Yr i mössan

By Barbro Alving

I stort sett trivs jag i mitt hem, men på sistone har jag gripits av oro för mitt sovrum. Det gjorde jag när diverse annonser upplyst mig om att man ska ha lakan och sovplagg i samma färgtoning för att bli en harmonisk människa. Jag sover i kulörta sovplagg på vita lakan, rena stenåldern, och är också mycket riktigt nervös och även bråkig ibland. Och det är nu det spetsar till sig på allvar ... Yr i mössan är en kåserisamling som blandar humor och allvar av författaren Barbro Alving, även känd under pseudonymen Bang och som Käringen mot strömmen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726966534

Book preview

Året runt

Jul i fjol

Han blev mitt ljusaste julminne.

Och det vill inte säga litet, för jag har många. Ett av de allra gladaste är ur en julklappsbok. Den är en kärleksroman och heter Diana. I reklamen stod det att Diana är något av en Angélique med drag av Lady Chatterley och ett stänk av Scarlet O’Hara. Detta var ju inte till att motstå. Så jag gav den i julklapp åt Viran (hon ska få läsa den sen).

Diana är en underbar flicka. Den unge mannen i romanen berättar om henne. Hon hade en kort, rak näsa och en liten något utstående haka med en enda grop, den största grop jag sett.

Den unge mannen faller i denna grop. Han blir handlöst bedårad. Han beskriver hennes utseende vidare (sid. 115). Vid sexton år hade hon ännu kvar hela sin älvlika ungflickscharm… hennes tjocka kastanjebruna hår var alltid rufsigt men mjukt och glansigt… hennes ögon var ovanligt små, vita och platta…

Där, måste jag säga, kan även en person som inte är en bedårad ung man bli starkt intresserad för Dianas utseende.

(Ögon – ska väl vara öron? Detta är det ljuvligaste tryckfel jag mött under ett långt läsande liv.)

Men åter till julen och verkligheten.

Han blev mitt ljusaste julminne. Blickar jag tillbaka så står han fram i ett skimmer.

Det är roligt att få säga detta. För jag är inte säker på att han såg sig själv riktigt så.

Det var på själva julafton. Tidigt mot kvällen. Dottern och barnbarnet Stina hade varit hemma hos oss och skyfflat åt sig lite paket. Sen skulle jag medfölja hem till dem på Söder för att trona i fåtölj och vara mormor och läsa dårvers och dela ut, jag håller på att bli en tradition. Så vi stoppade ungen i barnvagn och lastade paket ovanpå henne och drog åstad mot tunnelbanan på Östermalmstorg.

Staden var redan underbart öde. Vår gata hade stillnat, var så gott som folktom.

Fast inte helt. På trottoaren där vi skulle fram stod en ensam mansperson. Han hade ett runt ansikte under pälsmössan och stod och vinglade på glansisen och var utan tvivel inte det minsta nykter. Nej, han var bra nog vilsegången. Han pekade mot ett affärsfönster och frågade oss:

– Bor ja här?

– Nej, sa dottern rappt. Nej, sa jag med stor bestämdhet.

Affärsfönstret var en begravningsbyrå, med en strikt dyster urna. Men av någon anledning flög ingen morbid lustighet ur någon av oss. Han såg så snäll ut.

Vi rullade vidare mot tunnelbanan. Femton meter bakefter tände det under skinnmössan. Han greps av kontaktbehov. Han kom lullande efter. Högg mig i ärmen.

– Du – ja skulle vilja prata med dej! För jag säjer väl du?

– Visst, sa jag. Fast vi får prata en annan gång. Stick nu!

Det tyckte han var en tråkig tanke. Han hängde med. Vi kom fram till rulltrappan. Han kunde trilla i den och slå ihjäl sig. Och om icke så kunde vi inte komma hem till lillebror och far och julen på Söder med en full gubbe vinglande kring Stina. Så jag fick ta i på skarpen.

Och vad gjorde han? Han trasslade av sig pälsmössan och sa:

– Fölåt.

Sen svängde han runt för att vingla tillbaka till sin förspillda jul. Och då sa han:

– Vet du de? De e de bästa ord s-som finns de. Fölåt.

Basplagget

I stort sett trivs jag i mitt hem, men på sistone har jag gripits av oro för mitt sovrum. Det gjorde jag när jag pr annonser hade upplysts om att man bör ha lakan och sovplagg i samma färgtoning för att bli en harmonisk människa. Jag sover i kulörta sovplagg på vita lakan, rena stenåldern, och är också mycket riktigt nervös och bråkig ibland. Till pjäsen hör att jag inte vet om mina lakan är vintervita. Det ska vara vintervitt i år. Det har jag läst i en annan annons. Jag tycker det låter huttrigt.

Och nu har det spetsat till sig på allvar.

Det var så att vännen Moppan skulle köpa en pyjamas åt mig. Jag damp i säng med en influensasläng och ville roa mig med ett nytt sängplagg och kunde inte gå ut själv och för resten är alla andra kvinnor duktigare än jag i att nypa i tyger och prata krympmån. Den fick gärna gå lite i brunt – jag tänkte mig lite mild mocca – och inte ha piratben eller babydoll. Som pirat betraktad kan jag skrämma skepp med min blotta åsyn. Babydoll skär sig mot min andliga resning.

Moppan har en räv bakom vardera örat och sinne för kvalitet. Hem kom en pyjamas i ett charmant tyg och charmant utförande. Den är randig. Tittar man noga efter så hittar man en eller annan smal brun rand.

De andra är orange. Och när jag säger orange så menar jag ORANGE. Nedåt min lekamen löper breda och smala, och många, intill vansinne apelsinfärgade ränder.

Det är väldigt stiligt.

Samtidigt är det på något vis uppslitande.

Det är detta med harmonin. Man ska sätta sig över det värdsliga, sägs det. Jag kan inte. Sanningen att säga dominerar denna pyjamas mitt liv just nu. Någon gång i livet förunnas man spänningen att möta problem som ser hart när olösliga ut. Detta är ett sådant.

Lakanen ska vi inte tala om. Om de skulle matcha alltså. Det blev en orgie i orange. Jag är för gammal för orgier. (Ack ja.)

Det är värre än så. Det finns ingenting som går till denna pyjamas. Det kan inte finnas någonting som går till denna pyjamas. Jag har en kornblå morgonrock. Och en skotskrutig i mörkblått och grönt och rött. Och en rosafärgad liseuse. Och en himmelsblå.

Viran säger att det ilar i tänderna.

Själv sitter jag och tänker på en fisk. Jag råkade titta in på en utställning i Rom en gång, en utställning av guldfiskar och andra akvariefiskar som stod och glodde så älskligt bakom sina glasrutor. Oförglömligast var en liten firre som var så fin så han var alldeles ensam i sin monter, och undra på det, för han var praktiskt taget rutig. Jag trodde inte det kunde rymmas så många kulörer på en enda liten fisk, han var lila och orangefärgad och karmosinröd och sjögrön om vartannat.

Men nu är jag ingen liten fisk. Jag skrev ett brev till Moppan och antydde mina problem.

Moppan skrev tillbaka och svarade att jag kunde kanske ge pyjamasen till drottning Juliana av huset Oranien. Moppan och jag har varit på journalistuppdrag i Holland vid kungliga fester och vet att de är mycket för orange då. Men jag vet ju inte om drottning Juliana har samma nummer som jag.

En dag senare telegraferade jag till Moppan:

Jag har röda tofflor.

Moppan skickade upp en bukett skära rosor. Jag satte en ros på pyjamasen och gick ut i badrummet och tog en Bamyl. Även Viran tog en sådan. Tillfällig huvudvärk har ju varenda människa.

Vi har en kvinnlig god vän som är läkare. Hon är psykiater. Hon kom upp och hälsade på en dag. Jag kom mig upp ur sängen och gick ut i salongerna för att umgås lite.

Doktorn såg ut som om hon behövde gå till psykiater.

Våra fyrfota vänner

Länge var det populärt och passande att man fnös överlägset åt s.k. gamla beprövade metoder inom sjuk- och hälsovård, eller i största allmänhet åt erfarenhetsmässig klokskap på det fysiologiska planet, som till exempel att somliga människor fick ont här och var av omslag i väderleken.

Det var innan det blev populärt och passande att inse att det kunde ligga någonting i dessa erfarenheter, och man kom på att kalla förebud till rackarväder för negativ luftjonisering. Nu är vi ju dessbättre där. Det ska inte