Tagg i hjärtat

By Cannie Möller

Hur kunde Lisa svika henne? Hon och Mia hade länge planerat att gå på konserten och nu när det äntligen är dags så vill hon hellre vara med sin nya pojkvän Robert. Irriterad irrar Mia runt i Stockholm när hon plötsligt hör musik komma från en närliggande lokal. En sjungande kvinnoröst leder henne in i lokalen. Dock förväntar hon sig inte att bli så dåligt behandlad av sångerskan Helen. Som tur är så är Juan där. Han och Mia går i samma klass. Det har alltid varit något med Juan som lockat Mia, men hon trodde inte att det var ömsesidigt. Från och med den här natten kan de inte längre vara ifrån varandra och känslorna växer alltmer . Men deras förhållande ska stöta på hinder längs vägen, inte minst på grund av Helens destruktiva beteende. Hon känner sig missförstådd, osynlig och hon kan inte kan inte se vännernas försök att rädda henne.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726874518

Book preview

1

blind & galen

Jag vägrar att gå med på några förebråelser. En grå kappa som stånkar uppför trappan med kassar i båda händerna. Hur skulle jag ha kunnat upptäcka tanten? I mitt tillstånd. Det är ingen överdrift att säga att jag var förblindad.

Telefonsamtalet nyss: I tre månader har vi längtat och räknat dagarna. I tre månader har vi turats om att ta hand om biljetterna. Och så kommer äntligen kvällen. Om ett par timmar börjar konserten. Allt vi har kvar att göra är att ta oss till Globen.

Och så säger Lisa att hon inte har tid! Inte i kväll. Hon har annat för sig! Säger hon som jag har känt sen vi var små. Hon som brukar berätta allt för mig. Hon som är en del av mig.

– Men det är ju för helvete i kväll dom spelar! Inte i morgon, då är dom i London! Har vi råd att åka dit kanske?

– Det har hänt en grej… jag kan helt enkelt inte. Och det är inte så viktigt för mig, faktiskt… inte längre…

Jag hörde det, hur tydligt som helst att Lisa darrade på rösten. Hon trodde förstås inte att jag kunde räkna ut vad det var för grej som hänt. Den där slibbiga, äckliga Robert. Vad ser hon hos honom? Han är ju en sån där liten fjant som stöter på alla, fattar hon inte det?

– Gå med nån annan! Eller sälj min biljett! Du – jag hinner inte snacka nu…

– Alltså: du kan inte göra så här!

– Bråka inte! Jag måste duscha nu! Du fattar inte, Mia – jag är så otroligt kär!

Det var just på det ordet – kär – som jag slängde på luren. Hela telefonen for i golvet. Det blev säkert en grop i träfaneret. Han som bor inunder kan faktiskt ha fått taklampan i skallen. I så fall var det Lisas fel. Inte mitt.

Och tanten i trappan får skylla sig själv. Hon borde ha sett hur upprörd jag var, hon borde ha flyttat på sig.

Jag stannade inte och plockade upp vad det nu var hon hade i sina kassar. Saker som rullade och hoppade, plopp, plopp. Från trappsteg till trappsteg. Hoppas för hennes skull att hon inte bara handlat ägg och tomater.

Februarikvällen försöker svalka mitt brännande arga ansikte. Lägger jag märke till att vårens modigaste koltrast redan harklar sig i en kal björktopp? Jag skulle inte tro det.

Småungar kommer cyklande mot mig på trottoaren. Så glada för att de får vara ute på kvällen att de inte tar hänsyn till äldre folk!

Kan dom inte flytta på sig när jag ska fram?

Ilsket knuffar jag till en snorig liten sak i blå bävernylon.

Ungen tappar balansen och vinglar omkull.

– Dra åt fanders! skriker jag när ungarna tjuter efter mig.

Det lyser i Lisas fönster. Nu ska jag prata förnuft med idioten. Vi har ju räknat dagarna. Tanken på just den här kvällen har hållit oss uppe det senaste halvåret. Hon kommer att ångra sig, hon kommer att gråta blod! Jag ska rädda henne! Vi hinner ännu! Visst hinner vi!

Då ser jag honom. Eller rättare sagt: hör honom. Den där löjliga moppen som han verkar så stolt över. Han försöker få folk att tro att det är en mc. Som om inte vilken människa som helst kan se vad den där löjliga cykeln är för nåt! Bland dom andra småungarna i bävernylon och galonisar, där hör han hemma – Robban! Där kan han köra med sin hoj, inte hålla på och äckla sig med Lisa!

Jag ligger nertryckt i taggbuskarna. Robert låser moppen och närmar sig Lisas port. Han fumlar med portkoden. Svär. Det är bra. Hon har gett honom fel kod eller så kan han förstås inte komma ihåg fyra siffror i rad. Svär lite till du, det gör inget om du sparkar lite också. Porten kommer inte att gå upp för det. Det är bara för dig att hoppa upp på den där stinkande cykeln och ge dig iväg!

Då öppnas Lisas fönster och hennes nytvättade hår blåser vackert i vårkvällen. Jag trycker mig längre in bland buskarna. Säg att du ångrar dig nu då! Att du ska på konsert och förresten skiter du i Robban-Bobban!

Men Lisa lutar sig ut genom fönstret och ler. Hon sträcker ut handen och kastar ner något som Robban fångar i luften. Sen låser han upp och det finns inga problem i världen för Robert Falk att flyga in till Lisa Berg.

Det är bara jag, Mia Forsman som ligger intryckt bland buskarna som en drunknande. Taggar tränger in i kinderna och i armarna. Jag förmår inte ta mig därifrån. En kvist har fastnat i nackhåret, jag kommer att bli tvungen att slita mig loss. Hår kommer att bli hängande i busken, kanske blir jag skalperad och denna kväll blir min sista på jorden.

Jag ser när Robert kommer in i Lisas rum. De ställer sig nära fönstret, tätt tillsammans. Det finns ingenting jag kan missa: jag ser hur Robert lutar sig fram, lägger huvudet lite på sned. Lisa vänder sitt huvud en aning åt andra hållet. Bara precis så mycket att näsorna inte fastnar i varandra. Kyssen verkar aldrig ta slut. Snart svimmar dom väl! Jag räknar tyst för mig själv – tretton, fjorton, femton… Tänker han kväva henne?

Fast jag sträcker fram halsen mellan grenarna kan jag inte se deras tungor.

När de håller på så där länge måste det ju vara mycket med tungor som virvlar omkring. Att pussas är att blanda spott. Det var en vikarie i biologi som frågade om vi visste hur många baciller det finns i en enda kyss. Hela klassen gissade men alltihop var fel. Det var visst flera tusen. Eller miljoner, jag minns inte.

Det kan inte vara första gången det här händer mellan Lisa och Robert. Hon har alltså gått bakom ryggen på mig, inte sagt ett ljud. Hållit på och träffat honom. I smyg. Vad äckligt! Hur många av Robban-Bobbans baciller har hon fått i sig? Och inte förrän i kväll har hon vågat säga något till mig.

Vems hand är det som drar ner rullgardinen? De syns ändå, nästan bättre, mörka siluetter mot den ljusa gardinen. Kärleksparet. Precis som i en gammal film på TV.

Till slut letar jag rätt på mina domnade ben och fötter. Kravlar mig ut ur snåret på alla fyra. Darrar. Skakar. Mår illa. Tanken på konserten är helt värdelös nu. Det finns bara ett vidrigt, äckligt NU.

Om marken bara ville vara så snäll och öppna sig och uppsluka mig.

2

du är ful, du!

Jag klarar inte att ta mig längre bort än till bänken i parken mitt emot Lisas hus. Det är nästan bara hussar och mattar som går dit för där finns en av stans få hundtoaletter. Senare på våren kommer det att lukta hundpiss och hundskit, men än så länge ligger det en ishinna över den värsta stanken.

Från bänken ser jag Lisas lysande fönster och porten nedanför. Moppen står kvar. Om jag bara orkade skulle jag gå dit och skära sönder däcken. Om jag hade en kniv. Fast det vore inte så smart, då skulle han inte kunna ta sig därifrån och det är ju det jag vill. Att han ska komma ut genom porten, svärande, förbannad. För att Lisa slängt ut honom. För att hon upptäckt vilken tönt han är. Inte alls den spännande person hon trott utan bara en vanlig tönt.

Men hur jag än stirrar mot porten kommer han inte ut. En gång tänds trappljuset men då är det bara en trippande kvinna i röd kappa. Hon rättar till sin sjalett och ser obehärskat glad ut innan hon vingligt försvinner på cykel.

Jag är så koncentrerad på huset där borta att jag naturligtvis inte märker figuren som dyker upp från ingenstans.

En stor kropp dunsar ner bredvid mig, en hand lägger sig tröstande över min.

– Det är lugnt – sitt kvar grabben! Jag är inte farlig. Ska ru ha? En halvdrucken Explorer blir hängande i luften framför mitt ansikte. Jag skakar ihärdigt på huvudet. Handen på min axel är för tung, jag får inte bort den.

– Det är rätt, man ska inte dricka, det är dumt, säger mannen och skruvar snabbt av korken från flaskan och suger i sig. Jag försöker komma loss ur hans grepp men de nikotingula naglarna håller fast min arm.

– Lita på mig, grabben. Jag såg alltihop. Den där tjejen är inget att ha. Där kommer du trallande men hon släpper inte in dig va? För hon har ihop det med en annan snubbe. Han, den där moppefikusen. Alla som har såna där jävla moppar är egentligen fikusar, visste du det? Det finns undersökningar på det… Vart ska du ta vägen? Sätt dig ner vettja!

Han drar i armen så att jag dunsar ner på bänken igen. Förresten kan jag lika bra sitta kvar som att gå någonstans. Eftersom allt ändå är så värdelöst. Jag kan lika gärna sitta här och låta en alkis kalla mig för grabben.

– Jag satt där borta, på bänken där borta! De gula äckliga fingrarna pekar mot den inhägnade hundtoaletten. Och där står det mycket riktigt en ensam bänk. Kanske för att hussarna och mattarna ska slippa bli trötta i benen medan jyckarna krystar. Enda förklaringen till att ställa en bänk just där.

Jag börjar må illa, känner mig så trött. Vill bort från det här dregelpratandet men jag orkar inte resa mig.

– Jag såg när hon släppte in fjanten och hur du sen kom utkravlande ur busken som nåt sorts heligt mirakel, fortsätter alkisen sin predikan. Kärleken är ett himla helvete, visste du det? Djuren är mycket bättre än människorna.

Gubben, som inte är särskilt gammal, spänner sina ljusblå ögon i mitt bleka ansikte. Och fast jag inte tänkt säga emot honom – om det där att kärleken är ett himla helvete – så tror han visst det för han tar i med sina lungors fulla kraft:

– Till exempel insekterna – vad vet du om dom? Vad vet du om deras kärleksliv? gastar han anklagande och det kommer en liten skur av saliv ur hans mun.

– Inte så mycket, svarar jag och mår illa.

– Fattar du vad jag snackar om, grabben? Han dunkar mig i ryggen. Jag får genast hosta.

– Jag är ingen grabb! säger jag argt när jag äntligen kan andas igen. Gubben – som hela tiden håller på att bli lite mindre gubbe och lite mera kille – drar av sig sin stickade gröna mössa och bugar överdrivet. Hans hår är tjockt, det lockar sig flottigt vid öronen. Jag ser att han har lite hår där också, inne i öronen. Ändå är han nog inte mer än trettio. Han förvandlas och blir nästan snygg när han ler.

– Nu får jag allt be om ursäkt! Men det är ju jävligt dålig belysning här. Du kunde lika gärna sagt att du var jultomten.

– Det gör inget, säger jag och försöker skaka av mig hans fingrar som trummar hetsiga rytmer på min jackärm.

– Fast lite får du ju skylla dig själv när du har en sån ful jacka! Och han börjar skratta som om jag är det mest komiska han kan tänka sig.

– Det här är väl inget för en tjej? frustar han och nyper i min gröna parkas som om det var jag som var clownen.

Då brister allt. Gråt strömmar ur mig. Den går inte att hålla tillbaka när den väl börjat välla ut.

– Men ta det inte så, för guds skull, försöker vodkamannen tröstande. Det ser jag väl nu att du är… en jävligt söt tjej!

Jag tycker att jag hör tveksamhet i hans röst och det får mig att böla ändå mer.

– Om du inte var så packad kanske det skulle finnas fler grejer som du kunde fatta! fräser jag och slänger mig upp på fötter.

Medan jag går bort från parken tittar jag inte en enda gång mot Lisas fönster.

Inte sen taklampan släcktes.

Inte sen det bara blev ett svagt rosa sken som letar sig ut vid sidan om rullgardinen. Sänglampan med den rosa skärmen.

Tänk om hon ligger med Robban-Bobban just nu?

Bara ett svagt rosa sken.

Jag är ensam.

3

city, sen kväll

Ilsket viker jag konsertbiljetterna till två papperssvalor och skickar iväg dem. Det är ändå för sent nu. Jag lutar mig mot järnräcket och stirrar på människorna som rör sig nere på torget. Människor är bara djur, helt vanliga däggdjur, tänker jag när de två pappersbitarna för trehundra kronor styck seglar mot marken. Inte en enda idiot där nere lägger märke till mina papperssvalor. Strax har de försvunnit in bland trampande fötter. Människor på ett torg är som elefanter instängda i en djurpark.

En kille kommer springande nerför trapporna mot torget. Han skriker som en besatt. Ropar efter någon som heter Sandra. Han knuffas och tränger sig fram mot tunnelbanenedgången.

– Sandra! Kom tillbaka! vrålar han med sprucken röst.

Kärleken är ett helvete, tänker jag och går nerför trapporna till tunnelbanan. Det borde vara en mycket längre trappa, en som går ner i underjorden.

Jag skulle aldrig vilja komma upp under himlen igen. Helst ner i någon kloak. Kura ihop mig bland råttorna. Man skulle känna gnagartänderna växa ut. Det är nödvändigt om man ska överleva. Gnagartänder. Gnaga på allt man kommer åt. Och där nere i mörkret är alla lika. Ingen är snyggare eller bättre än någon annan.

Jag har aldrig riktigt vågat tänka den tanken förut, att jag kanske är rätt ful. När jag var mindre, då gick jag på vad de vuxna sa till mig: att jag var en söt liten flicka. Särskilt var det nog min uppnäsa och mitt krulliga hår folk la märke till. Jag har redan anat det, att ett utseende som mitt passar bra när man är liten men sen är det helt förkastligt. Helt förödande för självkänslan. I takt med att ansiktet vuxit ser det ut som om ögonen blivit mindre. När jag märkte det gick jag och klippte av mig håret. Nu har jag bara en kort pojkfrisyr som man kan få att se taggig ut om man kletar i mycket mousse. Fast det är ju dyrt, mousse, så för det mesta är det bara mesigt och fult. Och ögonen ser knappast större ut fast håret är kort. Jag skulle vilja ha stora, mörka ögon. Såna där själfulla som vissa kallar det. Ögon som hör till en spännande person. Det är svårt att ta att man antagligen är väldigt alldaglig. Efter det som hände med alkisen i parken fattar jag att det aldrig någonsin kommer att finnas en kille som frivilligt dras till mig. I så fall skulle det säkert vara något fel på den killen. Förbannelse över dig, Lisa! Allt är ditt fel. Vi skulle varit längst framme vid scenen. Trängts, vrålat, det hade blivit den bästa kvällen i våra liv. Och jag hade inte alls tänkt på hur ful jag är.

Springande steg närmar sig bakifrån i trappan. Jag får en knuff och vacklar åt sidan när killen som vrålat efter Sandra rusar förbi. Strax därpå tränger sig ett par poliser