Blott döden, blott döden

By Ralph Herrmanns

I media kom kvällen då det fruktansvärda dådet ägde rum att benämnas som "den blodiga kvällen". En internationellt känd politiker och en seriemördares vägar korsas en kväll på Operan och konsekvenserna blir ödesdigra för alla inblandade. Nu måste statsminister Jacob Ceder, säkerhetsrådgivaren Jörgen Blom och Anna Gustafsson, psykolog vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, göra allt i sin makt för att förhindra den överhängande katastrofen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 27, 2021
• ISBN: 9788711480229

Book preview

människor.

Prolog

När media intervjuade dem natten efter vad som kom att kallas den blodiga kvällen svarade de:

---

Statsminister Jakob Ceder:

Terror får endast bekämpas med politiska medel.

Operasångare Placido Domingo:

Ber man mig ska jag gärna sjunga i Stockholm igen. Ni har en strålande ensemble.

Operachefen Lars af Malmborg:

Detta är inte det första dödsfallet på Operan i Stockholm.

Vi kommer snart att sätta upp Verdis Maskeradbalen igen.

Rikspolischefen Holger Romander:

Jag har ingen anmärkning mot det sätt berörda avdelningar har handlagt frågan. Enbart beröm.

Jörgen Blom, Statsministerns rådgivare i säkerhetsfrågor:

Inga kommentarer.

Anna Gustafsson, Psykolog vid rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (Säpo):

(gråt) Inga kommentarer.

I

Han hade dröjt länge med att återvända, fler år än Jesus levde, tänkte han och log. För 35 år sedan hade han blivit politiskt väckt i Sverige. Väckt på annat sätt också – politik innebär inte bara allvar. Efter ett år i Sverige hade det ibland varit svårt för honom att leva hemma, där hans landsmän följde regler för uppförande samt ideal som svenskarna strukit ett halvsekel tidigare. Socialdemokraternas Sverige blev därför en förebild för honom. Men han hade inte varit okritisk – han var realist. Han visste att svenskar trots sitt välstånd var politiskt naiva – gick att utnyttja. Därför var han tillbaka nu.

Livvaktschefen gav klartecken. Han reste sig ur flygplansfåtöljen, sträckte på sig. Han knäppte mellersta kavajknappen och gick fram till kabindörren där besättningen stod i givakt. Han viftade undan den glada flygvärdinnan med paraplyet; ville inte riskera att bli skymd för televisionens och pressfotografernas kameror.

Han steg ut på trappan och stod stilla. Militärorkestern bortanför de välkomnande brakade lös med nationalsångens första smattrande fanfarer. En omöjlig nationalsång – inte ens presidenten kunde sjunga den.

---

Han hade väntat i nästan två år och hade 62 timmar kvar. Eller var det kanske 64? Han skulle räkna ut det ordentligt. Multiplicera med 60 för att få fram minuter. Sedan pricka av dem och få Ögonblicket att närma sig snabbare. Så gjorde han ofta – han visste att ett år var över en halv miljon minuter. I en miljon minuter hade han förberett och planerat, innan dess hade han hatat i åtminstone fem miljoner minuter. De åren hade sniglat sig fram eftersom han då inte ägt någon livsuppgift. När han läst i La Vanguardia om Sverigeresan hade en miljon minuter plötsligt blivit kort tid. I början hade han ibland nästan paniskt undrat om han skulle hinna.

Naturligtvis hade han hunnit och kunde nu lugnt invänta slutet.

---

Somliga kallar det hjärntvätt, tänkte kriminalintendenten Josep Cullell, chef för presidentens livvaktssektion. Ett ångestladdat ord från Koreakrigets dagar: för många innebär hjärntvätt fortfarande behandling med droger, hypnos och andra medel för att bryta ned en persons integritet. Men så är det ju inte alls – åtminstone inte om man sedan vill använda denna människa i egna syften. Vi har inte brutit ned, sa sig den katalanske polismannen, för att ersätta den ursprungliga personligheten med en ny. Vi fann en personlighetstyp som passade oss, och vi byggde upp honom ytterligare. Vi gav honom en föreställningsram han saknat tidigare. Vi gav honom också ett nytt och mer praktiskt tänkesätt. Han hade redan idéerna och ideologierna – vi gjorde honom bara mer medveten om dem. Utan att använda oss av psykofarmaka, operativa ingrepp eller hypnos. Vi fick honom att inse att han bör göra det han vill göra.

II

Anna Gustafsson jäktade, hon jäktade nästan alltid. Anna Gustafsson var trött. Föräldragruppen på dagis hade behövt mer än fem timmar kvällen innan för att enas om avdramatiserande könsord: snopp och springa. I dag var hon sju minuter sen när hon krånglade sig ut ur porten till Krukmakargatan. Det var samma akrobatik varje morgon: att försöka dra dörren inåt och samtidigt skjuta ut barnvagnen. Hennes axelväska, stor som en brevbärares, kom i kläm. Liv i vagnen anade moderns olust och började hicka och gråta. Dagis låg tack och lov bara två portar längre upp i backen, men i gengäld låg det på åttonde våningen i ett hus med operaakustik i hissen. Är man dålig förälder, frågade sig Anna, om man upplever daghemmet som några timmar av befrielse? Hon gjorde det åtminstone någon morgon varje vecka, och satt sedan med dåligt samvete ända till dess att det var dags att jäkta från jobbet. Samvetskvalen gällde inte endast Liv. Dagispersonalen också som demonstrativt surade om föräldrar hämtade sina barn efter klockan sex. Visst hade de tjänst en halvtimme till men tydligen såg de på, den tiden som sin egen, inte som barnens. Ibland ville Anna fräsa åt dem men vågade aldrig – det kunde ju gå ut över dottern nästa dag. Det var bäst att alltid försöka vara vänlig, behärskad, älskvärd. Utbrotten när själen kokade över kom i stället senare och för minimal provokation: t ex för en rispa i ett pekfinger när hon skar sig på en läskkapsyl. Anna hade fostrat sig att ta emot av människor och att ge igen på döda ting.

Hon var 37 år, inte vacker men attraktiv. Kroppen och håret såg ut som män bestämt att det helst skulle vara. Ögonen var gröna, ansiktet för det mesta mjukt. Hon förde sig som en dansare, höll bålen stilla. Endast benen skyndade för så hade man lärt henne på Operan under tonåren. Män vände sig om efter henne, modemedvetna kvinnor konstaterade att hon klädde sig tantigt.

Hon var vänsäll, hade ingenting emot att växla ord med grannar på gatan eller i Konsumbutiken. Det var inte svårt att få kontakt med henne, men det var svårare att lära känna henne. Bakom vänligheten fanns reservation.

Tonårsupplevelser hade gjort det lätt för henne att välja yrke och hon utbildade sig till psykolog. Mitt öde har alltid varit att laga det som är trasigt, skämtade hon ibland. Kanske var det därför hon drogs till udda män och sökte vänskap med kvinnor som inte var så anpassade till konventionernas samhälle som de ibland önskade. Men Anna själv visste vad hon ville, allra helst sedan hon fått Liv. Dottern var fjorton månader nu, det var dags att planera ett syskon åt henne. Hitta en man som kanske själv hade barn. Eller hitta en man som hon ville få ett barn med. En man runt fyrtio. Akademiker helst, men det var inte nödvändigt. Ansvarskänsla var nödvändigt. Ömhet också. Sensualitet … nnjaa kanske. En man som biter på naglarna kan inte klösa. Sinne för ekonomi, helst spritfri men gärna rödvinssmuttare. Nog borde han finnas…

Hon visste att han fanns. Att två eller tre gärna ville leva med henne och Liv. Under nätter när dottern kinkade var Anna nära att be Stig flytta in bara för att få sova några timmar ostört. Men senare, när Liv jollrade och grep efter henne, då behövde hon inte längre vare sig Stig eller någon annan. Anna mindes alltför väl mannen hon levt med.

De hade mötts på kvarterskrogen Tre tunnor i hörnet av Ringvägen och Hornsgatan, på den tiden den fortfarande varit ölarnas Mecka och inte hunnit bli Söders Café Opera som ungdomarna köade till. Bertil hade varit halvfull men inte mer berusad än att charmen fanns kvar. Han hade suttit vid bordet intill hennes och Pias. Pia var skådespelare, en skönhet med lång karlkö utanför femrummaren. Men Bertil hade ignorerat henne, bara ägnat sig åt Anna. Hon hade smickrats av hans uppenbara beundran och småelakt haft roligt åt väninnans irritation. Bertil var på permission från Hall – han hade en dom på sex månader därför att han förestått en spelhåla under Sankt Eriksbron. Anna hade inte reagerat på brottet men protesterat mot straffpåföljden. Hon fann den regering omoralisk som för att ta in skattepengar uppmuntrar människor att spela på lotto och Solvalla, tippa och köpa penninglotter men som straffbelägger om den fria företagsamheten behåller hundra procent. Bertil bad om hennes adress för att skriva. Hon besökte honom på fångvårdsanstalten. När han blev fri flyttade han in till henne.

Förhållandet varade i tre år med några dagskorta avbrott mellan det hon sparkade ut honom och tog honom till nåder igen. Bertil var tjugo år äldre än hon. Ansiktet liknade en leksaksballong som läckt luft. Han såg bra ut på ett sådant sätt som väcker medlidande hos vissa kvinnor. Han söp i perioder, spriten gjorde honom varken glad eller ledsen, endast trött. Då han var nykter använde Stockholms hasardmaffia honom som kundsökare. Ibland hade han kavajfickorna proppade med hundralappar, för det mesta var han utan pengar. När han var rik ville Anna att han skulle bidra till hyran eller till matkassan – ekonomiskt månade hon om sig. Jag betalar med en häst på Solvalla, sa Bertil och köpte en i Annas namn.

Märkligt nog travade den in prispengar, på några få månader hade hon – åtminstone på tidningspapper – ökat sin förmögenhet med 47 000. Men Anna fick inte några pengar och betalade fortfarande hela hyran och all maten själv. Jag köper dig en galopphäst, sa Bertil, en på Täby. Också den blev en vinnare. Snart var prissummorna uppe i sexsiffriga belopp som Anna fortfarande inte såg till. Hon stämde Bertil inför advokat, sparkade ut honom ur våningen, fick gottgörelse på 36 000 mot att hon avstod från hästarna (hon förstod aldrig att hon utnyttjats som frontnamn på ägarelistan), upptäckte att hon var med barn. Bertil började terrorringa, hotade, strök omkring på Krukmakargatan framför porten, skrämde. Anna ringde polisen som grep honom och släppte honom igen efter ett kort förhör. Medan Anna var på Kumla för att testa Clark Olofsson som sökt till Journalisthögskolan – hon fann honom underbegåvad – åkte Bertil ut till Solna där hon arbetade åt AMI. Han hejdade hennes arbetskamrater när de gick på lunch eller hem för dagen – berättade sanningen om Anna. Kamraterna försäkrade att de inte trodde på förtalet, ändå visste Anna att Bertil kunde vara mycket övertygande. Hon började avsky sin tjänst; tidigare hade hon tyckt om att hjälpa till rätta och lönats med många förtroenden. Några borde hon ha delat med polisen, men Anna såg sin uppgift som psykolog på samma sätt som en präst ser på bikten. Hon ville inte upptäcka samband mellan det hon fick höra som förtroenden av invandrare från Mellersta östern och de våldsbrott för vilka män ur dessa grupper ibland ställdes inför rätta. Svenska poliser var paranoida, ansåg hon. Anna märkte inte att hon själv började lida av förföljelsemani. Inte bara Bertil var ute efter henne nu utan också Säpo. Hennes telefon knäppte till, ibland ringde den fastän ingen fanns i luren när hon svarade.

Ironiskt nog var det en polis eller nästintill som hjälpte henne när Bertil och en gorilla från spelhålorna halv tre en natt slog in dörren till hennes våning. Anna skrek inte – som alltid var hon behärskad när andra var med. Gorillan vaggade tafatt och frågade: Ska jag märka henne? Han sparkade till pianot, skar med fällkniv i en fåtölj. Han drog ned en reproduktion av Redoutés tulpan – gav den en gislavedare så att glaset sprack och trycket fick klackmärke. Bertil skrek att han ville ha sina trettiosex lakan, annars skulle de ödelägga våningen. Han slog ned en kristallvas i golvet och slet i Annas nattlinne.

Plötsligt stod grannen från ovanpå i dörren, över hans axel kikade en urringad blondin. Under åren han bott i huset hade Anna noterat att många vackra kvinnor trampat trapporna upp till hans dörr och föraktat honom för det. Nu klev grannen rätt in i våningen, ställde sig mitt i vardagsrummet, såg på männen och förödelseungen. Följ med Marie Louise upp till mig en stund, sa han till Anna och hängde sin råsidenkavaj över axlarna på henne. Det här tar inte lång stund, lugnade han.

Hon gjorde som han sa. Marie Louise var faktiskt rar trots urringningen och sminket, lät präktig när hon sa att hon skulle stänga funstret och ta av sig om futterna. Jörgen klarar det här ska du se! Vi borde kanske ringa till polisen, föreslog Anna lite tvekande. Asch, sa Marie Louise, Jörgen är en sorts polis. Det ser han inte ut för, konverserade Anna, som kom ihåg mannagrynen hon haft att göra med tidigare. Han är lik Danny Kaye. Han är ingen vanlig polis heller, anförtrodde Marie Louise. Han hjälper statsministern med säkerhetsfrågor. Det har du väl sett på TV och läst om? Kanske, sa Anna.

Jörgen – Jörgen Blom – kom upp efter några minuter. Du kan gå ned till ditt nu om du vill, men först ska du ha en toddy. Jag dricker inte sprit, protesterade Anna. Rödvinstoddy, sa han, och gjorde den på Geisweiler. Efter tio minuter följde han henne nedför trappan. Det var uppsnyggat i våningen, prydligare än hon haft det. Har du städat? frågade hon förvånat. Inte jag, skrattade Blom, dina besökare. Och för resten, det kommer en låssmed i morgon. Till dess har du dörrvakt. Han sa åt henne att se ut på gatan. Mittemot porten vid muren till idrottsplatsen stod en av polisens vita radiobilar parkerad.

Anna sökte honom flera gånger för att tacka men ingen öppnade när hon ringde på. Hon la ett vykort i hans brevlåda och en dag ringde Blom på hos henne. Hon bjöd på kaffe och skorpor. Själv drack hon inte annat än mjölk och hade nästan slutat röka för hon var i fjärde månaden. Tydligen syntes det inte på henne för han gjorde ett trevande närmande som hon kanske omedvetet provocerat fram. Vad som följde var inte upphetsande – hon var inte vän med sin kropp. Vad Jörgen kände kunde Anna inte avgöra. Han ville att hon skulle ligga kvar hos honom efteråt, men Anna kände för att genast gå och duscha. Hon tog på sig trosor och morgonrock innan hon kröp tillbaka ned till honom i sängen.

De låg och pratade. Jörgen Blom var intresserad av både henne och hennes arbete och samtidigt mycket taktfull och hänsynstagande – han frågade inte om skälen till vad som hänt den kvällen han hjälpt henne och han kommenterade inte Bertil. Anna undrade vad han gjorde inom polisen. Han skrattade.

– Jag har aldrig varit polis, och vad folk än påstår så är jag det inte nu heller. Jag är ämbetsman anställd av statsministern.

– Men du är ju inte socialdemokrat, sa Anna förvånat. Tidigare under kvällen hade Jörgen sagt att han röstat moderat. Vad skulle han annat göra i ett land där Ceder envåldshärskade och tom bestämde var på tandkrämstuben man skall klämma, åtminstone på de blåvita.

– Nej, Sveriges säkerhet är för viktig för att anförtros åt sossarna, sa Jörgen.

– Vad gör du då?

– Jag koordinerar. Jag ser till att statsministern och de andra i regeringen inte nonchalerar det svenska säkerhetsskyddet, och att ÖB inte överdriver åt andra hållet.

– Vad har du för utbildning? frågade Anna pedantiskt.

– Jag började som motorman på Broströms gamla Sunnanland. Se inte så förvånad ut. Säpo-chefen började karriären som brevbärare. I Sverige är säkerhetstjänsten antiintellektuell.

De stötte på varandra i porten, på gatan och vid ICA:s diskar. Anna blev större och tyngre, till och med under kappan syntes det nu att hon väntade barn. Ibland innan hon somnade undrade hon om Jörgen Blom skulle kunna acceptera både henne och barnet – när hon krympt tillbaka till det han beundrat och smekt. Men instinktivt anade hon känslokyla bakom det vänliga och att Jörgen var oförmögen att engagera sig annat än sexuellt. De diskuterade Annas framtid. När barnet var fött och mammaledigheten över: ville hon verkligen tillbaks då till Arbetsmarknadsinstitutet i förorten? Jörgen Blom provocerade. Var det det mest kvalificerade yrke Anna kunde tänka sig, att samtala med missanpassade eller invandrare och sedan försöka placera dem hos ovilliga arbetsgivare?

Så föddes Liv och sköt allt annat åt sidan. De första månaderna med dottern var härliga! Långa höstpromenader i färgsprakande Tantolunden och utmed Årstaviken. En ljuvlig brittsommarmånad på Dammkärr – Livs mormors torp nära Julita. Innan den första tanden sprack fram var Liv en lättsam krabat. Men senare när det var dags att tänka på arbetsplatsen igen blev hon besvärligare och svår att vänja in på dagis. Anna halkade ned i en depression och började se lika kritiskt på det hon hade att vänta av AMI som Jörgen Blom gjort. Hon sökte och fick en psykologtjänst i Södertälje, sökte sig därifrån igen sedan hon prövat den långa resvägen i tre veckor.

Hon läste platsannonser och fann en i Psykologen som bjöd bra lön, vettig arbetstid och arbetsplatsen på tjugo minuters busshåll hemifrån. Anna tyckte att facktidskriften nästan legaliserade annonsören som var Rikspolisstyrelsen. Andra med samma möjligheter som hon skulle sannolikt ha konsulterat Jörgen Blom, kanske rent av undersökt om han inte vore en bra referens. Annas karaktär var sådan att hon såg grannskapet med statsministerns rådgivare i säkerhetsfrågor – en superpolis, förmodade hon – som en belastning om hon skulle söka ett arbete på Rikspolisstyrelsen.

Anna Gustafsson postade sina betyg och intyg. Hon fick positivt svar efter tre veckor, kallades till anställningsintervju tio dagar senare. Anna gick till intervjun laddad med förutfattade meningar: till exempel att poliser sa han och hon. En annan var att poliser när de klär sig civilt har vita sockor och svarta skinnjackor.

Männen och kvinnan från Polisbyrå II definierade arbetsuppgiften. Den psykolog de sökte skulle till exempel sitta med när utlänningsroteln hörde invandrare. Man sökte någon, förklarade de, som kunde ge psykologiska porträtt eller signalement av dem som kom i kontakt med den rättsvårdande myndigheten.

De tre tillstod att det brast i språkkunskaper. Visst fanns det tillgång till betrodda tolkar, men andrahandskontakten var en klar nackdel. Det brast för övrigt i mer än språkkunnande. Poliser hade ofta svårt att se den rätta sociologiska och psykologiska bakgrundsteckningen när de hörde någon från ett land de kanske endast läst om i tidningarna. Polisbyrå II sökte någon som kunde läsa själen.

Så som tjänsten presenterades kunde Anna Gustafsson inte neka till en anställning. Tre polisbefäl bad henne bli ombudsman för förtryckta, rotlösa, olyckliga människor. Samma flyktingar som hon försökt hjälpa i många tidigare situationer; till exempel då hon engagerat sig för assyriernas sak i Södertälje eller när hon kämpat för kurders och eritreaners rätt till människovärdig anställning. I sin nya befattning skulle hon rent av kunna påverka den snåla invandrarpolitiken. Då de erbjöd henne anställning med kriminalkommissaries lön accepterade hon.

Efter tre månader i Polishuset flyttades Anna över från Polisbyrå