktan rann av mig, genom bilens golv ut i asfaltsrännan, och i stället fylldes jag av en visshet, att även om jag skulle kunna dö i natt vilade mitt liv i trygga händer.

I mitt inre dök en tanke upp: Du kommer att få möta mördaren i natt.

Kapitel ett

Det är klart att jag förlåter dig, älskade olavi

Våren hade kommit till lilla Rot strax norr om Älvdalen. Det var mitten av 1960-talet och jag var fyra år gammal. Den här fina dagen roade jag mig med att strosa omkring mellan den gamla jordbruksbyns stugor och hälsa på gummorna som var upptagna med sysslor i hemmen.

En av kvinnorna gav mig en apelsin och jag fick en idé om att göra båtar av skalen och slänga i vattnet. Jag sprang ned till bäcken och skalade min apelsin. Strömmen förde med sig mina båtar och jag försökte springa bredvid bäcken för att se vart de tog vägen.

I min iver såg jag inte var jag satte ner fötterna och jag snubblade och trillade i. Strömmen var för stark för att min fyraåriga lilla kropp skulle orka ta sig upp och när jag greppade tag i grästuvorna längs kanten lossnade de. Det hade ännu inte hunnit bli grönt på backen och gräset saknade spänst för att orka hålla emot.

Bäcken slingrade sig genom en åker och kanterna var branta. Jag blev rädd att jag aldrig skulle lyckas komma upp, för strömmen tog tag i min kropp. Jag fick inget fotfäste.

I efterhand har jag inget minne av hur det gick till, men plötsligt stod jag på en spång ovanför vattnet. Jag var genomblöt och grät när en grannkvinna kom cyklande och plockade upp mig och körde hem mig till mamma.

Kanske tog jag mig upp själv, men jag väljer att tro att jag blev upplyft av en Guds ängel. För mig har det blivit ett tecken på Guds omsorg om mig.

Jag föddes i Smedjebacken 1961, men redan efter ett år flyttade vi till Älvdalen. Vi bodde på olika platser i trakten, bland annat hyrde vi ett hus av Korsnäs-Marma, som pappa jobbade för. Han var traktorförare i skogen.

Min familjs rötter sträcker sig till grannlandet i öster. Mamma Raili och pappa Seppo är båda födda i Finland. De kom till Smedjebacken med sina respektive familjer som tonåringar i mitten av 1950-talet. Farfar var en del av det årtiondets våg av arbetskraftsinvandring från Finland. Han tröttnade på den osäkra jobbsituationen i Mäntyluoto nära Björneborg, där han hankade sig fram med hjälp av ströjobb i hamnen. Det var hårt arbete för låg lön. Han hörde talas om att det fanns jobb att få på stålverket i Smedjebacken och tog med sig familjen dit. Min mormor och hennes man gjorde en liknande resa, vilket ledde till att mina föräldrar träffades i Smedjebacken. De blev ett par och gifte sig. Jag blev deras första barn och två år senare fick jag en lillebror, Juhani.

Eftersom många av mina kompisar gick i söndagsskola tyckte mina föräldrar att jag också skulle gå till den gamla hembygdsgården Rots Skans för undervisning i den kristna tron. Jag var ett av de där busiga barnen som fröknarna förmodligen ibland önskade skulle stanna hemma på söndagmorgonen. Jag hade mycket spring i benen och många upptåg i tankarna som skulle utföras. Fröken satte mig alltid längst fram.

En del saker de pratade om fastnade också.

Som den söndagen fröken pratade om förlåtelse. Jesus har förlåtit alla synder som man har gjort, sa hon, och berättade för oss barn om hur viktigt det var att man själv ber om förlåtelse om man har gjort något dumt.

Det kom ett styng av skam på insidan. Samma morgon hade jag nämligen varit så arg på min mamma att jag hade brutit sönder nålen i hennes symaskin. Varför denna ilska bubblade på insidan av mig minns jag inte i dag, men jag förstod när fröken pratade att jag var tvungen att berätta för mamma vad jag hade gjort och säga förlåt.

Jag var nervös när jag kom hem från kyrkan. Jag hittade mamma i köket, där symaskinen fortfarande var uppställd på bordet, och berättade allt.

Förlåt att jag gjorde det,