Minnesskymning

By Mattias Kuldkepp and Björn Bengtsson

När en ung thailändsk bärplockerska hittas död i skogen vid Siljan faller misstankarna snart på den enstörige pensionären Evert Johansson. Mannen vägrar dock att säga något och när han döms till livstids fängelse hamnar bygden i chock. Visserligen har Evert alltid setts som en udda figur, men var han verkligen kapabel till att mörda? Och varför vägrar han att tala?

Anders Rask, som nyligen flyttat till trakterna där dådet ägde rum, har svårt att släppa det som hänt. Han börjar göra en egen undersökning och upptäcker snart att det finns flera personer som har något att dölja – och som inte vill att sanningen kommer fram. Inom kort står Anders i centrum för händelser som driver honom och hans familj mot en oundviklig brant.

"Minnesskymning" är en klassisk spänningsroman som utspelar sig i det fiktiva samhället Jarlstorp i Dalarna. En plats där konflikter sjuder under ytan i mötet mellan det gamla brukssamhället och den nya ekonomin, där fördomar gror och där kärlek och vänskap ställs på prov.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 19, 2021
• ISBN: 9789180001892

Book preview

Prolog

Han närmade sig kvinnan på golvet. Hennes vrister och handleder var tejpade, munnen var halvöppen. I pannan, strax under hårfästet, lyste det rött från slaget som träffat henne. Nu var hon vaken igen och ögonen var uppspärrade. Hon anade vad som väntade.

Situationen var sorglig men samtidigt vacker, tänkte han. Den värnlösa kvinnan. Den avslappnade miljön. Brottet. Hotet som snart skulle försvinna.

Frid.

Han strök pekfingret utefter handryggen och rättade till ett veck på silikonhandsken. Materialet stramade mot huden men det var absolut nödvändigt.

Han tittade bort mot ett lågt bord i ädelträ som stod vid väggen. Föremålet ovanpå glittrade mjukt i den dämpade belysningen. Kvinnan följde hans blick och snyftade lågmält, men han förärade henne inte så mycket som ett ögonkast. Föremålet på bordet var en krökt trädgårdskniv med långt blad och sylvass egg. Den som arbetade med sin trädgård och höll den i bästa trim var naturligtvis också tvungen att ta väl hand om sina redskap.

Han tittade på klockan. Det var dags att börja. Han gick fram till bordet. Lugna, ljudlösa steg över den heltäckande mattan. Det fanns ingen anledning att skynda, ingen anledning att förstöra ögonblicket. Kvinnan gnydde någonting på bruten engelska men han ignorerade henne, lyfte kniven och funderade över hur han skulle gå till väga för att inte lämna tydliga spår.

Han tänkte tillbaka. På kvällen. På senaste veckan. På tiden sedan telefonsamtalet. Onödigt. Allt var fullständigt onödigt, men den dumma kvinnan fick skylla sig själv. Han tänkte inte lasta samvetet med vad som skedde ikväll. Kvinnan talade igen. Hon grät.

Please, sir. Please …

Han borde ha tejpat hennes mun, men det var barbariskt och dessutom spelade det ingen roll. Det fanns ändå ingen som kunde höra, utanför fanns bara skog och åter skog. Han tänkte tillbaka på någonting han hört som ung. Skogen vid Siljan lyssnar, men den talar inte. Han tummade på eggen. Han väntade. Han funderade. Han log.

*

Jag spände öronen och väntade. Väntade på att ljudet skulle upprepas. Mörkret hade lagt sig och det var kallt, ovanligt kyligt för en marskväll. Jag andades ut och en plym av vattenånga formades i luften framför mig. Det fläckvisa snötäcket på marken var sprött och när jag klev över det bröts skaren med frasande ljud.

Jag iakttog villan på andra sidan häcken. Dess gula träväggar låg höljda i skugga från trädgården och den omgivande urskogen. Övervåningen var nedsläckt och det enda som lyste på bottenvåningen var en lampa i hallfönstret. Framför huset, till största delen dold i skuggorna, stod en ensam parkerad bil, en Honda kanske. Jag hade aldrig sett den förut. Lilla Rövaren, familjens border collie, trampade oroligt vid fötterna och jag märkte att jag höll mobiltelefonen i ett närmast krampaktigt grepp.

Så hörde jag ljudet igen. Ett plågat utdraget skrik. Lilla Rövaren tassade runt i en cirkel. Nervöst. Lystrande.

Jag fingrade på mobiltelefonen. Det var klart att jag måste göra någonting. Med frusna, darrande fingrar låste jag upp telefonen och det svaga skenet från bildskärmen lyste upp mitt ansikte. Jag knappade in 112 och pekfingret svävade dröjande ovanför den grönfärgade telefonsymbolen. Jag andades ut en ny plym av vattenånga. Lilla Rövaren gnydde. Att jag hade passerat huset och hört lätet var en fullständig slump. Vanligtvis tog jag aldrig kvällspromenaden så här sent, i synnerhet inte när det var kallt.

Tystnad. Inga fler tjut. Ingenting. Fingret svävade ovanför knappen. Jag blinkade, fuktade läpparna, tittade bort mot huset, mot den mörka gula fasaden, mot de tonade rutorna på källarplanet. För ett kort ögonblick tyckte jag mig ana ett svagt glödande sken längre bort i skogen, på andra sidan huset, men sedan var det borta. Det spelade ingen roll. Jag tryckte på knappen och telefonen kopplade. Det pirrade inombords. Jag gjorde det rätta, visst gjorde jag? Klart att jag gjorde. Men vad skulle jag säga?

Min vanliga rädsla för att göra bort mig slog till. Skriken kanske bara kom från en tv som stod på. Tanken fick magen att pirra värre än någonsin. Varför måste just jag ringa? Det handlade säkert inte om något viktigt.

En operatör svarade men jag kopplade bort samtalet. Svetten pärlade på pannan och händerna klibbade trots kylan. Darrhänt stoppade jag tillbaka telefonen i fickan, drog i kopplet och fortsatte promenaden. Lilla Rövaren verkade glad över att äntligen få röra på sig. Huset var mörkt och tyst. Allt var stilla. Det här berörde inte mig.

Jag hade fel.

Del 1

Fynd

Polisen återfann den thailändska bärplockerskan Pakpaus lånade bil, en ljusgrön Honda Civic, på en skogsstig strax öster om Malung, men den var tom och kunde inte knytas till någon specifik plats. Kroppen hittades när den sista snön hade försvunnit och april hade gjort sitt intåg. Snödroppar och tussilago visade sina skygga ansikten bland bleka tuvor i terrängen.

Den illa begravda kvinnan visade också sitt ansikte. Något av skogens djur måste ha funnit något intressant och grävt i marken men gett upp, för bortsett från ansiktet var resten av kroppen täckt med jord. Pannan, ett slutet öga och vänstra kinden var det enda som syntes i den frusna marken. Platsen där hon hittades låg inte långt från Johanssons hus, bara ett par hundra meter och även om spåret var gammalt kände polisens hundar snabbt vittring. Spåret förde dem raka vägen mot huset, till källaren där brottet begåtts. Gubben Johansson var tvär, omedgörlig och ville först inte släppa in polisen alls.

Efter att de funnit spår av blod på heltäckningsmattan i allrummet på källarvåningen tystnade han, en hand höjd framför munnen. Han sade ingenting mera, hans axlar sjönk ihop när de förde bort honom i handfängsel.

Domen kom en månad senare, i sköna maj. Jag vet, för jag var där. Jag satt längst bak i salen. Tyst, stilla. Jag talade bara en enda gång, den gången som jag blev kallad att avlägga vittnesmål. Jag berättade om skriken jag hade hört i natten, gav min uppskattning om tidpunkt och min erfarenhet av Johansson som granne.

Efteråt försvann jag som en skugga.

Hur skulle jag kunna göra annat?

Vakande ögon

Jag slog av motorn och klev ur bilen på den grusade garageplanen framför vårt hem. Moas röda Fiat stod parkerad framför den gamla rödflagnande ladugårdsbyggnaden. En samling sparvar kvittrade i en närbelägen björk och vinden förde med sig doften av hö från ladan tillsammans med min dotter Klaras ljusa stämma.

Jag drog mjukt igen bildörren bakom mig och gick mot den öppna ladugårdsporten. Innan jag hunnit mer än ett par meter hördes ett välkomnande skall och ut ur ladan for Lilla Rövaren. Hon sprang rakt mot mig men kastade sig åt sidan med ett vigt skutt precis innan hon kom fram.

Nej du. Ingen lek just nu, skrattade jag och klappade henne över huvudet. Lilla Rövaren gnydde och mötte min blick. Försök inte. Iväg med dig, sade jag.

Lilla Rövaren fnös och lade sig demonstrativt på marken framför fötterna. Samtidigt kom Moa ut ur ladan med svetten lackande i pannan. Hon hade blåställ på sig och kvasten i högsta hugg.

Har du en aning om hur smutsigt det är här inne egentligen? pustade hon.

Som du ser ut vågar jag mig nästan på en gissning.

Jag flinade och slingrade armen runt hennes midja. Hon speglade mitt leende, men efter en kort kram lösgjorde hon sig.

Nej du, sade hon. Försök inte. Jag är fortfarande sur på dig.

Jag himlade med ögonen och grymtade missbelåtet.

Men jag har ju sagt att jag aldrig glömmer din födelsedag igen.

Vi får väl se. Och vår bröllopsdag, då? sade Moa sakligt och fäktade bort mitt andra försök att snärja henne med armen.

Nej. Inte bröllopsdagen heller.

Bra, men du är ändå inte förlåten.

I ladugårdsöppningen bakom Moa stod Klara. Förmodligen lyssnade vår treåring inte på samtalet, men det var svårt att veta. Hon höll en pinne i handen som hon använde för att mycket fokuserat knuffa fram en sten över marken.

Hur blev Johanssons dom? sade Moa.

Livstid, sade jag och gav upp försöken att dra henne närmare intill mig.

Moa nickade.

Kan inte säga att jag blir förvånad.

Inte jag heller. Men det framkom aldrig något motiv. Johansson fortsatte att tiga som muren.

Han skäms. Lita på mig, sade Moa.

Jag nickade. Att Johansson skämdes hade varit Moas slutsats så snart det stod klart att han inte tänkte säga så mycket som ett ord till sitt försvar i rätten.

Mmm, fast man kan ju tycka att han borde vilja säga nånting ...

Äsch! Sluta problematisera allting. Han förstod väl att det inte spelade någon roll, och då kan man ju lika gärna tiga.

Jag ryckte på axlarna, men Moa hade rätt. Jag hade en vana att förstora saker.

Kom. Hjälp till här, sade hon och trampade bort mot åtta bruna flyttkartonger som stod staplade bredvid ladugårdsdörren. Ännu två år efter flytten från Stockholm hade vi inte haft tid att plocka upp allt vi släpat med oss. Faktiskt var det därför som Moa gjorde rent i ladugården. Vi hade tröttnat på att snubbla över lådorna inne i boningshuset.

Kolla här, sade jag och plockade upp ett prydligt hoprullat papper med ett rött sidenband virat runt sig. Det var Moas examensdiplom från Stockholms dramatiska högskola.

Låt bli det. Jag vet vad du kommer säga, sade Moa.

Absolut inte. Jag tycker bara det är synd att det ligger och skräpar i en låda. Det var allt.

Det får ligga här och skräpa tills jag fått ett jobb inom teatern. Då kommer det upp på väggen, men inte förr.

Som du vill, sade jag och tryckte tillbaka diplomet i lådan. Förresten så har du rätt i att det inte spelade någon roll om Johansson pratade eller inte. Den tekniska bevisningen räckte. De hittade DNA-spår i källaren och blodrester på en trädgårdskniv i Johanssons växthus.

"Det var ju det jag sade hela tiden. Johansson mördade henne.

Tveklöst", sade Moa.

Jag tryckte tillbaka ett svart stövelskaft som hängde ut ur den översta flyttlådan, sedan greppade jag tag och lyfte.

Jovisst, men jag förstår fortfarande inte varför.

Han är väl en jävla rasist, fnös Moa och greppade lådan under. Buttrare enstöring får du i alla fall leta efter.

Jag skrattade torrt.

Ja, han är knappast någon allsångsledare, men jag vet inte … Hursomhelst så var åklagaren inne på samma linje.

Där ser du.

Fast har du någonsin upplevt Johansson som främlingsfientlig?

Jag vet inte. Spelar det någon roll?

Jag skakade på huvudet.

Du har väl rätt ...

Klart att jag har, avbröt hon. Jag har alltid rätt!

Jag sträckte ut tungan åt henne och hon flinade. Innanför ladans dubbeldörr luktade det instängt och luften var torr. Det var långt ifrån färdigstädat men längst in i ett hörn var det rent och där ställde jag ned flyttlådan. Trots Moas slit yrde det upp damm åt alla håll och jag nös två gånger.

Prosit, sade Moa.

Ur lådan som jag ställt ned plockade jag fram en ojämnt målad, grisskär dalahäst och visade upp den för Moa.

Kommer du ihåg den här? sade jag.

Moa hade fått den i present av sin faster när hon fyllde femton. Då hade den sett ut som dalahästar brukar göra, det vill säga röd och med handmålad sadel och vita tömmar. En magisk nyårsnatt ett par år innan vi fick Klara hade vi gapskrattande målat om den. Nu såg den verkligen hemsk ut.

Varför i hela friden har vi fortfarande kvar den? sade jag.

Separationsångest, sade Moa, snappade åt sig hästen och lade tillbaka den överst i lådan.

Jag log åt minnet och vi gick ut ur ladan för att hämta ytterligare ett par flyttkartonger.

Vill du förresten höra om en riktig utredningstabbe som framkom idag under rättegången, sade jag.

Egentligen inte, men kör på. Du lär väl ändå inte släppa det här förrän du berättat allt.

Jag letade efter en lagom syrlig replik men kom inte på någon och beslöt mig för att bara strunta i piken.

Jo, polisen tog två serier med DNA-prover. En från sovrummet i källaren och en från källarsalongen, men bara serien från salongen togs till analys. Den andra slarvades bort.

Moa stannade upp.

På riktigt?

Ja, visst är det sjukt? Åklagaren skruvade duktigt på sig, men egentligen spelade det ingen roll. Den tekniska bevisningen räckte ändå.

Med andra ord, inga tecken på att någon mer skulle varit inblandad.

Jag nickade och Moa lade armarna i kors.

Var det inte det jag sa?

Jo, men …

Inga men, Anders. Sluta noja!

Det blev tyst i två andetag sedan fortsatte hon i mindre befallande tonfall.

Jag tycker också att det här har varit skitjobbigt men nu är rättegången över. Mördaren är dömd. Det är dags att gå vidare.

Jag bet mig i läppen och övervägde svaret medan jag lyfte ännu en flyttkartong. Jag gick tyst med lådan. Moa följde efter.

Okej, sade jag till sist. Det är väl så. Dags att blicka framåt. Det ska faktiskt bli riktigt skönt.

Jag ställde undan den sista flyttlådan och sträckte på ryggen.

I vilket fall borde han sälja huset, sade Moa.

Det kommer han aldrig att göra. Han skulle hellre dö än separeras från sin älskade trädgård.

Pappa? avbröt Klara. Hennes ena hand drog i mina jeans. I andra handen höll hon sin pinne, torr som fnöske. Jag satte mig ned på huk. Klara såg mycket uppfordrande ut, och jag kunde inte låta bli att kittla henne under hakan. Det uppfordrande ansiktsuttrycket upplöstes i en fnissning när hon försökte vrida bort huvudet.

Sluta! Sluta! sade hon och viftade skrattande med pinnen i luften framför mig.

Jag låtsades inte höra och fortsatte kittla. Klara vred sig som en ål. En hal och skrattande ål.

Stopp! Stopp! Inte killas.

Moa harklade sig och jag mindes plötsligt vad vi hade sagt om att lyssna på Klara när hon sade ifrån.

Okej, okej. Jag slutar, sade jag.

När fnissningarna ebbat ut lyfte jag upp henne från marken.

Vad var det du ville? sade jag.

Titta pappa. Pinne.

Klara höll stolt fram sin torra pinne.

Den är jättefin. Var hittade du den?

Hitta golvet.

Jag tog pinnen och studerade den noggrant under Klaras nyfiket vakande blick, innan jag med en tankfull nick lämnade tillbaka den och vände mig mot Moa.

Är det inte dags att börja med middagen? sade jag.

Moa skakade på huvudet.

Inte förrän jag är färdig här.

Som du vill. Vill du ha hjälp?

Nej, men jag har inte rastat Lilla Rövaren idag. Ta henne på en promenad, vet jag.

Inte mig emot. Det är härligt väder.

Och ta med dig Klara, tillade hon. Så får jag lite lugn och ro. Det här stället ska vara rent ikväll.

Fem minuter senare var vi på väg mot skogen. Lilla Rövaren travade vid min sida och Klara hade tjatat sig till en plats på mina axlar. Runtomkring oss tävlade björk, gran och tall om utrymmet med rönn, hagtorn och hägg. Sol silade ned genom lövverket och efter ett par minuters promenad kom vi fram till den kommunala femkilometersslingan. Vintertid användes den som skidspår, sommartid mest för jogging och som promenadstråk. Och även som ridstig, konstaterade jag och klev över en generös hög med hästspillning.

Jag tog min vanliga väg, Lilla Rövaren kände den väl och sprang runt till alla de buskar som hon upplevde var i behov av att markeras. Klara sjöng Ekorrn satt i granen, vilket för stunden var hennes favoritsång. Strax innan vi skulle ta av mot Svarttjärn passerade vi ett medelålders par med händerna tvinnade i varandra. En stund senare lystrade Lilla Rövaren en andra gång och gav skall.

Längre fram på stigen kom Urban Granström eller Gran-Ubbe som han också kallades. I handen höll han en trädgårdssax, hans valda vapen i kampen mot traktens mördarsniglar, och kopplet till tre australiensiska terriers som följde honom i spåren. Som på en given signal började alla hundar att gläfsa. Det lät som en hel kennel.

Titta pappa. Ekorrar! ropade Klara och klappade i händerna.

Gran-Ubbe gav mig en hastig blick, stegade förbi och mumlade någonting som med god vilja kunde tolkas som en hälsning. Jag nickade med huvudet till svar. Klara vinkade till ekorrarna när de försvann och jag höll Lilla Rövaren i halsbandet.

Också ekorre, pappa. Också ha ekorre.

Nej, du. Lilla Rövaren räcker och blir över.

Strax därefter kom vi fram till Svarttjärn. Namnet kom från dess mörka vatten. Bergarter i bottensedimentet färgade av sig och sjön omgavs av höga granar som lade den i skugga. Bara mitt på dagen lyste solen rakt ned i tjärnen och fick den att lysa upp i skiftningar från mörkblått till grönt.

Vi hade tur, konstaterade jag. Vid bergsluttningen på norrsidan fanns det gott om sol och utsikten därifrån var härlig. Öster om tjärnen låg stugbyn Gudsbo och strax intill stugorna fanns en nybyggd badbrygga och en takförsedd grillplats. Nu var det fortfarande lågsäsong och jag kunde bara se bilar framför två av stugorna.

Jag satte mig ned på stenhällen som vette ned mot tjärnen, Klara satte sig bredvid mig och lekte med några stenar. Lilla Rövaren sprang iväg nedför slänten och en stund senare dök hon upp borta vid badbryggan där hon stod och skällde på vattnet. Vinden krusade den mörka vattenytan och vårsolen värmde. I en närbelägen björk hade en koltrast gjort sig ett rede och dess lockande sång fick tankarna att glida.

Det var lättare sagt än gjort att smälta dagens intryck. Visserligen hade vi inte haft mycket kontakt med Johansson, men han var ändå vår granne och de gånger vi hade träffats hade han verkat fullt normal. En tillbakadragen enstöring, kanske inte den mest gladlynta sortens åldring, men långt ifrån ett våldsbenäget psyko. Trädgården var hans ögonsten och varje år ställde han upp i lokala odlingstävlingar med plantor och grödor från växthuset och rabatterna.

Den thailändska kvinnan hade utsatts för ett skrämmande övervåld. Hon hade blivit skuren med långa snitt över buk, lår och slutligen över halsen. Halsen sist, var obducentens bedömning. Kvinnan hade lidit innan hon hade dött.

Det vände sig i magen på mig. Hur kunde man göra något sådant? Hur kunde Johansson göra något sådant? Han var nära sjuttio. Jag förstod det inte. Hur kunde Johansson verka närmast normal på ytan och samtidigt vara så bestialisk inuti?

Koltrastens sång och trädens rofyllda sus runt tjärnen blandades med motorljud. Nere vid Gudsbo stugby kom Evaldsons Land Rover körande. Makarna Ove och Josip Evaldsson var de som tillsammans med Dalarnas turistförening drev Gudsbo.

Bilen stannade vid den första av de två stugorna med hyresgäster och Josip klev ut från förarsätet. När han fick syn på mig uppe på klippan höjde han handen till hälsning. Jag vinkade tillbaka. Josip nickade, vände sig sedan om och fiskade fram en krycka från baksätet av bilen. I vintras hade han råkat ut för en jaktolycka och han behövde fortfarande stöd när han gick. Jag följde honom med blicken tills han nådde stugdörren, sedan kollade jag vad klockan var. Det var dags att gå hem. Jag visslade på Lilla Rövaren som genast kom rännande.

Alltihop med mordet var så konstigt. Det var tanken som malt inom mig genom hela rättegången. Jag fick det inte att gå ihop. Var han verkligen ensam om dådet? Alla verkade nöjda med Johansson som ensam gärningsman. Var det bara jag som envisades med att återvända till frågan, tänk om?.

Tänk om han inte var ensam? Tänk om det finns någon ytterligare inblandad? Jag rös. Efter polisens slarv med DNA-proven fanns det bara en som visste svaret på den frågan. Johansson själv, men gubben hade genomlidit rättegången utan att svara på anklagelserna. Inväntat sin dom.

Två gånger varje dag passerade jag infarten till Johanssons tomt och om kvällarna krattade han oftast gräs eller satt djupt krökt över någon rabatt. Vid enstaka tillfällen hände det att han tittade upp och vinkade om han såg att det var jag. Det var inte mycket trafik på vägen som leder förbi gubben Johanssons hus, i synnerhet inte i veckorna. I princip var det bara bilar som skulle till Svarttjärn, den kommunala promenadslingan eller till någon av oss som bor i området. 

Ner! Ner! Gå själv, ropade Klara och avbröt tankarna. 

Jag släppte ned vår treåring på marken och hon trulsade vägen fram med sin pinne och kotte. Vi var nästan hemma och den sista biten var det bara bra om hon gick. Samtidigt som Klara knatade iväg längs stigen, passade Lilla Rövaren på att göra sina behov.

Jag stack handen i fickan och letade efter en bajspåse tills jag kom på att sista påsen gått åt förra gången och att det inte fanns några nya. Med en grymtning sparkade jag mull och mossa över bajshögen samtidigt som jag funderade på hur ofta jag svurit om att det borde vara skottpengar på den som inte plockar upp efter sig. Men det var när vi fortfarande bodde i Stockholm. Här i Jarlstorp var det inte en jävel som plockade upp efter sig.

Jag såg upp, nöjd med mitt verk, och tittade fram längs med stigen. Den var tom. Medan jag ägnat mig åt att sparka bark, mossa och jord över hundbajset hade Klara försvunnit från stigen. Jag tog ett par steg framåt.

Klara!

Inget svar, men det hade jag heller inte räknat med. Till min och Moas stora förtret svarade Klara aldrig när vi kallade. Jag tog ett par steg till.

Klara!

Fortfarande inget svar, men nu fick jag syn på henne. Hon stod bredvid en ungbjörk i skogsranden. När jag kom trampande vände hon sig om och strålade med ansiktet.

Titta pappa. Många!

Hon höll fram sina små fingrar. I händerna låg tre cigarettstumpar. Jag rynkade pannan och borstade bort dem. På marken låg det ytterligare två. Jag höll upp en av dem i solljuset. Den var av märket Lucky Strike.

Det finns säkert hundra saker som man kan göra i en skog, inklusive att röka i den. Man kan gå promenader, titta på fåglar, jaga eller stilla avnjuta den i sin ensamhet. Men från den plats vid skogsranden där Klara hade funnit cigarettstumparna fanns inte lika många saker man kunde tänkas göra. I princip kunde jag bara komma på en. Från fyndplatsen hade man fri sikt fram till vårt hus och vår ladugård.

Jag rullade cigarettstumpen mellan fingrarna. Pappret hade ännu kvar sin spänst och lukten av rök från den förkolnade änden var vass.

Den hade högst legat här en dag eller två.

Oro

Siljan Deep Divers, dykcentret som jag arbetade på, hade sina lokaler i en renoverad fiskarbod som låg i utkanten av Jarlstorps hamnområde. Dörrbjällran pinglade och Öppet-skylten, som hängde i en kedja mot glasrutan, dinglade till när jag öppnade dörren.

Jag stod på tröskeln och lät mig välkomnas av en omisskännlig dunst av fisk, tjära och rök. Det var arvet från den tidigare hyresgästen Franssons Fisk och två eldhärjningar av lokalen. På sina håll var väggarna fortfarande svartfläckiga av sot som hade bitit sig in i träet, men det spädde bara på lokalens karaktär. För mig betydde lukten helt enkelt att jag var på jobbet.

Saga dök leende upp bakom en ut- och invänd våtdräkt.

Hur var det igår då? sade jag.

Helt okej. Jag bokade om tyskarna till imorgon. De blev kanske inte superglada, men … det funkade.

Schysst. Och open-water gänget från Leksand?

Vi hade sista dagen med dem igår. Inga problem alls.

Skönt.

Ja. Alla verkade nöjda. Adam tipsade om dykbloggen och bad dem berätta om oss för alla de känner.

Jag sneglade på Saga. Hon var en virvelvind av entusiasm. Jag hade hört att hon var något av en virvelvind på planen också när hon spelade för sitt basketlag i Leksand. Trots sina runda former och att hon knappt nådde mig till axlarna var hon lagets främsta poängplockare.

Vad händer idag då? frågade jag.

Det ringde ett franskt par som ville köra djupdyk idag. Adam tar hand om dem. Hoppas jag i alla fall. Man vet ju aldrig med Adam.

I samma stund som Saga avslutade meningen plingade det till från bjällran vid ingången.

När man talar om trollen …

En blek och nära nog anorektiskt smal man med rufsigt hår klev in genom dörren. Adam var en jäkligt skön lirare, som han själv skulle uttrycka det. Samtidigt var han med lätthet den mest oorganiserade dykinstruktör jag någonsin mött.

Adam vinkade lamt med handen, men trots den bleka uppsynen log han förnöjt, som om han hade någon ovanligt rolig upplevelse i bagaget från gårdagskvällen. Jag hoppades slippa bli utsatt för detaljerna om hans senaste bedrifter, men anade att jag inte skulle vara så lyckosam.

Adam var något av en local ladies man och han älskade att berätta om sina äventyr, men tvärtemot farhågorna kastade han sig inte genast in i någon detaljerad redogörelse av gårdagskvällen, utan föreslog att vi gemensamt skulle packa dagens utrustning. Just idag var det ganska enkelt då gruppen som Adam skulle ta hand om bara var två personer.

Hur var det på rättegången igår då, Anders? sade Saga. Hörde att gubben fick livstid.

Mmm, svarade jag och nickade. Och i hans fall blir det kanske just det. Livstid. Han kommer vara över åttio om han kommer ut.

Så jäkla knäppt, sade Adam. Jag menar, vi har ju kört förbi den där snubbens hus minst en miljon gånger. Sen, bara sådär. Pang! Så visar det sig att han är ett jävla weirdo.

Ja. Det känns jättekonstigt, sade Saga. Hur var det? Sade han något igår, eller fortsatte han att tiga?

Nej, svarade jag. Han sade inte ett knyst. Ingenting alls.

Märkligt. Jag kan faktiskt inte riktigt förstå det, sade Saga och fingrade på sin ögonbrynspiercing, en vana hon lagt sig till med när hon funderade över något. Hur kan man avstå från att försvara sig? Jag menar om man är skyldig, vill man inte förklara eller slingra sig? Håller man verkligen bara käften?

Jag vet inte, sade jag.

Och om man vore oskyldig borde man väl bara vilja försvara sig ännu mer. Man borde knappt gå att tysta ned.

Vad menar du? avbröt Adam. "Vadå, om man vore oskyldig?

Snubben är ju hur skyldig som helst."

Jo, allt tyder ju på det …, sade Saga.

Saga gav mig en hastig blick innan hon fortsatte.

Jag bara menade att det är konstigt. Och egentligen förstår jag inte heller hur han gjorde för att övermanna den där kvinnan. Han är ju ändå rätt gammal.

Vänta lite nu. Jag menar chilla ner dig. Gubben är gammal, men de fann blodspår från en död kvinna i hans källare. Lemlästad, för fuck sake. Inget snack om saken. Snubben är dömd. Rättvisan har haft sin gång.

Okej då. Han kanske gjorde det, men tänk om han inte var ensam? sade Saga.

Orden gick som en stöt genom kroppen på mig. Också Adam blinkade till.

Vad sa du? sade Adam.

Jag sa, tänk om han inte var ensam?

Vadå ’inte ensam’? Klart han var ensam. Räcker det inte med ett psyko här i bygden?

Nej … jo, javisst. Det är väl klart att det räcker med ett. Jag bara menade …

Adam skrattade.

Kom igen då, Saga. Hur många vill du ha? Räcker det med två eller vill du ha ännu fler?

Saga snörpte på munnen och körde ned handen i fickan. Hon glodde på Adam och grävde runt tills hon hittade tre Pollygodisar som hon slängde in i munnen. Det kändes som läge att byta samtalsämne och jag drog med dem till fikarummet.

Efter morgonkaffet ställde sig Saga framme i butiken medan jag och Adam stannade kvar i fikarummet. Jag förskansade mig vid kaffebordet med ett gäng färska o-ringar och den regulator som hade krånglat vid dyket innan helgen. Adam satt bredvid och sydde ihop en neoprenskarv i axeln på en våtdräkt som spruckit. Vi arbetade ett tag under tystnad och som vanligt när händerna fick jobba virvlade tankarna. Det dröjde inte lång tid innan de pendlade in på gårdagens händelser.

Vet du, Adam. Igår var jag med om något konstigt, sade jag.

Jaså. Vadå?

Klara hittade cigarettfimpar i skogsbrynet precis bredvid vårt hus.

Cigarettfimpar?

Jag nickade och letade efter en irriterande o-ring som inte ville komma på plats utan gång på gång hoppade iväg över bordet.

Ja. Av märket Lucky Strike.

Och? Det var väl bara några kids som varit ute och tjuvrökt.

Äh, lägg av. Det bor ju knappt en kotte i närheten.

Vadå? Ni har ju visst grannar.

Jo, men inga tjuvrökare.

Jag trodde att dom i den där stora vita kåken bredvid er hade ungar.

Triumferande tryckte jag dit o-ringen och gick för att testa om det fixat problemet. Det hade det inte. Regulatorn läckte alltjämt så det var bara att fortsätta felsöka.

Du menar Björkmans? sade jag lätt frustrerad när jag kom tillbaka.

Ja.

Jag skakade på huvudet.

Deras äldsta börjar skolan i höst. Lite tidigt att börja tjuvröka.

Då var det väl någon annan. Det finns många som röker. Fan Anders, till och med jag röker.

Ja, fast inte Lucky Strike, sade jag och kostade på mig ett leende.

Adam himlade med ögonen.

Det kan ju vara vem som helst. Det har helt säkert ingenting med dig att göra.

Jag vet. Jag bara tycker att det är konstigt. Du vet med mordet hos Johansson och allt.

Dra inte in tokgubben i det här nu också.

Visst, men det känns obehagligt om någon spanat in oss. Någon som smyger runt, du vet.

Men varför skulle nån spana in er? Så jävla spännande är ni väl inte?

Han skrattade.

Kom igen nu, sade jag. Jag tycker det är obehagligt. Vi har ju för fan Klara. Det blir annorlunda när man får barn helt enkelt.

Äh, chilla! Du oroar dig för mycket, Anders. Glöm det.

Jag förstod egentligen inte varför jag tagit upp cigarettstumparna med Adam. Jag visste ju att han skulle reagera så här. Adam, å sin sida, såg ut som om han begrep att jag alls inte tänkte släppa saken. Han himlade med ögonen på nytt och stönade djupt. Jag studerade fingrarna.

Tyckte bara att det var konstigt att någon suttit och rökt på vår tomt, flera cigaretter dessutom. Jag menar, efter allt det här med Johansson och så ...

Johansson igen? Vad har det här med Johansson att göra? Han röker väl inte?

Nej, men tänk om han inte var ensam om att mörda kvinnan?

Börja inte nu du också. Räcker det inte med Saga?

Jag försökte sortera tankarna.

Du har rätt. Det har säkert inget med varandra att göra, sade jag.

Se där, även en enfaldig höna kan hitta ett korn.

Adam såg mycket nöjd ut, men leendet förvandlades till ett stön när jag fortsatte.

Men jag skulle vilja veta om det är fler hus i området som någon har stått och spanat på?

Väldigt sannolikt. Det måste vara hur spännande som helst att titta på gamla slitna gårdar. Kom igen nu. Släpp det där med cigaretterna. Du är inte i Stockholm längre, du är i Dalarna. Det var väl nån som gått vilse eller som varit på väg till Svarttjärn och tagit en pisspaus. Glöm cigaretterna och glöm Johansson, vi har annat att tänka på.

Jag suckade.

Okej. Jag ska försöka.

Adam kliade sig under hakan, gav mig en fundersam blick och återupptog reparationsarbetet under tystnad. Saga kom in en sväng och hälsade att det var helt dött ute i affären, men knappt hade hon hällt upp en kopp kaffe innan det pinglade till och hon skyndade tillbaka. Gissningsvis var det någon som ville fylla på luft i sina dykflaskor eller bara se sig omkring. Det var vad de flesta gjorde. Vi hade utrustning till försäljning, men inte mycket. Det mesta hämtade vi in efter beställning. Adam avbröt tankarna.

Vem var det ni hade över på besök i förrgår förresten?

Han var nästan färdig med den skadade dykdräkten.

I måndags? Vi hade inget besök i måndags.

Inte?

Nej. Varför tror du det?

Vi körde förbi er på väg till Svarttjärn. Det stod en gul Volvo parkerad framför ert hus.

Det kan inte stämma. Jag var i Mora och lyssnade på rättegången mot Johansson. Moa hälsade på sin mamma. Är du säker på att det var i måndags?

Bergsäker.

Han gjorde en kort paus och såg upp från arbetet. När han såg mitt ansikte grimaserade han missnöjt och himlade med ögonen igen, som om han förbannade sig själv.

Sorry. Jag skulle inte sagt något. Glöm det. Det var inget.

Skitsnack. Berätta nu. Vad såg du?

Ingenting.

Berätta nu för fan. Vad var det för en Volvo?

Det var väl ingen grej. En helt vanlig gul Volvo. En V70 tror jag. Jag såg den mest av en slump, precis när vi svängde in på vägen till Svarttjärn. Det var bara nu när du ojade dig om cigaretterna som jag kom att tänka på det.

Jag kände ett styng av obehag, men hindrade mig från att förstora upp saken.

Jag måste kolla med Moa, svarade jag. Hon kanske ändrade sig och stannade hemma.

Slappna av. Det var nog bara Fortum som ville kolla elledningarna i skogen eller något annat.

Mm. Det var väl det.

Jag funderade på saken. Det kunde faktiskt stämma.

Det skulle kunna förklara cigaretterna också i så fall, sade jag dröjande.

Adam sken upp.

Där ser du. Där fick du din förklaring. Du oroar dig för mycket, Anders. Att hålla på att gräva i saker ger bara gråa hår. Lita på mig.

En oväntad våg av lättnad rullade över mig. Cigaretterna och rättegången hade visst skrämt upp mig mer än jag ville erkänna. Jag avslutade arbetet med regulatorn och försvann iväg för att pröva att den fungerade. När jag kom tillbaka hade Adam försvunnit.

Ute i butiken hörde jag fransmän som talade engelska och Adams självsäkra men knackiga förklaringar med svenska ord inpetade här och där. Sällskapet skrattade avslappnat. De skulle strax ge