Keith och jag: En berättelse om brott och straff

By Ingrid Carlqvist

Keith och jag är en historia om två parallella liv, som mot alla odds kom att bli intimt sammanflätade. Keith Cederholm, småfifflaren som blev rikskändis då han oskyldig dömdes för mordbrand och grovt vållande till annans död, och sedemera fick upprättelse genom journalisten Jan Gui

• Language: Svenska
• Publisher: Logik
• Release date: Sep 26, 2017
• ISBN: 9789188667182

Ingrid Carlqvist

Ingrid Carlqvist, f 1960, är svensk journalist och författare. Hon började på Journalisthögskolan i Göteborg som 19-åring, och arbetade därefter som journalist på en rad svenska dagstidningar. 1995 blev hon den första kvinnan någonsin i Kvällspostens redaktionsledning, hon har också haft chefsposter på Aftonbladets gratistidning Punkt SE och magasinet Villaliv. Carlqvist är även en flitig författare och har bland annat gett ut flera böcker i samarbete med teveprofilen Carolina Gynning och mediet Benny Rosenqvist. Efter valet 2010 började Ingrid Carlqvist bli allt mer bekymrad över tillståndet i Sverige. Hon inledde därvid en bana som högprofilerad opinionsbildare och politisk dissident i invandringsrestriktiv och konservativ riktning. 2012 startade hon tillsammans med den danske journalisten och historikern Lars Hedegaard den kontroversiella och mycket uppmärksammade veckotidningen Dispatch International, som dock lades ner 2014. Sedan 2015 ägnar Ingrid Carlqvist sig på heltid åt att skriva böcker, samt bedriva opinionsarbete via podcasten Ingrid & Conrad. Hennes senaste projekt är föreningen Det Fria Sverige och webbtidningen Svegot.

Book preview

Keithochjag.jpg

Keith och jag

En berättelse om brott och straff

keith och jag

en berättelse om brott och straff

av

Ingrid Carlqvist

Andra böcker utgivna av Ingrid Carlqvist:

Ego Girl med Carolina Gynning 2005, Norstedts förlag

Ego Woman med Carolina Gynning 2009, Norstedts förlag

Ljusfolket med Benny Rosenqvist 2009, ICA Bokförlag (ny upplaga utgiven 2017)

Inte utan mina söner 2009, Blue Publishing

Keith och jag, första upplagan 2010, Blue Publishing

Mellan himmel och jord med Benny Rosenqvist 2011 ICA Bokförlag

Mina år med Bin Ladens med Catrin Streete 2012, Lind & Co

Horungen med Donya Wihbi 2012, Lind & Co

En resa i min själ med Benny Rosenqvist 2012, ICA Bokförlag

Din innersta fruktan med Benny Rosenqvist 2012, Bladh by Bladh

Farliga ord med Lars Hedegaard 2014, Free Speech Library

©2017 Logik Förlag

Box 22120, 250 23 Helsingborg

www.logik.se

Andra utgåvan, första upplagan

Omslag: Andreas Nilsson

ISBN: 978-91-88667-18-2

FÖRORD

När Keith och jag första gången kom ut i slutet av 2010 hade huvudpersonen Keith Cederholm redan dött. Ett hårt liv kantat av otaliga fängelsevistelser och ett massivt narkotikamissbruk i kombination med cancer, tog till sist ut sin rätt. Keith dog på Lunds lasarett endast 52 år gammal.

Det var ett hårt slag för mig. Inte bara för att det var så enormt sorgligt att han aldrig fick uppleva att boken om hans liv äntligen kom ut, den vi hade talat om redan några år efter den friande domen. Lika tråkigt var det att boken fick så liten uppmärksamhet och sålde så dåligt. För trots sin vacklande hälsa tror jag att Keith hade klarat av att göra en del framträdanden i teve-soffor och kunnat förklara varför han så gärna ville berätta sitt livs historia. Och det i sin tur hade kunnat leda till en viktig debatt om den svenska rättssäkerheten.

Eftersom boken kom ut några månader innan jag drog igång svenska Tryckfrihetssällskapet och därmed blev persona non grata bland mina gamla kolleger, så fick den fina recensioner. Recensionerna är inte helt lätta att hitta på internet numera, kanske vill recensenterna inte kännas vid att de faktiskt tyckte att min bok var välskriven och drabbande. 

Här är några utdrag från recensioner:

Andreas Ekström, Sydsvenskan:

"Den skånska journalisten Ingrid Carlqvists reportagebok Keith och jag är drabbande läsning. Men det som griper tag allra mest, det är inte den redan ganska välkända berättelsen om den morddömde och senare friade Keith Cederholm, utan i stället Ingrid Carlqvists egna memoarer. 

För det är vad detta är – också. Ingrid Carlqvist har tagit ett ovanligt grepp, och skriver sin egen livshistoria i vartannat kapitel, och Keith Cederholms i vartannat. … Jag märker hur jag gång på gång vill veta mer om Ingrid Carlqvist, hur jag otåligt tar mig fram genom de deprimerande förutsägbara händelserna i Keith Cederholms liv, för att i stället komma tillbaka och få veta mer om Ingrid Carlqvists dåliga kärleksrelationer, hennes barnlöshet, hennes journalistiska yrkesliv, hennes personliga och professionella drivkrafter och hennes förlust av en älskad bror."

Lars Åberg, Göteborgs-Posten:

Sällan har tesen om det sociala arvet antagit fastare form än i denna undergångshistoria.

Mats Holm, Helsingborgs Dagblad:

"Texten rullar suggestivt framåt. När Keith frikänns för mordbranden är Ingrid där som journalist. De lär känna varann, kanske för mycket. Hon är svag för hans karisma, men håller sig på rätt sida.

Keiths liv efter frigivandet och skadeståndet: nya småbrott, amfetamin, heroin, skilsmässor, barn som han sviker.

Ingrid specialiserar sig på rättsröta, på oskyldigt dömda i fängelser, hittar många löst grundade anklagelser om incest och pedofili, upptäcker att rättssäkerhet är ett relativt begrepp."

Mats Holm tar i sin recension också upp det han anser vara svagheten med boken – att jag lät Keith Cederholm påstå att han blivit erbjuden pengar av Janne Josefsson på Sveriges Television för att erkänna att han hade lurat Jan Guillou och faktiskt var skyldig till raggarbranden. Han undrar varför jag inte konfronterade Janne Josefsson med Keiths anklagelse. 

Svaret är enkelt: Jag visste att Josefsson skulle neka oavsett om det var sant eller falskt. En journalist som erbjuder en person pengar för att sätta dit en annan journalist kan förstås aldrig erkänna det. Borde jag då alls ha skrivit det? Ja, det menar jag. Under de kanske hundra timmar jag intervjuade Keith Cederholm för boken var det inget som gjorde honom så upprörd som Janne Josefssons besök på Hall, där Keith då avtjänade ett av många straff. Han darrade i hela kroppen och slog näven i bordet – det var uppenbart att han inte kunde förstå varför Josefsson förnedrade honom så. Det var nästan som om den incidenten var värre än själva justitiemordet där han fick tio års fängelse för brott han inte begått. Jag tror det beror på att Keith såg upp till Josefsson och hade sett fram emot hans besök. Han trodde att Josefsson ville berätta fortsättningen på hans sorgliga livsöde.

Men givetvis kan jag inte garantera att detta hände. Kanske överdrev Keith, kanske lockade Josefsson honom bara med uppmärksamhet och inga pengar. Jag vet bara att Keith var mer upprörd över detta än över sin sons självmord.

Jag hoppas att du som läser Keith och jag blir mera kritisk till hur vårt rättsväsende fungerar. Att den får dig att tänka att allt kanske inte är så som det framställs i medierna, och att vårt system med en Högsta domstol som granskar resningsansökningar och därmed tvingas slå sitt eget system på fingrarna om de beviljar resning, är långtifrån optimalt. Vi behöver ett fristående resningsinstitut som går igenom alla resningsfall på nytt och inte har några bindningar till de domstolar som eventuellt har dömt oskyldiga människor.

Jag vill också gärna nämna den fantastiska podcasten Spår som hösten 2016 gick igenom det gamla Raggarmordet och hittade nya bevis som kan leda till att ytterligare en, två eller förhoppningsvis alla de killar, numera män i övre medelåldern, som dömdes får resning. En av Sveriges värsta rättsskandaler genom tiderna är i högsta grad fortfarande levande.

Helsingborg augusti 2017

Ingrid Carlqvist

PROLOG

Gislaved november 1981

Jag är tjugoett år och besatt. Jag läser allt jag kan komma över om raggarmordet och jag skulle göra nästan vad som helst för att vara på tingsrätten i Malmö och se mördarna i ögonen – min gamla skolkamrat Forskarn och de förfärliga bröderna Cederholm. Jag vill inte lägga ifrån mig kvällstidningarna och jag vill framförallt inte ta kameran och blocket och sticka iväg för att träffa tanterna i Gislaveds kyrkliga syjunta. Men det är det jag måste.

Det är bara jag kvar på Värnamo-Tidningens en gång så livaktiga Gislavedsredaktion. Vår ägare, Jönköpings-Posten, har köpt konkurrenttidningen Värnamo Nyheter och ska snart lägga ner oss. Eftersom jag just har gått ut journalisthögskolan och är löjligt ung, har jag fått ta det jobb som erbjuds: att hålla ställningarna i Gislaved under tidningens sista skälvande månader. Inget drömjobb precis, vilket redaktionschefen från Jönköping lät förstå att han begrep.

– Du som är från Helsingborg tycker väl inte det är kul att bo i lilla Gislaved? frågade han under anställningsintervjun.

Jag sa att jag var oerhört tacksam för att få ett vikariat, med tanke på hur oerfaren jag är, och att det inte spelade någon roll var jag bodde. Jag var där för att lära mig journalistik och redaktionschefen lät sig övertygas – åtminstone om att jag skulle stanna året ut, så länge vikariatet och tidningen varade.

Framför mig på bordet ligger de söndertummade kvällstidningarna. Jag har redan läst varenda bokstav men jag kan inte sluta. Jag läser artiklarna om och om igen. Raggargänget från Helsingborg, med bröderna Cederholm i spetsen, är åter i centrum för krigsrubriker. Inte nog med att de i våras dömdes för mordbranden på raggargården Granbacken i Malmö, nu vill åklagare Cay Kallin ha dem dömda för mord också – han säger sig ha bevis för att raggarna mördade killen som försvann samma helg som raggargården brann, killen vars kropp senare flöt upp i Helsingborgs hamnbassäng.

Min hjärna vill inte ta in det. Visserligen hade jag, som alla andra tonåringar i det sena 1970-talets Helsingborg, fruktat de beryktade bröderna Cederholm och visserligen hade mamma kastat ut Forskarn från mitt flickrum med orden: »Den killen kommer det att gå illa för, det säger jag dig bara!« Men detta går ändå bortom min fattningsförmåga. Har jag haft en blivande mördare hemma hos mig?

Till nöds har jag tagit till mig att de i fyllan och villan tände på Granbacken (två domstolar har ju befunnit dem skyldiga och dömt dem till mellan ett och åtta års fängelse), men jag har tänkt att de aldrig hade för avsikt att försätta människor i fara. Hela grejen var väl en hämnd för inbillade oförrätter, en hämnd som gick fasansfullt snett.

Mord är bara för mycket. Jag stirrar på bilden av min kompis, han som kallas Forskarn. Smeknamnet är en ironisk lek med hans efternamn, för Forskarn var sannerligen inget ljus i skolan. Jag fick inte ens gå i hans klass eftersom den bara bestod av busfrön med streck och ettor i betygen. I 9a gick Forskarn, hans tvillingsyster Carina, tvillingarna Bohlin och Jörgen och alla de andra som bodde på Närlunda. Men jag som just flyttat dit fick inte gå i deras klass, för jag hade för bra betyg.

Forskarns hår är fortfarande väldigt blont, han har jeans, jeansskjorta och jeansjacka på sig och han håller upp vänsterhanden för ansiktet. Den högra är ihopkopplad med en häktesvakt. I Aftonbladets bildtext står det:

»Forskarn«, 21 år, fick fyra år för mordbrand. Är åtalad för mord och människorov. Betraktas som tuff slagskämpe.

Tre av de andra åtalade finns också på bild: Keith Cederholm, Rick Cederholm och Rolle. Alla utom Rick bär handfängsel. Keith har svarta byxor och en rutig skjorta och döljer också sitt ansikte med vänsterhanden. Bildtexten lyder:

Keith, 23 år, en av de två bröder som betraktas som gängets ledare. Dömd till åtta års fängelse för mordbranden. Nu åtalad för mord och misshandel.

Rick håller upp en stor portfölj för ansiktet och av någon anledning får han gå in till rättssalen utan handbojor. Men bildtexten gör klart vad han är för en:

Rick, 24 år, den andre brodern, också han hårdför ligaledare. Åtta år för mordbrand. Nu åtalad för mord, människorov och misshandel.

Rolle känner jag inte alls till. Han har kavaj och en vit skjorta med långa spetsiga kragsnibbar och han går rak i ryggen utan att dölja sitt ansikte. Tidningen har därför tvingats sätta en svart platta över hans ögonparti.

Rolle, 23 år, dömd till sex års fängelse för mordbrand. Nu åtalad för människorov och mord. En av de hårdföra i gänget.

Men det är den stora bilden på Bryllis som får blodet i mina ådror att frysa till is. Killen böjer ner huvudet i sin högra arm och häktesvakten med sammanpressade läppar och stora glasögon, håller bara försiktigt runt hans vänstra arm. Mer som för att stödja honom än för att föra honom inför skranket. Detta är chauffören, den ende ur gänget som har erkänt brott och därför kommit lindrigare undan. Bildtexten slår fast att han är mera av ett offer än en gärningsman:

Bryllis, 20 år, vek, rädd, hårt pressad. Den ende som fick skyddstillsyn i mordbrandsaffären. Nu åtalad för medhjälp till människorov.

Än en gång ska han vittna mot sina forna vänner. Han, tjallaren, som enligt Aftonbladet har ett pris på sitt huvud. Rubriken får håren på mina armar att resa sig:

Kamraterna har dömt honom till döden

Enligt artikeln har alla de andra vänt sig mot Bryllis, de har dömt honom till döden för att han »golat«.

Jag kan ingressen och början på brödtexten utantill nu:

MALMÖ. Nio unga män ställdes i går inför Malmö tingsrätt.

Anklagelsen: Mord, medhjälp till mord, människorov och misshandel.

En av dem är redan dömd. Av kamraterna i raggargänget.

Han är 20 år och kallas Bryllis i raggargänget. Det var han som körde bilen kvällen den 24 november för två år sedan när Helsingborgsraggarna åkte till Malmö och tände på Granbackens motorgård.

Det var också Bryllis som körde när man åkte tillbaka med den medvetslöse Bo Göransson i baksätet. Malmöpojken som sedan dränktes i hamnbassängen i Helsingborg.

Motvilligt sliter jag mig från raggarmordet och försöker koncentrera mig på reportaget jag ska ut på. Kyrkliga syjuntan får inte blodet att svalla och jag tänker att det finns gränser för hur kul det är att jobba som lokalredaktör. Men någonstans måste man börja och jag är tacksam för att det blev Småland och inte Norrland. Så fort det här vikariatet är över ska jag hem till Helsingborg och pusta ut, innan jag söker nästa vikariat i obygden. En dag ska jag fixa jobb i en riktig stad och skriva om riktiga nyheter.

Det låter lite töntigt så därför säger jag det inte högt, men jag vill att mina artiklar ska förändra någonting, om inte världen så åtminstone orättvisor här hemma. Keith och Rick och Forskarn ska inte förändra någonting – de ska spendera de kommande sex-åtta åren i fängelse, dömda för bestialiska brott.

Med en rysning lägger jag ifrån mig tidningarna och tänker än en gång på hur märkligt det är att jag aldrig stötte ihop med bröderna Cederholm i Helsingborg. De var som fantomer, vart man än kom så hade de just varit där eller så kom de precis när man själv gått. Alla kvällarna på puben Charles Dickens, alla färjeturorna med »Halvtian« och alla nätterna på stans olika diskotek och den ökända Klubben nere i Sydhamnen – av någon anledning har jag aldrig råkat ut för de läskiga bröderna.

Inget kan i det ögonblicket framstå som mer osannolikt än det som faktiskt händer några år senare: Att Keith Cederholms öde blir min viktigaste journalistiska ledstjärna.

kapitel 1

KEITH 1967

Hela vägen hem från skolan mådde Keith illa och han hann knappt innanför dörren förrän han började kräkas våldsamt. Detta var ingen vanlig influensa, det insåg mamma Iris när hennes yngste son aldrig slutade kräkas. Kermit var inte hemma så hon fick själv ordna så att Keith kom iväg till sjukhuset. Där tog personalen bara en titt på pojken och körde sedan snabbt iväg honom på en bår. Iris stod kvar på akuten och undrade vad i herrans namn som drabbat hennes son.

Keith själv var alldeles för omtöcknad för att fundera på vad som hände. Men när han kördes in på ett rum och personalen bytte om till långa vita rockar och skyddsmasker slog hans hjärta ett extraslag. Han hade uppenbarligen drabbats av något riktigt läskigt.

Hjärnhinneinflammation löd domen, straffet var en månads isolering och dagliga obehagliga blodprov. Keith hatade sprutorna som var stora som strumpstickor, och han gjorde allt för att komma undan dem. Han hängde som en liten apa i stången ovanför sängen men det var givetvis meningslöst, proverna skulle tas och om han inte låg stilla kom ett helt gäng sjuksköterskor och höll fast honom.

Efter de första dagarna hade han inte så ont längre. Men smärta bekom honom aldrig särskilt mycket, åtminstone hade tanken på smärta aldrig fått honom att avstå från farliga saker. Knappt nio år gammal hade han redan haft flera hjärnskakningar, orsakade av balansgång på balkongräcken och andra våghalsiga uppdrag som imponerade på kompisarna. Risken att slå sig avskräckte inte Keith från att pröva något som andra tyckte var otäckt och farligt. Tvärtom, skulle man kunna säga. Keith älskade utmaningar och kastade sig glatt över alla som kom i hans väg.

Frestelsen var oemotståndlig om någon sa: »Du vågar aldrig balansera på balkongräcket, du vågar aldrig sparka fotbollen mot en fönsterruta, du vågar aldrig säga ›jävla kärring‹ till fröken!« Han var bara tvungen att visa dem. Keith vågade allt, han vågade mer än någon annan, utom möjligen sina två storebröder men han skulle snart gå förbi dem. Det skilde bara ett år mellan bröderna. Rick var ett år äldre än Keith och Bill var två år äldre.

Mamma Iris hade fått alla tre sönerna som tonåring, så de hade världens yngsta och vackraste mamma. Det hade börjat med att hon träffade Kermits syster som jobbade inom teatern och hade en snygg och charmerande bror. Iris hade inte ens fyllt sexton, Kermit var tio år äldre, utbildad kock och hade varit på sjön. Men alla bodde tillsammans i Eskilstuna och drev Cederholms tivoli, ett av Europas äldsta nöjesfält. Iris flyttade in, började jobba på tivolit och snart var hon gravid.

Folk såg ner på och föraktade familjen och deras resandeliv, men själva brydde de sig inte om skällsord som tattare. De tjänade stora pengar och hade inga högre tankar om »vanligt folk«. En karusell kostade en förmögenhet i inköp och affärerna gick så bra att de började köpa fastigheter i stan. De köpte stora, flotta bilar men hade aldrig några tillgångar när kronofogden knackade på dörren.

Iris insåg ganska snart att hon gift sig med en riktig slarver. Visst älskade Kermit sin familj men under vinterhalvåret när karuseller och vagnar skulle repareras försvann han utan ett ord. Ibland damp det ner någon postanvisning i lådan och ibland dök han själv upp som gubben i lådan. Iris förstod att hon var tvungen att försörja sig själv och med hjälp av mormor Tekla, matriarken i familjen, kunde hon öppna en liten glas- och presentaffär.

När Keith föddes ville hon ge honom ett alldeles eget namn och genom att kombinera de första bokstäverna i Kermit, Iris, mormor Tekla och morbror Harald, fick de till ett helt unikt namn. Ingen av dem kunde förutse att Keith Richards några år senare skulle vara på allas läppar som gudabenådad gitarrist i Rolling Stones och få folk att tro att deras minste son hette Kiiith. Deras Keith hette Kejt och oftast kallades han för Kejtan.

Plötsligt bestämdes det att alla skulle flytta till Skåne. Lite motvilligt gick Iris med på att börja om på nytt med Kermit, åtminstone skulle de bo tillsammans som en familj. Kermit älskade ungarna och gick med på vad som helst, bara Iris inte lämnade honom.

När Keith var fem år fick de en lillasyster. En dag kom Iris hem från bb med ett litet knyte som hon sa var hans syster.

– Kom här får du se vad mamma har, en liten tjej!

– En tjej, sa Keith besviket. Tjejer är väl inget att ha …

Iris skrattade och skojade:

– Nej, det har du rätt i. Vi tar och kastar ut henne, va?

Ett par veckor senare tittade Iris in i barnkammaren och såg hur Keith satt och gullade med sin lillasyster. Hon smög ut i köket igen där grannfrun satt och tillsammans fnissade de åt syskonkärleken. Men Keith hade fler överraskningar i faggorna. Plötsligt stod han i köket i sin blå pyjamas, med lillasyster dinglande under ena armen.

– Vad gör du Keith?

– Jag ska kasta ut henne, mamma. Det sa du ju att vi skulle göra …

Keith skrattade förtjust när han såg sin mammas skräckslagna min.

– Jag bara skojar, mamma!

Iris kunde inte hålla sig för skratt, det kunde hon sällan när hennes minste son iscensatte något av alla sina hyss. Men det var bäst att hon lärde Keith hur man håller en bebis under huvudet, om han nu tänkte bära omkring på lillasyster.

* * *

Inte ett enda besök fick Keith under den långa månad han tillbringade på lasarettet. Ingen fick komma eftersom risken att smittas var stor. En gång kom hans mor ändå, hon stod i korridoren och klättrade upp på en stol för att kunna se in genom fönstret till hans isolerade rum. Hon vinkade glatt och det var skönt att se henne, men eftersom de inte kunde prata med varandra hjälpte det inte vidare mycket mot tristessen. Dagarna släpade sig fram och den enda förströelsen var serietidningarna som han bläddrade i gång på gång tills han kunde dem utantill.

En dag fick han en trave skolböcker. En av hans lärare tyckte tydligen att det var någon mening med detta, men allvarligt talat kunde Keith inte begripa varför. Det var något i hans huvud som gjorde att han bara inte kunde få ihop de där bokstäverna till begripliga ord. Hur han än ansträngde sig flöt allting bara samman och i ren frustration kastade han boken ifrån sig.

Vad var det för fel på honom? Varför kunde alla andra ungar få ihop bokstäverna till ord och meningar, medan de för honom bara var som flugskitar i ett sommarfönster? Var han dum i huvudet? Var det därför han inte kunde lära sig läsa? Men när han jämförde sig med de andra killarna i klassen kände han sig inte dum i huvudet, inte när de stod ute på rasterna och snackade och skröt om allt de skulle göra när de blev stora.

Trots att han gjorde sitt bästa för att ingen skulle förstå att han fortfarande inte kunde läsa, hade hans nya fröken just upptäckt hur det stod till. Och nu hade hon pratat med både mamma och pappa om »Keiths lilla problem« och nu tittade de så där läskigt på honom. Deras blickar var ledsna och bekymrade och Keith visste inte vad han skulle göra åt det. Utom att låtsas att det inte var några problem, att enda anledningen till att han fortfarande inte kunde läsa var att han busat för mycket.

Eftersom familjen flyttade minst en gång om året, bytte han ständigt skola och klass, vilket förstås inte gjorde det lättare för honom. Och som om det inte var nog låg han här på sjukhuset, inlåst och isolerad från hela världen. Han drog en djup suck och tänkte att på ett sätt var hjärnhinneinflammationen bra – han slapp åtminstone gå i skolan.

Han visste egentligen att han inte var dum. Ingen slog honom på fingrarna när det gällde att räkna pengar och när han fick extra hjälp i skolan, gick läsningen mycket bättre. Annars hade han kommit på ett sätt att lura lärarna att han knappt kunde läsa – med ständiga spex och dumma kommentarer slapp han den fruktade högläsningen.

Dagarna släpade sig fram och en dag upptäckte Keith till sin förvåning att han längtade till skolan. Isoleringen höll på att ta knäcken på honom och han började fantisera om nya hyss han skulle kunna hitta på när han äntligen fick börja i skolan igen. Så en dag var fångenskapen över. Plötsligt stod hans mamma i dörren med sitt yviga, röda hår och höll ut armarna mot honom och sa:

– Keith, det är dags att åka hem!

Han älskade sin dramatiska mamma, visst gjorde han det, men hon var så oberäknelig. Keith visste aldrig riktigt vad som skulle göra henne glad och vad som tvärtom gjorde henne arg. Pappa var enklare, han ville bara ha kul med sina grabbar. Pappa lät dem köra bil fast de inte ens nådde ner till pedalerna och han lät dem fara runt som de ville på tivolit varje sommar. En dag skulle Keith och hans bröder ta över ruljangsen.

Ibland ropade andra barn tattare efter dem, men han förstod inte vad det betydde. Han antog att det berodde på tivolit och på att folk var avundsjuka – vilket barn skulle inte vilja ha en pappa med ett eget tivoli? Det fanns inget bättre än livet på Cederholms tivoli, där var Keith som lyckligast. Där behövde han inte kämpa med bokstäver, där fick han bära tunga pallar och hjälpa till att bygga karusellerna och radiobilbanan. Hans pappa Kermit, som kallades Kirre, nickade uppskattande åt allt han gjorde och Keith slickade girigt i sig berömmet.

Varje vecka fick de anställda ställa upp sig i en rad för att få lön. Keith och hans bröder ställde sig i ledet, de hade ju också jobbat så varför skulle inte de få lön? Alla tyckte det var så gulligt att smågrabbarna ställde upp sig för att få lön, att de gärna delade med sig. Snart hade killarna fått så mycket pengar att de kunde köpa vad de ville. Det bästa de visste var att gå till kiosken och handla smågodis. Det var så kul att se minen på tanten i kiosken när Keith köpte sina favoriter – svarta Rivalkolor:

– Hundra stycken, tack! Ja, tant, jag har pengar.

När hon äntligen var färdig och hade räknat upp hundra kolor, slog han till:

– Jo, förresten, jag tar hundra till!

Ibland beställde de hundra gröna råttor.

– Men det finns ju råttor i alla möjliga färger! klagade tanten i kiosken.

– Ja, men vi tycker bara om de gröna …

De älskade att skoja med folk och även om en del retade sig på dem, så togs de oftast emot med leenden. Vem kunde motstå Tripp, Trapp och Trull när de lade huvudena på sned och såg oskyldiga ut?

Attityden hade de lärt sig på tivolit. Pappa och farmor och farfar föraktade tivolibesökarna, fast det fick ingen utom familjen höra. Hela verksamheten gick ut på att locka av folk pengar, att få dem att spendera så mycket som möjligt när de var där. Det var viktigt att besökarna gjorde av med sina pengar, det förstod alla bröderna. Karuseller var dyra och det var därför av yttersta vikt att så många som möjligt åkte i dem. Det var ingen nackdel att bröderna var gulliga och kunde locka folk till sig.

När Billan var nyfödd skulle Iris egentligen ha stannat hemma med sin bebis, men Kermit trillade ner från taket till radiobilbanan och de hade -ingen som kunde sköta rouletten. Iris lämnade Billan till grannfrun och tog över sin mans plats. Den sommaren slet hon som ett djur och hade absolut ingen tid över att uppfostra sina söner. De sprang vind för våg, lärde sig att ta hand om sig själva och blev lite för kaxiga för sitt eget bästa. De hade alltid svar på tal och var inte rädda för någon, allra minst polisen.

Ibland hände det att någon Prussiluskatant blev bekymrad för att grabbarna sprang omkring utan tillsyn. När de vuxna festade på kvällarna, fick Keith och hans bröder roa sig på egen hand och det tyckte inte alla var så lämpligt. Då och då anmäldes de till barnavårdsnämnden, men eftersom de flyttade så ofta slank de alltid ur myndigheternas garn.

Det var en sorgens dag när deras mamma packade in dem i bilen och körde hem till Skåne för att skolan skulle börja. Keith var alltid lika ledsen och fattade inte varför mamma tvunget skulle ta honom från hans älskade tivoli till den hatade skolan. Han hade tivolit i blodet och ville inget annat än vara där, jobba där, leva där. Keith älskade att höra historierna om hur farmor och farfar drivit cirkus och importerat vilda djur och tagit radiobilarna till Sverige. De hade både apor och krokodiler där hemma – hur många av hans klasskamrater hade sådana häftiga farföräldrar?

Hans mamma var rätt rolig hon med. Ingen hade en sådan ung och söt mamma som de och ingen annan hade en mamma som kört rakt igenom hela hallelujatältet i Skillingaryd.

Det var varmt i bilen den dagen och bröderna satt där bak och bråkade. Iris höll på att bli tokig av allt gnabbande och tjatande och nu hade de gaddat ihop sig mot henne och krävde att hon skulle stanna och köpa läsk.

– Vi är törstiga, mamma! Nu har du kört förbi två kiosker, du måste stanna här i Skillingaryd!

Iris var så uppjagad när hon svängde av vägen att hon tog fel på bromsen och gasen. I stället för att bromsa in vid kiosken trampade hon gasen i botten och körde rakt in i tältet som en frireligiös kyrka ställt upp alldeles intill. Lyckligtvis fanns det inte en människa i tältet, men bänkar och stolar for omkring som bowlingklot, tills bilen var ute på andra sidan. Iris blev så chockad att hon bara fortsatte köra.

– Pojkar, nu säger ni inte ett ord om detta till någon! Jag ska reda upp det här, ringa försäkringsbolaget och ordna så att de får ersättning för sitt tält.

Sista biten hem till Helsingborg gick under relativ tystnad och Iris var helt slut när de äntligen kom hem. De bar upp sakerna till lägenheten, och innan hon hann stoppa Keith hade henne minsta busfrö ringt på hos grannfrun och meddelade nu stolt:

– Fru Svensson, vet du vad? Mamma körde rakt igenom hela halleluja-tältet så att bänkar och stolar for omkring!

kapitel 2

INGRID 1967

Pappas vita Valiant svänger in på en liten återvändsgata med gula tegelvillor. De fyra som ligger på vänster sida har kortsidan mot gatan medan de tre på högersidan brer ut sig i all sin längd. På garageuppfarten till det första huset på höger sida står två flickor och hoppar hopprep. En av dem ser ut att vara i min ålder och hon tittar nyfiket på vår bil. Här finns åtminstone en flicka som jag kanske kan bli kompis med.

Min pappa Carl Herman har fått jobb i Malmö och det är därför vi flyttar från Växjö till Bjärred. Jag har tagit ett tårfyllt farväl av min bästis Susanne och tänkt tusen ilskna tankar om hur orättvist det är att barn inte har något att säga till om när det gäller var man ska bo.

Det är någonting annat också, något obestämbart som jag inte riktigt kan formulera. Mamma är väldigt tyst i framsätet och jag känner på mig att hon egentligen inte heller är glad åt den här flytten. Men pappa pratar entusiastiskt om det fina huset han har köpt, om vilken fin trädgård vi ska få där och hur underbart det blir för oss alla att bo vid havet.

Pappas entusiasm smittar av sig. När vi stiger av bilen går jag bort och tittar på flickan som hoppar hopprep.

– Hej, vad heter du? frågar hon.

– Ingrid.

– Jag heter Affa, säger flickan med hopprepet. Eller … egentligen heter jag Ann-Charlott men det kunde jag inte säga när jag var liten, så det blev Affa. Det här är min lillasyster som heter Elisabeth men kallas Lisa, och så har jag en storasyster som heter Katarina men kallas Nina. Jag ska börja skolan i höst, ska du också det?

Jag skrattar åt hennes långa harang och tänker att jag gillar Affa. När jag går tillbaka till vårt eget hus är jag lite gladare än innan, jag har redan en kompis som också ska börja skolan i höst. Vi kommer säkert att gå i samma klass och det här med Bjärred känns inte längre så hemskt.

Men jag tänker fortsätta vara lite, bara pyttelite, sur på pappa. Jag har varit tvungen att sluta på lekis en hel månad innan de andra och det känns fruktansvärt orättvist. I och för sig har jag redan gått där i två år, men jag kan liksom aldrig få nog av min fröken med den stora blå glasskålen med alla lapparna i. Varje dag sätter hon sig mitt i vår ring och drar en lapp och det står alltid något roligt på den. Som att någon ska baka kanelbullar eller sjunga en rolig visa. Min lekisfröken är bäst.

I lekskolan är det alltid jag och Susanne som leker. Och efter lekis är det också alltid hon och jag, vi är bästisar. Men Susanne har några andra kompisar också och de är lite läskiga. De är äldre än vi och förra sommaren följde jag med dem till skogen på andra sidan stora vägen. De sa att vi skulle leka »Följa John« och jag ville inte vara en mes som sa nej.

Vi sprang över stock och sten och helt plötsligt satt vi alla på ett högt klippblock. En efter en hoppade de andra flickorna ner och jag tittade skräckslaget ner på stigen nedanför. Det var jättehögt.

Susanne tvekade bara några sekunder, sedan tog hon sats och hoppade ut. Jag rös till och insåg att jag inte hade något val. Om jag inte för evigt skulle bli den töntiga flickan som inte vågade hoppa, så fanns det bara ett alternativ: Hoppa!

Nu stod Susanne där nere och hade uppenbarligen inte dött eller ens skadat sig. »Kom igen, Ingrid! Hoppa!«

Jag satt längst ut på det stora klippblocket och mådde illa. Allt inom mig sa nej, nej, nej – hoppa inte! Men jag visste att jag måste. Nedanför mig stod Susanne och hennes äldre kusiner och alla de andra som jag inte kände.

– Men hoppa nu då! Är du rädd eller? Varför hoppar du inte?

Jag slöt ögonen och kände på mig att det skulle gå åt skogen. Jag tog ett djupt andetag och tog fart med armarna för att trycka mig ut från klippan. Så fort jag släppt taget visste jag att det var fel – jag hade ingen kontroll över kroppen.

Bang! Jag slog i backen med en smäll och kunde inte hålla balansen. Bang igen! Med förvånansvärd kraft föll jag bakåt, rakt in i den stora stenbumlingen jag just hoppat från. Smärtan liknade inget jag någonsin tidigare upplevt, jag kände direkt att jag behövde hjälp. På snubbliga fötter kom jag upp och satte fart mot min egen port.

– Kolla! Kolla, vad hon blöder!

Kompisarnas chockerade rop fick mig att springa ännu snabbare. Jag visste att jag var tvungen att komma hem så fort som möjligt. Det varma blodet rann nerför nacken och uppjagad av de andra tjejernas rop, började jag också skrika.

Mamma Kerstin tittade på mig och svimmade. Mitt långa, vitblonda hår var helt indränkt med blod och hade inte pappa varit hemma på lunch, hade kanske både jag och mamma legat avsvimmade på hallgolvet. Pappa tog mig i famnen och sa:

– Lugn, älskling, vi fixar det här.

Sen åkte vi till sjukhuset och jag kände mig plötsligt som den viktigaste personen i universum. Pappa var där, mamma var där och visserligen var min lillebror Tomas också där, men mamma ägnade all sin uppmärksamhet åt mig. När vi äntligen fick komma in till farbror doktorn, trädde han en nål och sa att han skulle sy ihop hålet i mitt huvud. Först fick jag en spruta som gjorde att det inte kändes någonting, men jag märkte att doktorn höll på med någonting.

– Ojojoj, sa doktorn. Du har minsann en riktig träskalle! Nu har jag gjort sönder tre nålar och fortfarande inte lyckats sy ihop ditt sår!

Jag blev både glad och bekymrad. Det var helt klart att doktorn tyckte att jag var en riktigt tuff tjej vars skalle det minsann inte gick att sticka hål på hur som helst. Samtidigt kändes det lite konstigt, var det något fel på mig? Var jag för tjockskallad? Varför bröt han alla nålarna? Skulle han inte lyckas sy ihop mitt sår?

Till sist var doktorn färdig och jag fick ett jättelikt plåster ovanpå det hopsydda såret. När vi åkte hem sa mamma och pappa att jag varit jätteduktig och nu när det inte längre gjorde ont och när allt blodet var borttvättat, kände jag mig nästan som en hjälte. En som gett sig ut på ett svårt uppdrag och blivit sårad i strid, men klarat sig levande. Det kändes bra.

Och nu kanske jag redan har fått en ny bästis. En som heter Affa.

* * *

Våra mammor följer oss till skolan första dagen. Vi tar den upptrampade stigen alldeles i utkanten av åkern som ligger mellan våra hus och Lavendelvägen. Annars måste man ta hela svängen runt Ormvråksvägen och Glashuset. Pappa säger alltid att han inte fattar hur någon kan vilja bo i ett hus som bara består av fönster.

Vår fröken ser snäll ut och säger att hon heter Anita, men att vi ska kalla henne fröken. På alla bänkarna står blå skyltar med våra namn och ett fint stycke (skånska för bokmärke) fastlimmat intill namnen. Mitt stycke föreställer en glad och blond flicka, precis som jag, men jag förstår först inte att det är min plats. Det står nämligen Kristina på kortet, mitt andranamn. Fröken Anita skrattar åt misstaget och säger att det var ju en väldig tur att jag inte kallas Kristina jag också, eftersom det finns ytterligare tre Kristinor i klassen. Praktiskt nog visar det sig att de kallas Ninna, Tinna och Kinna och så är det problemet löst.

Dagen därpå säger mamma att jag kan gå själv till skolan, men Affas mamma envisas med att följa oss. Hon gör det hela veckan och jag förstår inte riktigt varför. Jag hittar ju vägen själv, varför skulle inte Affa göra det? Och annars kan ju jag visa henne. Vi måste visserligen gå över Norra Västkustvägen där bilarna kör jättefort, men det står skolpoliser där och släpper bara över oss när det är fritt eller när bilarna stannat.

Jag tycker verkligen om fröken Anita. Hon tycker att det är imponerande att jag redan kan läsa, det är inte många i klassen som kan det. Men en dag kommer jag och fröken Anita på kollisionskurs med varandra. Det är när hon frågar om någon av oss vet vem som bestämmer i Sverige.

Jag viftar ivrigt med handen och får svara:

– Det gör riksdagen!

– Det var duktigt, Ingrid, säger fröken. Hur vet du det?

– För att min farmor sitter där, förkunnar jag stolt.

Min farmor Ingeborg är riksdagsledamot för socialdemokraterna och sitter i första kammaren, det har hon gjort jättelänge, i alla fall så länge som jag har levat. I mitt fotoalbum sitter det nämligen ett brevkort som farmor skickade till mamma när jag hade fötts. Där står det »Riksdagens första kammare« och farmor har skrivit:

»Grattis till lillflickan!«

Jag vet att det är något fint och viktigt att sitta i riksdagen, att det inte är så många som gör det. Min farmor känner Tage Erlander som är stats-minister och hon har tagit strid med självaste finansminister Gunnar Sträng i några viktiga frågor.

Ingeborg är inte bara min farmor, hon är min gudmor också. Och det var minsann ingen lätt sak att åstadkomma har jag fått höra. Varken farmor eller farfar är medlemmar i Svenska kyrkan och det måste man vara för att få bära fram ett barn till dopet. Men då kom kyrkoherden Gunnar Stenberg på lösningen – han kan döpa lilla Ingrid Kristina hemma hos sig i stället för i Gustav Adolfskyrkan där han arbetar. I sin villa vid Viskängen har han altare och dopfunt och allt annat som behövs för att döpa barn.

Och han har inga problem med att låta en hedning som farmor vara gudmor. Kanske tänker pastor Stenberg att Ingrid nog får all kristen uppfostran hon behöver av sin mormor. Mormor Elsa som är sådär lagom hällörad – småreligiös – och som Stenberg känner väl eftersom hon jobbar på pastorsexpeditionen. Så till sist blir jag döpt, hela fem månader gammal.

Men även om farmor är med och bestämmer över Sverige så är det farfar som bestämmer hemma hos dem i huset på Eskilsminne i Helsingborg. Farfar är ganska sträng, särskilt när han har ont i huvudet och det har han mest hela tiden. Fast ibland är det värre än vanligt och då vill han inte höra tjo och tjim från mig och Tomas. Då tar farmor med oss ut i köket och så sitter vi där tysta som möss och läser. I ett av skåpen i köket har farmor sin godisgömma. Det är nästan alltid marmelader för det är farmors favoritgodis. Allra godast är de gröna kulorna från Marianne, för dem kan man suga av allt sockret på och så delar de sig i två halvor och man får liksom två godisbitar i en.

Fröken Anita har slutat le. Hon skakar bekymrat på huvudet:

– Åh nej, Ingrid. Det tror jag inte att hon gör. Vet du inte att det är fult att ljuga?

Jag blir helt stum av chocken. Varför säger fröken att jag ljuger? Jag ljuger aldrig, det säger alltid min mamma, och det är helt sant att farmor sitter i riksdagen, så varför säger fröken så? Mina klasskamrater fnittrar åt mig och jag känner att jag blir alldeles röd i ansiktet.

När jag kommer hem berättar jag för pappa vad som hänt och han försöker förklara.

– Du vet ju att det inte är så många som sitter i riksdagen, så din fröken kanske inte kunde tänka sig att din farmor gör det.

– Men får hon säga så, pappa? Får fröken säga att jag ljuger när jag talar sanning?

På denna fråga har pappa inget riktigt bra svar, men han skriver en lapp till mig som jag får ta med mig till fröken nästa dag, där han intygar att hans mor faktiskt sitter i riksdagen sedan 1952. Det känns skönt att se frökens min när hon läser lappen.

– Oj då, säger hon. Då får jag väl nästan be om ursäkt.

kapitel 3

KEITH 1968

Keiths mamma hade börjat jobba på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör och allting förändrades. En dag skrattade inte Iris och Kermit ihop längre och en natt kom hon inte hem. Pappa var förtvivlad och visste inte vad han skulle tro eller ta sig till. Keith fick ont i magen när han såg sin pappa gråta och visste inte hur han skulle trösta honom.

När Iris äntligen kom hem utbröt ett fruktansvärt gräl. Keith försökte stänga öronen men det var omöjligt att somna och omöjligt att inte höra de hårda orden som for omkring i köket där föräldrarna stod och grälade. Hans mamma skrek att hon träffat en riktig kapten, en stilig man som kunde ta hand om henne på ett mycket bättre sätt än pappa tivoliägaren kunde. Pappa skrek att han inte begrep vad mer hon ville ha, hon som fick allt hon pekade på? Keith tänkte att det var bra sagt, inte kunde hans mamma påstå att hon hade det dåligt när hon fick allt hon ville ha?

Pappa älskade mamma mer än något annat i världen, det sa han jämt. Henne och deras fyra barn. Men mamma älskade tydligen inte pappa lika mycket. Hon skrek att den här kaptenen var mycket finare och bättre än Kermit, och skulle kunna ge henne ett helt annat liv. Och så sa hon de slutgiltiga orden, de som Keith hade hoppats att han aldrig skulle behöva höra:

– Jag vill skiljas, Kermit. Jag vill ha skilsmässa.

Han lade kudden över huvudet för att stänga ute pappas förtvivlade gråt. Till sist somnade han av ren utmattning och den sista desperata tanke han hade i huvudet var att hans föräldrar kanske skulle vara vänner igen när han vaknade.

Det var de inte. Mamma skrev under skilsmässoblanketterna och ordnade en egen lägenhet där hon skulle bo med barnen. Keith tillbringade så mycket tid som möjligt hos pappa, särskilt sedan mamma började släpa hem sin fina sjökapten Rune. Oj, vad han fjäskade i början – kom med presenter och bjöd in dem att åka färja i styrhytten. Som om det på något sätt kunde jämföras med att ha ett eget tivoli. Keith förstod inte varför hans mamma var så fånigt förälskad i den där kaptenen, men vad förstod en tioåring om hur vuxna handskades med kärlek?

* * *

De närmaste månaderna tätnade mysteriet. Den tjusige kapten Rune drack mängder med sprit och Iris gjorde honom ofta sällskap. När de blev fulla bråkade de högljutt. Keith tyckte inte om att vara hemma, det var något otäckt och oberäkneligt med vuxna som blev skitfulla och skrek och bråkade. En kväll gick allting överstyr och chockad fick Keith se hur Rune fällde hans mamma till golvet med ett knytnävsslag.

Keith hade aldrig sett pappa slå mamma, tvärtom hade Kermit gång på gång sagt till sina pojkar att man aldrig får slå en kvinna. Flickor och kvinnor är svagare än män och kan inte försvara sig, så sa Kermit och Keiths mamma hade aldrig hjärta att avslöja att deras pappa inte alltid levde som han lärde. Keith rusade fram mot Rune men såg fara i hans ögon. När mamma skrek att Keith skulle gå in på sitt rum, gav han upp. Han slängde sig på sängen och drämde nävarna i huvudkudden. Varför hade allt detta hänt? Varför ville mamma hellre leva tillsammans med en full idiot som slog henne än med deras snälla pappa? Och varför var han alldeles för liten för att kunna slå ner den där jävla skitkaptenen?

Dagen efter gnolade mamma glatt i köket när hon dukade fram frukost. Rune hade gått till jobbet och mamma låtsades som om ingenting hänt, fast hon redan hade fått en stor blåtira över ena ögat.

Supandet och bråkandet och misshandeln fortsatte. Rick och Bill och Keith hade pratat med varandra och försökt tänka ut en