I dimma dold

By Vic Suneson

Lora Willding har satt sig själv i en svår situation och tvingas nu fly och gömma sig i Stockholm. Hon har skjutit sin make i , vad hon hävdar var, en kamp på liv och död. Hans liv eller hennes. Men hon kan inte fly från lagens långa arm för evigt och när hon åker fast tilldelas kommissarien Kjell Myrman fallet. När Lora tvingas försvara sitt agerande dröjer det inte lång tid förrän hennes resonemang faller samman och Kjell Myrman tvingas gräva djupt för att ta reda på vad som egentligen låg bakom händelserna den där ödesdigra kvällen ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 2, 2017
• ISBN: 9788711703618

Book preview

cigarrettkonto

Walter

Den kom smygande in över Erstaviken i kvällningen. Den var blåvit och sval som en svepning, inte gul och tjock som en londonfog. Buskar och träd suddades samman till ett ogripbart, grått töcken, där en enda sak stod fram. Den vita trädgårdsstolen. Och den gråklädda gestalten i stolen.

Hon stod i fönstret i övre våningen och såg ut över detta sällsamma, detta välkända men ändå alltid nya skådespel.

Varför blev det så här? tänkte hon. Varför drevs vi in i detta? En gång var det så ljust och lätt, så självklart. Visst älskade vi varann. Visst trodde vi på livet, på lyckan tillsammans. Och här är vi nu!

Hur har vi kommit hit?

Var jag för ung, för oerfaren och hungrig? Trodde jag för mycket på sagor och vackra prinsar? Nog älskade du mig … då?

Eller gjorde du inte det?

Ibland kan jag undra. Men nog visade du mig alltid en fasad, som blänkte av hängivenhet och tillbedjan. Kunde det vara ett spel, redan då? Att det är ett spel nu, och att det varit ett spel länge, det vet jag ju alltför väl.

Kanske inte bara ett spel. På senaste tiden har det blivit allvar igen. Men på ett annat sätt.

Visst älskade jag dig. Obegripligt, vanvettigt, översiggivet. Men dessa senaste år. Vart tog vår kärlek vägen? Varför dödade du den? Varför förbyttes den i tvekan, i fruktan, i skräck?

Skräck!

Ja, tänkte hon, jag är rädd. Förtvivlad. Skräckslagen. Jag vet att vi har nått gränsen …

Men jag är inte så svag som du tror. Jag är kanske bräcklig och jag verkar kanske obeslutsam. Men jag vet … inom mig vet jag … att jag är starkare än du! Och starkare än du tror.

Jag är ung … vacker. Jaa, du säger det inte längre. Men männens blickar säger mig det. Alla dessa bevis för att livet fortfarande är värt att leva. Alla dessa tecken som har sagt mig att jag… inte du … bör få leva vidare.

Och så denna nonchalans. Stegrad för varje dag, varje månad, varje år. Visst måste en gift kvinna finna sig i att hennes man är borta då och då. Sammanträden … verkliga eller påhittade… arbetet går dock främst i en mans liv. I en riktig mans liv. Arbetet är en riktig mans älskarinna. Det kan man acceptera, till och med trivas med. Men då ska det också vara arbete.

Men … Walter … i ditt fall är inte arbetet din älskarinna. Arbetet är inte rödhårigt, inte slankt och lättjefullt, inte välklätt och hånfullt. Jaaa … just hånfullt!

Att visa upp henne här i mitt hem, exponera henne … och mig. Det var ändå i grövsta laget. Kunde du inte ha besparat mig det?

Och när du är hemma. I stan sitter du i en fåtölj och läser. Eller löser korsord. Eller mediterar. Svarar inte på tilltal. Hör mig inte. Ser mig inte. Det är som om jag inte fanns.

Härute på landet pysslar du med dina rosor. Men inte rosor till mig! Eller också sitter du därute i den vita trädgårdsstolen och stirrar ut över viken. Alldeles stilla sitter du. Och stirrar.

Som nu.

Alldeles stilla.

Det virvlade till i dimman. Ett ögonblick försvann den vita trädgårdsstolen på gräsmattan i diset. Så lättade det igen.

Med en nästan sömngångaraktig rörelse sträckte hon handen utmed väggen vid sidan av fönstret. Den mattglänsande pipan var kall och hård, men kolven kändes smeksamt mjuk mot kinden. Armbågarna mot fönsterbänken var närmast likgiltigt kalla. Kornet dansade ett kort ögonblick mot fjärdens grå töcken. Så stannade det upp mot gestalten i den vita stolen. Det gled långsamt uppåt. Huvudkonturen var inte alldeles klar, men halvprofilen fullt synlig.

Din vackra nacke, tänkte hon. Alla tycker … och jag också … att du har en sån vacker nacke. Så … charmfull. Som allt hos dig.

Kornet gled en obetydlighet åt sidan. Armbågarna mot fönsterbänken var fortfarande likgiltigt kalla. Handen darrade till, men med en kraftansträngning slog hon bort det. Fingret krökte sig om avtryckaren.

Skottet dånade till och ekot rullade ut över vattnet.

Dimman virvlade runt ett slag igen. När den lättade, hade gestalten i stolen ändrat ställning. Den satt en aning framåtlutad åt vänster. Men den satt fortfarande stilla.

Alldeles stilla.

Lora

När Lora lämnade villan, hade dimman tätnat. Hon gick samma väg som hon kommit, genom köksdörren åt baksidan och snett genom den lilla skogsdungen upp till vägen. Den sista lyktan på vägen glimmade i dimman. Den kastade en snäv ljuscirkel över grusplanen där alla bilarna brukade parkeras på sommaren, medan varma stadsbor sökte sig ner till Erstaviksbadets klippor och sand.

Nu var platsen alldeles öde och tyst. Badsäsongen var över och det fåtal som ännu besökte badet på söndagarna hade för länge sedan återvänt till stadslägenheterna.

Lora sneddade snabbt över planen och dök hemvant in i den mörka skogen på andra sidan. Under de höga träden i bergssluttningen var dimman mindre tät, men mörkret desto mera påtagligt. Hon trevade sig fram längs stigen, snubblade över en sten och mera kände än såg hur branten upp till de gamla vattenverksbyggnaderna reste sig framför henne.

Mödosamt klättrade hon uppåt den branta stigningen. Fötterna gled i den hala markytan och hon pressade de lågklackade sportskornas kanter hårt i marken.

Hon stannade ett ögonblick, stödd mot den stora granen, och flämtade. Så fortsatte hon uppåt och nådde krönet. Mörkret mellan den branta bergväggen och den låga filterbyggnaden var bottenlöst. Med en rysning pressade hon sig vidare. Det mjuka lövtäcket på marken dämpade hennes steg. Det var som att gå i en lång tunnel, där hon gick längs den smala stigen mellan berget och den gamla förfallna byggnaden. Hon sträckte ut handen och kände sig för längs väggen. Något av den oro hon alltid känt, redan när hon som barn sprang där och lekte, kom åter för henne. Då var det en obestämd känsla av att det kunde ligga luffare gömda i den gamla övergivna filterbyggnaden. Nu var det något annat.

Jag borde inte vara rädd för mörkret, tänkte hon. Inte för mörker och dimma. Jag kommer att vandra i mörker och dimma, nu! Det kan inte bli mörkare kring mig, än det är inom mig …

Den sträva väggytan tog slut och det ljusnade en aning. Lora drog sig försiktigt åt höger, vek undan när ett par grenar sopade henne över ansiktet och kände att hon nått fram till den litet bredare väg, som ledde från Erstaviksbadet över skogen ner till hållplatsen vid järnvägen.

Tur att jag inte föll i dammen, tänkte hon. Det är så mörkt att inte ens jag, som har gått här tusentals gånger, kan vara riktigt säker. Men mörkret är min vän. Jag borde inte vara rädd för mörker.

Jag är inte rädd! Inte för mörkret härute i natten. Inte för det mörkret …

Hon gick vidare litet fortare nu. Dimman svepte över ängen ner mot Dammsjön, när hon kom ut ur skogsbrynet. Älvorna på ängen dansa, tänkte hon okontrollerat, och så är det något om näcken i silverbäcken som gigan rör…

---

1944

… Det steg ett lätt sorl upp mot det stora glastaket högt ovanför borden och blommorna. Inne bland de massiva pelarna satt festklädda middagssällskap och mumsade färsk rökt lax, gåslever och andra de besuttnas njutningsmedel, medan de förstrött lyssnade till konsertmusiken eller utvecklade en mer eller mindre spirituell konversation.

Ute på det stora stengolvet mellan blomsterarrangemangen vid de många små borden satt övervägande ungdomar. Till stor del var det unga damer, oftast i par. Och det stora flertalet satt alldeles stumma och lyssnade med blickarna hängivet klistrade vid den avgudade tyske violinisten, som till synes omedveten om denna uppmärksamhet härskade över musikestraden och ledde sin orkester med knappa ögonkast och gester mellan stråkdragen.

Lora satt med en väninna vid ett av sidoborden intill baren. Hon lutade huvudet i handen med armbågen mot bordet. Det mörkblonda håret hängde ner mot axlarna, vars skarpa bredd prononcerades av den skräddarsydda, svarta dräktens skärning. De gråblå, stora ögonen under väl plockade ögonbryn följde den magiska stråkens rörelser.

»Ich liebe dich», snyftade fiolen, och mästaren halvslöt ögonen och gjorde en nästan omärklig sväng mot Loras bord.

Jag undrar det, tänkte Lora eftersinnande. Jag undrar det, jag … Och så noterade hon med ett snålt småleende, hur hela raden unga kvinnor vid borden framför henne liksom stelnade till, liksom svajade framåt som blommor i vinden, när mästaren vände sig åt deras håll.

Det är som en kult, tänkte Lora. Men … det är rätt spännande.

Fiolen slet ut ett sista snyftande kärlekskvidande och applåderna skallade upp mot valven. Mästaren bockade sig förstrött och kollegan vid flygeln markerade med några lätta ackord att det var dags för paus.

Väninnan smuttade på sitt glas.

— Ska du träffa honom i kväll? undrade hon nyfiket.

— Jag vet inte, log Lora tveksamt. Vill du ursäkta mig ett ögonblick?

Hon reste sig och gick ut i hallen bakom den stora hissen. Ett högtidsklätt sällskap strömmade just in genom svängdörren under förväntansfullt glam.

Den store violinisten kom nerför trappan. Han tycktes inte se Lora utan var inbegripen i ett livligt samtal med en lång, smärt herre. Så studsade han till med ett oljigt leende.

— Aaaah, guten Abend, Lora. Wie geht’s?

Hon log mot honom och sträckte mekaniskt fram handen. Men blicken gled förbi.

Han stod snett bakom och log en aning. De blå ögonen var omgivna av fina skrattrynkor. Det slätkammade, mörka håret började gråna vid tinningarna. Näsan var smal och skarp men munnen bred och gemytlig. När han log, drogs ena mungipan uppåt en smula. Den mörkgrå, dubbelknäppta kostymen satt löst och ledigt och han höll ena handen i byxfickan.

Den store violinisten vände sig snett om med ett försmädligt grin.

— Aha! sade han. Darf ich vorstellen? Herr Direktor Willding, Walter Willding …

---

… Lora snubblade.

När hon såg upp, märkte hon att hon redan hunnit fram till stora landsvägen.

En lykta kastade ett blekt sken över asfalten i den breda kurvan i backen upp över tunneln. Det var stora vägen från Älgö och Solsidan, sommartid livligt trafikerad. Nu låg den långsluttande backen ner mot Solsidans station tom och tyst. Det lyste mellan träden från den nya radhusbebyggelsen mellan järnvägen och landsvägen. Dimman var inte så tät där och Lora såg sig försiktigt omkring, där hon stannat i mörkret vid sidan av den fuktiga asfalten.

Ett tåg dunkade genom tunneln, susade förbi perrongen, där det sommartid brukade lämna av varma badare på väg till Erstaviksbadet, och fortsatte ner mot Solsidans station.

Lora sneddade över asfalten. I mörkret under träden vid den stora backens sida skymtade hon sin lilla svarta Volvo.

Ingen bör ha lagt särskilt märke till den just här, tänkte hon, när hon låste upp bildörren. Innan hon steg in i bilen, stod hon tyst ett ögonblick och lyssnade. En hund skällde på avstånd. Genom träden skymtade hon den närmaste radhuslängan. Ett dämpat sorl hördes från en balkong och kulörta lyktor glittrade mellan trädens dimsvepta grenar.

Kräftor, tänkte hon.

Som i går kväll!

Hon rös till och kröp in i bilen, drog igen dörren till hälften och startade motorn. Den tände snällt och hon lät den morra en stund, innan hon svängde ut på vägen. Uppe i backen mot tunneln tände hon framlyktorna och slog igen dörren ordentligt. Asfalten blänkte, när hon snurrade genom serpentinerna över tunneln. Strålkastarna irrade ett ögonblick bland de grådisiga talltopparna.

Så dök bilen ner i backen på motsatta sidan. Motorn gick över i ett mjukt spinnande.

Dimman var tätare nere vid skyttekärret och hon saktade farten.

Jag måste köra försiktigt, tänkte hon.

Den stora skolbyggnaden dök upp på vänster hand, tung och svart mot den disiga natthimlen.

Där skulle mina barn ha kunnat gå i skola, tänkte hon bittert. Längre fram … om allt hade varit som det skulle … om allt hade blivit som jag hoppades … som jag trodde …

Hon svängde snabbt förbi de blinkande lyktorna vid Tattby station, skymtade dimslöjornas dans över den gröna golfbanan och forcerade en smula uppför backen som följde.

Det lyste i några av villorna och hon svängde långsamt runt den tvära kurvan på krönet av backen.

Däruppe bor lektor Svensk, tänkte hon, som jag läste extra för på somrarna. Fysik … innan jag valde bort det …

I den långa backen ner mot idrottsplatsen och kommunalhuset släppte hon omedvetet på högre fart, men vaknade åter till och saktade in.

Jag måste köra försiktigt, tänkte hon igen. Jag måste ta mig hem till våningen …

Hon svängde in på stora landsvägen och körde under järnvägsviadukten vid Igelboda.

Lyktor glittrade mellan träden uppe i skogsbacken på andra sidan ängen. Genom den halvöppna bilrutan hörde hon dragspelstoner och skratt.

Folkparken, tänkte hon, dans och glada skratt …

Hon bromsade häftigt och sladdade en aning, när ett par unga flickor plötsligt dök in i strålkastarskenet från sidan av vägen. De slängde några hånfulla ord efter den bortglidande bilen och försvann upp mot folkparken.

De såg nog inte mitt bilnummer, tänkte hon med en orolig rynka mellan ögonbrynen. De har annat att tänka på … dans och skratt…

Ute på gärdena framåt Fisksätra låg dimman tätare. Den böljade i strålkastarskenet, dansade och virvlade. En stor groda gjorde ett våldsamt språng mot dikeskanten och räddade sig från en bråd död under bildäckens räfflade nabbar. Lora gjorde omedvetet en häftig sväng, bilen sladdade ett ögonblick farligt på den sliriga asfalten och hon kände hur det högg till i hjärtat.

Jag måste köra försiktigt, tänkte hon igen. Jag måste ta mig hem till våningen … och mitt alibi …

---

1950

… De var ensamma vid middagen.

Vilma hade ledig kväll. Lora satt på sin vanliga plats vid kortänden av bordet och mitt emot henne satt Anni. Lora ville egentligen äta i köket, men Anni hade insisterat, dukat och lagat middagen.

Lora petade i maten. Så sköt hon tallriken åt sidan.

Det borde inte vara så här, tänkte hon bittert. Det borde inte vara snälla, gamla moster Anni som sitter där och tiger tillsammans med mig. Det borde vara Walter …

Vi brukar ju också sitta och tiga tillsammans … numera!

— Ingen efterrätt? undrade moster Anni.

Hon knep ihop läpparna så att den långa överläppen drogs ner över den undre. De blå ögonen i det rynkiga ansiktet såg uppfordrande och nästan stridslystet på systerdottern.

Lora skakade tyst på huvudet.

— Men du måste väl äta, barn, sade mostern uppfordrande. Du börjar minsann se ut som en sticka. Hon slätade till sitt grå, välondulerade hår och reste sig. Rök en cigarrett då, sade hon vänligt. Men kom ihåg — bara en! Doktorns order. Jag kommer strax med kaffet.

Lora log blekt och gick in i vardagsrummet, medan mostern började duka av.

Det var ett stort rum. Ena långväggen täcktes nästan helt av en bokhylla med brokigt blandade band. Ett vackert skrivbord och en dyrbar möbel med stora fåtöljer och soffa i grågrön sammetsplysch. Mjuka och vackra mattor. Konst.

Lora tände en cigarrett. Hon stirrade på askkoppen där en serie fimpar slokade, skuffade omedvetet till den stora öronlappsfåtöljen vid rökbordet och gick ett slag över golvet. De mjuka mattorna kändes som om man gick på multnade löv. Multnade, döda löv …

Hon stannade framför den låga, öppna spisen och slängde in den halvrökta cigarretten. Från spiselkarmen tog hon en ny, tvekade ett ögonblick och tände den. Hon lyfte blicken.

Porträttet var stort. Lora satt på karmen av en stol i den långa, svarta klänningen från Leja, som Walter … som han tyckte så mycket om. Bakgrunden var rätt mörk, men håret och ansiktet med den höga, klara pannan lyste upp tavlan med ett sällsamt ljus, som hon aldrig riktigt förstått hur han … hur målaren … fått fram. Hon hade blont hår. Man skulle ha det, det året. Ansiktet var ljust och vänligt, lyckligt, förväntansfullt.

Så såg jag alltså ut, tänkte hon. 1946. När jag var tjugotvå år.

Nästan omedvetet vände hon sig mot den höga spegeln på kortväggen mot matrummet. Ansiktet som mötte henne var fortfarande vackert. Men det var tunnare, ögonen låg litet djupare. Där var också en tydlig rynka mellan de välplockade, mörka ögonbrynen. Håret var kortare och hade sin naturliga färg. Mörkblont.

Jag är inte så intresserad längre av vad man ska ha för färg på håret, tänkte hon bistert. Och inte Walter heller …

Walter, ja … Hon såg på sitt armbandsur.

Nu sitter han ute på Solsidan. I sin stol på gräsmattan framför huset. Sitter och funderar … och stirrar… och dricker sin cherry brandy… kanske dricker han kaffe.

Kaffe?

Rynkan mellan ögonbrynen djupnade och hon slog häftigt av askan på cigarretten.

Moster Anni kom in med brickan.

— Det är litet kallare ute, sade hon vagt. Hur länge skulle Jack och … de andra vara ute med motorbåten?

— De startade så sent, de kommer knappast hem före nio, svarade Lora. Hur så?

— Ingenting. Anni slog bort frågan. En bit som vanligt?

Lora sjönk ner i öronlappsfåtöljen och smuttade på kaffet. Hon släckte cigarretten och tände mekaniskt en ny. Moster Anni rynkade ogillande ögonbrynen, men Lora låtsades inte märka något.

— I dag var det nog inte mycket folk vid badet, sade Anni svävande.

— Säsongen är ju över, svarade Lora.

— Egentligen stör de oss inte så mycket som jag först trodde att de skulle göra, när badet kom till, påpekade Anni. Visserligen är det en massa bilar uppe på vägen, men den stora svärmen besökare går ju vägen utmed Dammsjön, så dem slipper vi.

— Här i stan stör de dig väl inte alls, framhöll Lora syrligt.

Anni drog ner överläppen.

— Mera kaffe? undrade hon.

Lora sköt undan koppen.

Vägen utmed Dammsjön, tänkte hon. Förbi de gamla filterbyggnaderna. Där går vägen till badet åt höger. Men där kan man gå åt vänster nerför branten, ner till baksidan av villan …

Hon släckte cigarretten med en abrupt rörelse.

— Jag går upp och lägger mig, sade hon. Jag har huvudvärk och vill inte bli störd. Du sitter väl och läser en stund.

Mostern nickade …

---

… När kraschen kom, visste Lora först inte vad som hade hänt.

Hon kände hur hon kastades fram mot ratten och vindrutan, det smärtade till i bröstet och hon skyddade instinktivt huvudet med armen. Lyktorna hade slooknat och mörkret var ogenomträngligt.

Bilen låg halvt på sidan, och när hon omskakad och förvirrad kröp ut genom den motsatta dörren och kom upp på vägen, förstod hon vad som hade inträffat. Medan tankarna malde hade hon glömt bort sin försiktighet, och i en kurva hade bilen sladdat på den av dimman sliriga vägbanan och hamnat i diket.

Hon såg sig om och kände igen platsen. Till höger dansade dimslöjorna över Duvnäsviken och i sluttningen ovanför henne låg Saltsjöbanans järnvägsbank. Bilen hade kraschat mot en mjuk grässlänt. Den låg så hårt på sidan, att hon omöjligt kunde få upp den för egen motor.

Nu sitter jag fast! tänkte hon. Nu sluter mörkret sig definitivt omkring mig.

Hon satte sig på en sten vid vägkanten en bit från bilen för att