Den som står dig närmast

By Nina Källmodin

Alma är en ung kvinna som vill ut och se världen, men av olika anledningar bestämmer hon sig för att inte längre lämna sin lägenhet och hennes syster Annika är tvungen att handla åt henne. Sakta nystas det upp en kärlekshistoria och berättelsen om ett barn, men där något gick väldigt fel och där frågan om skuld och oskuld är central. Genom mejl och anteckningar läggs pusslet till en historia om varför allting blev som det blev...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788728013519

Book preview

dendagen.doc

Dokumentet skapades av: Yvonne

Senast redigerat av: Yvonne

Det händer alltid någon annan. Kanske var det därför jag inte genast kopplade ihop de fladdrande ljusen som syntes redan på långt håll med blinkande blåljus. Inte förrän jag lämnade gångvägens sista krök och såg ambulansen stå parkerad mitt framför vår port, bakdörrarna uppslagna och ambulanspersonalen precis på väg ut från trappuppgången igen med sin last. Något sammanbitet över deras ansikten. En av dem tycktes vara på väg att börja gråta. Jag hann tänka att hon valt fel yrke.

Sedan vände de på båren för att kunna skjuta in den.

När jag fick den första skymten av Ellen kunde jag helt enkelt inte ta in det. En pytteliten kropp mitt på en alldeles för stor bår, fastspänd i en bilbarnstol som såg underligt malplacerad ut där. Det måste vara en docka, bara. Huden som stack fram under filten blev gråblek och blåvit omvartannat i skenet från de blinkande ljusen. Jag visste exakt hur den kändes under fingertopparna. Innan jag ens var medveten om det själv hade jag klöst mig förbi, slitit tag i en grönklädd arm och lutat mig in över båren, driven av ett tvång att känna efter att hon andades.

Ambulanspersonalen föste mig undan, inte hårdhänt men inte heller försiktigt. På deras ansikten såg jag att de inte alls förstod vad jag gjorde där, varför jag slet i dem för att komma loss och kunna lägga kinden mot Ellens bröstkorg för att känna den hävas - för nog skulle jag känna det röra sig, höra det pickande hjärtat, något annat var otänkbart. De förstod inte att det också var mitt barn som låg där. Jag fick skrika det åt dem flera gånger. Någon stannade upp till slut och ställde frågor som verkade obegripliga just då. Samtidigt svalde ambulansen Ellen, slangar stoppades in i hennes näsa, maskiner pep och väste och sirenen slogs igång med ett öronbedövande tjut som fick mig att snubbla bakåt.

Hon skrek inte.

Mitt i all denna febrila aktivitet var Ellen alldeles orörlig.

Ambulansdörrarna smälldes igen, någon kastade ut ett namn på ett sjukhus i närheten som en sista livlina till mig men vägrade att låta mig följa med. Famlande sträckte jag armen ut åt sidan för att ta stöd mot Alma - en rent instinktiv reaktion. Först då märkte jag att hon inte var där.

Men jag förstod ännu inte att hennes frånvaro var det första tecknet.

Från: Alma ([e-mail])

Skickat: 29 december 19:31

Till: Annika Lundgren (AL_ [e-mail])

Alma betyder själ på spanska, visste du det, Annika? Är det inte märkligt att just jag ska ha ett sådant namn, ett som handlar om själen? Ett utslag av någons svarta humor, kanske.

Mi amiga del alma, sa Yvonne. Det var ett uttryck vi lärde oss när vi reste runt i södra Spanien, av en rynkig kvinna som drev ett vandrarhem där det bara bodde svenskar och tyskar. Hon pekade på oss med ett finger som såg nästan garvat ut och frågade skrockande Yvonne om jag var hennes amiga del alma, eftersom vi alltid var tillsammans när hon såg oss. Det betyder själsfrände, och det var det hon tyckte att vi var.

Yvonne också, förmodar jag, eftersom hon började kalla mig för det efteråt.

Nu svarar hon aldrig på mina mail längre.

Jag vet ingenting om hur hon mår. Är hon ok, vet du det?

//din syster

PS. Den här gången kan du väl vara snäll och svara?

alma.doc

Dokumentet skapades av: Yvonne

Senast redigerat av: Yvonne

Fastän kylan gjorde att små moln puffade ut för varje andetag, böjde sig Alma fram och kysste min kind när hon hade gått mig till mötes, precis som hon alltid gjorde. Hennes läppar var förvånansvärt varma mot kinden, och det kom en doft av tvål när hon lutade fram sitt ansikte mot mitt. Inte från den parfymerade sorten, utan sådan som bara luktade rent och nytvättade lakan.

Kindpussandet hade hon börjat med redan då vi träffades första gången, när vi - två främlingar - hade fått tränga ihop oss i samma lilla soffa på caféet, som var överfullt på grund av turistbussen som stannat precis utanför. När vi skiljdes åt kysste hon mig snabbt på båda kinderna, och jag tänkte att vanan måste ha kommit sig av sommaren hon just hade tillbringat i Paris. Hon kryddade ännu sina meningar med d'accord och ibland ett frågande comment?

Det var något undflyende, världsvant med Alma, och även om vi hade kommit överens om att ses igen trodde jag inte att hon skulle höra av sig.

Men det gjorde hon.

- Yvonne? Det här är Alma, från caféet, sa hon när hon ringde, som om det fanns en risk att jag skulle ha glömt vem hon var.

Nu tog hon min ena hand, hennes händer var klädd i lurviga lovikavantar och mina var bara och kalla, och kramade den. Ovanför oss sprack natthimlen upp i tusentals mångfärgade små explosioner, och knallarna rullade längs med bergskanten. Runt omkring oss en grupp av alla dessa människor som tycktes dras till Alma som malar till ljuset.

Jag kramade tillbaka om hennes hand. Lånade lite av hennes värme. Av hennes glans.

När vi vaknade morgonen efter och jag stönade av ljuset från fönstret, som sände små elaka blixtar genom mitt huvud, skrattade hon bara åt mig:

- Är det millenniebuggen som har smittat dig?

År 2000.

Framtiden.

Allt var möjligt.

Från: Annika Lundgren ([e-mail])

Skickat: 12 februari 8:12

Till: Alma ([e-mail])

Alma! Du får faktiskt gå ner till butiken själv den här veckan. Jag är upptagen. Och nej, du behöver inte göra den där minen som jag vet att du gör just nu när du läser det här. Jag gör så gott jag kan. Vi får höras senare.

Annika

Från: Alma ([e-mail])

Skickat: 7 mars 22:34

Till: Annika Lundgren (AL_ [e-mail])

Ibland känns det som om varje minut är evighetslång, samtidigt om det kan ha passerat veckor under bara en blinkning. Har du känt så någon gång, Annika? Det är som att tiden leker med mig. Till exempel: Ikväll när jag satt vid datorn kom det en spindel och firade ner sig framför fönstret, med ryckiga rörelser, och försvann ner på fönsterbrädan någonstans. När jag tittade efter var den kom ifrån upptäckte jag att tråden började vid kanten av gardinkappan, och insåg att en rad med tomtemöss fortfarande dansade ut julen strax ovanför kappans fåll. Jag har visst alldeles glömt att ta ner julgardinerna.

Sådant händer mig hela tiden. Årstider som kommer och går utan att jag lägger märke till det. Jag tvivlar i och för sig på att spindeln brydde sig om vilket. Den har nog ingen aning om vilket hem den har hamnat i.

Ofta tänker jag att det här är så långt från det liv jag hade tänkt mig som det går att komma. Allra längst bort i den andra änden av skalan. Jag ser framför mig en sådan där stor linjal i vitt, svart och trä som fröken i lågstadiet använde för att dra linjer på svarta tavlan. Tänk dig en sådan för att placera ut små människofigurer på, för att se vilket liv vi alla ska få. Då hamnar jag på den kanten som jag aldrig ens skulle ha ägnat en fundering, tillsammans med foliehattsmän och galna kattdamer. Det saknas bara ett par inavlade katter som går runt och kissar härinne på parketten, så är jag förvandlad till min egen värsta mardröm.

Som svar på din sms-fråga: Nej, jag har inte handlat än. Jag har lite torrmjölk kvar hemma så jag klarar mig tills du har möjlighet att åka till affären. Men kom inte på lördag bara, för då är jag ute på galej. Haha. Ett litet skämt där, det är meningen att du ska skratta nu.

Förresten, jag skulle behöva något nytt att läsa. Kan du ta med några böcker när du kommer? Ingen chick-lit, tack.

//din syster

Från: Alma ([e-mail])

Skickat: 19 mars 23:11

Till: Annika Lundgren (AL_ [e-mail])

Annika, vet du att en väldigt underlig tanke slog mig? Ett par gånger har det hänt att någon för mig okänd har varit säker på att jag var bekant för dem. En gång inträffade det på en färja, när jag var på väg tillbaka till Sverige utan mitt resesällskap. I frukostkön plockade jag till mig kaffe, en inplastade macka, en yoghurtbägare. Då sa mannen i kassan till mig:

Orkar du vara uppe så här tidigt idag?

Det var minst sagt förvirrande.

Du och din kompis dansade ju på borden halva natten, förtydligade han.

Men jag hade legat och sovit snällt i min hytt, som jag delade med en ensamstående mamma vars son mycket gentlemannamässigt vände ryggen till medan jag bytte om till nattlinne. Det var både fascinerande och obehagligt att min dubbelgångare tydligen gjort sig en helnatt under tiden.

En annan gång klev jag av tåget vid Stockholms central, och en man på perrongen lyste upp och gick mig genast till mötes.

Men hej, dig trodde jag inte att jag skulle få se igen, sa han.

Jag hade aldrig träffat honom tidigare. Ändå var han helt säker på att han pratat med mig på en fest på Gärdet någon vecka tidigare. Haft ett mycket bra samtal med mig, till och med. Därav att han hade blivit så glad att se mig.

Men, har du en syster då, frågade han när mitt nekande gjorde honom förvirrad.

Jag försäkrade honom - vilket du kanske blir lättad av att höra - att den enda syster jag har inte alls brukar åka till huvudstaden för att gå på fest.

Då när det hände viftade jag bara bort deras antaganden att de kände mig, och skrattade lite åt det efteråt.

Men nu tänker jag: Tänk om de hade rätt och jag hade fel? Om det här livet, där jag vinklar persiennerna så fort det mörkas eftersom det känns som att grannarna tittar rakt in på mig annars, är det som är det inbillade? Att det i själva verket är den riktiga Alma som festar långt in i gryningen på nattfärjan från Tyskland, och som går på hemmafester på Gärdet?

//din syster

PS. Nej, jag är inte galen. Jag har bara gott om tid att tänka.

Utdrag ut Netopedia - ditt uppslagsverk på nätet

Det finns olika former av mänsklig isolering, varav den klassiska bilden rör enstöringen eller eremiten som har dragit sig undan social samvaro. En annan, på många sätt modernare form av isolering, är den som kan uppkomma i exempelvis stora städer då individen bor ensam och inte har något socialt nätverk.

Det går att skilja mellan frivillig och ofrivillig isolering. I det förstnämnda fallet känner individen inget, eller mycket litet, behov av att interagera med andra människor. De drar sig undan av egen vilja. I det senare fallet är isoleringen inte självvald. Det kan till exempel finnas underliggande diagnoser, som social fobi, autism eller depression, som gör det svårt för individen att delta i social samvaro.

Det finns också exempel på personer som varit instängda för att undvika straff eller rättslig prövning, antingen av eget val eller genom så kallad husarrest.

I Japan finns en särskild form av isolering bland ungdomar, som har fått namnet hikikomori. Det betyder ungefär träda ut/dra sig undan. Det handlar om unga män och kvinnor som stänger in sig i hemmet hos sina föräldrar och varken arbetar eller studerar.