Mord är mitt mål

By Vic Suneson

"Det är alltså här jag ska dömas för mord? Ett mord som jag inte begått ..." Ingela Malm är anklagad för mord och inte ens hennes närmaste är övertygade om hennes oskuld. Polis och åklagare, till och med O.P. Nilsson och hans team är säkra på sin sak och det ser mycket mörkt ut för Ingela. Ingela å sin sida försöker desperat komma på ett sätt att övertyga polisen om att hon är oskyldig och just som hon behöver det läggs hela utredningen på is. Plötsligt försvinner ett vittne och händelsen får slutligen polisen att inse att det är något som inte står rätt till ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2017
• ISBN: 9788711703656

Book preview

Lindbladh-Lundquist

Förord

Denna bok utspelas till stor del inför en svensk domstol. Det har emellertid inte varit möjligt att strikt följa spelreglerna vid domstolsförhandlingar. Det skulle leda till tröttande upprepningar och förmodligen bli ganska omöjligt att läsa med behållning. Jag har valt en medelväg – resultatet må läsaren själv bedöma.

V. S.

Åtalad

1

Det är alltså här jag ska dömas för mord.

Ingela Malm lutade sig bakåt i den hårda stolen och sköt fram sina slanka ben under bordet som var av något ljust träslag som smutsats av otaliga fingrar och inlagor.

Ett mord som jag inte begått, fortsatte hennes tankar. Och det är alltså framför allt tanten där uppe – nåja, tanten var kanske litet orättvist – rättens ordförande var väl nånstans mellan fyrti och femti. Hon var kanske inte så farlig som hon såg ut. Ingrid Rilén, ett av ljusen på den kvinnliga sidan inom domarkåren vid Stockholms Rådhusrätt, fruktad, respekterad, ibland beundrad för sitt sätt att sköta förhandlingar av ofta komplicerad art.

Hon hade ett kraftigt, mörkt hår som tydligen sköttes omsorgsfullt, grå, kyliga ögon som sällan blinkade bakom de hornbågade glasögonen. Men ansiktet var vilsamt, litet värdigt, hon såg sällan trött ut och hade inga särskilda manér, vilket annars inte var så ovanligt bland domarna.

Och så rättens ledamöter. Ingela hade ännu inte hunnit lära sig vilka de var. Såg ut som helt vanliga människor. Där fanns en kvinna, litet rund och mammig, på något sätt, ett par äldre män och så en ganska ung man med mörkt hår och ändå mörkare ögon. Han verkade mycket vaken. Nämndemännen i övrigt såg närmast ut att kunna slumra till när som helst.

Bakom Ingela satt en kvinnlig och en manlig polis som följt henne upp genom hissen från Suckarnas gång, vänligt hållit henne sällskap medan de väntat på uppropet och nu satt som skuggor vid väggen.

Längre bakom henne fanns inte någon av hennes vänner från Kriminalen. De skulle troligen vittna och kunde inte släppas in förrän det var deras tur. Vänner som skulle komma att – möjligen motsträvigt men av lojalitet mot rättvisan – vittna emot henne. Försöka få henne fälld.

Sånt gör man ju inte vänner emellan. Men plikten.

Bredvid henne satt hennes enda fasta punkt i tillvaron, hennes chef och nu också försvarsadvokat, Östen Callman. Hans litet yviga hår hade svårt att alltid hålla sig på plats, då och då dök en cendréfärgad slinga fram i pannan och sköts tillbaka med en tunn otålig hand. Hans bruna ögon i ett kraftfullt ansikte med bestämd haka gav ett lugnande intryck, han föreföll alltid att veta precis vad han skulle säga och vad han skulle förtiga.

Det var en stor tröst för Ingela att hon trots faderns oväntade död – David Malm hade varit förste kriminalassistent och ofta arbetat under O. P. Nilsson som stod för utredningen i det här fallet – genom lyckliga omständigheter kunnat fullfölja sina studier och sedan fått arbete som assistent åt den kände Östen Callman. Litet berodde det kanske på att Östen var gift med en av hennes gamla skolkamrater, Blanche Grönberg. Men hon hade trivts med arbetet och trodde att hon gjort rätt för sin inte blygsamma lön.

Mitt emot satt fienden. Allmänne åklagaren Härje Steen, en man som fruktades bland försvarsadvokater. Han var nånstans i mitten på fyrtiåren, lång och blond, såg alldeles oförarglig ut men hans kalla, gråblå ögon hade fått mången förhärdad brottsling att falla till föga.

---

Han var klädd i en diskret brunrutig kostym, hade gjort en rak karriär med sikte på att bli allmän åklagare och var framför allt känd för att kunna läsa in ett fall – hur intrikat det än var – på nolltid. En hårdhudad men charmfull figur.

Som alltså nu skulle satsa allt på att få henne fälld.

Av de förhör hon gått igenom och de kontakter hon haft med både försvar och åklagare förstod hon att Steen var fullt övertygad om hennes skuld.

Själv visste hon att hon var oskyldig.

Vad skulle rätten komma att tro?

Rättens ordförande tog av sig sina glasögon och putsade dem omsorgsfullt. Så bläddrade hon litet i sina papper och använde pennan som ordförandeklubba, när hon distinkt knackade i domarbordet.

– Fallet är alltså allmänne åklagaren mot Ingela Malm. Åtalet gäller att Ingela Malm onsdagen den 16:e december 1970 anses ha avlossat ett dödande pistolskott mot inredningsarkitekt Staffan Dorell i dennes bostad Atterbomsvägen 32. Vidgås åtalet?

Ingela reste sig med lätt darrande ben. Hon kramade om bordskanten och kände hur Östen lade en tryggande hand över hennes högra.

– Bestrides! sa hon lugnt och satte sig ner.

– Den åtalade behöver inte resa sej varje gång ni besvarar eventuella frågor, sa domaren vänligt. Kan vi få höra era närmare levnadsomständigheter. Ni är född den …

– Den fjärde april 1944 här i Stockholm, fyllde Ingela i. Min far …

– Ja tack, sa ordföranden, vi har ju alla detaljer. Hör på här om det stämmer.

Hon läste upp en rad data från Ingelas skolgång fram till arbetet hos Östen, med mellanliggande studier i juridik på Universitetet, jur kand-examen, samt konstaterade att Ingela icke tidigare var straffad.

Ordföranden vände sig till åklagaren.

– Era åberopade vittnen finns tillgängliga?

– Dom väntar utanför.

– Bra! Då kan vi övergå till huvudförhandling. Får jag be åklagaren precisera sitt ansvarsyrkande.

Åklagare Steen reste sig inte utan satt kvar bakom sitt lilla bord. Han drog handen genom det blonda håret och såg ett kort ögonblick bort mot Ingela. Blicken var inte vänlig.

– Onsdagen den 16 december 1970, började han, uppsökte den åtalade Ingela Malm en tidigare bekantskap, inredningsarkitekten Staffan Dorell, i dennes bostad. Hon uppger själv att Dorell ringt henne och bett henne komma. Något bevis för att detta samtal ägt rum föreligger inte. Ungefär tjugo noll-noll, samma dag, larmade fröken Malm polisen och uppgav sig ha funnit dörren till Dorells lägenhet olåst, att då hon kommit in det varit fullständigt tyst i lägenheten och att hon då funnit Dorell skjuten till döds invid en soffa i vardagsrummet. Min avsikt är att visa dels, att fröken Malm kom till Dorells lägenhet betydligt tidigare, dels att hon och Dorell haft en del affärer gemensamt, dels att det vapen med vilket Dorell dödats, en Walther 7,65, tillhört fröken Malms framlidne fader … ehuru oregistrerat. Med stöd av en serie indicier anser jag det fastställt att Ingela Malm avlossat det dödande skottet och yrkar därför ansvar för mord under försvårande omständigheter.

Han tystnade och såg avvaktande på rättens ordförande. Rådmannen, fru Rilén, i sin tur såg på Ingela.

– Jag upprepar en tidigare fråga, sa hon en smula omständligt. Erkänner ni er skyldig?

Ingelas svar kom kort och avklippt.

– Nej!

– Icke skyldig, alltså. Vill åklagaren fortsätta.

– Ordförande, sa Steen och förblev fortfarande sittande. Jag vill först fästa rättens uppmärksamhet på det förhållandet att Staffan Dorell samma dag han dödades blivit utsläppt från straffanstalten på Långholmen, där han avtjänat fyra av sex år för dråp.

Steen fortsatte med en del tekniska data om tidpunkten och omständigheterna kring domen mot Dorell. Denne dömdes för att ha bragt om livet sin fästmö, Marina Grönberg, då 18 år gammal. Han ansågs avsiktligt ha knuffat ner henne i en swimmingpool hos hennes föräldrar, målarmästare och fru Vitus Grönberg, Södra Ängby.

– Det blir troligen nödvändigt, framhöll Steen, att vid flera tillfällen under detta mål återgå till förhållandena då Marina Grönberg omkom.

Gode Gud, tänkte Ingela, inte tänker dom väl ta upp den där gamla historien igen. Jag trodde den var utspelad i och med att Staffan avtjänat sitt straff. Varför ska dom gräva i det förgångna?

Hon såg med förtvivlan på Östen, försvarsadvokaten, den ende hon nu hade att hålla sig till, men han var upptagen av att göra några anteckningar.

Och ändå minns jag den kvällen så väl …

2

Det var lysningsmiddag hos målarmästare Grönberg.

Första lysningssöndagen brukar av hävd reserveras för den allra närmsta släkten. I dag hade man vidgat kretsen vid middagsbordet en smula.

Målarmästare Vitus Grönberg, framgångsrik företagare, stadsfullmäktig och omtyckt ordensbroder, presiderade vid ena bordsändan. Han var rundhyllt godmodig och hans ansiktsfärg gjorde god reklam för starka kulörer, han hade litet utstående, gråblaskiga men nästan mopsaktigt trogna ögen – dock icke Basedow – och en allmän rondör som gick väl till alla hans förtroendeuppdrag. Dessutom var han fullpackad med roliga historier varav ett flertal inte var alldeles rumsrena. Egentligen borde han skaffa sig en ny smoking eftersom den han bar klämde litet här och var. Men han var inte bara framgångsrik – en del av framgången bottnade i fäderneärvd sparsamhet.

Firman – Målarmästare Vitus Grönberg & Son – hade han ärvt av sin far och raskt utvecklat till en av de ledande i stockholmstrakten. Han satt just beredd att starta sitt lilla oförberedda väl genomtänkta hyllningsanförande och knackade försynt i pommacsglaset. Han var nykterist, men av den toleranta typen. Ansiktsfärgen hade han skaffat sig i sin ungdom som målargesäll. För gäster som så önskade serverades en utmärkt, torr champagne.

– Kärälskeliga blivande brudpar, började han sitt tal. Kära vänner. Detta är första gången det förunnas mej att hålla ett litet tal till en blivande brud och en blivande brudgum. Man talar ju som bekant inte på sitt eget bröllop utom att säga, ja, ja … ha-ha, ha!

Det kärälskeliga blivande brudparet såg vederbörligen imponerat ut, där de satt mitt på bordets ena långsida. Östen Callman, då ännu inte sä välkänd och framgångsrik men ändå en man att satsa på, och värdparets äldsta dotter, Blanche, som rodnade sedesamt ehuru en smula otidsenligt.

Blanche hade fått figuren från sin far, vilket knappast var en tillgång, medan den blonda – eller möjligen blondade – apparitionen snarast kom från mor.

Mamma Grönberg själv satt vid kortsidan mitt emot sin talträngde make. Hon hette Gudrun, kallades Gullan, var rundhyllt i ständig kamp med kalorierna, perfekt som maka och husmor, inte ovillig i sängen – när Vitus någon gång hade tid – mån om sitt yttre och hårt kämpande för att bibehålla en sorts överspelad ungdomlighet.

Ingela, skolkamrat och bästa vän med Blanche, hade placerats till vänster om Östen med husets ende son, Bruno, som kavaljer. Två mostrar hade fyllt ut den sidan av bordet. Trötta, litet tjatiga, mycket självupptagna och måna om att lyfta utdelning ur målerifirman så fort och helst litet fortare än möjligt. De hade vardera ett mindre antal aktier och levde ett strängt tillbakadraget liv i Sigtuna. Båda var folkpensionärer och ogifta.

Snett emot Ingela satt det andra förlovade paret. Husets yngsta dotter Marina, och hennes fästman inredningsarkitekt Staffan Dorell. Kärleken dem emellan föreföll för dagen inte att vara den bästa. Marina var känd som notoriskt lättsinnig och Staffan fick ofta fina jobb genom sin blivande svärfars förmedling.

Intill Staffan satt Violetta Pandino, Vitus enda syster, inom släkten kallad faster Lea. Hon hade tre äktenskap bakom sig – alla misslyckade – och märkbart kostsamma. Först hette hon Svensson, så Kurth och senast Pandino.

---

En något äventyrlig gammal dame som kämpat hårt för att suga ur Vitus så mycket som möjligt. Hennes farsarv hade den förste mannen till stor del satt sprätt på. Den andre var förmögen och dog lägligt, men det som blev över tog konsul Pandino, Guatemala, väl hand om. Hon hade inte funnit anledning skilja sig från honom – men deras vägar var inte längre de samma.

Lång, med gråblå ögon och vassa drag som dominerades av en elak mun, gav hon intryck av en grande dame från okänd tidsperiod. Litet tidlös men alltid en kvinna man måste respektera.

En del av pappa Vitus mångordiga tal hade gått Ingela förbi. Hon var mera intresserad av paret på andra sidan bordet. Men nu hörde hon upp.

– Det är ju så, sa Vitus, att äktenskapet inte bara har med sänghalm att göra. Det är en fråga om förståelse, ömsesidig respekt och hänsyn. Begrepp som vår moderna ungdom tyvärr tycks sakna förståelse för.

Marina sträckte plötsligt på sig, höjde sitt glas mot sin bror på andra sidan bordet, och sa:

– Skål Bruno! Det är oss han menar.

En framgångsrik målarmästare, tillika stadsfullmäktig, tappar inte koncepterna så lätt. Så ej heller Vitus.

– Det är faktiskt inte till er jag talar, sa han kallt. Nej. Jag riktar en lyckönskan och en skål till detta unga par som min maka och jag och säkert alla ni andra vill önska välgång och lycka!

Man skålade.

3

Ordföranden höjde handen mot sina glasögon.

Så åtrade hon sig och handen stannade ett ögonblick ungefär framför munnen. Det var som om hon skålade med någon.

– Vill åklagaren kalla sitt första vittne? frågade hon.

Steen reste sig.

– Då kallar jag polisman Egon Elgehufvud, sa han.

Sedan Elgehufvud, en uniformerad polis vars långsträckta haka inte direkt motsade hans namn, avlagt vittneseden och placerats i vittnesstolen med bord och mikrofon framför sig, började han på åklagarens begäran sin redovisning.

– Den 16:e december 1970 tjänstgjorde jag tillsammans med min kollega Ytterhöm i radiobil …

– Ja tack, avbröt Steen, ni behöver inte vara så detaljerad här i början.

– Nähä, sa Elgehufvud och såg besviken ut. Vi fick order att bege oss till Atterbomsvägen 32, en lägenhet med dörrskylten Dorell, där det påstods ha inträffat ett dödsfall. Vi begav oss till platsen och kunde utan svårighet gå in i lägenheten, då dörrlåset var upphakat. Vi rörde oss försiktigt … så som man ska … och fann i vad man väl kallar ett vardagsrum en kvinna som föreföll lätt chockad.

– Finns den kvinnan här i rummet? frågade Steen.

Elgehufvud såg sig omkring och nickade med en gest mot