Kevin & Schröder - Déjà vu

By Bernt Danielsson

I denna actionladdade thrillerkomedi återvänder det omaka detektivparet Kevin Karlsson och Raymond Schröder och återigen är ingenting som man tror. Farten är hög, bilarna står på två hjul i kurvorna och chaufförerna är pratsugna och misstänkt välklädda. Men vem kan säga nej till att hoppa in i en blänkande silvergrå Jaguar Sovereign? Strax har Kevin och Schröder den europeiska maffiaorganisationen BEDA i hälarna och tvingas att rycka in för att rädda undan det teknologiska vidundret Monasterboice (eller "Los Manickos") ur deras händer. Maskinen innehåller mängder av data om fienden som Säpo måste föra till professor Robinson i London för dechiffrering. Kommer Kevin och Schröder till slut att bli ikappåkta?tHumorn är kvar, tempot är högt och språket levererar på topp i Bernt Danielsson spännande underhållningsthriller."Underbart cool och spännande ända till slutet." - Ellen Pomikalko, Frankfurter Allgemeine Zeitung"Bernt Danielsson har en rapp penna.. både person- och miljlskildring övertygar..." - Lena Kåreland, Svenska Dagbladet"Ibland går tankarna till alla actiondeckare i TV... Men man inser också att skillnaden ligger i just språket, här finns 'atmosfärerna'." - Anne-Marie Alfvén-Eriksson, Dagens Nyheter"Deckarunderhållning när den är som bäst." - Rainer Schneer, Frankfurter Rundschau-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 9, 2018
• ISBN: 9788711649350

Book preview

första kapitlet

Adelante!

I samma ögonblick som Philip Marlowe en mörk natt hukade sej ner bakom en bil som stod på tomgång i hällande regn och Silver-Wig skrek

– I can see him! Through the window. Behind the wheel, Lash!

ringde det på dörren.

Jag hade just ätit upp den sista kanelbullen och käkarna avbröt skrämt sitt förtjusta tuggande.

Mitt högra pekfinger, som under läsandet förstrött pillat på en av dom tre finnarna på hakan som helt plötsligt dykt upp häromdan, halkade till och nageln skar in – det gjorde fruktansvärt ont, men jag lyckades kväva ett skrik.

Jag satte mej upp med ett ryck och tittade på videons grönlysande siffror. 23.22. Hur hade klockan hunnit bli så mycket? Och – vänta ett tag nu, sa jag att det hade ringt på dörren?

Jag fortsatte att tugga men det var inte alls lika gott längre.

Strax före halv tolv en torsdagkväll i början av juni? Vem kunde det vara?

– Knappast nån som vill kränga pensionsförsäkringar, svarade jag mej själv i tankarna och försökte känna mej lika cool som tanken lät.

Det var jag inte förstås.

Jag gillade det inte, helt enkelt.

Jag sköljde ner kanelbullen med en stor klunk hallonsaft.

Jag gillade det inte alls. Speciellt inte eftersom jag var ensam hemma. Morsan och farsan var i Västervik hos farfar och farmor och skulle inte komma tillbaka förrän på måndag. Jag har aldrig gillat att vara ensam, men det senaste halvåret hade det bara blivit värre och värre, även om jag förstås aldrig skulle erkänna det för nån. Jag hade fått alldeles för lätt för att jaga upp mej och inbilla mej alla upptänkliga ruskigheter.

Men det här var säkert bara fråga om nån halv- eller helpackad student som efter en alldeles för blötlagd fest förirrat sej och letade efter en busshållplats. Trots att ett stilla regn ihärdigt hållit i sej precis hela dan hade det ena lövade och affischprydda bilekipaget efter det andra med skrällande högtalare och gapande nykläckta studenter kört förbi nere på Täbyvägen. Att det sen varit lugnt under kvällen berodde nog också på regnet, som vid åttatiden plötsligt gjort en kraftansträngning och övergått till Niagaravarianten.

Det ringde på dörren igen.

Vad skulle jag göra? Låta bli att öppna?

Det verkade ju ganska så korkat eftersom vem det än var såg att det var tänt i kåken.

Var grannarna hemma?

Jag lade ifrån mej boken, reste mej från soffan och tittade ut genom vardagsrumsfönstret mot grannkåken.

Om dom var det så var dom i alla fall inte vakna, konstaterade jag. Deras kåk var helt nedsläckt och låg inbäddad i mörkret och såg mest ut som en fyrkant mörkare mörker. Om jag inte vetat att den låg där hade jag nog inte ens sett den.

Jag smög ut i köket, ställde mej vid fönstret och kikade ut. Jag såg inte så mycket. Det var ovanligt mörkt för att vara första veckan i juni. Och jag hade släckt lampan ute på bron nån timme tidigare. Gatlampan nere vid grinden hade pajat också. Det regnade inte längre men istället hängde fladdrande disslöjor kvar och himlen var mörk som natten.

Det kom ytterligare en ilsket korthuggen dubbelsignal.

Jag drog ett djupt andetag och så gick jag med överdrivet dunsande steg ut i hallen.

Ligg, Chandler! Ligg still! ropade jag och försökte låta som om jag var husse till en muskulös vakthund som med dreglande käft visade tänderna och låg färdig för ett dödligt språng mot inkräktarens strupe. Den idén hade jag fått från en bok jag läst för nåra år sen, men i den skrek han Devil och det var ju ganska dumt eftersom alla vet att det är Fantomens hund.

Innan jag ens hunnit ut till hallen började det banka på dörren och en skrovlig röst vrålade nåt som lät som Skjut hundjäveln!. Men jag måste förstås hört fel.

Va fan ska jag ta mej till? tänkte jag uppskärrat men hann knappt tänka tanken till frågetecknet förrän jag insåg vem det var.

Javisst…

Vem annars skulle det väl kunna vara? Vem annars skulle väl gasta skjut hundjäveln! i ett tätbebyggt villaområde klockan halv tolv på kvällen? Och vem annars skulle väl få mej att börja svära igen?

Jag öppnade dörren och konstaterade till min stora lättnad att jag hade helt rätt.

Buenas noches, Kevin! Inte visste jag att det var här Chandler hade sina skälliga jaktmarker!

Visst var det Raymond Schröder, och visst flinade han spydigt och slet av sej RayBan-brillorna, tuggade på den ena skalmen och plirade förväntansfullt på mej. Han hade sin obligatoriska gamla smutsvita, långa trenchcoat på sej, men annars såg han faktiskt lite annorlunda ut. Mer städad liksom. Khakifärgade byxor som till och med såg ut att ha blivit pressade – i alla fall för nån vecka sen, en blå skjorta som också såg nystruken ut och hade kragknappen öppen, en svart slips i nåt sorts knottrigt, tjockare tyg som satt sådär lite nonchalant löst och jag skymtade slagen på en brun kavaj under rocken.

Nu blev du skraj va? Trodde det var nån psykosomat-psykopat som tänkte skära tasken av dej. Cómo estás med uppochnervänt frågetecken!

Va?

"Cómo estás. Hur ståre till på spanska förstås. Och där använder dom uppochnervända frågetecken, vet du inte det? Men fråga mej inte varför. För mycket billig Rioja antagligen… Men va fan har du gjort? Jag gav honom en oförstående, frågande blick. I fejset. Du blöder ju för fan! Och du har vita blåsor på läpparna också…"

Jaså, mumlade jag och kände efter med pekfingret på hakan. Jodå, en av finnarna hade förstås blivit sönderriven. Äh… Det är en finne bara. Det är inte så farligt. Jag torkade av pärlsockret från kanelbullarna som fastnat på underläppen med baksidan av handen.

Nä, det ser jag väl. Trodde du passerat det pubertala finnstadiet redan. Har du testat Clerasil? Han böjde sej fram och stirrade. "Fast det hjälper nog inte mot dom där bjässarna. Du ska va jävligt tacksam för att dom inte hamnade mitt på näsan. Nå, nu borde du säja Adelante! och se överraskat glad ut istället för sådär vinägergrinig."

Adelante?

"Just precis. Tack tack. Det lät inte så värst hjärtligt, men ändå… Och då gör jag väl det då. Jag kliver in."

Han klev in och drog snabbt igen dörren bakom sig.

Han var sej faktiskt inte alls lik, konstaterade jag men det dröjde en stund innan jag insåg att det inte bara var klädseln – han hade klippt sej också. Riktigt kort dessutom, och inte såg det ut att vara särskilt lockigt heller längre. Men skäggstubben var sej lik. Jag lade armarna i kors och lutade mej mot dörrposten in mot köket.

Eftersom du åkallade en obefintlig Chandler och dunsade sådär överdrivet med tofflorna så antar jag att du är ensam. Que? Han höjde frågande på ena ögonbrynet. Jag nickade kort. Bra. Men?! Har du inte pyjamasen på dej?! Låg inte Kevinplutten och sussade? Han stängde till innerdörren bakom sej och mötte min blick. Okej okej, din lilla pjasker. Only kidding. Jag vet att det är sent, men det är fan i mej inte mitt fel.

Jag öppnade gästtoalettens dörr och rev av en snutt toapapper och tryckte fast den över den sönderrivna finnen på hakan.

Jag skulle nog rekommendera Salvekvick istället för skitpapper, sa han bekymrat. Alltså, här satt jag därhemma och filade på min diktsamling, som –

Diktsamling?

Javisst.

Målar du inte längre?

"Det ska du alldeles fullständigt skita i. Diktsamlingen ska nog heta Este tien una falta hade jag tänkt – det är väl inte så dumt?"

Är det också spanska?

Javisst.

Va betyder det då?

Det kan vi ta sen. Men visst låter det kontinentalt liksom? Inte för spanjackerna förstås, men för alla andra. I och för sej kommer den förstås att bli refuserad. Men så är det ju…

Vadå?

Att va så otroligt brajt som jag. They hate you if you’re clever, för att nu citera en gammal kompis. Tja, så sitter jag där och begrundar min oerhörda genialitet och så ringer Lena helt out of the blauen schönen Donau och –

Va säjer du?

Ah! Du har minsann inte förändrats. Du är fortfarande sådär! Han tog sej för pannan med ett tillgjort stön och lutade ryggen mot dörren.

"Vadå sådär?"

Han slog ut med armarna. Lyssnar inte. Står där och petar på en sketen liten blödande finne. Självupptagen så det sticker bomull ur öronen på dej. Jo, jag sa att jag satt hemma och –

Jo, det hörde jag och Lena ringde men –

Imponerande! Sen sa jag för fan inget mer. Hur som havre: hon ringde, från Köpenhamn den här gången, eller i alla fall strax utanför, nåt ställe som hette Birkerød, tror jag hon sa. Vet du vem hon känner där? Jag ruskade på skallen. Nä, inte jag heller… Han raspade sej fundersamt under hakan. Nå, det va hemskt viktigt förstås. Jovisst. Han himlade med ögonen och fnittrade tillgjort. Jag som trodde hon ringde för att få bankkontonumret –

Va?

Ja, för att sätta in flis för mina Mountaineerpjuck. Som Rushmal snodde. Hon har försökt komma undan det i ett halvårs tid nu. Men inte. Hon hade jävligt bråttom sa hon och så sa hon nåt så jävla knasigt så jag undrar hur det är ställt med henne nuförtiden.

Vadå?

Jag menar om hon mentalt är vid sina runda väskor.

Sunda vätskor, menar du?

Nej, nej, runda väskor heter det. Själens runda väskor. Los Lobos truenchos des Solos, sa han med överdrivet läspsmackande och med utstickande tunga. Har du aldrig hört talas om dom?

Ofrivilligt suckade jag djupt och satte mej på den lilla pallen vid spegeln och byrån. Jag hade inte sett Raymond Schröder på ganska precis ett halvår, men jag blev ändå trött på en gång. Väldigt trött. Jag har nog hunnit bli ovan, tänkte jag och vek ihop toapapperet en gång till och tryckte det mot hakan igen.

Va sa hon då?

Jo, så här sa hon: Stick genast över till Kevin och hälsa tre gånger från mej. Har du hört va? Hälsa tre gånger. Det var tydligen hemskt viktigt att säja tre gånger. Visst är det knäppt? Fattar du nåt?

Det gjorde jag.

Jag reste mej med ett ryck, satte på mej Nikedojorna, sprang ut i köket och hämtade ficklampan. Jag slängde pappersbiten, som blivit alldeles mörkröd, i diskhon. Ute i hallen ställde jag lampan på byrån medan jag satte på mej jeansjackan. Ta lampan och kom så ska jag berätta , sa jag bestämt och gjorde en gest att han skulle flytta sej. Han tog nåra förbluffade steg åt sidan och jag öppnade dörren.

Du har inte ens märkt att jag klippt håret, sa han besviket men då var jag redan ute på bron.

andra kapitlet

Los manickos

Jag hämtade en spade som stod lutad mot garageväggen med ett par slitna trädgårdshandskar vilande överst på skaftet. Jag stack spaden under armen och krånglade på mej handskarna medan jag sprang ner till blomsterrabatten borta vid grannarnas staket, bakom det största äppelträdet.

I mörkret såg jag inte alla blommorna. Men jag hörde tydligt hur jag trampade sönder dom när jag klev över den lilla omsorgsfullt lagda kullerstensrampen runt rabatten. Jag körde brutalt ner spadspetsen och började gräva.

Schröder kom springande. Va fan är du nånstans? mumlade han och svor när han rev sej på nåra äppelträdsgrenar.

Härborta.

Tack för den upplysningen, tack tack. Den var till stor hjälp i det här kolmörkret. Ni borde beskära det där jävla äppelträdet. Eller varför inte såga ner det? Hur kan dom kalla det här den ljusa årstiden? Det är ju mörkt som i december för fan. Och inte särskilt varmt heller, men kvavt ändå liksom. Det skulle inte förvåna mej om det blir åska inatt också. Fy helvete.

Plötsligt stod han alldeles intill mej.

Men va fan har du för dej, Kevin?

Det var en bra fråga. Det var faktiskt en mycket bra fråga: Vad hade jag för mej egentligen? Jag tittade upp och såg mej omkring, men det var ju inte särskilt mycket att se. Jag såg inte ens Schröder, även om jag visste att han var där alldeles bredvid mej. Hörde honom gjorde jag i alla fall:

Hörru?! Va fan sysslar du med egentligen?!

Jag gräver.

"Gräver? Vadå gräver? Ska’ru ta upp potatis nu? Mitt i natten? Tänker du aldrig på nåt annat än mat? Och det är inte midsommar än heller så dom är nog väldigt små, misstänker jag. Det blir nog ingen Jansson som räcker till oss båda två… Du kan väl inte bara sticka iväg sådär utan ett ord liksom."

Jag ska berätta, och jag sa att jag skulle göra det också. Gjorde du inte alls. Du sa bara åt mej att ta med mej ficklampan och så stack du iväg som en skållad käppkines. Fullkomligt fnattig. Var är ficklampan då?

Jag hittade ingen.

Då stönade jag. Som jag brukade göra. Och så grävde jag vidare. Under tiden fortsatte hjärnan att diskutera den där frågan om vad jag sysslade med egentligen. Det var en bra fråga, som sagt, ur alla möjliga synvinklar.

Här stod jag alltså på knä i vår trädgård en ovanligt mörk juninatt och grävde upp en av farsans omhuldade blomsterrabatter. Han skulle i vanlig ordning bli vansinnig. Men jag hade inte haft en tanke på hans blommor när jag grävde ner paketet den där råkalla kvällen i våras. Lökarna hade sen dess förstås växt, förgrenat sej, skickat upp sina stjälkar och blommor, och det var knappt en vecka sen knopparna hade slagit ut. Det var omöjligt att inte förstöra dom, speciellt eftersom jag var tvungen att gräva i blindo.

Den stod på byrån ute i hallen, ša jag surt.

Vad stod på byrån?

Lampan.

Ska jag gå och hämta den, menar du?

Jag ruskade på huvudet och stack ner båda händerna i den regnblöta jorden och letade runt.

Hörru?

Va?

Ska jag hämta den?

Vadå?

Men för i helvete, gosse! El Torcho förstås!

Vadåförnåt?

Lampjäveln!

Fukten trängde snabbt igenom handskarna och även om det var juni så blev händerna iskalla på en gång. Nejdå, det spelar ingen roll. Jag tror jag – vänta ett tag…

Han sniffade misstänksamt omkring sig. Fan va det luktar bränt, känner du? Brinner det nånstans? I knutarna kanske?

Det luktar grill, sa jag och flyttade mej en bit och stack ner spadens spets och välte ytterligare en bit rabatt.

Har du rätt i. Hela jävla Täby stinker bränt fläsk och grilloljor så fort kalendern påstår att det är sommar. Om det sen snöar smånubb så ska tokjävlarna ändå prompt köra ut sina rullande griskrematorier. Folk är ju inte kloka alltså. Blir du aldrig klar nån gång?

Jodå, här är den.

Jag trevade runt med fingrarna, hittade ett hörn och grävde in handen under det och så lyfte jag. Jag riktigt hörde hur farsans Hollandimporterade lökar krossades med spröda, krasande ljud när jag tog upp paketet.

Jag borstade av jorden och reste mej.

Kom nu, sa jag och klev ut på grusgången.

Kommer, kommer, mumlade Schröder och jag hörde honom svära till, antagligen klev han rakt ner i gropen jag grävt.

Ta spaden också, sa jag.

Va fan gjorde du av den då?

Jag brydde mej inte om att svara utan sprang uppför skifferstenstrapporna till ytterdörren och klev in i hallen. Jag ställde ner kartongen på dörrmattan och drog av mej trädgårdshandskarna som blivit alldeles lergeggiga. Jag såg mej omkring och undrade var jag skulle lägga dom utan att skita ner för mycket. Innan jag kommit fram till nåt beslut slets dörren upp och Schröder klev in.

Inte hittade jag nån jävla spade. Vi får ta den imorronbitti. Vad är det där för nåt nurå? En bok?

Jag ryckte på axlarna och sparkade av mej skorna.

Men du, Kevin, snälla. Kan du förklara varför i – Jag menar, här kommer jag och hälsar på och berättar att Lena ringt och sagt att jag skulle hälsa ’tre gånger’ till dig och – Han avbröt sej och gjorde en uppgiven gest med båda armarna. "Gud, va ni är fjolliga alltså! Hälsa tre gånger till Kevinsnutten!"

Sådär lät hon inte alls!

"Ha! Nu blev du tjurig igen, va?"

Ta av dej bootsen.

Ja ja, okejdå. Jag menar – visst fattar jag att det är nåt speciellt med det, nån jävla kod eller så som ni totat ihop. Det var viktigt av bara helvete sa hon. Han lutade sej mot väggen och lyfte upp vänsterbenet, la det mot högra lårets framsida och lirkade med båda händerna under stort besvär av sej cowboystöveln. Men du blev ju alldeles fnatterhattig, för fan. Jag hinner knappt säja hej eller berätta hur jag mår förrän du drar på dej trädgårdshandskar och störtar rakt ut i natten och börjar gräva som en besatt dödgrävare ur Hamlet eller nåt.

Han bytte ben men stod inte kvar utan hoppade runt på en fot i strumplästen medan han under stora stön lyckades få av sej också den andra stöveln. Med bekymrad min inspekterade han läderstövelns spetsiga tåspets. Fan, nu gick sulan upp igen bara för att jag var tvungen att klafsa runt i eran geggiga trädgård. Det här är ju löjligt och jag menar dess… Rösten tystnade när hans blick plötsligt upptäckte tavlorna på hallväggen. Och titta, dom förbannade jävla landstingstavlorna sitter fortfarande kvar!

Under det att Schröder gick på som vanligt fortsatte jag ut i köket, la handskarna i diskhon och ställde kartongen på diskbänken. På sätt och vis hade han ju rätt, visst var det väl fånigt. Men när Lena sa såna där saker, som att den dag jag fick en hälsning från henne som löd att hon hälsade tre gånger så skulle jag direkt hämta manicken och koppla upp den så snart som möjligt, då lät det inte alls löjligt. Tvärtom.

Jag råkade komma åt hakan och fick blod på fingrarna igen. Eländiga finne, tänkte jag och torkade av med lite hushållspapper.

Ja jävlar, här är då allt sej likt sen sist, sa Schröder och klev in i köket när jag tvättade av händerna. Livet puttenuttar vidare hemma i familio El Karlssons välstädade kök. Han fnittrade men avbröt sej och blev plötsligt allvarlig. Har du tänkt på en sak? Hur många är det inte som tror att trygghet är lika med lycka, när det egentligen bara är den sällsynta lyckan i sej som kan ge riktig trygghet. Han tittade på mej med en sorts förväntansfull uppsyn som snabbt övergick i tydlig besvikelse.

Va har det med vårt kök att göra? sa jag och öppnade städskåpet och torkade av mej på en av diskhanddukarna.

En hel del, grabben, mer än du tror. Men jag märker att du inte är upplagd för nåra djuplodande samtal ikväll… Du har ju avsevärt viktigare saker för dej, som att gräva upp bokpaket ur rabatterna till exempel… Det var en sjujävla tur att din morsa och farsa inte var hemma. Jag var lite orolig för det på hitvägen, ska jag erkänna. Jotack, hörrudu, tackar som aldrig frågar, själv mår jag efter omständigheterna ganska bra. Muy bien faktiskt, även om du skiter i det.

Det gör jag faktiskt inte, men Lena sa att –

När fan träffade du henne egentligen? Har ni inga plåster hemma?

Jo, däruppe men det slutar snart. I våras nån gång.

Va?

Lena. Jag träffade henne i våras, sa jag. Hon ringde och så kom hon hit och –

Kom hon hit?! Han grävde energiskt innanför rocken och fick fram en sliten läderplånbok. Menar du att hon var här och inte ens slog en signal till mej?! Han bläddrade i flera sprängfyllda fack innan han med ett triumferande flin höll upp ett gammalt plåster.

Jag tog emot det och drog av skyddspapperet och satte det slarvigt på hakan.

Inte särskilt tjusigt kanske. Och du hade ju kunnat kolla i spegeln. Men ändamålsenligt.

Va?

Plåstret. Det sitter inte så värst elegant. Va fan är det med Lena nuförtiden egentligen? Han suckade djupt och drog ut en av köksstolarna och satte sej. Och nu ringer hon alltså och ber mej sticka hit och hälsa tre gånger till dej. Jag menar: varför i helvete kunde hon inte ringt hit och hälsat tre gånger själv!?

Hennes telefon är tappad förstås.

Tappad? Har hon tappat telefon? Men va fan ringde hon –

"Tapped på engelska förstås. Avlyssnad", avbröt jag otåligt och rev av bruntejpen.

"Jahaja. Är det sånt trams igen. Du, pleasch, som Bramaputtratomten Rushmal sa, kan du förklara det här lite närmare för mej, kanske?"

Jag ryckte på axlarna. På en nanosekund bläddrade minnet igenom ett halvt år. Det var nästan så jag fick svindel av farten. Vilket arbetsminne man har, undrar just hur många gigabytes det är frågan om, tänkte jag. Egentligen hade inte så mycket hänt efter den stora kalabaliken vid Rösjön i vintras. Om ni kommer ihåg. ’Den felande länken’ som Lena och hennes pappa Adler kallade den där gubben som dom med hjälp av den fejkade disketten lurade upp till Sverige och som jag lyckades plåta med Adlers infraröda polaroidkamera, och som var nån svensk bigshot och djupt insyltad i den där maffialiknande organisationen BEDA.

Med tanke på hur till sej både Adler och hans medhjälpare blivit när dom såg vem det var på fotot hade jag väntat mej att få läsa en massa om det i tidningarna efteråt. I flera veckors tid läste jag därför noggrant varenda artikel på nyhetssidorna, till farsans och morsans stora förvåning.

Det stod ingenting. Inte en rad. Och ändå hade Adler sagt till Schröder att hela affären skulle få stora inrikespolitiska följder och att regeringen antagligen skulle bli tvungen att avgå. Det gjorde den inte. Utrikesministern avgick visserligen en dryg månad senare på grund av vacklande hälsa, men det kunde han ju faktiskt ha gjort ändå, för han såg ganska så sjuk ut, så att det skulle ha nåt med Disketten och Adler att göra tyckte jag verkade tveksamt.

Sen nån gång i slutet av februari omkom finansministern i en flygplansolycka