Käringens bästa

By Barbro Alving

Käringens bästa är en kåserisamling som blandar humor och allvar av författaren Barbro Alving, även känd under pseudonymen Bang och som kärringen mot strömmen. Texterna är skrivna skrivna mellan 1946 och 1963 och skildrar vardagsnära situationer med Alvings säregna stil. Boken innefattar bland annat texterna "Nomadliv", som tecknar våren, och "Gästfrihet", som beskriver hur det går till när Barbro och hennes vän Viran tar emot gäster på deras gemensamma torp. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2021
• ISBN: 9788726966466

Book preview

O, ljuva ungdomstid!

Kläder, säger kvinnor med någonting skrämmande i rösten. Tänk vad kläderna betyder för ens personlighet! Tänk på den andliga balansen som ingen människa kan hålla med korvar på strumporna, tänk på alla små mikon som smyger sig på en om hatten inte går till typen. Tänk på alla de avgörande romantiska ögonblicken i ens liv som man kanske hade sumpat om man inte hade varit elegant och modern och sånt så folk vänder sig om, fast diskret.

God morgon. Eller rättare sagt god natt, för det kvällas starkt vid tanken. Om det där stämmer, och man blickar bakåt över sitt förgångna liv, slår det en hur egendomligt det är att man överhuvudtaget orkat komma till vuxen ålder, så som man har haft det. Hänger säkerhet, framgång, karlar och debetsedlar på elegansen så borde man ha dränkt sig i en plaskdamm i sjuårsåldern. Det fanns inga gränser för vad de satte på små barn förr i tiden.

Hur många avgörande romantiska ögonblick som aldrig uppstod i ens tidigare ungdom därför att man såg sinnesrubbad ut i Astridhatten ska vi inte tala om. Och så det där med volymen. Om medelålders herrar var feta så hette det embonpoint. Yngre herrar var på sin höjd kraftiga och satta. Äldre damer såg friska ut, medelålders damer hade en fyllig charm. Jag var bara tjock, jag, det var ingen som försökte hitta på något annat ord utom en knöl i andra ringen som hade naturvetenskaplig läggning och kallade mig för specifika vikten. Och det fanns inga chicka modeller för större nummer bland skolflickor och studentskor på den tiden. Midjan flyttades hänsynslöst upp och ner, upp och ner från knäna till diafragman. Att man inte hade någon midja frågade ingen efter, det var bara att flytta med.

Nu kan man ju förklä sig i skräddarsytt, och den själsliga höghet, den djupa livserfarenhet som präglar hela ens person förvirrar flärdfulla betraktare. Men den gången i blomman av ens ungdom när man for till Egypti land hade man inte fått korn på skräddarsytt.

Ser man sakta bakåt på de garderober man burit så kommer den gången först. Tänk er själva, Egypten och öknen och pyramiderna och sköna svarta karlar i fez och lyxhotell och början på våren. Och man själv var tjugu år och ett oskrivet rosenblad och resan var betald av en tidning. Om inte där fanns romantiska möjligheter så finns det inga alls. Men det var detta med kappan.

När resan startades fick man sitta femton timmar i isen mellan Gjedser och Warnemünde och ingen hade talat om för en att det var åttio grader varmt i Kairo redan i början på mars. Alltså var man klädd i sin sedvanliga nordiska genre, och det var i det här fallet en kappa. Det var en beigefärgad sak, stor som ett militärtält och med en glättig snedflik som gick omlott eller vad det heter i ena sidan. Det gav kappan en egendomligt påsformad kontur; färgen och formen och så jag inuti kom det hela att starkt erinra om en liten, liten kringvandrande pyramid, och det var ju pietetsfullt och stilenligt. Men vackert var det inte, för tyget var på något sätt krakelerat så nervösa medresenärer fick något flackande i blicken, och varken Juliana av Holland eller jag har någonsin riktigt klätt i fladdrande påsar.

Det gick ju ändå an på tåg och båtar och i nordligare nejder. Men redan på Medelhavskryssningen började turkar och greker och allmänna asiater se så forskande på mig, de undrade väl när det där lilla röda huvudet som stack upp ur en pösig pälskrage skulle få slag. För det var vansinnigt varmt. Och varmare skulle det bli, och allra varmast var det den dagen vi red på kameler runt pyramiderna. Kamelen kallsvettades bara han fick syn på mig i min ylleprakt, och Sfinxen såg bekymrad ut för jag var gåtfullare än hon. Det hörde en Astridhatt till också, nämligen, en värmande filtskopa som ökensolen flinade förtjust åt. På så sätt fick jag se Egypten genom en skållhet springa mellan ett stuprör upptill och en skinnkant nertill, och alla sätt är ju bra, säger de. I varje fall var det inte tråkigt för medresenärerna; den förgiftade genomdrulle som fotograferade mig på kamelen skulle jag ha slagit ihjäl om det inte hade varit så varmt och jag trasslade in mig i kappan och puckeln.

Det fanns flera stadgade ungkarlar med god ekonomisk ställning och dragning åt städad flört med på resan, för det var en sällskapsresa. Ingen friade, men en skickade mig en religiös bok efter hemkomsten. En bok med andaktsord, varav flera om tröst och tålamod.

Att få bli tärna var alla unga flickors dröm på den tiden och är det väl ännu. Jag drömde inte för jag hade mitt förstånd i behåll, men en vacker dag blev jag det. Vad bruden tänkte på begriper jag inte, men hon var väl så kär så hon inte var riktigt riktig. Och det var ett bättre bröllop och barndomsvänner och familjeumgänge och det hela, så det var bara att ställa upp.

Det värsta med tärnor är att det bestäms kollektivt hur de ska vara klädda. Här bestämde en blond skönhet, sju centimeter runt livet, att vi skulle ha lavendelblått med långa handskar och stora ljuva engelska flak på huvudet. Mina handskar var litet för trånga så det blev en liten rar rund korv ovanför armbågen. Det finns de som ser ut som debutanter i Buckingham Palace i lavendelblått och stora hattar. Jag såg ut som en jättebaby under en lavendelblå barnvagnssufflett. Och det var inget litet barn för en mor att önska sig, för det svor sakta och klagande genom hela vigseln. Då skulle man sitta och vara dekorativ i profil, nämligen, och det gick inte ihop med korsetten. Det var som att böja en järnplåt på mitten, och det som plåten sakta trängde in i, det var jag. Inom mig formade sig en fast föresats att när jag blev stor och kom in i riksdagen skulle min första motion gälla ett förkortat vigselformulär.

Grips man någon gång av hybris längre fram i livet så skall man titta på sitt studentkort. Det fanns väl stronga vita promenaddräkter även på den tiden, antar jag, men min klass låg mera för volanger och fladder och jag med den. Och det var silkestrikåns storhetstid. Följaktligen absolverade man sitt livs första stora examen och gick ut i det brusande livet i en vit silkestarm som smög sig förtroligt efter alla konturer, särskilt de bakre, och hade sin största glädje i att åka upp hur långt som helst när man dansade. Dessbättre var det en gosse som spillde punsch på den i soluppgången på tredje dagen efter muntan; den gossen skall jag komma ihåg i mitt testamente. Den enda andra bättre robe man hade var en mörkblå sidenhistoria med en liten spetskrage; jag hatade den för jag tyckte jag såg ut som en guvernant, men senare har livet ju lärt en att det är bättre med guvernanter än med vita pytonormar.

Men det kom en mellanperiod innan man visste det, och det var då man skaffade sig en pärlklänning. Det skulle vara pärlklänning då, och inte måttligt heller. Min var ljusblå med en liten giftig dragning åt pistaschgrönt och det var hundratusen pärlor på den i ett perpetuum mobile-mönster som fick äldre herrar vid groggbordet att bli alldeles frånvarande. Jag rasslade som ett godståg när jag skred in i balsalarna. Men en präktig klänning var det, den räckte i tre säsonger.

Och så är man tillbaka i den allra första skoltiden och de ljuvliga barndomsåren som det står i böcker. I verkligheten hade ens goda moder en liten svaghet att klä en som en bakelse när man såg ut som ett litet torparbarn vid en grind. Första åren gick an, då köptes det en ny sjömanskappa varje vår. Varför är inte fler småflickor klädda i dem nuförtiden för resten, för de var verkligen lyckade, lårbenskorta, raka, sakliga och i sitt barnsliga format riktigt eleganta. Och så fanns det fickor vilket inte var att förakta denna barbariska tid när det kunde hitta på att hända att ens enda småflicksficka var en puta på underklänningen och man gick i samskola.

Men det besvärligaste var bjudningar på landet. Någon vilseledd släkting hade fått för sig att man skulle vara klädd i någon sorts rysk historia, en himmelsblå sidenkolt med kosackärmar, när man skulle på saftkalas till grannarna. Det var rena rama bondbygden med hagar och kossor och törnrosor och filbunkar, och genom denna bygd travade man alltså fram i sitt böljande siden och var elva år och arg som en geting. Naturen vände sig rysande från en, det gick långa kväljningar genom bondhagarna när man knarrade fram i lackskor över barrstigarna, och försök klättra i trän eller leka kurragömma i himmelsblå kosackärmar! Alla de andra hade bomullsklänningar. Och alla mammor sa att man var så hemskt söt och så fnittrade de i sina otäcka kaffekoppar.

Det var den ljuva ungdomen, det. Nu är man som sagt utvuxen och kan taga vara på sig själv och växlar på sin höjd mellan enkelknäppt och dubbelknäppt. Och tänker som så att är det elegansen det hänger på så får det väl hänga.

Tack för ordet! 1946

För sent

Jag träffade en ledsen människa i dag. Nu finns det som bekant många sätt att vara ledsen på, från trivsam småilska till ren och rimlig sorg, men den här människan hade drabbats av den på sätt och vis tristaste sorten, den självförvållade och gnagande. Och när hon berättat färdigt så sa hon:

– Kan nån människa begripa varför man alltid gör på det sättet?

Nå, det kanske var den lilla överdrift som hennes sorgsna själ behövde. Kanske inte alltid, och kanske inte alla – men nog är det fullkomligt förbaskat så ofta man kommer på sig med att passa som vinjett till den av Erik Lindorms dikter som börjar så här:

"Allt som är vänligt ment

kommer för sent,

målas med guld och kransar i band,

lägges som blomma i kallnad hand."

En god vän hade dött för den här ledsna människan. Det var en äldre herre som tillsammans med sin fru hade spelat den rollen i hennes tillvaro att de tagit hand om henne under hennes första stockholmstid för många år sedan när hon hade det litet ensamt och halvdystert. Med åren hade umgänget tilltagit, med åren hade det sedan avtagit – människan lever ju i ena besynnerliga månvarv och försvinner stundom ur vänners vinkel tills bara en liten kant är synlig. Och så hände sig häromdagen att den äldre herrn firade en smärre högtidsdag. Hon råkade komma ihåg det och hon sa sig själv att nu skall jag skicka en blomma och skriva en liten trevlig krumelur, det var så länge sedan vi sågs. Men den dagen blåste förbi, man har ju för sig att det är så mycket annat som är viktigare än att man är snäll. Och dagen därpå hade det ju sett fjompigt ut, och det blir väl fler högtidsdagar.

Men det var just vad det inte blev. Några dagar senare var han död, utan varsel och varning. Så blomman blev ju köpt, och strängt taget var hon ju ursäktad, för att det skulle gå så kunde ju ingen människa veta. Men hon hade försatt sig själv i det gråa läge som är så gement krångligt att komma ur: hon kunde inte förlåta sig själv. Det finns ingenting som så obönhörligt förpassar en dit som de två små orden för sent. Det har gått någon sorts ångest i dem ända sedan man tassade in i sin barndoms bönsal och försökte dämpa ner flämtningarna, och den har bara blivit större med åren allteftersom man lär sig vad det är man kan missa, sitt livs tillfälle, sitt livs människa, sin sista chans att visa en vänlighet.

Jag vet snart sagt ingen som inte något liknande har hänt, och inget fall där det varit nödvändigt. Själv har jag ett minne som kommer att svida altlid, och att tanken snuddar vid det då och då ser makterna till. Och det var värre, för den gången kunde jag räkna ut att mitt blomsterbud fick springa i kapp med döden. Jag hade en god vän som låg svårt sjuk. Hon hade legat länge och jag hade tänkt på henne länge, så där slött och medkänsloplatoniskt som man gör när man är så frisk själv så man ingenting fattar. Och så kom en vecka när jag från måndag till torsdag tänkte skicka en blomma och skriva en rad och tacka för hennes vänskap. Den hade varit stor och fin och fullkomligt beräkningslös och jag tyckte mycket om henne. Men den ena dagen hade man ont i huvet och den andra skulle man tvätta håret och den tredje glömde man bort saken i allt spring. Och den sista dagen samlade man sig äntligen och satte sig med penna och papper, men upptäckte att det var svårt att formulera en hälsning som under en gladlynt och uppmuntrande yta skulle dölja ett vänskapens bokslut och tack. Man gav upp.

Men på fredagen, äntligen, högg en krok så pass hårt tag i anständighetskänslan så raderna blev skrivna och blomman beställd och skickad. Sista dagen, sade jag – och det var det. När begravningen var över och saknaden efter hennes leende och hennes torrhumor och hennes trofasthet satte i på allvar, så fick jag veta att natten till fredagen blev hon medvetslös för att aldrig mer komma därur. Fram till dess hade hon mitt genom sina plågor läst sina brev och sett på sina blommor och glatt sig åt sina vänner, för hon var en modig och klok människa och lät inte lura sig av snälla läkare och hurtiga ord. Men att jag tänkte på henne och satte värde på henne och aldrig skulle glömma henne – det fick hon inte veta. Jo – för sent.

Tack för ordet! 1946

Katzenjammer

Vi har en katt som heter Mittens. Folk tror att vi menar Misse och inte är riktigt nyktra, men vi bryr oss inte om dom. Katten heter Mittens, det är engelska och betyder tumvantar eller boxhandskar, och det är så sant som det är sagt. Ungefär efter den skalan löper vårt förhållande till honom, från mjukt och varmt och vänligt till rena fighten. Det kan betyda ullhandskrabba också, men han är som sagt en katt.

För resten är han en hon, men vi är så mycket fruntimmer i huset så vi måste ge den karlepitet, stackarn. Det blev så nervöst i början när vår präktiga Laura i köket rätt som det var kunde säga:

– Nu har hon ätiit opp en bit av cissusen igen!

Jag såg på Viran, som har fnatt på vitaminer, det vet man ju hur folk kan bli då. Och Viran såg på mig och tänkte att jaha, nu har det brutit ut.

I alla fall så frågar folk då och då:

– Nå hur är det egentligen att ha katt i stan?

Vad menar de med det egentligen? Antingen har man katt eller också har man inte; jag har tänkt mycket på det där. Och jag tänker gå in i den där nya kattföreningen och fråga de andra hur det är för dom att ha katt i stan (egentligen). Det måste vara olika. Alla katter kan inte älska vaniljsås.

Det gör vår. På julafton fick han vaniljsås när vi fick skinka. Laura i köket bet ihop tänderna när jag kom och sa till om det, för hon är inte van att laga vaniljsås till skinka och jag glömde säga att det var åt katten. Men hon blev godare än någonsin mot oss för hon förstod att den här stackars familjen måste man stanna hos, tills myndigheterna ingriper. Och det är ju synd om det lilla barnet.

Om ni alltså tänker er vaniljsås och rå strömming. Tänk er det en måndagsmorgon när vi har varit på bjudning på söndan.

Det kan ingen tro för resten vad ett ensamt strömmingshuvud på en