Labyrinten i paradiset

By Staffan Bergfeldt

Erik Persson och Janne Jansson njöt som vanligt av det goda livet i Grönhögen när de en dag påträffar den stridslystna änkan Agnes Karlgren mördad. Agnes brukade med jämna mellanrum barrikadera vägen med skrot för att skydda sina höns och mer än en person i byn hade ett ont öga till henne. Pensionärerna Bengt Roslund och Helge Hansson blir som vanligt inblandade i mordutredningen. Samtidigt är det tidigare brottssyndikatet, Halonen, Bonetti och Axelsson på väg till Grönhögen för en husvisning."Labyrinten i paradiset" är Staffan Bergfeldts femte roman och en fristående fortsättning på "Aktörerna", "Mord men inte på Alvar", "Prästkragar" och "Kalkbrottet". "Labyrinten i paradiset" är en humoristisk deckare som utspelar sig på södra Öland i den lilla idylliska orten Grönhögen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2021
• ISBN: 9788726939408

Book preview

Grönhögen är en by i Ventlinge socken, Mörbylånga kommun, Kalmar län, belägen på sydligaste Ölands västkust, cirka tre mil söder om centralorten Mörbylånga.

Ortens namn kommer från den gravhög som är belägen innanför vallarna till Grönhögens skans i den södra delen av samhället.

Skansen byggdes förmodligen på 1600-talet när påbud gick ut för att bygga skansar för att försvara Öland mot inkräktare.

Mitt i skansläggningen ligger Gröne Hög som är en järnåldersgrav.

Kvar av skansen finns endast låga vallar som kan skönjas i gräset. Skansen var till sin utformning rektangulär.

I Grönhögen fanns tidigare en ytongfabrik och en statlig fiskehamn som var avsedd som stödhamn för laxfisket.

Nu finns här en mekanisk verkstad, en golfbana och diverse serviceinrättningar.

Persongalleri

Bengt Roslund, pensionerad optiker

Greta Roslund, människokännare

Helge Hansson, levnadskonstnär

Ingmar Andersson, bonde

Ninni Andersson, bonde

Erik Persson, livsnjutare

Janne Jansson, se Persson

Jessica Lilja, länspolismästare

Göran Norberg, kriminalkommissarie

Camilla Almgren, kriminalkommissarie

Axel Olsson, langare

Viktor Königsson, åkeriägare

Linda Nicklasson, vice chefsåklagare

Martin Lundgren, advokat

Claes Lagerstedt, advokat

Harri Halonen, affärsman

Toni Bonetti, fastighetsskötare

Hans-Åke Axelsson, stugsittare

Thure Jansson, konstnär

Sven Anderson, pensionerad lektor

Egon Lyckoland, filosof

Agnes Karlgren, stridslysten änka

Och så några till

Kapitel 1

En dag i mitten av september 2020

På hennes begravning hade han i alla fall varit

Några moraliska betänkligheter mot sitt värv hade han inte.

Hans fullständiga namn var Axel Erik Olsson och han tillhörde det tredje ledet i distributionskedjan.

Vad han hette var det inte så många som visste och det var också så han ville ha det. I hans bransch gällde det att vara så anonym som möjligt.

Överst i hierarkin befann sig en höjdare i näringslivet som var allmänt känd för något helt annat än narkotika. Han var den som såg till att narkotikan kom in i landet men han tog aldrig någon personlig befattning med varorna. Till detta hade han ett antal distributörer utspridda över södra Sverige och det var av en sådan som Axel Olsson fick köpa sin månatliga ranson. Det hade aldrig varit meningen att han skulle veta vad höjdaren hette. Att han ändå gjorde det kom sig av att hans leverantör vid ett tillfälle, och i onyktert tillstånd, hade pratat bredvid mun. Olsson hoppades att han någon gång, kanske i ett utsatt läge, skulle kunna ha nytta av den vetskapen.

Som tredje man i ledet hade han kontakter både uppåt och neråt i näringskedjan, den som försåg honom med varorna och de stackare som befann sig längst ner på botten, missbrukarna eller fyrorna som de kallades i narkotikakretsar.

Hans försäljningsdistrikt omfattade Småland och Öland och den här dagen var han på väg till den södra delen av Öland där det uppehöll sig två fyror. Den ene bodde i Skogsby och med honom var det inga problem. Alltid kontant betalning och aldrig några klagomål på kvalitén.

Värre var det med den stackare som för tillfället uppehöll sig längre söderut i Grönhögen. Med honom var det så att han nästan alltid låg ordentligt efter med betalningarna. Skulden hade nu uppnått en sådan höjd att smärtgränsen både var uppnådd och överskriden.

Olsson hade helt enkelt låtit det gå för långt utan att han egentligen visste varför. Nåväl, felet var inte större än att det lätt kunde rättas till

och han hade bestämt sig för att ge mannen ett ultimatum. Antingen skulle hela skulden vara betald senast inom fjorton dagar eller också skulle erforderliga åtgärder vidtas. Vad i dessa skulle bestå kunde man lätt gissa sig till.

Axel Olsson var inte bara leverantör av narkotika utan också domare över dem som inte kunde eller ville betala. Sanningen att säga var det en synnerligen smutsig verksamhet han ägnade sig åt. Så långt hade det ännu inte gått att han tagit livet av någon men flera av hans före detta kunder var mer eller mindre invalidiserade för resten av livet.

Han var minst av allt någon god människa och det var heller inget epitet han eftersträvade. En gång hade han skänkt en tia till en tiggare men det var också allt. Välgörenhet fick andra ägna sig åt.

Eftersom han var en försiktig man hade han aldrig några brev-eller telefonkontakter med sina köpare. Han var mycket väl medveten om att mobilsamtal numera var ytterst lätta för polisen att spåra. Allt som gällde framtida leveranser bestämdes när säljare och köpare träffades. Hans egen leverantör förmedlade också kontakter med nya kunder.

Vad gällde det affärsmässiga upplägget gick det till så att han, inte bara blandade ut narkotikan han köpt, utan också dubblerade det pris han själv hade betalat. I narkotikakretsar var det alltid säljarens marknad. En tung missbrukare gjorde allt för att få sin narkotika nästan till vilket pris som helst. För att finansiera missbruket var man oftast hänvisad till att stjäla. Tyvärr var det nog också så att en stor del av utbetalda socialbidrag användes till narkotikainköp.

Olsson hade tidigare hetat Ax men hade bytt till sin mors efternamn så snart han blev myndig. Han tyckte att namnet Ax stod ut mycket mer än Olsson och att det skulle kunna ställa till problem för den som i huvudsak tänkte ägna livet åt olagligheter. Annars kunde man ju tycka att namnet Axel Ax var exemplariskt kort och lätt att skriva. Namnet Axel hade han fått därför att hans mamma hade haft hårdrocksbandets Guns N´Roses sångare, Axel Rose som sin stora idol. Hennes omsorg om Axel upphörde en ganska kort tid efter barnets födelse då hon, för vilken gång i ordningen visste hon nog inte själv, blev inlagd på en avgiftningsklinik för svårt alkoholiserade kvinnor. Den lille gossen blev omhändertagen av de sociala myndigheterna och sedan dess hade mor och son bara träffats vid några enstaka tillfällen. På hennes begravning hade han i alla fall varit. Pappan hade funnit för gott att sjappa redan innan pojken var född och hade sedan dess aldrig hörts av.

Ingen kunde säga att Axel Olsson hade fått en flygande start här i livet. Att en domstol skulle ta hänsyn till det vid en eventuell framtida rättegång var inget han kunde hoppas på. Narkotikaförsäljare hade man oftast inget förbarmande med. Det sägs att det alltid finns något gott hos en människa. I Axel Olssons fall var det tveksamt om det verkligen förhöll sig så.

Han hade aldrig haft något ordnat arbete bara några ströjobb hos mindre nogräknade arbetsgivare. Han ansåg ändå, och då mest på skoj, att han var en relativt samhällsnyttig medborgare eftersom han betalade både mervärdeskatt, tobaksskatt och spritskatt. Några korta svängar på kåken hade det blivit men då för betydligt mer bagatellartade brott än dem han nu ägnade sig åt. Han såg narkotika enbart som en handelsvara och använde själv inga droger överhuvudtaget. Som narkotikahandlare dög det inte att gå omkring och vara flummig. Visst kunde det hända att han tog sig en rejäl fylla ibland men då höll han sig för det mesta hemma.

Då klockan var relativt mycket när han kom till Öland hade han bestämt att han skulle övernatta hos den arme mannen i Grönhögen. För den sakens skull hade han tagit med sig en flaska vodka.

En slags tack- och avskedsföreställning tänkte han att det skulle bli varför han den här gången hade bestämt sig för att göra avkall från sin princip att aldrig dricka tillsammans med någon annan.

Trots alla försiktighetsåtgärder förstod Axel Olsson att han levde ett mycket riskabelt liv där minsta lilla misstag kunde få ödesdigra konsekvenser. Langare kom och gick och det fanns många därute i skumrasket som bara väntade på att få överta hans lönande verksamhet. Några riktigt goda vänner hade han inte och det var självvalt. I den bransch han befann sig kunde vänner ställa till problem mer än att vara till nytta. Några flickvänner hade ibland passerat revy men så fort det tenderade till att bli allvar hade Olsson sagt tack och adjö.

Kapitel 2

Den 26 september, lördag

Det är inte vilket hus som helst

Klockan var inte mer än åtta på morgonen när det knackade hårt på dörren till Toni Bonettis lägenhet på Klostergatan i Strängnäs. En aning yrvaken gick han upp för att öppna. Vem kunde tänkas ha ett ärende till honom på den här tiden av dygnet och på en lördag dessutom?

Missnöjda hyresgäster brukade för det mesta ha förstånd att vänta med sina klagomål till det åter blev vardag. Dessutom lät det som om dörrknackaren hade en positiv nyhet att förmedla. En knackning kan ju låta på så många olika sätt, allt från hoppfull till hotfull, men den här lät nästan upprymd.

Utanför dörren stod Harri Halonen och han såg verkligen glad och förväntansfull ut.

-Du har en kvart på dig! Vi ska åka till Öland, sa han utan att först ha hälsat. Det var så han var. Rakt på sak i alla väder och inget tomt prat.

-Och vad har du tänkt att vi ska göra där?

-Axelsson sitter redan i bilen och väntar. Vi åker ner över dagen och jag står för uppehället. Jag ska titta på ett hus och du måste komma med som sakkunnig. Mannen från Jäder får följa med bara därför att han mår bra av att komma ut och röra på sig lite. Jag mer eller mindre bar honom ut. När han såg husbilen gick han självmant den sista biten.

-Närmare bestämt var på Öland ligger det där huset som du är så sugen på?

-I Grönhögen om namnet är bekant.

-Är det verkligen så förståndigt? Vad kommer folk att säga? Du är väl inte den mest populära personen där om man så säger.

Toni Bonetti kände dåliga vibbar. Vad hade Harri Halonen i Grönhögen av alla platser på jorden att göra?

Harri Halonen och Toni Bonetti. När de före detta skurkarna nu hade sadlat om till ett i alla avseenden välordnat och laglydigt liv hade de också, som en ytterligare markering, funderat på att byta namn. De ville helt enkelt tvätta bort så mycket som möjligt av den gamla byken. Efter moget övervägande hade de ändå bestämt sig för att hålla sig till det gamla. De var mycket väl medvetna om att ett namnbyte egentligen inte spelade någon roll. Många var de yrkeskriminella som i ett tafatt försök att komma under polisradarn hade bytt namn till ingen som helst nytta. Det viktiga var i stället att man ändrade på sina värderingar och på sitt sätt att leva, att man för gott tog in på den smala vägen.

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet. (Matteusevangeliet, 7:13)

Några år tidigare på den kriminella tiden hade det förra brottstriumviratet, det vill säga Harri Halonen, Toni Bonetti

och Hans-Åke Axelsson, genomfört en alltigenom misslyckad stöldturné på södra Öland. Deras avsikt hade varit att vittja gårdsbutikernas dagskassor. Bönderna hade emellertid varit på sin vakt så utbytet blev synnerligen magert. Som om inte det skulle räcka satt man en tid finkade som misstänkta för ett mord på en ockrare som ägt rum i Grönhögen. När det sedan visade sig att det var en skuldtyngd fiskare som var mördaren hade trions medlemmar med svansen mellan benen begett sig hemåt. Då var det ingen som uttryckte något önskemål om att återvända till ön. Så hade det i alla fall blivit två år senare. Då hade man kommit på bättre tankar och åkte runt till de bönder som blivit bestulna och lämnade tillbaka det som stulits plus en väl tilltagen ränta. En bidragande orsak till denna välgärning hade säkert varit den att alla tre kommit i goda ekonomiska omständigheter efter den gigantiska trissvinst som Hans-Åke Axelsson skrapat fram i TV.

Nu hade alltså Harri Halonen bestämt sig för att titta på ett sommarhus i Grönhögen och det var väl så långt från den gamle Halonen man kunde komma. Ur led var tiden och det i flera avseenden.

-Det är nog ingen fara längre, sa Halonen. Förra gången vi var där fick vi ju till och med kaffe hemma hos optikern och hans fru.

-Ja, men det kanske inte enbart var din förtjänst. Kunde du inte ha kläckt ur dig det här tidigare?

-Medges men mäklaren ringde sent i går och berättade att hon kunde ordna en specialvisning för mig klockan två idag. Hon sa också att det är en del andra spekulanter som är med och hugger så det gäller att hålla sig framme. Det är inte vilket hus som helst. Jag har ritningar i bilen som du kan kika på.

-Varför inte? Jag har inget särskilt för mig och Anna är ändå borta över helgen, sa Bonetti. Ni kan vänta i bilen så länge. Jag är klar om fem minuter.

-Frukost finns i bilen, sa Halonen.

Nej, någon riktig bonde blev han aldrig den finske backhopparlegendarens son. Han som en gång varit småbrottens okrönte konung i norra Sörmland hade genom lyckliga omständigheter blivit en smått förmögen man. Helt borta var också det kriminella tänk han tidigare varit så rikt utrustad med. Nu satt han mest i villan i det fashionabla Djurgårdsområdet i Eskilstuna och njöt av det liv han tidigare inte ens hade vågat drömma om. Anledningen till det materiella välståndet var den att han några år tidigare blivit ensam arvtagare till den förmögenhet som hans moster Vivan Holmström lämnat efter sig. Arvet bestod mest av den skogsfastighet i Västmanland som mostern efter ett kort äktenskap ärvt efter sin bortgångne make. Fastigheten var en av landskapets till arealen största privatägda skogsegendomar med en areal på över 5 000 hektar.

Harri Halonen hade verkligen gjort ett tappert försök att bli en riktig skogsbonde men insåg efter något år att han varken hade det rätta handlaget eller det rätta intresset varför han sålde den eftertraktade egendomen för dyra pengar och återvände till hemstaden, Eskilstuna.

En annan anledning till uppbrottet från de västmanländska skogarna var också den att hans flickvän sedan några år tillbaka, kriminalkommissarien Camilla Almgren, aldrig kom att trivas med sin tjänstgöring i Fagersta. Alltför många trångsynta kollegor i bruksorten ville inte acceptera att en polis kunde slå sig i lag med en person med ett så kriminellt förflutet som Halonens. Det tisslades och tasslades bakom hennes rygg och till slut tröttnade hon och sa upp sig. Hon var nu åter på sin tjänst som utredare hos Eskilstuna-polisen där arbetskamraterna sedan länge hade godtagit hennes val av livspartner.

Harri Halonen insåg mer än en gång att han haft en näst intill osannolik tur men han låg verkligen inte på latsidan när det gällde att förkovra sin förmögenhet. Han hade gjort hittills mycket förmånliga fondplaceringar och hade också förvärvat tre hyresfastigheter i Strängnäs för vilka den tidigare brottskumpanen Toni Bonetti var anställd som fastighetsskötare eller som denne själv föredrog att kalla det, fastighetsförvaltare.

Toni Bonetti, den italienske fotbollsspelarens son, stortrivdes med sitt arbete som passade en man med hans praktiska läggning som hand i handske. Han var nu, och till skillnad från tidigare, en lugn och sansad människa som med en ängels tålamod ofta tvingades lyssna på diverse för det mesta obefogade klagomål från missnöjda hyresgäster. Egentligen fanns det sällan så mycket att klaga på eftersom Harri Halonen var en exemplarisk fastighetsägare som alltid vinnlade sig om att hålla sina fastigheter i ett så bra skick som möjligt. Att det ändå klagades tog både Halonen och Bonetti med det jämnmod de numera var utrustade med. Annat hade det alltså varit förr och det var vid åtskilliga tillfällen som deras temperament hade ställt till det både när brott skulle planeras och kanske fram för allt genomföras. Den tiden var förhoppningsvis för gott förbi.

Halonen såg sitt fastighetsbestånd som en investering för framtiden. Hyresfastigheter i Strängnäs var eftertraktade, om den saken rådde det inget tvivel. Han hade emellertid ingen brådska att sälja utan satt lugnt i båten.

Kanske vore en ombildning till bostadsrätter en ännu bättre affär?

Den generöse arbetsgivaren hade försett Bonetti med en paradvåning i ett av husen med en magnifik utsikt över Mälaren. Där bodde han nu med sin nya kärlek, fastighetsmäklaren Anna Kristensson. Paret hade träffats på tåget från Stockholm och ljuv musik hade uppstått ungefär i jämnhöjd med Läggesta station. Mäklaren var tidigare gift med en högt uppsatt politiker från trakten. Äktenskapet, som var barnlöst, havererade ganska tidigt eftersom mannen inte hade tagit sitt äktenskapliga trohetslöfte på särskilt stort allvar. När hustrun på omvägar fick veta hur det förhöll sig dröjde det inte länge förrän skilsmässan var ett faktum.

Den tredje medlemmen i det nu avsomnade brottssyndikatet Hans-Åke Axelsson, tidigare kallad Söla, framlevde sitt lugna pensionärsliv i barndomshemmet i Jäder utanför Eskilstuna.

Någon ålderspensionär var han förvisso inte utan hade sjukpension sedan en del år tillbaka på grund av sitt som det då hette sociala tillkortakommande. Något större fel var det emellertid inte på honom. Han mådde bra och ägnade sin alltid lediga tid åt allehanda hemsysslor. Hemmet var till skillnad från tidigare mycket välskött och på alla fönsterbrädor stod pelargonier som han vårdade som vore de hans egna barn.

På kärleksfronten rådde total stiltje och någon ny kvinna efter affärsbiträdet från Västerfärnebo hade han inte haft. Ekonomin var det emellertid inget fel på eftersom han väl hade förvaltat den trissvinst han och kamraterna delat på några år tidigare.

Axelsson som tidigare varit en öldrickare av rang var sedan två år tillbaka helnykterist.

Vännerna var ändå lite oroliga för honom eftersom de med rätta tyckte att han isolerade sig alldeles för mycket där ute i Jäder.

Sedan pandemin bröt ut hade han inte ens varit i Eskilstuna trots att staden bara låg en mil bort.

De enda gånger han lämnade den egna täppan var för att se till sin mors grav på kyrkogården i Jäder. Sitt motionsbehov tillgodosåg han genom att ro på sin roddmaskin en timme om dagen.

-Jag tillhör en riskgrupp och har för övrigt inget i Eskilstuna att göra, sa han när Harri Halonen en gång hade ringt och bett honom följa med till en lunch på stadens bästa pizzeria.

Kapitel 3

Den 26 september, lördag

Paradiset på jorden

I den lilla byn Grönhögen på södra Öland var allting sig likt men kanske ändå inte. Coronapandemin gjorde förståndigt folk mycket försiktigare.