Blommor på Höökens grav

By Lena Arro

Mitt ute i skogen finns det en grav med ett svart kors. Där ligger alltid nyplockade blommor, fastän graven är över hundra år gammal. Det är en mördare som ligger begravd där. Mats Höök. Han blev dömd till döden. Det har länge ryktats om att det spökar runt Höökens grav om nätterna, men stämmer det? Marie och Mirja bestämmer sig för att undersöka saken ordentligt. Var det verkligen rätt person som dömdes till döden för det där mordet? Och vem är det som går dit och lägger blommor? Det finns bara ett sätt att få svar - de måste övernatta vid graven... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726633085

Book preview

författaren.

Kapitel ett

D et var redan eftermiddag när vi äntligen såg skylten. Långsjön stod det.

Mirjas lillebror Anders sov djupt med huvudet lutat mot sin stora nalle. Mirja och jag hade också nästan somnat bredvid honom i baksätet, men nu blev vi pigga igen.

– Vi är framme! sa Mirja och sedan ropade hon i Anders öra: Vakna, Anders! Vi är framme vid Långsjön!

Hon ruskade honom och han fick upp ögonen så pass att han kunde titta ut genom bilfönstret.

– Jag ser ingen sjö, sa han besviket.

– Vänta lite bara, sa Monika, Mirjas och Anders mamma, från framsätet. Vi ska svänga in på en mindre väg här någonstans… ja, där är den!

Hon saktade farten och så svängde bilen in på en grusväg med höga tallar på båda sidor. Efter en liten stund såg vi vatten blänka mellan tallstammarna. Håkan, Mirjas och Anders pappa, läste på en karta.

– Stugan ska ligga alldeles vid en brygga, sa han. Ja, titta, där är den.

Bilen stannade och vi kunde äntligen gå ut och sträcka på benen. Anders for iväg ner mot sjön och Monika följde efter honom.

– Ni kan lasta ur bilen så länge, ropade hon åt oss.

– Typiskt! sa Mirja.

Håkan ställde sig med händerna i sidorna och tog några djupa andetag.

– Känn vilken luft! sa han.

Jag kände efter jag också. Det luktade tallskog och sjö. Det var fint med det glittrande vattnet och de smala tallarna på den sandiga marken och timmerstugan vid stranden.

Håkan tittade på sin karta en gång till.

– Det finns fler stugor vid sjön, men de ligger en bit bort, så vi får ha den här bryggan och stranden för oss själva.

Han fick fram en nyckel ur fickan och gav den till Mirja och mig.

– Gå och se om den här passar.

Vi gick upp på den lilla verandan framför stugan och Mirja satte nyckeln i låset och dörren gick upp.

– Kom och hjälp till att bära! ropade Håkan men Mirja hade redan fortsatt in i stugan och jag följde efter henne.

– Här ska vi bo! sa Mirja och sprang in i ett rum och kom ut lika fort. Nej, förresten, här kanske!

Det fanns tre sovrum och ett vardagsrum med öppen spis, och så ett litet kök och ett duschrum. Vi gick in i alla rummen i tur och ordning. Från vardagsrummet hade man utsikt över sjön genom ett stort fönster.

Nu ropade Håkan en gång till.

– Bäst att vi hjälper till, sa jag.

Vi gick flera vändor med väskor och kassar och kuddar. Konstigt vad mycket man måste ta med sig när man åker bort på semester.

När vi hade burit in allting kom Monika och Anders tillbaka. Anders sprang in i stugan och jag hörde hur Mirja och han grälade om vilka rum de skulle bo i.

Jag har inga syskon. Ibland när jag hör Mirja och Anders bråka som värst, så är jag ganska glad för det, men ibland blir det lite ensamt att vara enda barnet, utan vare sig syskon eller pappa. Jo, jag har ju en pappa förstås, men jag har aldrig träffat honom. För mig är det helt naturligt att det bara är mamma och jag.

Den här sommaren var mamma tvungen att jobba nästan hela tiden, så hon blev glad när Mirjas föräldrar bjöd med mig till Långsjön några veckor av sommarlovet.

– Vilken tur du har! tyckte mamma. Du kan bada och gå i skogen och ha det skönt!

Först var jag lite tveksam. Tänk om jag skulle få hemlängtan. Men mamma övertalade mig och nu var jag här.

Mirja och Anders hade slutat gräla. Jag gick in till dem i ett av sovrummen. Anders hade klättrat upp på den översta våningssängen och Mirja satt på den nedersta och plockade fram saker ur en resväska.

– Anders ska sova i rummet längst in, sa Mirja. Och vi kan ta det här.

Det var nästan snopet att påminna henne om att vi skulle sova i tält.

– Ja, men det kan vara bra att ha ett rum i nödfall, sa Mirja. Ifall det regnar.

– Eller om det kommer monster, sa Anders.

– Det finns ju inga monster, suckade Mirja.

Vi gick ut för att leta reda på en bra plats att sätta upp tältet på. Det fanns en lagom stor plätt med tunt gräs alldeles bakom stugan.

Tältet hade mamma köpt innan jag åkte. Det var blått och luktade nytt. Vi arbetade länge med att få det på plats med tältpinnar och snören och det rasade ihop flera gånger, men till slut stod det där, och vi kände oss väldigt stolta. När man drog upp blixtlåset och kröp in kändes det som att komma någon helt annanstans. Allting var blått och varmt och stilla tills Anders ryckte upp dörrfliken och skrek: TITTUT! Mirja rusade ut och jagade honom och jag följde efter och då hittade vi en roddbåt som låg fastbunden vid bryggan.

– Den där båten hör till stugan, sa Håkan. Ni kan väl passa på att lära er att ro.

– Det kan väl inte vara så svårt, sa Mirja.

Men det var svårt. Särskilt när man skrattade samtidigt. Vi rodde runt, runt i stora cirklar och ibland slog vi i bryggan eller fastnade i strandkanten. Anders stod på bryggan och skrattade så att han fick hicka. Mirja blev arg för att han skrattade, men kunde inte låta bli att skratta själv. I alla fall blev