Marie! Madrid!

By Walter Dickson

"Jag kika bort mot fönstret och tänkte igen att nej det här är inte Sweden. Inte Sweden och inte Amerika. Det var nåt så konstigt alltihop, nånting mittemellan, nånting som jag inte kunde hitta ett namn på och det var hemskt. Nu var vågorna inne i huvet som en yrsel och jag kände mig lite illamående som jag inte hade gjort på båten." Lars, Gunhild och sonen Roy återvänder till det land där allt började, Sverige. Det är tidigt 1930-tal, en tid av kris och politisk dramatik inte bara i Sverige utan i större delar av Europa och av världen. Roy får uppleva ett Sverige i uppror. Intrycken blir en slags febrig dröm, stundtals overklig men övervägande familjär. I sitt första möte med sina morföräldrar överrumplas han med kärlek och ömhet. Hur kan dessa främlingar älska honom så mycket när de aldrig har träffats förut? Parallellt med Roys ankomst skakas det lilla samhället av grannpojken Nils Roberts självmord. Det blir tydligt för Roy att den självklara kärlek och ömhet hans morföräldrar försöker upprätthålla även prövas av sorg och missförstånd.Roy tar studenten, och Spanien är landet som man måste fara till för att inspireras av föredömliga politiska motaktioner som leddes av ungdomar i hans egen ålder. Är det i Spanien han kommer att finna meningen med sitt liv, sitt kall, sin riktning? Samtidigt håller kärleken och åtrån för hans älskade Marie honom kvar. Är utforskandet av deras kärlek den egentliga och verkliga meningen med livet?"Marie! Madrid!" är fjärde delen i Walter Dicksons Amerikasvit. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788728469279

Book preview

Walter Dickson

Marie! Madrid!

SAGA Egmont

Marie! Madrid!

Copyright © 1956, 2023 Walter Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728469279

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Céline-Marie

"Ett ord ett ljud

ett hemmaspråk

en allt-livs-stämd syn

en helhets sång

och hopp och synerna

ett världsstämt ekos ljud

en mulls doft födelsernas dag

— att händerna är hemma!"

Ur Gunnar Björling:

Ord och att ej annat (1945)

I

1

Resan gjorde att allting gunga också när vi kom i land. Gatan gick i små vågor. Jag kika på gatstenarna, men dom låg alldeles stilla när jag titta på dom. Men när jag såg opp i luften då börja dom dansa så där igen. Allting som jag inte kika direkt på gick i vågor. Så blev Sweden ett land som dansa då vi kom. Därför att vågorna följde med oss. Oppför hotelltrappan följde vågorna med oss och in i rummet kom dom och tog väggarna och ställde dom på kant. Och när jag blunda kom hela oceanen tillbaks och hävde oss opp och ner.

Jag kan sluta ögonen när som helst och vara i det rummet som har oceanen med sig. Det rummet där jag är en liten grabb som gått i land står öppet för mig när som helst. Jag tar fram det som en så underlig båt, en rumbåt, och det rum jag sitter i blir ett rum på ett hav och rum blir borta som ett ord som sjunkit i oceanen och blitt till rum, rum, rum, en propeller som snurrar och driver oss fram fast vi sitter alldeles stilla.

Jag satt på en stol och blunda och jag tyckte jag hörde båtens maskin hur den gick djupt under oss i hotellets källare. Och allt det där var i benen på en, inne i skorna var resan och det sjöng i tårna. Jag fick för mig att jag skulle titta i skorna om det syntes nåt där. Men det gjorde jag inte. Fast när det blev läggdags och jag ställt skorna vid sängen titta jag ner på dom, och det var resans skor jag såg, däckskorna, Atlantskorna. Och dom blev det så länge jag hade dom.

När ljuset var släckt lyste det från fönstret ner i mina skor. Med ens stod det klart för mig att det ju var Sweden som lyste i dom.

Ma och pa hade somnat. Då gick jag opp och ställde mig vid fönstret och titta. Och det var ett torg med snö därnere och det kom tre karlar under en lykta och kring lyktan syntes det att det snöa. Karlarna stanna under lyktan och prata. Jag hörde ju inte vad dom sa men dom rörde sina händer mot varandra. Den ene slog ut med handen och peka bortåt en bro, och då såg jag bron och där var också lyktor med snö som flög och en kvinna gick ensam över bron.

Jag såg ingen enda horse. Häst, häst. Nej, det här kunde inte vara Sweden, inte riktiga Sweden. Men jag kunde se spår i snön därnere på torget och dom spåren hade kanske gjorts av svenska hästar med vagnar efter sig. Det blänkte en massa spår under lyktan där karlarna stod.

Då kom den där vaggningen nerifrån benen och opp i huvet. Och hela snötorget och lyktan och karlarna och dom blänkande spåren och hon som gått över bron kom in i en våg. Atlanten svalla opp, tyckte jag och jag undra hur dom kunde vagga därnere utan att dom visste det.

Med ens kom jag att tänka på att pa berättat om det här torget en gång. Att han och Knut gått här innan dom skulle ta båten till England. Det var säkert här som onkel Knut gått fram till polisen och pratat värmländska med honom och kikat på hans kask.

Där kom polisen. Han kom in i ljuset från lyktan och det var som att se honom stiga in i ett rum som var byggt av ljuset. Jag trodde han skulle sagt något till karlarna. Men det gjorde han inte, gick bara tvärs igenom det där ljusrummet och bort mot bron. Det hade lyst till av snö på hans axlar och på hans polismössa när han kom under lyktan. Borta vid bron var också lyktor och jag vänta på att han skulle lysa till när han kom dit. Och det gjorde han.

Jag fick för mig att den där polisen hade gått bort med onkel Knut. Jag blev kanske lite sömnig där jag stod för jag tyckte med ens att det var han som sa: Knut Anderson! Come here! Att han just hade sagt det och att det var därför det var så tyst nu. Ja, det var tyst, mycket tyst över hela torget. Och så märkte jag att karlarna var borta. Dom hade gått när jag titta efter polisen. Och när jag titta efter dom så blev polisen borta. Hela torget var med ens alldeles tomt. Och jag såg hur vit och tyst snön var.

Jag blev rädd på ett vis som jag inte förstod mig på. Jag sprang tillbaks till sängen och Atlantskorna.

Jag knöt ihop mig och gjorde ett rum av min egen värme under täcket. Jag kika bort mot fönstret och tänkte igen att nej det här är inte Sweden. Inte Sweden och inte Amerika. Det var nåt så konstigt alltihop, nånting mittemellan, nånting som jag inte kunde hitta ett namn på och då var det hemskt. Nu var vågorna inne i huvet som en yrsel och jag kände mig lite illamående som jag inte hade gjort på båten.

Då hörde jag ett underligt ljud från andra sidan väggen. Ma vakna och titta opp.

Vad är det där, fråga jag. Hon lyssna och så sa hon:

Å, det är en som är sjösjuk.

Sjösjuk, tänkte jag. Och så sa jag det: sjösjuk. Och det blev en så konstig sjukdom att vara sjösjuk när man var i land.

Jag känner mig inte bra jag heller, viska ma. Det är sjön som sitter i en, sa hon.

Sjön som sitter i en, tänkte jag. När vi blev fler om den konstiga stunden var den inte så farlig, tyckte jag. Och jag tala om för ma att rummet gunga för mig. Det gör det för mig också, sa hon och lät allt vaknare i rösten.

Nattrösten blev spännande. Jag våga säga till ma: Ska vi gå opp och titta i fönstret, torget är alldeles vitt av snö.

Har du varit oppe, sa hon. Jag nicka i mörkret och det var en nickning med hemlighet i. Nu var det roligt att torget hade sett så konstigt ut när människorna med ens var borta.

När jag såg att ma satte sig opp i sängen gick jag opp och tog på mig Atlantskorna. Gick kippe i dom. Det nya ordet hade ma lärt mig när hon prata om sommaren i Sweden. Kippe i Atlantskorna.

Så stod vi vid fönstret och titta. Och det var som i New York när vi titta i hotellfönstret där. Men här var allting mindre, som hemma i New Haven.

Så konstigt att vi är i Sweden, sa ma. Det är som det inte var sant. Och det tyckte jag också. Det där som var mittemellan och inget namn hade var där igen. Jag tog ma i handen.

Då hördes pas röst bakom oss: Vad i herrans namn har ni för er? Leker ni spöken?

Och då fick jag namnet på den där stunden. En spökstund var det. En spökstund.

Och när pa hade gett mig namnet så var stunden borta och spåren i snön lyste fint.

När tåget börja gå utmed kusten kom mas berättelse emot mig. Den hade blitt vatten som kom och stänkte till mot en rand av is. Och isen var stycken som stod på kant mot varann och kasta gnistor emot oss när tåget svängde.

Här är Bua, sa hon. Och vi nicka som om vi just hade lagt dit den skinande isbukten med stenhuvena i. Som om vi hade tatt den med i mas hattbox och just kastat ut den som den där grönblåa sidenschalen som verkligen låg i hattboxen.

Jag bruka fråga ma var hon hade alla sina berättelser. Hur hon fick plats med dom. I hattboxen, svara hon. Därför var hattboxen vårt ord för det rum där alla berättelser låg gömda. Den där hattboxen låg på hyllan över oss. Den var skinande svart, som lack. I den låg två hattar i varann. En med stort brätte med tyg på undersidan som rosenblad, skärrött och med ett ljus som kom i mas ansikte då hon hade den på, ett ljus som likna sommar. Men ovanpå var den vida hatten alldeles svart. Inuti den låg den andra hatten, men den tyckte jag inte var nåt vidare, för den var gjord av strå som såg lackerat ut och det där strået passa inte alls som kvistar för tygblommorna som jag kalla för lurblommor, trickflowers. Inuti den innersta hatten låg sidenschalen. I den boxen var mas berättelser. Och det var ju sant, för hattarna var för mas huve och där fanns allt det där hon pratat om Sweden.

Nu satt jag där vid tågfönstret och tyckte att den här kusten som rörde sig förbi oss trollats fram ur hattboxen över oss. Jag kände igen alltihop och det var sagoschalen som fladdra förbi.

Men den här stranden hade ju funnits här när ma inte berättat om den. Den hade varit här när vi bodde i Arlingtown innan ma börjat berätta för mig, den hade varit här långt innan jag var född, långt innan ma var född.

Gråberget kom och rörde sig emot oss, ställde sig i vägen som en vägg men vek undan och vred sig ut mot havet igen, kom tillbaks och stängde för havet, släppte med ens fram det i en lucka som var så full av ljus att det sved i ögonen. Då glömde jag sidenschalen och hattboxen. Ma sa: Varberg.

Pa satt där framför mig och kika precis som jag. För det här var lika nytt för honom som för mig. Det här Halland som han aldrig hade sett gjorde honom till en pojk som jag. Och han sa såna ord som jag, fråga vad det eller det var, vad den här platsen hette. Jag höll i hans ena tumme nästan hela resan. Ma satt vid sidan om oss och var den som visste.

Såna namn! Himle måste jag fråga om flera gånger. Och Frillesås hällde jag i Himlen så många gånger att ma måste säga till mig att vuxna människor inte kan ha roligt åt en sak riktigt lika länge som ett barn. Andra vuxna än dom som är ma och pa åt barnet, viska hon till mig. Väröbacka, Fjärås, Tvååker. Jag höll på att ropa dom högt, så högt att grabbarna hemma i New Haven skulle höra dom. Det var ju inga svenska ord, det lät som ett språk som passa för eskimåer som jag tänkte mig dom.

Och Tvååker kallar dom också för Tjoager, sa ma och det lyste till nåt i ögonen på henne. Nånting som med ens var alldeles hemma i det här Halland. Tjo, det är detsamma som två, sa hon. Och ager det är åker. Tjoager. Tänk att orden kunde röra sig så när man blev riktigt bekant med dom. Finns det såna ord i Amerika också, undra jag, såna som delar opp sig och skojar med en. Det finns det nog, sa ma.

Jajamän, sa pa och där visste han mer än jag och blev stor igen och hade emigrerat.

Säg ett sånt ord, sa jag. Men det kom han inte på med detsamma och då var vi jämspelta igen. Jag fick honom tillbaks hit med grabbögon på Halland.

Nej, Tjoager, det var nåt det. Tjo, sa jag. Ager, sa jag. Tjo ager, Två åker, Tre åker, Fyra åker.

Tsss! sa ma. Och tåget sa tsss och vi var i Tvååker som var Tjoager och Halland hade börjat prata med oss. För första gången tyckte jag att jag börja känna mig som hemma i det här landet som hade varit som en saga, som en sagoschal som fladdra förbi.

Mormors ansikte var liksom inne i ett tält. Jag hade just kastat ett öga på brunnens hus som var översnöat på ena sidan då jag fick se mormor i dörren. Tältet var en huvudduk och det var också ett sorts hus som brunnens. Den var vit den duk som mormors ansikte bodde i. Så fanns det i verkligheten det där huvudklädet som var mormor i rågen som jag hade sett henne i Amerika. Ansiktet som man kunde lägga av och knyta in kakor i.

Men e de I. Men e de I. Det kom ord ur huvudduken som likna Tjoager lite grand.

Mamma! sa ma. Och det blev som ett ljus kring oss där vi stod vid den lilla förstutrappen i kvällningen. Och det ljuset kom från mormors och mas händer som kom emot varandra och tog i varandra. Jag stod bredvid pa och såg på dom där händerna och en stund var det bara dom som var där.

Jag stod på en granrisruska framför trätrappan. Stod på en gren som var granens. Det lyste Christmas kring mina fötter. Jag stod på den glänsande granen. Nu var det Sweden.

Och en lukt kom också som jag aldrig känt. Det var lukten från svinhuset, har jag fått reda på sen. Den lukten fyllde snön omkring oss med en slags värme som levde. Jag såg mig omkring, men det där eller den där som var så nära med sin värme och andas på mig syntes inte. Himlen blev så stor kring en kråkas krax. Långt bortifrån hördes röster som lät som dom lekte. Det var konstigt som en musik i kvällen.

Är det inte ungdomarna på åen, sa ma. Jojomän, sa mormor i sitt huvudklä. Den ligger, sa hon sen. Ma stod med ryggen mot mig och pa och lyssna på åen. På skridskoåkarna på åen.

Men ni ska väl hälsa på mamma, sa ma med ens som om det var vi som hade glömt bort det.

Pa kom fram mot mormor. Jag kände hur dom kom in i ljuset från varandra.

Välkommen Lars, sa mormor. Deg har jag aldrig sett, men jag känner deg från breven.

Pa kom fram ur ett stort vitt Amerikabrev som var snökvällen omkring oss. Godagen mor, sa han, och det lät som i en saga.

Ja, sagan var där igen och gjorde allt till ett slags dröm. Men tvärs genom sagan kom den där lukten, det där varma som andas på mig, och det var nåt som gick tvärs genom sagan och jag undra var den lukten kom ifrån.

Då kom där ett ord som jag aldrig hört, och det kom alldeles inpå mig: Kom får jag krista deg.

Krista, lät som ett krax, och huvudklädshuset kom mot mitt ansikte som om ett himmelens moln fallit över mig. Det kändes som om jag skulle få bo i det tältet där mormors ansikte bodde. Mitt ansikte var inne hos hennes och allting var så nära att jag inte såg.

Jag kände hennes armar omkring mig och hon kysste mig. Så hade ingen kysst mig sen den där kolkörarnegern kysst mig på våran backyard i Hamden.

Krista nosa jag reda på vad tiden led. Ma lärde mig att krista var det samma som att ta nån i famnen. Men Svensa Karl-Fredrik sa att krystar det gör fruntimren när dom får en unge.

På granrisruskan den där första kvällen var krista ett rop som jag inte visste riktigt om det kom från kråkan eller från mormor. Hela snörymden kom och tog mig och lyfte opp mig en bit från granriset.

Då kom fotogenlampan. Förstugan bakom mormor lystes opp och nu var det mas berättelse som öppna sig som en bok. Men bilden levde och det var nånting mycket finare än moving-pictures.

Morfars ansikte — för det måste ju vara han — växte och rörde sig bredvid fotogenlampan som hängde i länkar från taket. Ja, ansiktet växte och rörde sig, blev större och mindre och större igen allt eftersom han vred på en liten skruv på fotogenlampan. Det kom skuggor och grävde sig in i ansiktet, och så försvann dom och ansiktet blev stort och ljust, det blänkte som om ljuset varit en slags olja han smörjat in sig med. Lågan sänkte sig och steg bredvid morfars ansikte. Så kom han ut i förstugan och fick kvällsskuggan över sig. Kom längre bort fast han kom närmare, tyckte jag. Han hade varit närmare då han stod vid fotogenlampan. Mustaschen blev mindre och lyste inte brunröd som därinne.

Skun i frysa ihjäl, sa han. Kommen in!

Ja, jestanes,