Spöken från hela världen

By Monica Zak

Under årens lopp har Monica Zak upptäckt att de allra flesta människor har en sak gemensamt. Det spelar ingen roll hur gamla de är eller vart i världen de bor. Alla älskar att berätta spökhistorier - och att lyssna på dem! I den här boken har Monica samlat massor av spännande historier från hela världen. Här finns till exempel berättelsen om stackars Anna som har spökat på ett svenskt slott i 350 år. Dessutom kommer flera historier från det lilla landet El Salvador. Där är man nämligen världsmästare på att berätta spökhistorier... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 11, 2020
• ISBN: 9788726627732

Book preview

författaren.

Spökhuset

När jag var liten bodde jag i närheten av ett SPÖKHUS. Det tillhörde Hjärsta Gård och låg i utkanten av Örebro.

Spökhuset var stort och vitt och såg otäckt ut.

Det som gjorde att huset såg extra otäckt ut var att det inte hade några fönster.

Alla vi barn som bodde på Holmen och i Hjärsta var rädda för spökhuset. Varje gång vi skulle gå och plocka vårlök eller leka indianer och vita uppe i Hjärstaskogen var vi tvungna att passera huset.

Då sprang vi alltid förbi. När vi väl passerat huset vände vi oss om och tittade för att se om vi kunde se något otäckt.

Folk sade ju att det fanns skelett där inne.

Och ett avhugget huvud som svävade omkring och droppade blod.

Och en kista med ett lik i.

Några gånger tog min lekkamrat Lasse och jag mod till oss och gick uppför trappan som ledde till spökhuset. Vi kände på den stora, tunga dörren, men den var alltid låst. En gång lade vi örat intill dörren, vi hoppades höra blod som droppade inne i huset. Men vi hörde ingenting.

En dag råkade jag gå förbi spökhuset alldeles ensam. Jag gick runt till baksidan av huset och upptäckte att dörren till källaren stod på glänt. Jag gick nedför källartrappan och försökte skjuta upp dörren, men den satt fast. Jag fick knuffa hårt flera gånger för att få upp dörren så pass mycket att jag kunde tränga mig in. Innanför var det kolmörkt och en otäck, rutten lukt slog emot mig.

Var det lukten av lik?

Eller var det lukten från alla skeletten?

Eller var det stanken av blod?

Det värsta var att det var så mörkt i källaren. Jag började treva runt på väggarna för att hitta en lysknapp. Det fanns ingen lysknapp. Skulle jag springa hem och hämta en ficklampa? Nej. Jag ville inte riskera att upptäcka att dörren var låst när jag kom tillbaka. Jag måste helt enkelt ta chansen. Jag hade ju faktiskt lyckats ta mig in i spökhuset. Nu skulle jag ta reda på om det fanns några spöken.

Jag måste ha varit rädd, men det kommer jag inte ihåg. Jag minns bara att jag trevade mig runt genom att hålla i väggarna. Jag stötte på en trappa och klättrade upp för knirkande trätrappsteg. Det var säkert på övervåningen som spökena höll till, tänkte jag. Men inga skelett trillade över mig. Inget självlysande, blodigt huvud kom farande genom luften. Från en liten trekantig glugg föll en smal strimma ljus in i rummet.

Det enda jag såg i ljusstrimman var några dansande dammkorn. För övrigt var övervåningen tom.

Jag tog mig nedför trätrappan igen, ner i kolmörkret. I källarvåningen var den där otäcka lukten skarpare. Jag trevade mig runt väggarna tills jag stötte emot något stort och fyrkantigt. EN LIKKISTA, blixtrade det genom huvudet på mig. När jag kände på kistan med händerna minns jag att jag blev rädd, iskall och mycket, mycket rädd. Det fanns inget lock på kistan. Darrande sträckte jag ner ena handen. Jag stötte mot något mjukt. Jag tog tag om det med handen och lyfte upp det.

Det var en potatis. En rutten potatis.

Kistan var ingen likkista utan en helt vanlig potatislår. Och den hemska lukten var inte stanken från gamla lik utan lukten av en hel hög med rutten potatis.

Jag kände mig både lättad och besviken när jag kom ut i ljuset utanför. Spökhuset var inget riktigt spökhus. Jag hade ju varken sett skelett eller något svävande blodigt huvud eller några lik.

Allt det här berättade jag för mina lekkamrater. Konstigt nog var det ingen som trodde mig. Alla ville helt enkelt tro att vi bodde i närheten av ett alldeles riktigt SPÖKHUS.

Sedan det här hände har det gått många år, jag har blivit vuxen och hunnit resa i många länder. Det är under de resorna jag upptäckt att det finns något som både barn och vuxna i alla världens länder älskar att göra, ALLA ÄLSKAR ATT BERÄTTA SPÖKHISTORIER OCH ATT LYSSNA PÅ SPÖKHISTORIER.

Här får du läsa några av alla spännande spökhistorier jag hört runt om i världen.

Rösten i natten

När min mamma Elsa var liten bodde hon ofta hos sin mormor i Ribodarna i Medelpad. Mormor hade en liten bondgård. Hos mormor bodde det en fosterflicka som hette Lonny. En gång när min mamma var sex år och Lonny var elva var de ute och plockade blåbär. När de skulle gå tillbaka upptäckte Lonny att de gått vilse. De två flickorna började irra omkring i skogen, men hittade inte tillbaka. De blev trötta och hungriga, det enda de hade att äta var blåbär. Till slut hade de ätit upp alla blåbär de plockat.

När mörkret började falla ropade min mamma:

– Lonny, titta ett hus! Vi är framme!

Men det var inte mormors hus de kommit till. Det var ett liten stuga som ingen av dem hade sett förut. Den var gammal och förfallen. Fönstren var trasiga, trappan var murken, flera av trappstegen hade gått sönder. Min mamma som var mycket trött ville att de skulle gå in i stugan, men Lonny var tveksam. Hon tyckte att stugan såg otäck ut. Men till slut lät hon sig övertalas och de sköt upp den gamla gistna dörren. Det var ett öde hus de kommit till, men det fanns ett bord, två stolar och en säng där inne.

Det syntes att ingen varit där på många år för allting var täckt av ett decimetertjockt lager av grått damm.

– Det här måste vara gubben Åkerlunds stuga, sade Lonny. Den har jag hört talas om. Dom hittade honom död här för tio år sedan. Sedan dess har ingen bott i huset.

Nu var Lonny inte rädd längre. Kaxigt drog hon av det mögliga överkastet från sängen och slet upp sängkläderna och gick ut på gården och skakade dammet ur dem. Efteråt bäddade hon och snart kröp min mamma och Lonny ner i sängen tätt intill varandra. Det luktade visserligen illa av sängkläderna och madrassen, men de var så trötta efter att ha irrat omkring i skogen hela dagen att de struntade i lukterna och somnade ganska snart.

Mitt i natten vaknade min mamma.

Regnet vräkte ner utanför, det dundrade mot taket och mot den trasiga trappan. En blixt lyste upp stugan och åskmullret kom tätt efteråt. Samtidigt hörde min mamma en röst som ropade till henne.

Efteråt när min mamma berättade det här påstod hon alltid att rösten ropade så högt att det dånade i den lilla stugan.

– Elsa! dånade rösten.

– Gå ut ur huset!

– Elsa! Gå ut ur huset!

– Skynda dig!

Min mamma skakade liv i Lonny och sade att de måste ge sig iväg, de måste bort från huset. Men Lonny som hörde att det regnade ute sade:

– Du är inte klok. Det är ju mitt i natten. Och det ösregnar. Aldrig i livet!

Men min mamma envisades. Hon hörde rösten ropa igen och blev hysterisk. Hon gallskrek. Och trots att hon bara var sex år gammal