Vinterdagar

By Hans Lidman

Det är kväll. Snöstormen rasar och höga drivor vräks upp mot kojans väggar. Plåtskorstenen dundrar och det lilla fönstret är igenisat. Genom dörrspringan dansar en snöflinga in, smälter, faller och väter golvet. Jonas berättar om en underlig händelse han var med om förra julen och hans mörka röst är övertygande och trollbindande. Han berättar om en kolsvart natt, utan stjärnor och måne. En natt då det snöade, precis som det gör nu. Vinterdagar är en naturskildring uppbyggd av flera berättelser av författaren Hans Lidman. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 5, 2021
• ISBN: 9788726951561

Book preview

www.sagaegmont.com

Rösten vid milan

Vi ligger och drar oss efter kvällsmaten. Smälter kolbullen, som tung och mättande sväller i magsäcken. Far med tungan längs gommen, suger fram det sista av kaffesmaken. Leker med tanken, lyssnar till stormen. Drar i oss tjärvedslukt och milrök. Slöar, trivs.

Stormen suger i. Det knäpper i kojväggarna. En kvist dundrar ner på taket.

Stormen för tanken till en tidningsnotis, som jag nyligen läst. Berättar den för Jonas, som ligger på kojbritsen mitt emot. Om en timmerhuggare, som genom blåsten tyckt sig höra rop om hjälp. Nerifrån sjön, dit hans körare en timme tidigare farit med vinterns första lass.

Det var en halvmil till sjön. Och hård motvind upp till skiftet. Om körarn ropat, hade huggarn omöjligt kunnat höra ropen. De hade väl hörts högst ett par hundra meter.

Men ropen hade upprepats. Huggarn hörde dem mycket tydligt. Kände igen rösten. Blev fundersam. Ängslig.

Till sist sprang han ner till sjön. Kunde inte stå overksam, trots han insåg, att ropen måste vara rena inbillningen. Och kom just lagom för att rädda hästen, som gått ner sig och som körarn inte kunde få upp ensam.

När jag berättat färdigt, hör jag hur Jonas sväljer.

— Visst händer de konstiga saker i skogen, svarar han till sist och lägger sig till rätta, så det knakar i kojbritsen.

— Sånt som de inte går att förklara, fortsätter han och stryker fingrarna tankfullt genom håret ett par gånger.

En pyrande tjärbrand kastar mörka skuggor runt väggarna i den lilla kolarkojan, där långväggarnas enkla hyllor är fulla med brödpaket, mjölpåsar, sågfilar, veckotidningar, tändstickor och mycket annat. Ibland slår en låga upp. Då far ett gult sken över kojan — man ser barkborrarnas tättsittande hål i rundvirket, skräp och brödsmulor avtecknar sig på det lilla bordet mellan britsarna, och den halvtumslånga skäggstubben på Jonas spetsiga haka blir fullt urskiljbar. Då blir det också ett uppehåll i det molande råttprasslet bland vedhopens flottiga papperspåsar.

Det är kväll. Snöstormen ökar. Höga drivor vräks upp mot kojväggarna. Plåtskorstenen dundrar. Ibland tjuter det i den — då är det, som sitter där en räv och ylar.

Det lilla fönstret är igenisat. Genom dörrspringan dansar en och annan snöflinga in, smälter, faller, väter golvet.

— Som den gången, då jag kola på Lökaskiftet uppe på Söndagsberget, återtar Jonas med sin mörka, övertygande röst. De var de märkvärdigaste jag nånsin varit me om. Rent övernaturligt.

De var på förjulsvintern, som de där hände. En kolsvart natt, utan måne och stjärnor. De hade kommit lite snö i början av november, men de mesta hade åkt bort igen. De lyste bara nån enda snöfläck mellan stammarna.

Jag hade två nytända milor på gång. En av dom hade gått nåra dar, den andra vara bara dygnsgammal.

Båda var besvärliga. De var nog för torr ved i dom. Hösten hade varit för fin. Den första slog å illfänas, alldeles som en unghäst, som har selen på för allra första gången. Gång efter gång kasta hon av sej stybben — å då brann hon, så lågorna slog halvvägs mot grantullarna. Jag arbeta dag å natt, de var knappt jag hann äta.

Å när jag tände den andra, börja hon på samma sätt. Jag hade byggt kojan vid den milan, å ibland slog hon så hårt, så kojan skalv. Tallriken på bordet blev full me jord från taket. De var ett otyg till mila, en av dom värsta jag haft nån gång. Dåligt hade jag sovit förr, å nu blev de inte en blund. Huvut blev tungt å liksom vickigt, de bara susa i örona. Jag gick som i dimma. Kaffe hjälpte inte längre, fast de var starkt.

Omkring midnatt slog det aset igen, just som jag stybbat färdigt henne.

Jag hade lutat i väg mej ett slag på britsen. Lura väl till ett tag.

Då dunka de som av ett jordskott, å grus å stybb regna ner i syna på mej.

Jag tog lyktan å vingla ut å börja kasta på stybben igen. De gick av sej själv, utan att jag tänkte på’et. Fast jag kände, att kraften börja gå ur armarna. Å jag såg nog, att stybben inte for så långt som vanligt.

De tog en timme.

När jag var färdig, tog jag spaden å lyktan å gick mot kojan. Just när jag tog i dörrkvisten, var de nån som sa: Kom hem!

Rösten var klar å tydlig. Den var alldeles inpå mej.

Jag titta mej om. Stod å stirra ut i mörkret ett tag. Trädstammarna lystes upp lite svagt av lyktskenet, men mellan buskarna var de svart. En snöfläck glimra.

Men där fanns ju ingen. De var förstås inbillning. Sånt där händer ibland, då man är trött.

Mormor min, som var boajänta i Långbo, såg Troll-Segre å kritterna hennes många gånger hon. Men bara då hon var trött. Då korna hennes inte kom hem till kvälls utan hon fick springa uppe å leta dom, ibland hela natten. Nog tyckte hon de var lite kusligt att se de där, men så värst rädd var hon inte. Hon hade hört mor sin berätta om’et också, så de var nästan som de skulle vara, sa hon.

Å en gång såg far min en tomte i stallet. En liten en. De var på kvällen, just som de börja skymma. Han kom från marknan i Falun å hade inte sovit en blund på två nätter. Pysslingen satt vid krubban, alldeles vid hästen. Men han blev rädd för far å hoppa ner. Å for bakom en hötapp, där han försvann. Så när man är trött, då kan man se å höra sånt, som aldrig har hänt. Så var de för mej också, trodde jag.

Men visst skulle de vara skönt å få komma hem. Att slippa ängslas för milorna å få sova i lugn och ro, flera dar i sträck. Å äta ordentligt. Läsa tidning å ha en som sköter om sej. Kokar kaffe åt en. Lagar maten å diskar. Riktigt vrålha sej. Jag brukar tänka så där, när jag är trött å less. Å de gör nog andra kolare me, tror jag. De liksom hör till. De går lättare då.

Jag gick in i kojan igen. Satte fram väckarklockan en halvtimme, ifall jag skulle lura till. Den värsta oron hos milan borde snart vara över nu. Men hon var het, å om elden skulle äta sej igenom, skulle jag kunna gå bet me henne. Å så luta jag ikull mej på britsen. Domna bort, så där mjukt och okänsligt som man gör, då man är riktigt trött.

De var tur me väckarklockan. För jag lura till ordentligt. Å när jag väcktes av pinglet, var de ljust i kojan. Nästan som på dan. Men ljuset var rött.

Jag for upp å kuta ut. Milan brann så de dåna lång väg. Skogen stod upplyst runt om, gulröd i skenet. Varenda buske å tuva kunde jag se långt åt sidan. Till å me snöfläckarna hade en rödaktig glans.

Å hett som attan var de. Så de sved i skinnet på flera meters håll. De var nästan så jag gick bet att komma åt henne.

Men jag hade huggen ved i ordning, en hel famn, så hålet blev ju tilltäppt. Å ordentligt täckt me stybb.

När jag klubbat till henne, luta jag mej mot spaden för att pusta ut. De hade varit drygt ett tag, ett riktigt flåjobb. Kläderna var lungblöta av svett.

Men här uppe skulle kläderna torka lite. De drog varmt.

Hon var het än, det aset. De brände i skosulan.

Ugglorna vissla runt milan. Dom hade väl lockats dit av skenet. Dom är så nyfikna, dom där. Å påflugna.

En kom alldeles inpå mej. Hon kved å jämra sej, precis som när man öppnar en bryggstudörr. Å så kunde jag känna, hur de fläkta från vingarna hennes.

Då hörde jag rösten igen.

— Kom hem! sa den. Lika klart å tydligt som förut. Men högre. Å närmare.

Jag måste säga, att jag blev lite fundersam. Inte så lite förresten. De är klart, att jag försökte förklara’t som inbillning nu me. Men de var svårare nu. De liksom tog emot. Å så for tankarna hem till stugan. De kunde väl aldrig vara nå på tok där hemma? Kanske pojken var sjuk? Han hade varit lite krasslig den där dan jag var hem å proviantera. Vem vet, de kanske blitt lunginflammation! Nu i natt!

Eller kanske Kerstin, gumman min, fått en hjärtattack igen? Hon hade fått en sån då Margret, jäntan du minns, gick ner sej i tjärn. Då var de illa me henne, de var på håret att jag blitt änkeman den gången. Å hade inte doktorn kommit så snart för jäntans skull, då hade de aldrig gått väl. De sa doktorn själv efteråt. De var förresten då han sa till, å de på skarpen, att Kerstin måste passa sej å inte arbeta för hårt. För då kunde hjärtat hennes strejka. Bara stanna av, utan vidare.

Men du vet hur Kerstin är. Får hon inte arbeta å stå i, då blir hon sjuk för de. Hon är obotlig. Hjärtfelet drog hon förresten på sej i ungdomen. För att hon jobba för hårt. Hon är sån.

Ja, jag fundera på de där å blev mer å mer orolig. När jag kom in i kojan, torka jag kläderna bättre å åt en bit. Men maten smaka inget. Jag tyckte korven var sur. Å limpan var torr så de skrek, när jag bet i den.

Sen la jag mej. Men de var tji å somna. De var gammalt granris på britsen, hårt å djävligt. Å så var kroppen öm efter allt flåjobb. Hur jag än låg så gjorde de ont.

Å så gick tankarna bara hem. Tänk om de var nåt galet! Men jag kunde inte ge mej till att kuta hem heller, för då skulle milorna brinna upp. Åtminstone den som jag tänt sist. Å då skulle jag förlora hela höstförtjänsten, å så skulle jag bli evigt osams me bonn, han som jag kola åt.

Nej, kuta hem våga jag inte. Förresten var de inbillning alltihop. Jag var för trött, jag var inte mej själv.

De gick ett par timmar. Försökte sova men de gick inte. Hade väl blitt alldeles för trött. Å så mol tankarna. Dom gick runt. När jag försökte mota bort dom, så kom dom tillbaka. Tag på tag. Liksom i samma spår. Dom hade bitet sej fast i skallen å var omöjliga att få bort.

Jag tyckte mej se Kerstin, som låg avdånad därhemma. Å pojken som skrek å inte tog sej nån vart. Han var så liten, så han knappt kunde gå. Å långt till grannars har vi.

Om Kerstin skulle dö, då blev pojken ensam. Ingen skulle ge han mat å torra kläder, ingen skulle elda. Han skulle både frysa å svälta ihjäl. Ingen skulle höra han. Själv kunde jag inte komma hem på nära två veckor, då milorna var nerkola. Å ingen annan skulle väl komma hem å se hur de var ställt. Kerstin vill ju aldrig vara tillsammans me folk, vet du.

Jag låg å jaga upp mej å blev nervös å tokig. Trodde de värsta. De var ett rent helsicke, ska jag säga.

Då slog milan igen. Men de blev bara en liten puff, som de gick fort att stybba över. De var tydligt att hon börja å lugna sej. Å sen gick jag upp till den andra milan å klubba till henne. Strypte draget lite. Hon såg ut att gå bra.

De börja ljusna. Bra nog kallt var de.

Backen var tjälad. De ljumma när man gick. Riktigt sjöng. Å så knäppte de i albuskarna, när rimfrosten drogs över dom.

Ugglorna hade tystnat.

När jag kom tillbaka till kojan, släckte jag lyktan å stod å lyddes ett tag.

De var en fin morron. Alldeles kavlugnt. Granarna stod tysta å liksom lyssna till stillheten. Milröken gick rakt upp, tunn å jämn. Å så börja de bli så grant där österut.

Då kom ropet igen.

— Kom hem!

De var som om jag hade fått en elektrisk ström i mej. Bröstet liksom drogs ihop, hela kroppen förresten. De var så jag knega till lite.

Å sen minns jag ingenting, förrän jag var på väg hem. Gud va jag sprang! De dundra å skalv i backen, å de frasa i färsk nattis. Hatten fastna i en kvist å blev efter, å en tjäder,som lyfte på stigen alldeles framför mej, var jag nära å komma i fatt. Å inte blev jag trött. De var som om jag fått övernaturliga krafter. De kändes, som om de var nån som drev mej framåt, sköt på bakifrån.

Ett tag tyckte jag, att jag liksom dela på mej: en del, som var som en skugga, sprang på sidan om stigen, mitt genom buskarna, å titta på mej själv, som sotsvart å rödögd flåsa i väg, så håret fladdra om skallen. Å den där skuggan, som sprang på sidan, han flina å hade liksom livat. Inte ansträngde han sej nåt, men han sprang lika fort för de. Å prata å gick an fast jag inte hörde allt. Men en gång fråga han, varför jag sprang så in i helsicke. Om jag var rädd. Eller om jag försökte kuta ikapp me nån. Me döden, kanske. Å så flina han igen.

De var hemskt. Riktigt kusligt. Fast de kusligaste var, att jag inte visste varför jag sprang.

Milorna gav jag attan i. Jag tänkte inte på dom ens.

De var drygt en halvmil hem, men aldrig har jag kommit hem från Söndagsberget så fort som den gången. De