Röd vår

By Ulf Oldberg

Eva Gustafsson befinner sig i Stockholm i slutet på 60-talet, när demonstrationerna mot USA väller fram över gator och torg. Där träffar hon Lennart, som drar med henne på den röda vågen - kampen mot jämlikhet i både privatlivet och i samhället. Kanske kan deras relation vara måttstocken för alla andras? Men varken Eva eller Lennart vet vad som väntar runt hörnet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726917178

Book preview

Bort

Rälsbussen hade börjat närma sig staden. Slätten skymtade ännu genom fönstret. Fältets dyningar hade stelnat under det fallande mörkret. De satt orörliga med utslätade ansikten, vilande, svävande, som förstenade. Ljudet från skenskarvarna och bussens krängningar förstorades nu overkligt, som i en plötslig klarsyn.

Himlen fylldes av det mörkblå, kvällen mättades av det lysande mörkret som sänkte sig ända ner till de dyningsrundade fälten, det vidrörde marken med ett svagt frasande som om det varit tyg, en jättefallskärm av mörkblått siden som dalade genom kvällen, våd efter våd, föll och omslöt allt detta, människor, rälsbuss och slätt. Nu pressade mörkret med ofantlig tyngd: bussen och dess människor och gulbleka ljus letade sig knyckigt fram över ytan, en liten bubbla med människor under det väldiga tryck som var mörker.

Hon drömde; tanke och känsla lyfte från den plats där hon satt med sin kropp och hon steg i frihet, överlämnade sig villkorslöst åt den värld som omgav henne. Som hon drunknade i detta mörkblå oerhörda som ville omsluta allt. Det frasar som av fjärilsvingar när hon stiger uppåt genom kvällen, med armarna tryckta mot sidorna och håret fallande över ansiktet som en drunknad. Rälsbussen är en liten lysmask mot den mörka jorden. Tiden stannar, järnplogarnas blanka spetsar äter sig ner i den brungrå marken, svallvågorna av fetsvart jord reser sig i plogens kölvatten, varma skåror fulla av kvillrande sädeskorn. Regn faller, sol och regn. Vete ska åter spira … Och staden: genom hennes hängande hårslingor av blått mörker fogar murarna med sina eftertänksamma händer mursten till mursten, de har otydliga, träskurna ansikten, och muren reser sig sakta, vit skimrande. Det är hennes! Delaktighet och gemenskap förverkligad: vi gjorde det, vi, med våra egna händer!

Det var i drömmen, bakom hennes ögon, under hennes huvudskål, innanför hennes hårfäste. Kvällen ser, med ögon ogenomträngliga som blått bläck.

Det var i september. Hon satt i bussens unkna, torra människovärme med en kroppshållning som tycktes vilja utsäga hopplöshet. De smala axlarna lutade nedfallna som på ett rivningshus. Sätet lite framskjutet, utan nonchalans, nacken, smal och vit, huvudet lätt bakåtkastat, med blicken i det mörkblå utanför fönstret. Den lilla syrliga munnen öppnade sig lite och mjuknade i giporna. Ansiktet hade lösts från sin hårdhet utan att någon lagt märke till det. Skenskarvarna ryckte, karossen krängde och knakade när bussen åt sig fram genom kvällen stycke för stycke, kilometer för kilometer: snart framme.

Plötsligt den kraftiga stöten. Bussen bromsade, det skrek av järn mot järn när hjulen kanadě mot skenorna. En hård stöt – de hade stannat.

De hade kolliderat med något! Väskor ramlade från hyllorna, en kvinna skrek. Hon kastades fram mot soffan mitt emot, rätt i famnen på den medelålders mannen som rökt cigarr och om vilken hon tänkt: direktör. Chocken var häftig. Efter en stunds komprimerad tystnad började deras upprörda röster genomborra stillheten. De gestikulerade, reste sig från sina platser, rättade till sina kläder. De stirrade på varandra. Några började röja upp bland bagaget som låg i en röra på golvet.

Vad var det, vad hade hänt?

Nu öppnade någon dörren, den kalla luften trängde in, någon därute, antagligen konduktören eller föraren, skrek något. Några steg ner på banvallen.

– Vi har visst kolliderat med något!

Hon svepte kappan omkring sig och klev ner från bussens trappsteg. Framför motorvagnen låg föraren på knä i ljuset från bussens strålkastare, flera skuggor slöt upp, över de glänsande spåren skymtade otydligt en mörk kropp. Hon gick inte fram till dem. Steg började knastra mot banvallens vassa grus.

– Ett rådjur! Vi har kört på ett rådjur!

Hon huttrade till i den kalla luften. Så stack hon händerna i fickorna, vände de andra ryggen och gick sakta uppför den sluttande bergknallen. De hade stannat nära den höga radiomasten. Plötsligt hörde hon det ringande ljudet från mastens transformator. Ett högt, intensivt, smärtsamt ljud. Det gjorde henne utom sig. Hon böjde på nacken och lät blicken klättra uppför mastens smidiga järnkonstruktion. Varje stag och sträva, varje vajer sjöng med i transformatorernas vilda, galna sång – med våldsam kraft pressades radiovågorna upp mot den mörka natthimlen, pumpades upp i masten för att slungas ut över slätten i koncentriska cirklar. Den vilade stilla med sina stålvajrar fastklamrade i berget, stilla men fylld av våldsam kraft, skakande, piskande, vibrerande. LIVSFARLIG SPÄNNING! TILLTRÄDE FÖRBJUDET FÖR OBEHÖRIGA! De gula skyltarna lyste på järntrådsstängslet. Omtöcknad sjönk hon ner på en sten. Där stod rälsbussen, människorna och de långa skuggorna rörde sig därnere; upprörda röster, snabba brådskande gester, grova hårda ljud från steg i gruset.

– Vi måste avliva djuret! Är det möjligen någon som har ett skjutvapen?

– Bra! Kan ni hämta det?

Plötsligt rörde sig något mjukt vid hennes fötter. Hon spratt till av rädsla. Då hade hon sett rådjurskidet. Det lyfte sina glasiga, svarta ögon mot henne. Hon fångade dess blick, men kunde inte läsa något i den. Det försökte resa sig men benen bar det inte. Hon la handen på dess huvud. Det var alldeles fuktigt, det var nyfött. Hon reste sig i panik från stenen och såg på djuret. Så såg hon på bussen.

DET KOMMER ATT DÖ HÄR, tänkte hon, om och om igen, mekaniskt, DET KOMMER ATT DÖ HÄR, OM INGEN –

Transformatorerna ringde vansinnigt, högt, metalliskt. Hon kunde inte uthärda det. Hon böjde sig ner och tog upp en tung sten från marken. Så såg hon på djuret och på bussen igen.

SKA JAG –? Hon släppte stenen och började gå, snabba, hetsiga steg. Hon började svettas. Hon vände ryggen åt djuret och började springa längs stängslet. Nu kunde hon inte längre se bussen. Hela tiden ringde transformatorerna.

Hon hade fattat i stängslet med båda händerna, skakat det, pressat sitt ansikte mot det tills det gjorde ont, hon hade skakat ståltråden som en inspärrad.

– Låt mig komma in, kved hon, jag vill brinna opp, låt mig komma in. Kidet hade varit fuktigt, nyfött. Så hade äcklet kommit. Det hade bubblat upp genom strupen på henne – hon måste kräkas. Hon tog stöd mot stängslet och kräktes. Transformatorerna ringde, stjärnorna steg nu fram på himlen med vansinnig klarhet. Kanske avgav stjärnorna detta ljud, kanske kunde bara hon uppfatta det? För det finns en helhet även om vi vill förneka den. Det finns ett förflutet även om vi vill fly bort från det.

Hon hade torkat sig om munnen med en näsduk, frånvarande och tankspritt. Varför lyste stjärnorna med så ofattbar tydlighet? Mörkret omkring henne, det djupa mörkret. Som en sårad stapplade hon fram utefter stängslet. Två skott hade plötsligt hörts, alldeles efter varandra. Det brände till som eld i hennes mellangärde.

DET ÄR FARLIGT ATT SE SÅNT MEDAN MAN BÄR DOM hörde hon moderns röst, karikerad till oigenkännlighet. DET KAN BLI DÖDFÖTT. Och NU HAR JAG BÖRJAT KRÄKAS IGEN. DET HADE JU GÅTT ÖVER. DET KOMMER ATT DÖ HÄR: HÖR NI INTE: DET KOMMER ATT DÖ HÄR, OM INGEN –

När hon klev upp på rälsbussen tycktes alla känna varandra. Direktören log.

– Det var ju för väl att det fanns en Nimrod ibland oss, sa han fryntligt och blåste ut ett väldigt rökmoln.

– Ja, sa hon kallt och vände blicken mot fönstret för att undvika samtal. Staden var nu nära, ljuset från den skimrade redan svagt vid horisonten. Där hörde hon inte hemma. Inte hos modern heller. Jävla skit som smet, tänkte hon. Hon andades lugnt. Magen kändes värkande och tom efter kräkningen.

Ja, det hade varit utan återvändo, redan då. Varför hade hon brutit med modern? Av ond vilja, eller – Med barn var hon, hade inga besparingar. Tjänade futtiga 1.200 på kontoret på AB ELEKTRA.

Redan då hade hon vetat det. Och medan hon satt och såg staden närma sig var det som om en kyla spred sig genom kroppen, sakta men obevekligt. Hon sköt undan tankarna tills huvudet kändes alldeles tomt och ihåligt, det blev så lätt att det tycktes kunna ramla av halsen.

Direktören såg på henne från sidan. Så blek hon är, tänkte han, kanske det tog på henne? Väldigt blek …

– Visst var det tur, sa han och blåste ut ett rökmoln. Att vi hade en Nimrod med oss!

Den 20 december

Den tjugonde december 1967 var en stor dag i det svenska rättssamhällets historia. Det var längesedan man på ett så övertygande sätt demonstrerat sina möjligheter att få människor att hörsamma lagens bud. 300 poliser hade engagerats för saken. De kom till häst, de kom i stora turistbussar. Alla hade de batonger och piskor. Några hade emellertid lämnat uniformen hemma, för att bättre kunna smälta in i massan.

Ja, det var en stor dag för Lag och Ordning. Äntligen kunde gränsen för det tillåtna markeras på ett kraftfullt och övertygande sätt.

Vad saken gällde? Det gällde att stoppa ett antal människor som ville demonstrera utanför den amerikanska ambassaden mot USA:s krig i Vietnam. I uppenbar strid mot lagens föreskrifter trängde sig pöbeln fram mot den heliga platsen, utan att akta på polisens kommandorop.

Trots att polisen vid flera tillfällen gjorde chock mot tåget, tog sig c:a 700 människor fram till en plats alldeles i närheten av ambassaden, där en resolution upplästes och antogs.

Många deltagare i demonstrationen misshandlades grymt.

En äldre man slogs med piska och battong så illa att han måste föras från platsen i ambulans.

En deltagare såg, hur tre polismän misshandlade en 15 års pojke och ingrep för att hjälpa denne. Han blev då nedslagen och så skadad av polisen, att han efteråt fått njurskador och blod i urinen.

En ung pojke misshandlades i ansiktet av civilklädda personer, under det att poliser stod passivt och såg på.

Detta är endast exempel på polisens framfart.

Längs hela marschvägen uppstod våldsamma sammanstötningar. Polisen red in i folkhopar, slog vilt omkring sig med piskor och batonger och överöste demonstranterna med skällsord. Regeringen hade genom sin tillståndsvägran givit enskilda polismän fria händer att behandla demonstranterna helt godtyckligt.

Det framkom tydligt, att många åskådare tog parti mot polisen och många ingrep även till demonstranternas förmån.

Ja, det var en stor dag för polisen och rättssamhället. Laglydiga medborgare kunde andas ut, ordningen var återställd, och statsministern prisade sitt redskap för hurtigt och frejdigt arbete. Men hos andra väcktes den kvällen ett smygande tvivel på just detta samhälle, sådant det nu var. Ja, hur var det egentligen? Måste det vara just så, så som det var? Sådana ödesdigra frågor började ställas. En poet skaldade om ett förlorat fosterland; mer än en blickade in i framtiden och fann den mörk. Men på det hela taget stod det naturligtvis väl till i Sverige, den 20 december 1967.

Det var mycket kallt. Kölden hade legat och pressat över Stockholm i veckor. På gatorna lyste ansiktena köldröda. I sina tjocka ytterkläder och vantar rörde sig stockholmarna ovant och ovigt, klagande över kölden. Eva Gustavsson kom upp från tunnelbanan vid Hötorget. Hon var klädd i en tunn, blå kappa och bar en handväska. Hennes ansikte hade den stela, åtstramade karaktär som ensamheten ger storstadens människor. I en tyst överenskommelse plånade man ut det särskilda och personliga ur sitt ansikte, gjorde sig oläslig, avstod från att läsa. Läs mig inte! Så gick hon, med stelnade drag, under vilka något okänt och otyglat hotade att bryta fram för att krossa henne.

Detta hände några dagar före jul. Väskan i handen: där låg de tvåtusen kronorna, hennes sista uppgörelse med modern. Postanvisningen hade varit blank och vit, endast ordet TVÅTUSEN KRONOR i tjocka röda bokstäver, namn och adress. Inte så mycket som ett streck till hälsning eller avsked hade funnits där. Endast pengar. Hon tyckte om det: det var riktigt. Så blev brytningen definitiv; hon skulle inte komma hem till jul.

Hon hade gått Sveavägen fram när det plötsligt hände. Demonstrationståget; häftigt, hetsigt, runt omkring henne. Hon blev snart kringsluten och drogs med av strömmen. Varför gjorde hon inte motstånd? Det visste hon inte. Nu gick hon i tåget. Trång, häftig, hetsig rörelse. Hon stöttes med.

USA! UT UR VIETNAM!

Talkörerna gav ekon upp över fasaderna där bleka nyfikna skymtade.

MED FNL FÖR VIETNAMS FOLK!

Trotsiga, stolta röster, här och där genombrutna av fränt hat. Hon var rädd, stirrade stelt framför sig. Bakifrån och på sidorna sköt man på, framför sög de henne till sig. Därframme red en beriden polis över gatan för att anfalla täten. Han började slå med piskan över de marscherande. Det var tydligt att polisen ville hindra tåget att nå Kungsgatan. Hon var rädd. Hästen gnäggade fränt, det rök tjockt ur näsborrarna och gapet, tänderna lyste gula. Nu skrek de åt varann, poliser och demonstranter:

Jävla svin! Slödder!

Fascister! Samma fascister här som där!

Hon kände hur det började svindla. Ändå gick hon. Det var som om endast gåendet återstod för henne. Hon gick, lungt och metodiskt. Så började tåget skingras i täten. De spred sig mot trottoarer och husväggar, sprang som råttor. Långsamt rörde sig upplösningen bakåt, åt sig in i deras led. Ännu gick hon. De fortsatte, hon måste fortsätta.

I tvärgatorna dök poliser upp, svängande battongerna. BARNET, tänkte hon, DE KAN SKADA BARNET. Och hon tänkte VARFÖR GÅR JAG HÄR? Nu spred sig trängseln, tåget tjocknade, rörelserna blev långsammare medan den uppdämda kraften förgäves sökte ett utlopp; en panik började sprida sig. Fötterna trampade, man trängde allt hårdare på bakifrån.

Akta er, nu kommer dom!

Lugna er, ta det lugnt! Vi måste hålla ihop!

SAMMA FASCISTER HÄR SOM DÄR!

De köldröda ansiktena alldeles inpå henne, nära, alltför nära. Hon vill fly men kan inte, sitter fast, är innesluten. Framför och bakom dem gör polisen chock med hästarna, de ska hugga av det långa tåget som man skivar en falukorv. De står och trampar, kommer varken framåt eller bakåt. Vad ska nu hända? De avvaktar. En ensam röst som vibrerar av ursinne stiger i ett vrål över gatan:

U-S-A, MÖRDARE!

Därefter tystnad igen, och overklig stillhet. Väntan. Så börjar paniken sprida sig, myllrande, de skingras, tränger sig upp mot husväggarna. Poliserna är överallt, framför och bakom dem, mitt i bland dem, överallt, slår och slår. Hästarna skingrar leden, mitt ibland dem tränger sig poliser in med battonger. Och piskorna viner och slår, slår hårt över de röda ansiktena.

Fort, kom här!

Hon följer rösten utan att tänka, springer bredvid han som ropade. En häst sätter efter dem, reser sig på bakbenen och gnäggar. Ja, han jagar dem. De flyr, kastar sig som skuggor upp mot väggarna, söker ett gömställe, hon och den andre. Nu kommer en man emot dem, svängande en battong. Hans ansikte är rött av kölden, ögonen onda. Han slår dem, han slår dem, han jagar dem in på en bakgård och där slår han henne hårt över bakhuvudet så att hon segnar ner som i dimma. Utanför det öppna portvalvet drar människorna förbi som skuggor, en tät gröt av människor, av förföljare och förföljda, som väller fram utan slut. Alldeles innan hon förlorar medvetandet sträcker hon ut armen och känner den andre bredvid sig, och tycker att han ligger orörlig, och hon svimmar.

Hon kom till sans före honom. Utanför portvalvet hade strömmen av människor tunnats ut, endast enstaka fotgängare passerade. Men på andra sidan satt en polis till häst kvar och höll uppsikt. Det värkte i hennes huvud, men hon var alldeles klar. Hon vände sig mot den andre, det såg ut som om han låg och sov, sov som ett barn med benen uppdragna mot magen. Hon ruskade honom. Han vaknade, reste sig rätt upp, stödde sig på handen och stirrade. Så for han upp och kastade snabba blickar omkring sig, utan att se henne. Han satte fart ut mot gatan. Då tog hon tag i hans rock och drog.

– Vänta på mig! Vart ska du! viskade hon häftigt.

Han stannade mitt i språnget, sjönk ihop och vände sig om, uppgivet. Stirrade på henne. Armarna sjönk sakta ner längs sidorna, han hade en stor duffel. Så gnuggade han sig i ögonen som för att utplåna synen av henne där hon satt lutad mot väggen bredvid en soptunna, i sin tunna blå kappa och med sitt bleka, köldrosiga ansikte.

– Vem är du då? Hur kom du hit? sa han enfaldigt.

– Jag följde ju med dig hit, när poliserna jagade oss. Jag tror att vi blev nerslagna av en man med battong.

Han satte sig ner på huk bredvid henne och hans långa duffel nådde ända ner till marken.

– Dom hade civilklädda poliser ikväll, sa han tankspritt och samtidigt sammanbitet. Det var en sån vi råkade ut för … Ja, nu kommer jag ihåg dig. Du gick bredvid mig. Du kom med på Sveavägen. Vi skulle försöka ta oss fram till Kungsgatan. Vi hade tur, som inte blev tagna!

– Jag – började hon men fortsatte inte. Den andre fingrade på sina vantar och såg inte upp.

– Vi måste försöka ta oss till ambassaden, sa han plötsligt skarpt. Följer du med?

Han lyfte blicken från vantarna och såg på henne, forskande, krävde ett svar.

– Men poliserna … Tror du vi kan –

– Det är ingen sak. Dom kan inte angripa oss om vi går enskilt.

– Titta där, sa hon och pekade ut mot gatan där polisen satt på hästen, rak i ryggen och med handen på battongen.

– Det kan ju förstås hända att han känner igen mig, sa han. Sitt inte på marken, du kan bli förkyld.

Hon lydde och reste sig sakta upp.

– Har du ont någonstans? sa han sakligt.

Hon skakade på huvudet.

– Kom då så går vi.

Han vände henne tvärt ryggen och gick sakta ut genom valvet. Hon följde efter. Han var lång och bredaxlad, med mörkt, långt, ovårdat hår. Men det var hans ansikte som hon hade fäst sig vid. Det var på något sätt alldeles för barnsligt och mjukt i förhållande till den stora kroppen. Eller kanske var det alldeles för skiftande för att passa till den stadiga gestalten. Det verkade helt öppet och naket och tycktes bara kunna skydda sig genom en inåtvändhet och en tankspriddhet (som hon delvis förband med böcker och studier). Ja, så var det: han bara övergav det, ansiktet, lät det sova, lämnade det åt sig själv. Han är student, tänkte hon och smekte det öppna ansiktet i sina tankar. Han är inte tuff, som Berra. Han är inte tuff, tänkte hon och blev så glad åt tanken att hon upprepade orden för sig själv gång på gång, sög på dem som hårda karameller. Hon gick bredvid honom på de nu overkligt breda och tomma gatorna. Staden liknade en scen efter föreställningen, ödslig och tom och meningslös – husen var kulisser, gatlyktorna illusionsljus. Överallt julstjärnor, glitter och lampor. Tomtar i fönstren. Neonljusen stack i ögonen, dansade, ryckte, snurrade. KÖP! skrek