I fordom fjärranbygd

By Nils Parling

Skogsarbetaren Martin Ersson har precis kommit hem från arbetet när hustrun Matilda till sin förskräckelse upptäcker att hans byxben är täckt med intorkat blod. "Yxjäveln slant" säger Martin barskt. Någonting måste göras, och det snabbt. Det finns en doktor i Österdal och en doktor kommer desperat behövas. Det är bara för dottern Jenni att hämta skidorna och ge sig ut på den fyra mil långa färden till Österdal. I fordom fjärranbygd är en äventyrsbok för ungdomar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726940527

Book preview

1

Väldiga, böljande skogsmanar. Toppiga berg med gles ragg eller ärrig flintskalle. Skymmande dalar med strida älvar och blänkande sjösmycken insprängda i skogsmörkret.

Vintertids famndjup snö och alnstjocka isar. Bergen ofta kringylade av bitande snöstorm eller ruvande stilla i köld neremot fyrtiogradersstrecket.

Bondbygderna österut var som ett självgott leende, jämfört med de västliga vildmarkernas karga grimas.

Likväl bodde där människor också bland bergen. I små byar långt emellan, uppklängda på åsarna. Enstaka gårdar milslångt från varandra vid sjöar och älvgölar.

Låga mangårdshus och timrade kreatursstallar, med mödosamt upptagna åkerplättar och hackslogar samlade runtomkring inom ringlande snesgärdsgård.

De var liksom ett släkte för sig, dessa de västliga vildmarkernas åbor, ättlingar till kolonisatörer från Österbotten, Savolaks, Karelen.

I storbygden talade man om dem med raspande tungor. Ett genstörtigt folk, tyckte kyrklig och laglig myndighet. Och kanske hade man i viss mån rätt. Styvnackade och sträva var de nog. Men kanske var folket fostrat av naturen däruppe. Av missväxtsomrar och rovdjursvintrar, av kampen för tillvaron i en omgivning som krävde allt i insats för tämligen ringa i vinst…

Martin Ersson på Eckeråsen kom hem från skogen redan före skymningen den här aftonen. Och det var ganska ovanligt.

– Jag tänkt jag skull få ikull di där timmerpesarna te bon, sa han rätt ut i stugans begynnande skumrask. – Men de likar sej visst int så. Yxjäveln slant. Har int han Jonas kommi åter än?

Med det så dråsade han ner på det omålade locket till soffan innanför dörren. Hustrun fick hastigt eld på torrstickorna i pärtklykan vid ungsmuren. Och då såg ju Martin Ers Matilda och dottern Jenni att något var på tok. Husfar var blek under skägget och kring hans vänstra fot spred sig en klibbigt mörk fläck över golvtiljan. Han fick av sig stöveln och vek upp byxan.

– Hela eggen slank in, sa han med ett grin som blottade en tobaksgul tandrad. Om jag kunde ta mej över te Johannes i Kvarnbyn, men de lär int gå. Och vart fan tog han Jonas vägen.

– I Österdal finns en doktor, började hustrun men avbröt sig tvärt för makens barska blick. För till Österdal var ju fyra mil, och förövrigt var man häruppe vana att klara sig själva, om det inte direkt stod för livet i någon svår sjuka. Det hände dock, att man tillgrep andra åtgärder. Sådant som kom prästerna i kyrkbygderna att svårt beklaga bergsfolkets kätterska vantro.

Det var sådana åtgärder Martin Ersson syftat på, när han talat om Kvarnby-Johannes. Men det var inte närväg dit heller, och han blödde ganska svårt.

– Om jag ränner över te han Johannes, sa dottern Jenni trevande.

Martin Ersson såg på dottern. Så gick blicken till älghornet på andra sidan dörrkarmen. Där hängde hans tunga mynningsladdare. Jonas hade tagit sin bössa med, när han for neråt storbygden för att handla, nån gång på förmiddagen.

– De ä milen över Kokkola och vintervägen runt berget dubbelt så långt, sa han. – Jag såg fälor ve Pillanitt. Så di ä alltfort kvar. Di hade gjort kalas på en rävkrake. Så släktkära ä di. En jävlavinter som den vi haft ä di int säkra för folk heller. Me buken tom skyr di knappt om di int sir ett gevär.

Flickan ryckte på axlarna. Mörkhårig, bredvuxen jänta på sjutton år, med mogenhets utväxter i den enkla blusen. Hon hade tytt hans blick på bössan.

– Om far rinner te blogs! De ä ovisst när han Jonas kommer. Han kanske hamna hos Hackuses. Nog tar jag mej kvickt över berge. Skams hundar struntar jag fäll i…

– Tar du skidorna, undrade modern, som äntligen fått fram och tänt helgdagslampan för mera ljus än pärtorna hon nu kunde släcka gav åt köksutrymmet. Hon hämtade fram en knippa linnetrasor ur ett hörnskåp.

– Den vänstra är krökbräckt och Jonas står i spännstol, sa jäntan och var redan i färd med att kränga på sig jacka och luva.

– Int kan du gå, de blir för marigt, och tid tar de, ruskade modern på skallen. – Usch som de blogar, Martin, gnällde hon för husfars olycka.

– Jag tar rännolmen, sa flickan. – Så pass bär skaren. Och de blir månsken. Förbaskade pojkspoling! Kunde gett sej hem…

Hon stack på dörrn. Ut till vedlidret. Fick fram det besynnerliga åkdon hon nämnt. En tre meter lång, bred skida med högt krök, med stag och sits och handtag, baktill en låg fotholk. Ett finnbygdens enkla fordon, för färder när skare låg över markerna.

Så gav hon sig iväg uppför lutorna. Här i söderslänt bar skaren fint. Likaså uppför åsmanen, i grovskogen, där tövädret veckan före fällt blötsnö från grenarna i stora smockor som frusit till is mellan träden i kallnätterna efter.

I den flera kilometer långa bakluten, längs kallkälldrågarna ner mot Haukialambi gick det undan med fart över det öppna skarbältet mellan åsarna. Men när hon stack till med en fot för styrning, där kärret ströps i en liten gles skogsridå, märkte hon att det var sämre fruset här, för foten bar igenom.

Det gjorde ju inte så mycket, tänkte hon, för åkdonet var sådant att man kunde kava sig fram på skare som knappast bar trygor och skidor.

Ända mitt ut på tjärnet fick hon skjuts från sista utförsåkan. Då var hon kommen halvvägs och tänkte, att inte skulle far behöva rinna till blods om det bara kom an på henne…

Johannes Tillbergs gård låg högst upp av de tre i Kvarnbyn. Hans båda söner var ensamma i stugan, när Jenni svettig steg in och flängde av sig jackan för stugvärmen.

Karl-Esko, tio år äldre än hon själv, lät sin svarta blick